Den utmattade kroppen är som den överfulla koppen

 Jag har kämpat emot min inre uppmanade röst ett tag nu, för jag vill inte. Jag vill inte skriva mer om utmattning, för det är så tråkigt och tjatigt. Jag känner mig som en gammal repig skiva som aldrig kommer vidare till nästa låt, den bara står där och hoppar. Samma fraser, om och om igen.

Nej, jag vill stänga den där dörren och gå vidare. Jag vill tänka på annat, göra annat, lägga min kraft och energi på annat. Något roligare, något spännande och utvecklande. Det är verkligen det jag vill och det skulle jag göra, nu - igår - om jag hade kunnat.

Men nu handlar det tyvärr inte om vad jag vill, utan om hur det är.

Så jag har alltså funderat en hel del de senaste veckorna mycket på mitt utmattningssyndrom och hur det påverkar mitt liv. Det är nu sex och ett halvt år sedan jag fick diagnosen, så med andra ord så har jag varit utmattad i ungefär åtta-tio år, för min utmattning hade ett långsamt förlopp. För mig gick det inte till så att jag arbetade alldeles för mycket i något år och sedan blev akut sjuk. Nej, jag levde mitt liv och blev gradvis tröttare och sjukare under fyra-fem årsperiod, men kom aldrig till ett akut insjuknande. Inte akut, men likväl väldigt sjuk. Kanske mer sjuk än sådana som blir akut sjuka, för de har inget val än att märka att kroppen säger ifrån. Där blir det tvärnit så att bromsarna ryker, och sedan blir det stopp. Och stopp innebär att man måste vila, för kroppen ger en inget val. Jag säger inte att det är enkelt för de som blir akut sjuka, jag säger bara att det blir tydligare. Och ibland enklare att återhämta sig ifrån, tack vare den tydligheten.

Men jag hade ett val, eftersom min kropp fortsatte lyda mig, jag fortsatte kunna kliva upp ur sängen, kunde fungera - om än väldigt dåligt och med fruktansvärt försämrad livskvalitet. Men det hade gått så långsamt, att jag inte förstod det. Jag trodde att livet var så. All min trötthet, värk och koncentrationssvårigheter. Depression, ilska och ångest. Hopplöshet. Jag trodde att man skulle må så - att alla hade det så - mer eller mindre i alla fall.

En sjukgymnast förklarade detta för mig och använde liknelsen av elasticiteten i ett gummiband. Vissa människor har inte så mycket elasticitet i sitt gummiband och då går det inte att stretcha ut det hur mycket som helst, för då går det tillslut av - med en smäll. Då tar det slut och man tar hand om problemet, lagar och läker det, direkt.

Andra människor har mer elastiska gummiband - vissa väldigt elastiska - vilket naturligtvis kan vara en bra förmåga om stressen och den pressade livssituationen inte pågår för länge. Men om den gör det, så blir det förödande. Då dras gummibandet ut längre och längre och det går inte av. Men när bandet dragits ut för långt och för länge, så är det för alltid utslitet och utdraget och kommer troligtvis aldrig att återfå sin normala spänst igen.

Det kom aldrig någon kraftig smäll, ett stopp.

Istället är det som att man måste leva med små smällar. Alltid. Om och om igen.

När jag blev sjukskriven 2014 så tänkte jag lättat att ”nu är det dags att hitta vägen tillbaka till att må bra igen.” Idag, 2020, letar jag fortfarande efter den där vägen tillbaka. Och det är det jag har grubblat mycket på den senaste tiden. Hur kan jag ha misslyckats så fatalt?

Det sjukgymnasten och även andra kunniga inom området jag haft kontakt med under åren också har hjälpt mig att förstå, är svårigheten med återhämtning och återställande av arbetsförmåga när orsakerna till utmattningen främst beror på privata orsaker. I mitt fall är det sannolikt att min tvillinggraviditet (i kombination med att vi redan hade en tvååring) lade grunden för det kroppsliga dräneringen, då det efterföljdes av åratal med sömnstörning och en extremt krävande livssituation med tre små barn så tätt i ålder. Det finns fler privata orsaker som jag inte kommer gå in på, samt det faktum att jag samtidigt arbetade som socialsekreterare på familjesektionen, vilket är ett väldigt psykiskt krävande arbete. Ett arbete som i sig förutsätter att man får gott om vila och återhämtning för att orka.

Men än hur gärna jag skulle vilja skylla på arbetet, så vet jag att det inte var där tröttheten satte sina djupaste klor. Jag älskar mina barn till månen, stjärnorna och alla galaxer och jag kommer aldrig någonsin hålla det emot dem - men det var i sömnlösheten och otillräckligheten som förälder som min utmattning växte fram. Vilket är i mitt eget liv. Mitt eget vackra liv med mina fantastiska och underbara barn, det värdefullaste i mitt liv. Hur paradoxalt det är att det viktigaste i ens liv också gör en sjuk. Fast kanske inte så konstigt, när man tänker efter - för det som man älskar mest vill man ge av sig själv till. Ge allt.

Ge allt, även när man inte har något att ge.

Men hur gör man då, när man ska återhämta sig från sitt eget liv? När mina barn, som jag älskar mest på jorden, samtidigt ger mig posttraumatiska stressreaktioner? Det kan vara vetskapen om att de behöver mig fast jag är väldigt trött. Det kan vara ett litet ljud de gör. Det kan vara att två barn frågar mig något samtidigt. Det räcker. Det räcker för att min kropp ska skjuta i höjden av adrenalin och stresspåslag. Eller bara vetskapen att jag måste somna för att orka med arbetsdagen och även vara förälder, som gör att min kropp hamnar i ett stressläge och sömnen inte fungerar. Och då fungerar inte kroppen. Och även när jag sovit länge så känner jag mig inte utvilad. Hur vilar man då?

Mitt liv - mitt eget liv - hur återhämtar jag mig från det? Det har ingen ännu lyckats förklara för mig.

Om man inte upplevt något liknande, så tror det är svårt att förstå riktigt hur knäckande det är. Hur det sättet sig på ens psyke. Hur man gång på gång hamnar tillbaka i tanken:

”Det måste vara mig det är fel på. Det är jag som är överdriven i mina känslor. Ovanligt misslyckad. Ovanligt svag och känslig.”

För det är den enda logiska förklaringen, eftersom allting annat pekar på att jag ”borde” vara återställd och fungerande. Inget annat talar för att jag har rätt, för i vårt samhälle finns ingen annan sanning.

Så hur förhåller man sig till det? Att jag fungerar på ett sätt som samhället uppger inte kan stämma. Den utmattade kroppen är som den överfulla koppen. Det vill säga, det är som att jag skulle vara en kopp med plats för två deciliter vatten, men samhället säger:

- Nej, du har plats för fem deciliter. Sedan börjar man hälla. Ett, och sedan två deceliter, och så säger jag:

- Ojoj, nu är det fullt.

- Nej, svarar Samhället. Jag ser här i mina papper att du har plats för tre deciliter till. Nu häller jag på resten.

Så står jag där, förtvivlad, i en sjö av misslyckande av jobb och trötthet och vattnet bara rinner över mig. Rinner över alla bredder.

När man har haft utmattningssyndrom så länge som jag haft (med misslyckat återhämtande, får jag tillägga) så har man varit med om några sjukskrivningar och några rehabiliteringsomgångar. Jag har blivit lite av en expert på området.

Det handlar om att trappa upp och långsamt fylla på med arbetsuppgifter. Det handlar om att kroppen ska hinna återanpassa sig till arbetslivet, tills man är fullt rehabiliterad och kan återgå till sin fulla arbetstid. Då avslutas ärendet och det är tillbaka till business av usual.

Ja, sedan att det aldrig har fungerat för mig, det är en helt annan sak. Det är inte min mening att raljera med rehabilitering, utan helt enkelt berätta hur det blir för mig.

Dels så har jag alltid alldeles för långsam återhämtningstakt vilket gör att Försäkringskassan alltid hinner utförsäkra mig innan jag är klar med rehabiliteringen. Då är man det där glaset igen. De tittar i sina papper och ser att ”jodå, du har i alla fall plats för mins tre deciliter, och annars får arbetsgivaren ta sitt ansvar.” Så drar de på kranen och vattnet sprutar över mitt lilla tvådecelitersglas.

Arbetsgivaren, jo, den gör sitt bästa och trappar upp och anpassar sig så gott det går. Men min arbetsförmåga är och förblir för låg, för utmattningen bor ändå i min kropp. Den blir inte avhyst och eliminerad på grund av att jag trappar upp eller får det anpassat eller om det går fort eller långsamt. Utmattningen bor i mig, hela tiden och den fylls på ständigt, av att jag bara lever i det som är mitt eget. Liv. Utmattningen, det utdragna gummibandet, är likadant oavsett vad jag gör.

Men om jag jag inte jobbar så mycket och hinner sova och vila och återhämta mig i väldigt stor omfattning, så håller sig utmattningen i schack och går att leva med. Då går den att få ihop med det andra och då orkar jag också jobba en viss del.

Men arbetsförmågan blir inte annorlunda, eller bättre eller större av en period eller några veckors mindre arbete. Det gör ingen skillnad, eller, det kanske blir långsamt bättre, men ungefär lika långsamt som ett uråldrigt träd växer. Det blir en årsring per år, någon millimeters skillnad sedan förra året, något som inte ens går att se med blotta ögat. Men för den som vet om det, så har det hänt. Det har skett en liten, liten ytterst långsam utveckling.

Några veckor eller månader i trädets liv är lika obetydligt som en droppe vatten i ett hav. Det märks inte ens. Och så är det för mig med rehabiliteringsplanerna. Några veckor och månader, sedan ska det vara klart - fast det går inte för det är ju bara en droppe. En halv millimeter.

Men jag nickar och håller med på alla möten och planer och säger att det låter bra, för vad ska jag annars göra? För det jag känner i min kropp, det finns inte, i alla fall inte i deras papper. Inte i riktlinjerna eller reglerna.

Och jag vill också tänka såsom de gör - jag vill också att det ska vara sant! Jag vill, jag vill, likt en ivrig fyraåring. Men att jag vill gör inte att jag blir frisk. Att jag vill, läker mig inte från utmattningen, snarare tvärtom, för då svarar jag upp på vad de säger, vad som planeras och sägs. Jag kör på, jag gör ändå, för jag vill inte verka misslyckad, inte vara svag, inte känslig, inte så där typsikt (kvinnligt) överdriven.

Så det blir en låtsaslek. Jag vet att jag inte har täckning för det, men jag gör det ändå. Så jag låtsas vara frisk så länge jag bara kan, tills jag bränt slut på mina surt förvärvade energidepåer. Då tar leken brutalt och snabbt slut. Lite som att spela bort sina sista ören på poker.

Det är inte konstruktivt att vara arg eller bitter på varken arbetsgivare eller försäkringskassan. De följer sina regler och rutiner och papper och riktlinjer och planer. Om det är något jag är frustrerad på, så är det att samhället i stort som inte verkar tar detta på allvar. Att det inte det finns mer forskning och att det inte utvecklas mer kunskap på området, så att arbetsgivare och försäkringskassan kanske kan få ha riktlinjer och planer och regler som faktiskt passar in på själva verkligheten.

Så ja, som en gammal repig skiva är jag. Men tyvärr är jag nog långt ifrån ensam. Jag, min kropp och alla andras kroppar som samhället bara häller vatten över oavsett hur mycket deras koppar faktiskt rymmer.

Kan vi sluta med låtsasleken och se vad som faktiskt skulle fungera. På riktigt? Så vi har en chans att fungera utifrån det som är verkligt. Sluta med låtsasleken som kommer kunna kosta människor och troligtvis stora delar av den kommande generationens livskvalité. Kosta oss all vår förmåga att fungera och må bra.

Kan vi bespara nya vackra människor från att tro att det är dom det är fel på?

Det arvet vill i alla fall inte jag föra vidare. Jag vill att de ska få kunna sträcka sig mot solen och växa så det knakar. Med stora eller små koppar, fyllda lagom mycket. Med sina egna årsringar.

I den takt, storlek, form och färg som de själva faktiskt har.

I tystnaden talar livet

Aldrig känner man kärleken till sina barn så intensivt som när man ser på dem när de sover. Eller när man pratar om dem, när de inte är med. Då är det som att alla känslor är mer knivskarpt närvarande än när man är mitt i myllret. Myllret av livet.

Aldrig är världen så vacker som när man står högt upp och tittar ut över allt som är vår värld. Hus, berg, vatten, skog, bilar och människor. Allt det där myllret som hör världen till. 

Aldrig ser jag mitt liv så tydligt som när jag är ensam.

Huset är tomt. Alla i min familj är borta just nu. Barnen, mannen och till och med hunden. Det är bara jag, huset och de tyst trippande kattdamerna som hushåller i vårt hus alla tysta rum. Det är som att huset håller andan och skälver lite i tystnaden. Precis som jag. Jag och huset fylls båda av de tysta rummens intensiva närvaro. För i frånvaron av dess andra invånare så talar de tomma tysta tingen som ligger omkring mig. Barnens sängar som är trassliga av att någon sovit där och slängt av sig täcket. Pyjamasen på golvet, garderobsdörrarna öppna och halva innehållet urvält. Smutsig disk som står på ett nattduksbord där någon suttit och mumsat på glass i sin säng en fredagskväll. Där ligger en laddare som någon hetsigt letat efter, en tröja som något slängt av sig i soffan och ett kletigt slajm som en annan suttit och kletat med vid köksbordet bland flingpaket och öppnad post. Allt är där, tyst och stilla, såsom det blev lämnat. 

Tystnaden och frånvaron av dem som bor i huset dunkar hårt i min kropp. Hårdare och intensivare än det någonsin gör när invånarna är här och rumlar runt i alla rum. 

I tystnaden hörs livet. Med hög och klar stämma i min huvud, i min kropp. Känslan av att bli kramad av min älskade känns lika tydligt som kläderna som sitter på min kropp. Hans blotta existens och allt det vi har tillsammans, förundrar mig på ett sådant djupt sätt, nu, när han inte stökar i köket och närsomhelst kan dyka upp i rummet och säga något. Jag älskar inte honom mer när han är borta, men jag ser honom - och vår relation - tydligare. Det är som att konturerna av livet blir tydligare.

I frånvaron så blir närvaron av det jag har - tydligare. Inte mer märkligt än det gamla slitna uttrycket “Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.” Men det fina är att kossan behöver inte ha dött eller lämnat förevigt, kossan kan bara ha åkt på en liten resa. Det räcker. 

Det handlar om perspektivet. Det handlar om att hinna låta livet komma ikapp. Låta tankarna höras i tystnaden. I tystnaden kan alla ord, känslor och tankar träda fram i bilden, som konturerna av ett fotografi när de blir framkallade. På det gamla viset. När ett tomt, vitt papper långsamt fylls av former och konturer, tills de slutligen tydligt visar ett motiv. De linjer och former som utgör bilden av ett älskat ansikte. 

Perspektivet. Åh, vad vi människor behöver det. Utan perspektiv är vi vilse. Om vi inte inser hur andra människor har det, så kan vi inte förstå att vi har det bra. Eller dåligt och kämpigt, beroende på. Vi behöver hjälp åt båda håll, både att förstå att vi har det bra, men också att förstå att man kanske faktiskt har det helvetiskt jobbigt just nu. “Man kanske inte ska behöva må så här”, är en insikt som kan rädda liv. När man inser att man kämpar med något som är orimligt. För om man förstår det, ser det, då har man chans att göra en förändring. Men för att att komma dit, så behöver man perspektiv. Kanske någon som vågar säga det högt till dig. Kanske att man själv ställer sig på ett berg och tittar. Ett själsligt berg, där man har utsikt över andra människors liv och måenden. Så ser man kanske plötsligt att, nej, så här har inte andra det.

Jag har stått på sådana berg och tittat, ganska många gånger. Ibland har jag haft svårt att tolka utsikten. Men tillslut har jag tagit in vyn. Vyn av mitt liv - och jag har förstått. Jag har med hjälpav utsikten kunnat börja navigera mig framåt. Leta mig fram genom livets labyrint, men perspektivet som karta och kompass.

Idag står jag på berget igen. För i tystnaden och ensamheten både hör och ser jag livets vy. Idag har jag ynnesten att verkligen njuta av min utsikt. Jag tittar på de stökiga rummen i huset och ser älskade, ÄLSKADE barn. Jag ser söndergnagda pinnar på vardagsrumsmattan och ser en underbar liten hund.  Jag ser mig själv i spegeln och ser en kvinna som är djupt älskad av en man.
Så jag välkomnar tystnaden. Den sjunger så vackert, så vackert.

Livets elektricitet

I söndags kväll kom den. Åskan. Urladdningen. Efter veckor av spänningar av värme som byggts upp i århundradets mest försmäktande värmebölja. Men även i själens dallrande elektricitet. Den har knastrat och sprakat där inne i bröstet, ibland så häftigt att det man nästan sett de små blixtrarna glimma till hos oss var och en i familjen. Hos någon som där tonårskänslorna bråkar stingsligt med förnuftet, hos en annan där litenheten behöver få svämma över och omfamnas, hos en annan där kärleken är så oändligt djup men kraften ibland så liten. Den fysiska intensivt påträngande värmen har vävts samman med känslorna, med behoven, med lusten, med ilskan, med lyckan. Som att naturens krafter varit trasorna och vi varit trådarna - som en trasmatta som vävts av livet självt. 

Att vara en familj med barn är som att befinna sig mitt i en virvel av naturkraft. Att vara en familj med barn, bonusbarn och varannan-vecka-liv, är ibland lite som att leva en tillvaro med ett ständigt rullande åskväder. Inte i den bemärkelsen att det kraften och blixtarna alltid är jobbiga och otäcka, utan mer att det är sådana enorma sammandrabbningar av krafter och spänningar som kommer och sedan plötsligt. Ingenting. Knäpptyst. Regnet upphör. Åskan håller andan. Ingenting hörs, inget syns. Sedan igen. PANG! Allt på en gång. De kommer tillbaka och med dem, allt annat. Kärleken, ilskan, glädjen, frustrationen, längtan, irritationen, litenheten, svulstigheten, frågorna, ivrigheten, konkurrensen, förväntningarna - känslorna, känslorna, KÄNSLORNA!

Allt på samma gång. Som livets elektricitet. Något kraftfullare finns inte. Det skulle kunna lysa upp en hel värld om den kunde omvandlas till ström.

Och vi står i mitten. Jag och Daniel. Så stadigt vi kan, så redo som vi förmår. 

Låter allt skölja över oss. Fastän vi ibland bävar, så välkomnar vi mullret, välkomnar stormen, välkomnar vinden, blixtrarna, regnet. För inuti denna fantastiska storm bor det viktigaste av allt. Kärleken.

Vissa gånger kommer stormen i stillhet, bara några svaga muller och lätt regn. Andra gånger sveper stormen över oss med sådan otrolig kraft att vi måste kämpa för att behålla fotfästet och inte hamna under vattenytan. 

Vi har haft en så underbart fin vecka tillsammans i sommarstugan. Vi har låtit dagarna varit loja och sommarloviga. Vi har badat i tjärnen, barnen har stått på händer och lekt charader under vattnet. Vi har fiskat och slagits mot myggen, lekt med hunden, suttit i skuggan och tittat på Youtube, ätit glass och spelat kort. Varit vakna sent och nattdoppat oss. Precis som det ska vara. Och precis som det ska vara så har vi skavt på varandra i den trånga lilla stugan. Någon har fisigt när någon precis ska äta, någon annan är besviken över att ingen vill spela kort, en tredje svär över att den första är så dryg och irriterande. Det har varit värmeslag, solsting och syskonbråk. Övertrötthet och besvikelse.

Det vackra flätas alltid ihop med det fula. Det svåra och ansträngande, dryga, tunga. Men inget av det är fel. Allt hör hemma. Allt är en del av familjen. Av stormen. Kärleken.  Allt måste finnas. Även det som inte syns på  de finaste Facebooksbilderna.

I söndags var det som den känslomässiga urladdningen tog sig fysisk form, rullade över skyarna med sin djupa stämma. Min själ dunkade extra hårt som den alltid gör när barnen lämnar min famn, men min kropp fortfarande känner deras värme. De fattas mig i själen. För de är en del av mig, som armar, huvuden och hjärtan som sitter ihop med mitt väsen. Därför känns det så djupt. Livets elektricitet darrar genom hela kroppen. Allting känns. Som att känslorna blivit ström som bränns i huden.

Att leva med barn varannan vecka är en ekvation som inte går ihop. För jag är mamma, alltid och hela tiden. Och deras pappa är pappa, hela tiden och alltid. Ändå behöver tiden delas upp och vardagen behöver fungera. Så det måste gå. 

Och ibland är det skönt när de åker, vilket man egentligen inte ska erkänna, enligt norm. En känsla som känns ful och förbjuden, men som inte alls är märklig eller ful. Helt naturligt att man är trött och känner en lättnad ibland. Det handlar inte om brist på kärlek. Det handlar inte om att jag är en dålig eller oengagerad förälder. Det handlar om den vanliga mänskligheten. Om begränsad ork, om att vi helt naturligt, också uppskattar att få lite tid till oss själva. Jag vägrar att låta det vara tabu. Mänsklighet ska inte vara tabu.

Men det är också otroligt smärtsamt när de åker. Ibland är det lika fruktansvärt jobbigt att skiljas, som det är en otrolig lättnad. Känslorna stångas och krockar i kroppen så att man nästan tror att man ska slitas isär. Mina barn. Mina älskade barn, som är det vackraste och viktigaste i mitt liv, skiljs från mig. I den djupaste roten av mammasjälen så gör det ont. 

Ändå är allt som det ska - för så är livet. Livet, det operfekt perfekta, bångstyrigt okontrollerbart och underbart. 

Barnen mår bra fast de inte är hos mig och den tanken ger mig ro. Om än inte alltid själen. Men det är gott så. 

För så funkar kärlek.

Sommarens löfte

Och som från ingenstans så är den plötsligt här. Sommaren. Som en uppklädd överdådig kunglighet svassar den in och tar oss med storm. Uppvaktar oss med all sin skönhet, sin frodighet, färger och sagolika dofter. Sommaren förför oss - med den äran!

Höst och vinterhalvåret är också mångas favoritårstider. Hösten med sin höga klara luft och sensationer av skiftningar och färger. Vintern med förunderligt snölandskap, skidåkning och vilsamt kurande i varma stugor. Sedan kommer ju våren, med hoppande bäckar och nyvaken sol som värmer i lä. 

Alla årstider är magnifika på sitt eget sätt. Det är vårt lands rikedom, att få uppleva årets förändring. Samma natur med fyra olika skepnader, lika viktiga, lika betydelsefulla för livsorganismerna i skogen, för de vilda djuren och för mänskligheten. För våra grödor, för vår skog och natur som vi lever av - men även för vårt psyke. Vi som lever med årstider har psyken som följer samma rytm. Vi går in i höstens vila, i vinterns kalla värdighet, vårens hoppfullhet och sommarens fröjder. Alla är en del av årstidernas förunderliga och föränderliga pussel. 

Men ibland känns det inte så. Ibland känns det som att vi bor i ett land med en evighetslång vinter och sedan en kort glimt av ljus. Så flyktig och snabb att vi är rädda att vi missar den om vi så mycket som blinkar. Vi strävar och väntar. Vinterhalvåret är inte bara kallt och mörkt, den är avklädd och utan färger. Doftlös. Tyst.

Under perioder under vinterhalvåret så är det som det bleka, kalla och mörka hakar fast i min själ. Det går hyfsat under hösten, då är det som att sommarljuset fortfarande bor kvar i mig, men ju längre vi kommer från sommarminnernas solglöd, desto mer falnar det. Medicinskt kan man förklara det bland annat kallas för D-vitaminbrist, men det är inte bara min kropp. 

Min själ får också D-vitaminbrist. Den känns som en kvävd blomma instoppad i en mörk källare - syrefattig och allt för kall. Det börjar med att blomman sluta skjuta nya knoppar, blomningen stannar av och lusten att glänsa med sin prakt avstannar. Blomman går ner på sparlåga, men bladen är fortfarande gröna och frodiga. De bär fortfarande ljuset och kraften inom sig även om omgivningen blivit kärv. Sedan börjar långsamt livet rinna ur bladen och det liv som finns kvar söker sig tillbaka i stammen och rötterna. Svag och dränerad på liv söker den sig ner i myllan för skydd och överlevnad.

Jag inte särskilt trädgårdskunnig, men jag vet att det kan vara bra för blommor att stå svalt och mörkt på vintern. Särskilt om du klipper ner den och bara lämnar den livskraftigaste stammen kvar, så klarar den sig hela vintern.

Blomman ser helt vissen ut. Död. Och det är den nästan också, förutom längst där inne i stammen och rötterna så fladdrar ett litet liv. Nästan som att blommans ande bor där inne och bevakar sin existens.

Så när våren kommer får den sättas i en kruka med ny näringsrik jord, vattnas och ställs fram i solen - och som genom ett mirakel - så återvänder den långsamt till livet.

Så är vintern för mig. Jag dör nästan. Inte hela vintern och inte fysiskt. Och för att vara helt tydlig, jag får inte tankar om att jag vill dö eller ta mitt liv. Men vintern är väldigt svår för mig. Trots att den kan komma med enastående vackra dagar, då nyfallen snö gnistrar i solen eller snöflingor faller långsamt som änglavingar från skyn. Vintern erbjuder stillhet och vila, en tid för familjen - hemma i den gemytliga värmen. Självklart finns det fantastiska höstdagar och magnifika vinterdagar, men för mig blir de bleka dagarna svåra och de mörka dagarna för många. Jag blir tidvis nedstämd och har min kraft räcker inte riktigt. 

Min ande bor där inne, men min kropp vissnar.

Sommaren lägger sin hand på allt som sett dött ut. Den omplanterade pelargonian som stått i källaren, åkern som legat i träda och bäcken som runnit stilla under snön. Sommaren svingar sitt trollspö över dygnets timmar och trollar fram ett magiskt ljus som aldrig tar slut. Den strör frikostigt omkring sig med blommor, färger, fåglar, nyfödda djurungar, maskrosor och dess dunbollar, studsande bäckar och gungande gröna trädgrenar. Den värmer sjöns vatten, sprider glitter i havet och värmer berghällen där vi kan sitta och njuta.

Naturen klär sig i sin vackraste högtidsdräkt och charmar oss med sin lekfullhet. Den bjuder oss på dejt, den uppvaktar och förför. Den fyller oss till brädden med sinnesintryck och ljus.

Den gör allt detta, så att vi sedan ska klara en ny höst, en ny lång vinter. Många klarar det med ro och även glädje. Men sommaren rår också om mig, och ni som är som jag, som inte klarar vintern så bra. Sommarens ljumma vind viskar tröstande och avger ett löfte:

“Njut nu och hushåll med mitt ljus. Och sedan i vinter, när allt är som mörkast, glöm inte att jag alltid kommer tillbaka.”

Och än så länge, så har sommaren aldrig svikit sitt ord. 🌿

Sången Sommarstund som jag och Daniel skrev förra året - är vårt sätt att HYLLA SOMMAREN! 

Om du inte ser videon så får du byta till webbversionen - scrolla bara allra längst ner på sidan så finns en knapp för att byta visningsläge. ♫📱

Om du vill höra mer av vår musik (Grains of Salt) klicka på asplövet i högerspalten så kommer du till vår hemsida. 🌸  Trevlig sommar! 🌸

Vi missar hela showen

Solen omfamnar mitt ansikte. Ja, det känns som en omfamning. Varm, öm, kärleksfull. Den möter mig precis som jag är, där jag är. Den dömer inte, den tycker inte. Den omfamnar mitt ansikte - hela min kropp - villkorslöst. 

I trädet bredvid mig sjunger koltrasten och drillandet väcker ett välbehag. Det minner om lyckliga vårar, om en ljus tid, om att en sommartid nu äntligen är här. 

Ner över mig singlar långsamt små vita blad som det vore snö. Försommarens doftande snö av hägg. För varje vindpust som kommer följer också en doft som träffar mig inifrån och ut. Jag fylls av den. Det kraftfullaste sinnet är ofta lukten. Med dofter triggas minnen som inte har ord och bild, de bara bor i mig. Tränger fram med sådan kraft att jag nästan måste hålla i mig för att inte vackla till. 

Det jag ser är det mest uppenbara. Färgerna. Naturen och hela den jordiska världen har gått från gråa och bruna färgskalor till fyrfärg. Tusenfärg. Kanske miljontals nyanser av färg. Det är grundfärgerna, blå himmel, gröna träd. Sedan kommer färgklickarna. Gult, lila, blått, rosa, orange. 

Och allt jag gör för att uppleva detta är att sitta en stund utomhus. Låta sinnena göra jobbet. Låta kroppen få göra det den är skapad för. Jag måste inte anstränga mig, inte ratta in rätt frekvens eller koppla upp mig. Jag kan bara sitta här och låta det hända. Så kommer allting av sig själv. En upplevelse som skulle vara värd en exklusiv entrébiljett på vilket upplevelsecenter som helst - kan jag bara få.  

Jo. En sak måste jag faktiskt göra. 

Vara medveten om att det händer. Och ta emot. 

Vi tar vår kropp och våra sinnen så förgivet att vi ofta missar allt. Vi missar hela showen. Vi missar doften som vill kittla dig, ljuden som vill glädja dig, solen som vill älska dig. 

Vi missar allt för att vi tror att annat är så fruktansvärt mycket viktigare. Vi bor i våra huvuden, men glömmer våra sinnen. Och kroppen gör vi till ett attiralj. Vi verkar tro att kroppen ska användas till att modelleras, tuktas och visas upp som en värdemätare. Är jag smal nog, är jag fin nog, är jag bra nog för att räknas som en fullvärdig människa? Bra nog, enligt normer som ett kommersiellt samhälle skapat enligt vad som är mest gångbart och säljande. En människas kropp har övergått från en plats för sinnen och själ, till en handelsvara. 

Min kropps värde har gått vilse. Den ska skoningslöst dessutom mätas mot en norm som aldrig kommer kunna passa mig.  Om jag skulle tänka att min kropp var värd endast enligt den normen, så är jag FÖDD till att ha ett lågt värde. För jag är inte tillräckligt smal, tillräckligt graciös, tillräckligt lång eller har tillräckligt vacker hy. Enligt norm. 

Och om jag inte är värd något - vad händer då? 

Kan jag lika gärna vara död?

Men. Om man tänker att kroppen inte ska följa en norm utan ska användas till att uppleva livet. Njuta av mina sinnen. Tänka och känna. Till att bo i. Förflytta mig med. Vara det ansikte som mina nära och kära känner igen som mitt och som de älskar. Med den kropp jag faktiskt är född till, för att jag är jag. Ja, i så fall så är jag precis exakt rätt. Då är mitt värde obetalbart. Oersättligt. Unikt och oändligt värdefullt. Bara precis som den jag är. 

Jag sitter här i solen, med koltrasten och doft av hägg och tänker på detta. Jag har genomskådat det. Och det har säkert du också - och de flesta människor med oss.  Men - att jag är medveten om det, gör det mig immun? Att våra kroppar har så ofattbart mycket att erbjuda - men att vi missar hela showen? Kan vi bli immuna mot den fullständiga idiotin att min kropp har degraderats till att vara en värdemätare? 

Sorgligt nog.

Nej. 

Inte alls faktiskt. 

Jag längtar lika mycket efter ett vaccin mot detta som covid-19. Kanske mer. För detta har plågat mig i HELA mitt liv. Och det har dödat tusentals och tusentals unga, särskilt flickor. Jag låter mig degraderas till att vara en ful kropp, som om att annat jag är och har: Begåvningar, personlighet och intelligens - inte fanns. Hur går det ens till?

Det är en förbannelse. Det är ren ondska. 

Av mig har det stulit dagar - ÅR - av mitt liv. Sedan jag blev tonåring och sedan varje år, månad och dag sedan dess. Alla dessa timmar jag ägnat åt att förhålla mig till att min kropp ska mätas. Varje spegelreflektion som skapat ångest. Varje innerlig önskan att jag såg ut på ett annat sätt. Alla timmar jag slösat bort på att vara besviken på min kropp för att den föddes till att ha fel form. Enligt mig. Enligt norm. 

Min kära fina kropp. Förlåt. 

Du har alltid tagit oändligt väl hand om mig.

Min mage är lite rund av god mat, choklad och tre barn. Min ansikte har jobbat med en del finnar, men bär oftast på ett leende. Mina överarmar rejäla, olikt alla graciösa  fina damer på bild. Mina fingrar är korta, men väldigt starka. 

Jag är 43 och är inte immun mot idiotin. 

Jag fortsätter bråka med fiendenormen. Dagligen. Försöker svara tillbaka på rösterna som säger att jag inte duger, men misslyckas ständigt. Att jag kunde duga om jag skärpte mig. Om jag gick ner i vikt, om jag tränade. Om jag var någon annan. Jag är 43 år och borde veta bättre.

För jag är värd att må bra. Min kropp är värd att älskas. Allas kroppar är värda att älskas!

Jag är arg på samhället, på normerna, på mediabranscherna, på modet, på grupptrycket, på kvinnoidealet. Jag är arg på mig själv, att jag inte får insikten att landa. Insikten om att alltihop är idioti och förbannad lögn. Jag är arg på att jag ger tankarna plats och rösterna luft. Jag ger dem syre, jag låter dem finnas. Eller gör jag? Är det ett val?

Nej. Aldrig att jag skulle välja att göra så här mot mig själv. Det är ingen som föds till att avsky sin kropp. Det är tankar som systematiskt planterats i mig (oss), både på ett medvetet och omedvetet plan, under 30 års tid. Så självklart är detta inte självvalt. Självklart skulle jag sluta omedelbart  - om det var så enkelt. TÄNK vad mycket tid och energi jag skulle spara, om jag bara kunde ta ett vaccin. Poff. Och jag kände mig vacker.

Men jag kan inte se mig själv som ett hjälplöst offer. Det skulle vara att ge upp. Precis som med alla typer av utsatthet så måste jag göra det jag kan för att inte linda in mig i offerrollen. Jag är inget offer. Jag är en stark och vacker kvinna. Det vet jag - men nu måste jag lära mig att känna det. Jag är jag - och jag kan skapa nya tankemönster. Jag måste försöka. 


Om det är något som jag är stolt över med mig själv, så är det min inre styrka som tagit mig igenom livet. Jag är stolt över mina insikter, min medvetenhet. Dessa styrkor kan bli min inre armé. Jag får inte lägga mig ner och ge upp. Varje gång en tanke slår ner mig, så måste jag resa mig upp och svara tillbaka. Mata mig med alternativa tankar och bilder (bland annat Stina Wollters Instagram - UNDERBART!). 

Svara, svara, svara. Låta den inre armén strida. Det är ett hårt jobb. Att kriga mot något som bor i ens medvetande. Något som har definierat delar av mitt människovärde hela livet. Det är ingen vacker strid. Den är brutal, hård och blodig. 

Men om jag inte ska fortsätta att slösa bort idiotisk tid på att var arg och känna mig ful, så måste strida. Jag måste göra det för min egen skull och jag måste göra det för mina barn. Jag måste i alla fall försöka. 

Jag vill njuta av ljuden, dofterna och färgerna. Jag vill skapa och sjunga och älska.

Jag vill inte missa hela showen. Livet är alldeles för underbart.