Ritualernas Herravälde

Det finns en sak som härskar vårt liv, likt trådarna som styr marionettdockor. En sak. Ritualer.

Jag vet att jag nämnt detta förut, men vi har alltså två 3-åringar. Och det som gäller för 3-åringar. Det som är på agendan för 3-åringar. Det som är "da shit" för 3-åringar, är ritualer.De kontrollerar sitt liv, sitt jag, sitt herravälde - genom noga genomförda ritualer. Inget lämnas åt slumpen. Inget hafs-slafs passerar obemärkt. Alla behöver veta vad som gäller, i vilken ordning som gäller, med vilken färg, i vilken vinkel, med vilka verktyg, med vems tillåtelse, i vilken hastighet, med vilka fingrar.

För annars. Ja, annars. Väntar det oregerliga, det bottenlösa och fullständigt OPROPORTIONERLIGA raseriutbrottet. Nej, plural. raseriutbrotten, för de är ju TVÅ (som jag tror jag nämnt tidigare). Jaja, kanske du tänker, och vådårå? Små halvpersoner som är i trots-fas, utveckla-sitt-jag-fas, inte är det väl så farligt. Ta dem under armen, visa vem som bestämmer.

Ja, tänker jag då, så är förvisso sant. Jag tar dem under armen och vore jag Hulken med tio änglars tålamod, skulle jag med lätthet vandra vidare i livet med dessa brottandes, spottandes, sparkandes och skrålandes små människor under armen. Visslandes en förnöjsam melodi. Men jag äro icke Hulken. Och mitt tålamod är likt en väldigt liten och inte så framstående ängel.

"Jag ha mina josa klövaj (rosa stövlar)", ljuder Signes skarpa lilla stämma varje morgon. Trots återkommande snöväder har modern vägt in risken för reseriutbrottets skälvningar och istället satt på henne ett par extra tjocksockar.
"Jag HA mina josa klövaj!" säger hon med smått darrande och stegrande röst.
"Ja, Signe, du ska få dina rosa stövlar", säger jag och ser hur den maniska gnistan i hennes annars så runda och oskyldigt blå ögon, släcks. Och byts ut mot lycka.
"Ja HA mina josa klövaj!" utropar hon nu förtjust.

På denna sköra tråd vandrar vi. Utelämnade åt våra barns maniska lycka och förtvivlan. Och icke behöver jag nämna den gång hennes rosa klövaj råkade hamna i bilen, så att dessa inte fanns tillgängliga vid "åka till förskolan-ritualen". Icke behöver jag berätta hur den scenen utspelade sig.

Och så fortsätter det. Henry vid grinden till förskolan "Jag komma föst!". Tävlingen till dörren med storebror som han alltid i vansinne förlorar. Den klassiska ur -och i-klättringen i bilbarnstolarna måste ju nämnas. "Ja klättja sälv". Det för evigt oförlåtliga om en moders hand råkar hjälpa en stånkande 3-åring som fastnat med foten i bilbältet.

Sedan vem som sitter bredvid vem vid middagsbordet. Hur ytterdörren öppnas till huset. Hur och vem som får leka med vilken bil och på vilket sätt. Vem som får hålla i DVD-fodralet och vem som sedan får stänga av filmen. Slutligen. Som den grandiosa avslutningen på ritual-dagen, har vi läggningens "springa in i hörnet"-ritualen. De ska springa in i myshörnan i rummet innan de på ett lekfullt sätt ska lyftas i sina sängar. Här kan mycket gå fel. Och tålamodet är väldigt litet. Så förälderns trötthet och icke-vördnad inför ritualen, så avslutas hela den långa dagen nästan alltid med ett galet tjut från flickebarnet. Vilket också blivit lite som en ritual. Medan pojkebarnet har som ritual att i detta läge trycka fram ett maniskt låtsasskratt.

Och enligt ett visst sätt ska gosedjuren kramas och pillas med, innan de äntligen lösgörs från ritualernas band och sjunker in sömnen.

Så är ännu en ritualdag är lagd till handlingarna. Och med värkande kropp så vet du att du snart har en ny dag att leva (och överleva). I det stränga och kompromisslösa landet. Där 3-åringarna är de ondas riddare och de godas diktator. Ingen kan gömma sig. Ingen kommer undan. Vi är marionettdockorna, de håller i trådarna. Vi är och förblir. Fångna i Ritualernas Herravälde.

(I alla fall tills de blir 4. Men det är en annan historia).

Det oresonliga livet

Det här är ett terapi-inlägg. Mitt inre svämmar över och huvudet sprängs, om jag inte får skriva. Så läs om du vill. Eller låt bli. Men jag börjar med trotset. Trotsarnas stortrumma har börjat dåna. Som när Sumo slog i gångången på Fångarna på fortet: DONGDONGDONG! Den ultimata trotskombinationen har anlänt! DONGDONGDONG! Vi huserar alltså två 3-åringar och en som går stadigt mot 6 år. Visst känns det bekant i munnen att säga 3-årstrots och 6-årstrots? Jaaa, det är för att det finns en anledning till detta! Tada!

OCH. Sedan finns det något som brukar kallas "syskonbråk". Som jag mer skulle vilja kalla för syskonkrigstillstånd. Där det maximerade gallskriket utgör standard-ljudnivån i huset. Henry får så mycket skrikutbrott att han är ständigt hes. Jag skriver inte det här för framhäva våra barn som osedvanligt svåra. Nix. Helt normala barn. Gör allt enligt boken, som de skulle skrivit "Trotsboken" med sina egna knubbiga små händer.

Men det finns två andra faktorer som är mer ovanliga. Som spetsar till det hela.

Det ena är dubblettskapet. Det finns ju en anledning till varför man oftast får barn EN åt gången. Det är för att det är MER PRAKTISKT! Då betar man liksom av deras allra mest inbilska faser vid lite olika tidpunkter.

Men två simultana 3-åringar, som dessutom retar gallfeber på varandra med sina olikheter. Låt oss helt enkelt säga: Inte så praktiskt. Det var det ena. Det andra, är skicket på föräldrarna. När måendet inte är på plats. När min make inte orkar riktigt vara den pappa han egentligen är. När orken rinner bort och tålamodets mantel trasas sönder. Och jag bara är den lilla människa som jag är. Hur hanterar man då de dubbla 3-åringarna och den känsloambivalente 5,5 åringen. Hur?

Som jag satt på en liten trehjuling som ska dra en hel husvagn. Utmaningen verkar överstiga min förmåga, gång efter gång. Varje kväll man klarat så skulle man vara värd ett "life-achivement-award", men istället för ett glänsande pris står istället nästa dag på vänt. Bara några timmar bort, då allting börjar om igen. Förlåt, mina kära vänner. Jag vill inte framstå som pessimistisk eller självömkande. Men det är så jag känner, så vad annars kan jag skriva? Att barnen och familjen är värda varje droppe blod, svett och tårar? Ja, tveklöst.

Att jag ändå önskar jag kunde ta en gammal filt, dra över huvudet och gömma mig. Ja, tveklöst. Att jag ändå kommer stiga upp imorgon, göra det som ska göras, för att jag älskar min familj bortom rim och reson? Ja.

Ja, precis så! Det är helt bortom rim och reson. Inget är logiskt, enkelt eller förståeligt. Varken hur det kan vara så jobbigt, hur man ska klara det och samtidigt hur mycket man älskar. Inget är enligt rim och reson.

Det bara är. Det oresonliga livet.

Lejoninnan och naturkatastrofen

Om man har två 3-åringar. Den ena med integritet som en lejonhona, avvaktande och bestämd som berget. Den andra upptrissad som en raketmotor som likt en naturkatastrof sveper fram över knappar och spakar. Lämnar inget oberört.

En mamma. Som är stressad och rätt så trött. En tandsköterska. Välmenande men ganska torr.

Och så ett tandläkarrum. Som likt ett en rymdfärja är översållat av spakar, knappar och manicker. Om man tar dessa ting och sätter samman.

Så har man vårt tandläkarbesök idag. 3-årskollen. Fast 3+3-årskollen. För de är ju två, helt olika individer. Olika som sött och salt. Ändå ska de kallas till världens alla koller på samma tid. För de hava samma födelsedatum.

Vilket alltid bäddar för en enda sak. Katastrof.
En katastrof som gick ungefär så här: Tandsköterska tänker mjuka upp de små lintottarna med att göra en uppvisning av alla manicker. Detta var som att hälla bensin på ett redan övertänd brasa.

Sprutande pennor! Magiska stolen! AHA! Krulltottens hjärna trummar igång sitt allra hetsigaste "knapp-och-manick"-humör. Och att stoppa detta skeende är som att försöka hindra ett vulkanutbrott. En en orkan. Valfri naturkatastrof. Ty som ett fartstreck rörde han sig från det ena hörnet till det andra av rummet där det fanns knappar att finna och prova.

Samtidigt. Med samma mäktiga kraft som naturkatastrofen sätts lejoninnans "jag-skall-icke-gå-med-på-någonting"-humör igång. Stark och bestämd som bara en liten 3-årig flicka kan vara, knep hon bestämt ihop sin mun.

Medan Henry körde blixtsnabba öppningar av munnen körde Signe med "mord-i-blicken"-vägran. Hon öppnade munnen vid ett tillfälle, men då ställde tandsköterskan nya krav på att luta huvudet bakåt och då stängdes munnen. Då fick det minsann vara. Hon försatte sin chans. Och då skola icke munnen öppnas igen. Beskrivningarna ska inte göras oändliga, mer än att den trötta mamman kom till en tidpunkt under besöket då hon desperat utbrister: "Om ni gapar så kan ni få godis ikväll!" Varpå jag i samma millisekund inser i vilken hissbar stol med tillhörande sköljmugg som jag sitter.

Utan att ens våga möta tandsköterskans blick börjar jag haspla ur mig någon som liknade en politisk demention om att vi "minsann aldrig annars ger dem godis på tisdagar".

Trodde knappt jag kunde känna mig så liten som människa. Som i denna hissbara stol. Denna dag. Med dessa två 3-åringar. Som bara skulle på en liten tandtrollskoll. Men en sak har jag lärt mig under dessa tre år med dessa två.

Det finns inget som heter "bara".

Tre korta år - en oändlighet

Och som ett bevis på vårt käraste arbete så kom Födelsedagen. Dagen som genom darrningar påminner oss om alla de andra alla dagarna som krävts för att komma ända hit.
Dagen då de två faktiskt fyller tre år.

Dagen då guldlocksbarnen tredubblat livslängd sedan den djupt mödosamma dagen 2/2 2009. Min kropp skälver när den minns. Oerhört tacksam över att det som gjorts inte måste göras igen.

En överväldigande känsla av att bestigit berg och färdats över oändliga oceaner drabbar mig. Stolt och medtagen tittar jag ut över de nya höjderna som jag nått. Det vackra landskapet, de nya möjligheterna som går att upptäcka från den här etappen. För det har varit en sådan strapatsfylld resa. Är en strapatsfylld resa.

Men som med alla resor så skapas något nytt. Något vackert och värdefullt. Ett minne, en erfarenhet och ett liv som man aldrig skulle vilja vara utan. Aldrig någonsin.

Denna dag vittnar om att framtiden tar sig an oss. Den är ger oss ett påtagligt bevis på att tiden inte står still. Att varje morgon som skänks oss är ett steg framåt. Barnen lever i sina 3-årskroppar med en utvecklingstakt som liknar formel-1 bilar. Ena dagen kan de inte ta på sig en tröja själv. Nästa dag kan de det. Ena dagen kan de inte säga sitt namn. Nästa dag säger de "Enu" (Henry). Formel-1 bilar. Wrroooooom. In i framtiden.

Ändå har det tagit en sådan oändlighet att nå hit. Ändå känns det som en oändlighet innan våra domnade kroppar ska återfå sin vanliga känsel. Innan våra sköra sinnen inte ska riskera spricka upp i sömmarna vid minsta motgång.

Tre korta år - en oändlighet. Själva dagen D var som ett intensifierat exempel det jag talar om. Det strapatsfyllda livet. Det som gör att varje dag är små bitar av en oändlighet. För att fira två som fyller tre. Behövs det ens beskrivas närmare?

Behövs det förklaras hur två som får paket vill öppna åt varandra och börjar slita saker ur händerna på varandra? En storebror som får titta på när TVÅ syskon får presenter och gråter av djupaste avundsjuka? Sedan tre som sedan vill börja leka och skriker av desperation när de ska lämnas på förskolan? På kvällen när de fikat plötsligt inte är gott och presenterna tagit slut? Men de har klivit in på sitt fjärde levnadsår. Jag väljer att se mig själv, oss, som de modiga hjältarna i en klassisk saga. Vi har skråmor och något blåmärke här och där. Men. Egentligen. Vad gör väl det?

Vi är så stolta och lyckliga över det vi åstadkommit. Åt vad långt vi nått. Och vart vi är på väg. Lyckliga och med svällande stolthet över att få vara föräldrar åt världens finaste barn. Som bara på något outgrundligt sätt landade i vår famn. Två på samma biljett in i livet.

Konspiratoriska klubben har bestämt sig!

Som vi har väntat. Längtat. Ledsnat och surnat. Muttrat och suckat. Önskat och hoppats.

Att vår dubbla uppsättning barn - skulle få åtminstone hälften så mycket ord som sina jämnåriga. För då skulle det ha varit mycket. Men istället har Signe -och Henry-klubben konspiratoriskt och glatt fortsatt med sina stadiga typ 10-ljuds-kommunikation.

Grundläggande ordlista (förutom mamma, pappa, ja och nej) har varit: "Å-ja" (och jag), "nam" (allt ätbart eller napp), "en" (igen) "den" (alla människor som man inte kan kalla för mamma eller pappa), "aah" (stort gap som betyder borsta tänderna), "vaov-vaov" (katt) "hej" och "bye". Sedan ett utvecklat register av olika brum-ljud, grimarser och pekningar.
That´s it. Här har vi stått och stampat. Veckor och månader. Ett år! Ingen förändring på ordfronten. De jämnåriga vännerna har svept in och frågat mig efter toaletten och jag har stirrat på dem som vore de talande djur.

Som ett hån har det känts. Här har vi en situation med tre ganska små barn, tre! Tre viljor, tre olika önskningar om livet, leken, maten, hatten, katten och vatten. Allt ska ju domineras och kommenderas enligt trots-fasernas och konstens alla regler.
Vad gör dessa barn istället? Ja, inte är det så att de i from tysthet betraktar omvärlden som de små ordfattiga barn de är.

Nej. De använde minsann ändå sina spänstiga strupar. Till att skrika. Häva upp vansinniga, illtjutande, sirenliknande skrik. Så.

Ett litet regelrätt ord här och där hade underlättat. Underlättat i den bemärkelsen att mamman och pappan i den här familjen snart inte längre går att prata med i vanlig samtalston, ty, de äro döva.
Men. Så för cirka tre veckor sedan, kom ett genombrott. Jag vet inte med vad det började. Kanske var det Henry som plötsligt en dag insåg makten i att säga människors namn. Det får folk att haja till, till Henrys kolossalt stora förtjusning.

Så plötsligt kom namn utsnubblade ur munnen på Henry och sedan på Signe.Sedan kom något vanligt ord. Och sedan ett till. Plötsligt är det som de i sin lilla konspiratoriska klubb beslutat att de ska börja härma. Härma, som de fullständigt vägrat göra. De har bara blinkat mot oss och skrattat. Inte ett ljud, inte en stavelse skulle de härma.

Allt skulle ske enligt Signe och Henry-klubbens regler och ordning. Så när orden nu börjar flöda ... "blomma, bada, boll, hoppa, äta ..." och sedan hela meningar "Jag ... gå ... ut ... NU!" - så jublar mitt modershjärta! Med ovana tungor och snubblande stavelser beger de sig ut i den verbala kommunikationen. Ja, skriker gör de ju fortfarande. Ohyggligt mycket. Men för varje litet skrik som byts ut mot ett förståeligt ord - så är det en steg i rätt riktning. Man måste se att de små framstegen har stor betydelse.

Men, jag menar. Rom byggdes ju inte på en dag.

En skvatt extraordinärt

En vanlig lördag när Signe och Henry sover sin middagslur i sina vagnar. Klockan klämtar 15.00 och den magiska smärtgränsen är nådd. De måste väckas för att sovet på kvällen inte ska inskränkas. De är i den åldern nu att de inte får sova för länge och därför måste väckas för de sover som klubbade sälar i sina vagnar. Jag och Fredrik tittar på varandra. Vi tittar på klockan och sen på varandra igen. Och tar ett djupt andetag. Det är dags. Ofrånkomligt dags. Att väcka de två himlabitarna med sina gnistrande stjärnögon.

- Fredrik, vi går båda två, så bär vi in en varsin, gäspar jag som plötsligt ångrar (som så ofta förr) att inte använt denna heliga stund åt att vila, utan istället "göra undan" saker. Och när jag just sagt det där vardagliga "så tar vi en varsin", så då slår det mig igen.

Att i det vanliga, så finns ändå det lite ovanliga. I det vardagliga, finns det lite extraordinära. Att vi har två, av det som i allra flesta fall brukar vara en. Två simultana syskon. Leonard fick inte ett småsyskon. Han fick två småsyskon. Jag och Fredrik fick inte vår tvåa. Vi fick vår tvåa och vår trea. Leonard har inte fått sitta i vagn eller sulky sedan han var 2½ år, för då fick han två småsyskon. Så trots införskaffandet av dubbelvagn, så fanns där ingen plats för honom.

För hos oss hette dubbelvagnen inte "syskonvagn", utan "tvillingvagn". Leonard har fått stretat och gått. Tappert ibland. Gnälligt, ganska ofta. Men vem kan anklaga honom? Som fick bli så stor, när han var så liten. De mornar när Fredrik börjar jobbet tidigt och jag är ensam kapten på skutan. Då är det ganska ofta som skutan nästan sjunker.

Kaptenen är i alla fall en hårsmån från att hoppa överbord. Besättningen gör myteri och kaptenen är så arg att hon själv vill gå på plankan. Eller kasta lite porslin i väggen. Eller i alla fall slänga igen ytterdörren väldigt, väldigt hårt och samtidigt morra.

Ibland undrar jag vilket slags kynne man borde innehava för att egentligen klara den uppgiften. Eller kanske inte kynne, snarare någon form av förmåga. Superkraft? Två syskon samtidigt. Och så en storebror som också är liten. Ret, lek, bråk, försvunna vantar, knuff, slängda skor, tävling om dörren, fingrar i kläm, någon som ramlar och skrik. När sedan frostiga bilrutorna behöver skrapas, så morrar mamma-kapten, slänger igen ytterdörren, morrar lite till, kastar in alla fördömda extraklädespåsar och handväskan i bilen, morrar igen och drar igång motorn på bilen för att sätta igång fläktarna.

Varpå mamma-kapten upptäcker att de tre små barnen som iakttagit moderns vredesfyllda marsch till bilen, förskrämt springer och klättrar upp på staketet när bilmotorn drar igång. För de tror att mamma blivit en skvätt galen och ska köra iväg utan dem. Mamma-kapten svingar upp alla bildörrar och säger korthugget "Hoppa in, på era platser!", så har mamman aldrig sett de små guldlocken så snabbt och pliktskyldigt sätta sig blixtsnabbt på rätt platser. Utan ett enda tjuv-tut på biltutan.

Då inser mamma-kapten att hon glömt att andas. På sisådär 40 minuter. Så alltså. Simultansyskon. Att hantera dessa dubbletter i den välsignade 2-årsåldern känns ungefär som att bestiga ett berg och springa ett maraton. Innan man ens flexat in på jobbet.

Jorå. Så en skvatt extraordinärt, det är det.

Mötet och lärdomen

Fortsättning på mitt förra inlägg. Kort resumé.

Helena möter sig själv i ett tidssprängande tankeexperiment. När jag plötsligt en dag drabbades av överväldigande nyfikenhet om vad jag skulle ha sagt till mig själv för exakt tre år sedan. Då Signe och Henry låg små och ofödda i min mage.

Vad har egentligen hänt? Och hur har jag klarat det? Och vad skulle jag velat höra av mig själv, för tre år sedan? Jag sitter i en bil med Helena 2008. Allt som Helena 2008 kan tänka på är att tanken på tvillingar bara varit ett diffust töcken av siffran två. Två bebisar att amma, dubbla att byta blöjor på, två spjälsängar, två bilbarnstolar, två matbordsstolar, två, två , två av allt!

- Men hur är det då egentligen? När barnen faktiskt är här, är födda och snart tre år? undrar Helena 2008 och bävar inför svaret. Helena 2011 tar ett djupt andetag, för sanningen känns tung att leverera. - Det har varit väldigt tufft, för man är alltid en för få föräldrar där hemma, en ständig otillräcklighetskänsla. Och så var det så länge som vi knappt fick sova på nätterna eftersom de löste av varandra med att skrika. Sen nu, när de är två och ett halvt, så är det en sådan oerhörd konkurrens om allting, för de är ju så olika och ändå i exakt samma fas, med precis samma behov, och jag blir ibland så otroligt arg och frustrerad att jag ...

Helena 2011 slänger en snabb titt på Helena 2008 som börjar se alldeles vit ut i ansiktet. Hon hejdar sig lite. Det här är ju inte det man vill höra när man står vid tröskeln inför sin livs största utmaning.

Samtidigt. Så är det sanningen. Det har varit perioder då vi trott att vi ska gå under. Övermannade av otillräcklighet och tröstlös kamp. Men - frågan är vad man vill lägga sin vikt vid? Vad är egentligen viktigast för Helena 2008 att veta? För hur har det egentligen gått, så här långt? Har katastrofer inträffat? Barnen varit olyckliga? Allt gått snett?

Nej, det har varit en succé! Leonard, Signe och Henry har utvecklats fantastiskt fint. Blivit trygga, glada och humoristiska individer. Men precis som med all framgång, så har det haft sitt pris, men som utan tvekan är värt det.

Det blir tyst en stund. Helena 2008 har öppnat bilfönstret och andas djupa andetag. - Du kommer klara det fullständigt strålande. Du kommer vara den allra, allra bästa mamma som dessa barn någonsin kan önska sig.

När Helena 2011 började tänka på det blev hon själv helt överväldigad och får tårar i ögonen.

Hon börjar berätta om känslan av att ha tre studsande små guldlockiga barn som kastar om halsen på en när man hämtar hos dagmamma. Hur oändligt stolt man är när människor beundrar ens barn, där tvillingeffekten är särskilt stor. Hur fantastiskt mycket humor dessa små liv har. - Men du sa ju, allt det där jobbiga, de sover inte, och bråkar, och jag blir arg ... protesterar Helena 2008, men Helena 2011 skakar bara bestämt på huvudet.
- Det är faktiskt helt oviktigt. Du kommer klara det! Och det med bravur! Det är allt du behöver veta.

Och så upphör tankens magi.

Vardera Helena befinner sig åter ensamma på varsin sida om tidsbarriären. Omtumlade och lämnade åt sina egna tankar. Och de har båda lärt sig något. Den gravida och grubblande Helena 2008 har fått en trevande, men stark känsla över att hon nog kommer att klara det.

Helena 2011 har gjort en befriande upptäckt om att hon - trots allt jobbigt, all ledsenhet, utbrott och frustration - så har hon klarat det. Så här långt. Med bravur!

Mötet

Tanken kom och landade likt en fjäril i mitt sinne. Det var som att fjärilen hade letat sig fram igenom ett kryphål i tidsbarriärerna. Fladdrat sig igenom år som passerat och nådde fram till mig, där jag satt i min bil i eftermiddags. Idag, torsdagen den 6 oktober 2011. Och så insåg jag plötsligt att det nu i dagarna var ganska exakt tre år sedan som det hände. Det var för tre år sedan jag fick reda på det stora och fullständigt omvälvande.

Det som skulle inte bara fullständigt ändra mitt liv - utan också komma att nästan helt definiera det. Då jag fick veta att jag skulle bli tvillingmamma. Trebarnsmor. I ett enda slag.

Det var som att en själens fjäril bar med sig mina tankar jag hade för tre år sedan. In i nuet. Och att dessa tankar - Helena 2008 och Helena 2011 - fick mötas. I ett tidssprängande forum. Genom tankarnas magiska möte - så sitter nu Helena 2008 där bredvid mig i bilen på passagerarsätet - allra högst levande med sin begynnande graviditetsmage och virvlande frågor.

Helena 2008 hade nyligen fått reda på, vid ett oplanerat ultraljud hos specialistmödravården, att hon bar på tvillingar. Att Leonard skulle bli storebror till två småsyskon. Hon sitter där, redan ganska trött av graviditeten och ängslig för hur hon skulle orka och hur det ska bli för Leonard. Samtidigt förväntansfull inför det så förbluffat oväntade och märkvärdiga med två barn i magen. Ett ofattbart mirakel, svårt att greppa. Helena 2008 (H08) får plötsligt syn på Helena 2011 (H11) bredvid sig i bilen. Hon tittar också sig förvånat omkring i den stora Chrystler Grand Voyger som aldrig suttit i förut. Hon slänger en titt därbak. Tre bilbarnstolar.

Det är då H08 inser vad som hänt! Hon träffar sig själv om tre år! Darrande av nyfikenhet inser hon att hon måste skynda sig att fråga H11 något. Det är ju så mycket H08 undrar, men vågar hon höra svaren? Och bilbarnstolarna vittnar ju om att ...
- Så, hur gick det med ...?
H11 tittar på H08 och verkar inte alls förvånad över att ha besök från det förgångna.
- Förlossningen? fyller H11 i.
- Eh, ja, just det, tvekar H08, plötsligt livrädd för H11:as svar.
- Jo, på det stora hela det egentligen ganska bra. (H08 vågar andas igen) ... Men det var en alldeles fruktansvärd pärs, fortsätter H11. Signe ville ju aldrig komma ut, det tog 4 timmar mellan dem! - Signe? Är det två flickor?
H11 skrattar.
- Nej, en pojke och en flicka, Signe och Henry.
H08 måste ta en stund och smälta detta. Tänk att hon ska få en pojke och en flicka. Hon överväldigas av nyfikenhet om hur de ser ut och sedan hur deras personligheter är.

När H11 beskriver deras guldlockiga hår, Henrys enorma humoristiska intensitet och Signes saktmodiga underfundighet, så börjar H08 gråta. Hon är så överväldigad över att, inte bara få veta att barnen fötts och mår bra - utan att de är vackra som änglar och sprängfulla av nya, fantastiska personligheter. H08 stryker sig över sin lilla gravidmage.

Hon kan fortfarande inte förstå det. Att det där inuti finns allt detta som H11 beskriver. Spirande och växande. Det är så hissnande att tänka att två barn överhuvudtaget kan ha möjlighet att växa och utvecklas där inne i den trånga, mörka magen. Att så påtagligt veta att dessa blivit så fascinerande individer är nästan mer än hon vågat hoppas på!

Men plötsligt överväldigas hon av skräck. Hon studerar H11:s trötta uppsyn och undrar vad som egentligen hänt under dessa tre år. Är hon verkligen stark nog?

Helena 2008 tar ett djupt andetag.
- Men hur var det när de var nyfödda då och - ja ... och hur det nu, när de är, ehhh ... (räknar efter lite) två och ett halvt?
H08 håller andan igen. Hon vet inte riktigt om hon vågar höra. Samtidigt kan hon inte motstå att veta, detta svårgreppbara som ligger framför.

Hon måste få veta.

FORTSÄTTNING FÖLJER ... snart.

"Den" och de ilskna barnen (Konsten att inte tala, del 2)

”Den”, säger Henry med en ivrig röst. ”den” upprepar han, med en aning mer lidande röst. Han pekar upp mot bänken i köket så att det lilla pekfingret nästan glöder. ”Vad är det du vill ha, Henry?” undrar jag och tittar på bänken med en suck. Där står havrefrasburken, en ficklampa, en teckning, ett par böcker, en vattenflaska, en tidning, en plasttraktor, min mobiltelefon och en påse med bröd. Den kan vara vilkensomhelst av dessa ting. Jag tittar på hans lilla bekymrade ansikte och försöker följa hans blick och febrilt förstå vad den måhända betyder den här stunden.

”DEN”, säger han igen och nu tittar han på mig med den ihopskrynklade hundvalpsminen. Och så igen.

”Mamma, den, mamma, DEN, DEEN!” Nu steppar man med benen som vore det en trumvirvel. Frustrationen når sin kulmen över mammas hopplösa oförståelse och han ger ifrån sig sitt illvrål, som inleds med ett ”den” i falsett snabbt följt av ”IIIIIHHHHHHH”, där han dramatiskt hoppar på stället. Han tar mig i fingret och drar i det så att det nästan lossnar brosk i mina leder och fortsätter sitt mantra: ”DEN, DEN, DEN, DEN!”

Jag tar en djup och koncentrerad suck och försöker hålla tillbaka min egen frustration, då jag själv vill illvråla och själv hoppa trumpinnshopp. Och börjar ceremonin. ”Är det den, Henry” säger jag och pekar på plasttraktorn. Ett litet hopp tänds i hans blick, men sedan skakar han beslutsamt på huvudet.

”Är du sugen på havrefras?”. Huvudskakning. ”Bröd?” ”Vattenflaskan?” Efter ytterligare huvudskakningar till så anar att det handlar om något tekniskt. Ficklampa eller mobiltelefon. Saker med knappar på.

Underbara, tekniska, pillvänliga saker. Om det är mobiltelefonen kommer vi gå en säker konflikt till mötes. Jag djupandas igen och hoppas på ficklampan. ”Vill du ha ficklampan?” Som genom en vårvind sveptes alla Henrys bekymmersrynkor bort från hans vackra lilla ansikte och han nickar med strålande blick.

Okej. Jag gör ett snabbt övervägande. Det är egentligen Leonards ficklampa. Men egentligen finns det inget som hindrar att han får leka med den och det skulle bespara mig en medelstor konflikt för tillfället. Och det är värt en del. Rätt mycket. Faktiskt jättemycket.

”Okej, Henry, du får låna den.” Med lycksalig min tar han emot den och börjar genast febrilt trycka av och på den. Av, på, av, på, av, på, av, på, av, på. Då kommer nästa guldgryn.

”Den”, säger Signe med lidande röst. Hon ser att Henry har den där roliga lysande grunkan.

”DEN!” säger hon bestämt. Febrilt letar jag fram en till ficklampa. Det finns inget att diskutera. Har den ena fått något, så är det bara att leverera lika till den andra. Att leva i en illusion om att de ska acceptera något annat leder bara till fler gråa hår. Och hörselskador.

Men Signe är nöjd med sin ficklampa i bara två och en halv minut. Sedan börjar hon också peka mot bänken. ”Maaammma, den!” ropar hon på mig. ”Jamen du har ju fått ficklampan, Signe”. Hon tittar på mig med sin truligaste min och skakar sedan på huvudet.

Nu är det inte ficklampan hon vill ha. Och så upprepas hela scenariot som jag just genomlevde med käraste tvillingbrodern. Med en väsentlig skillnad. När vi gått igenom varje pinal på bänken, så fick jag fortfarande huvudskakningar. Och nu började hon närma sig sina mer desperata ”den”:ar.

Så jag fortsatte. Var det något på väggen? I skåpet ovanför? På kylskåpet. I lådorna? Och där var Signes uthållighet nådd. ”DEEEEN!” framkastar hon med en dramatik som skulle plats i en Ingmar Bergman-pjäs. Vips ligger hon raklång på golvet med huvudet gömt i händerna och skriker för allt vad hennes lungor är värda. Endast för att göra korta pauser, titta upp med rödsprängd blick och fortsätta sitt pekande och sedan snyfta: ”Deeeheeheeeeeennnnn”. Och hur mamma ligger och vrider sig i frustration behöver vi inte beskriva just lika ingående.

Och så går det till under sämre stunden på dagen. Då den ordlösa retoriken driver mig till vansinne. Att ordlösa fraser fungerar som kommunikation. Ja, det är sant. Att de kan göra sig förstådda i de mest varierande situationer. Ja, det är sant. Att även detta med kroppsspråk och varierande innebörder av samma ord kan räcka långt, det är också sant.

Men ... det räcker inte alltid ända fram. Och ... det kan bli väldigt tröttsamt för den idiotförklarade mamman.

Så, den ordlösa Signe -och Henry-retoriken i all ära ...

Vore det inte förbenat praktiskt om de pratade med hederliga ORD som man FÖRSTOD.

Konsten att inte tala: Signe -och Henry-retoriken

Konsten att tala, är en beskrivning av den uråldriga retoriken. Att tala är en konst kan jag hålla med om. Men att använda ord för att tala, har visat sig vara överskattat. I alla fall i vårt hus. Här skapar vi vår egen retorik. Signe -och Henry retoriken."Tom!" säger Signe och slår ut med båda händerna.

"Tom!" fyller Henry i och pekar på TV:n.

"Ja, barnprogrammet är slut nu," säger jag. Det är dags för frukost och det slevas yogurt in i glestandade munnar för glatta livet. Signe kör som vanligt med sitt mer "hela-ansiktet-skedföring", medan Henry skopar med mer snits. Men de kommer snart båda till samma slutsats. Från bordet kommer ordet i korus.

"Tom!" meddelar Henry och pekar resolut ner i den välskrapade skålen. "Tom," fyller Signe i och ser så förvånad som en liten människa kan se ut över att hallonyogurten bytt plats från skål till mage. "Jamen, är det slut?" säger jag, nästan lika förvånad som Signe. "Men var har den tagit vägen?" undrar jag.

För ett ögonblick fortsätter Signe se precis lika förvånad ut och tittar sig storögt omkring, som om yogurten satt sig på lur någonstans. Sedan skrynklar hon ihop hela ansiktet i en grimars, för att visa att hon bara ville spela sin mamma ett litet spratt.

"Neeej, däj!" säger hon och lyfter på tröjan och visar sin stora, runda mage och pekar.

Hon skrattar gurglande när jag passar på att peta på hennes mjuka hull. Henry iakttar vår lilla konversation och skrattar också. Och så åker hans tröja också upp. Han lägger huvudet på sne och rynkar näsan.

"Nej, däääj," säger han och väntar med stor iver på att även han ska få ett kill på magknappen. Och när han får det, klingar hans förtjusta skratt och stiger högt upp till takets högsta höjd.

En stund senare är det dags för pappa att åka till jobbet. Han kramar och vinkar och Signe och Henry följer honom ivrigt till dörren. Henry pekar resolut på pappas skor och sedan på hans fötter.

"Jaha, tack Henry," säger han, varpå Henry ser pappas väska stå och skräpa en bit bort. Han skuttar fram till väskan "oj, oj" stånkar han över väskans storlek och tyngd, men håller sedan stolt upp den till pappa. "Tackar", säger han. Varpå Signe upptäcker något.

"Neej," säger hon bekymrat och pekar på pappas arm och tultar bort till klähängarna och drar i en av alla jackor.

"Nej," säger hon igen när jackan envisar med att hänga kvar på sin krok. Henry studsar dit för att hjälpa sin syster. De hjälps åt att febrilt dra i jackan.

"Tack," säger Fredrik, "jag tror jag klarar det själv." Han drar på sig sin jacka och vänder sig för att gå till dörren. Men innan han hunnit ta de två metrarna till dörren så når Henry ändå dit före. Han sträcker sig i sin hela lilla längd och öppnar dörren.

"DÄJ!" utropar han glatt och pekar ut. "Däj, BJUM, BJUM!" fortsätter han.

"Ja, just det, nu ska pappa ta och åka med bilen till jobbet." Henry ser stolt ut. Det var ju det han visste.

Dörren far igen med en smäll.

"Tom!" säger Signe förvånat."Tom!", fyller Henry i. "Ja, nu är pappa borta" I samma sekund ser Henry sin napp och älsklingsapa lilla undanstoppad på en hylla. "Nam-nam!" Hans lilla pekfinger riktas mot nappen och apan. "Neeej", säger Signe bekymrat. "Nam-nam", ekar hon, när hon ser att hennes napp och älsklingselefant också ligger där. "Nej, inte era nappar nu", säger jag. "Nu ska vi byta blöja på dig Henry." "Bajs!" säger han så stolt att han nästan spricker. Äntligen fick han användning för sitt nyaste och roligaste ord. "Ja, just det," bekräftar jag småroat. "Eja!" säger Signe och pekar på sin blöja. "Ja, vi kan byta på dig också," säger jag och i samlad tropp styr vi kosan mot skötbordet. Och så går det till när två år mycket hjälpsamma kamrater pratar i vårt hus.

Det är en ekonomisk användning av ord. Tala utan ord. Tvillingspråk. Pratvägrare. Ord-recykling. Klimat-ord-smart. Tecken -och ljudspråk. Kalla det vad man vill.

Det bevisar, hur som helst, att antalet ord inte avgör förmågan att kommunicera. Det bevisar att men endast behöver ett par ord för att manövrera sig igenom de mest skilda samtalsämnena. Det är, rätt och slätt, retorik god som någon.

Signe -och Henry-retorik.

Den exklusiva enlingsdagen

Igår var det min och Henrys dag. Han var för sjuk för att åka till dagmammorna och tillräckligt frisk för att ta en tur med mig till stan. Och som en blixt från den vårklarblå himlen dök tillfället upp. Att ha en egen dag med minsta prinsen.

En unik dag. En exklusiv dag. Om en sådan här dag hade varit en sten i en ädelstenssamling, så hade det varit en raritet. Ett eftertraktat exemplar som endast dyker upp någon enstaka per år. Som har sitt värde i sin oerhörda sällsynthet.

Denna fantasiskt fina dagen med Henry tänker jag behålla i mitt hjärta som en värdefull raritet. Att få rå om bara en. Att uppleva vilket privilegium det är att ge full uppmärksamhet till alla hans nyupptäckta ord och strålande ögon när en grävmaskin tar ett häftigt och rasslande tag i gropen framför sig och hissar upp en skopa med jord upp i luften.

- Wow, sa Henry med ett högtidlig ansiktsuttryck. - Mamma, wow! fortsatte han för att entusiastiskt dela med sig av sin nära-grävskope-upplevelse.

För jag har inte bara tre stycken barn. Jag har en storebror och en tvåsamhet. Visst, Signe och Henry är tvåäggstvillingar. De har helt skilda genuppsättningar, låg i en varsin fostersäck i magen och är till och med av två olika kön. Men de är ändå en tvåsamhet. De har aldrig upplevt en separerad tillvaro. En enlingsexistens. Leonard har kanske glömt hur det var innan Signe och Henrys föddes, men hans kropp och undermedvetna har en väl bevarad kunskap om hur det är att födas i ensam majestät. Signe och Henry vet inte detta och kommer aldrig att veta. Oavsett hur mycket de kommer att växa upp och lära sig att förstå med intellektet, så kommer de aldrig ha upplevt detta. En av konsekvenserna av att vara tvilling. Kalla det dilemma eller förmån. Det är nog både och.

Signe och Henry är som ett två år gammalt strävsamt gift par. Den andras närvaro är så självklar att det sitter i kroppen. Ett gammalt gift par har heller inte samma genuppsättning, men är fullt lika två delar av en enhet. Eller ”morsfars” som jag hörde Björn Ferry kalla sina föräldrar på radio häromdagen. Inte morsan och farsan. De har varit ihop så länge att de med rätta borde ha en gemensam benämning – morsfars. Jag och Henry strosade stadens gator upp och ner. Vi hälsade på mormor på hennes jobb, där han med stor hänförelse fick allas fulla uppmärksamhet. Vi gick på café och till Bra & Begagnat där han testkörde leksakbilarna mellan benen på tanterna. Vi besökte djuraffären och hälsade på varje fisk, mus och ödla. Vi gjorde sådant som aldrig ens är att tänka på när båda delarna av tvåsamheten är med och ännu mindre hela barntrion. För då skulle Signe titta på ödlorna, Henry mixtra med låsen på kaninburarna medan Leonard skulle klaga på att han är trött i benen.

Och i en stilla vrå av mig själv kan jag känna ett stygn av sorg när jag inser att mina tre barn får ta del av en mycket mer uppstressad mamma till vardags. Då allt måste fogas in i ett system som fungerar med allas behov. Men det är också en konsekvens av att vara tvilling och en del av en syskongrupp. Att ha syskon är som ett välfyllt bankkonto med trygghet och samhörighet. Men det innebär också en kompromissande i oändlighet. Och oavsett hur välgörande och rustande det är för framtiden – så känns det lyxigt att ta ledigt från det uttröttande kompromiss-arbetet ibland.

En exklusiv dag med Henry. En glänsande diamant bland de grå vardagsstenarna.