Den utmattade kroppen är som den överfulla koppen

 Jag har kämpat emot min inre uppmanade röst ett tag nu, för jag vill inte. Jag vill inte skriva mer om utmattning, för det är så tråkigt och tjatigt. Jag känner mig som en gammal repig skiva som aldrig kommer vidare till nästa låt, den bara står där och hoppar. Samma fraser, om och om igen.

Nej, jag vill stänga den där dörren och gå vidare. Jag vill tänka på annat, göra annat, lägga min kraft och energi på annat. Något roligare, något spännande och utvecklande. Det är verkligen det jag vill och det skulle jag göra, nu - igår - om jag hade kunnat.

Men nu handlar det tyvärr inte om vad jag vill, utan om hur det är.

Så jag har alltså funderat en hel del de senaste veckorna mycket på mitt utmattningssyndrom och hur det påverkar mitt liv. Det är nu sex och ett halvt år sedan jag fick diagnosen, så med andra ord så har jag varit utmattad i ungefär åtta-tio år, för min utmattning hade ett långsamt förlopp. För mig gick det inte till så att jag arbetade alldeles för mycket i något år och sedan blev akut sjuk. Nej, jag levde mitt liv och blev gradvis tröttare och sjukare under fyra-fem årsperiod, men kom aldrig till ett akut insjuknande. Inte akut, men likväl väldigt sjuk. Kanske mer sjuk än sådana som blir akut sjuka, för de har inget val än att märka att kroppen säger ifrån. Där blir det tvärnit så att bromsarna ryker, och sedan blir det stopp. Och stopp innebär att man måste vila, för kroppen ger en inget val. Jag säger inte att det är enkelt för de som blir akut sjuka, jag säger bara att det blir tydligare. Och ibland enklare att återhämta sig ifrån, tack vare den tydligheten.

Men jag hade ett val, eftersom min kropp fortsatte lyda mig, jag fortsatte kunna kliva upp ur sängen, kunde fungera - om än väldigt dåligt och med fruktansvärt försämrad livskvalitet. Men det hade gått så långsamt, att jag inte förstod det. Jag trodde att livet var så. All min trötthet, värk och koncentrationssvårigheter. Depression, ilska och ångest. Hopplöshet. Jag trodde att man skulle må så - att alla hade det så - mer eller mindre i alla fall.

En sjukgymnast förklarade detta för mig och använde liknelsen av elasticiteten i ett gummiband. Vissa människor har inte så mycket elasticitet i sitt gummiband och då går det inte att stretcha ut det hur mycket som helst, för då går det tillslut av - med en smäll. Då tar det slut och man tar hand om problemet, lagar och läker det, direkt.

Andra människor har mer elastiska gummiband - vissa väldigt elastiska - vilket naturligtvis kan vara en bra förmåga om stressen och den pressade livssituationen inte pågår för länge. Men om den gör det, så blir det förödande. Då dras gummibandet ut längre och längre och det går inte av. Men när bandet dragits ut för långt och för länge, så är det för alltid utslitet och utdraget och kommer troligtvis aldrig att återfå sin normala spänst igen.

Det kom aldrig någon kraftig smäll, ett stopp.

Istället är det som att man måste leva med små smällar. Alltid. Om och om igen.

När jag blev sjukskriven 2014 så tänkte jag lättat att ”nu är det dags att hitta vägen tillbaka till att må bra igen.” Idag, 2020, letar jag fortfarande efter den där vägen tillbaka. Och det är det jag har grubblat mycket på den senaste tiden. Hur kan jag ha misslyckats så fatalt?

Det sjukgymnasten och även andra kunniga inom området jag haft kontakt med under åren också har hjälpt mig att förstå, är svårigheten med återhämtning och återställande av arbetsförmåga när orsakerna till utmattningen främst beror på privata orsaker. I mitt fall är det sannolikt att min tvillinggraviditet (i kombination med att vi redan hade en tvååring) lade grunden för det kroppsliga dräneringen, då det efterföljdes av åratal med sömnstörning och en extremt krävande livssituation med tre små barn så tätt i ålder. Det finns fler privata orsaker som jag inte kommer gå in på, samt det faktum att jag samtidigt arbetade som socialsekreterare på familjesektionen, vilket är ett väldigt psykiskt krävande arbete. Ett arbete som i sig förutsätter att man får gott om vila och återhämtning för att orka.

Men än hur gärna jag skulle vilja skylla på arbetet, så vet jag att det inte var där tröttheten satte sina djupaste klor. Jag älskar mina barn till månen, stjärnorna och alla galaxer och jag kommer aldrig någonsin hålla det emot dem - men det var i sömnlösheten och otillräckligheten som förälder som min utmattning växte fram. Vilket är i mitt eget liv. Mitt eget vackra liv med mina fantastiska och underbara barn, det värdefullaste i mitt liv. Hur paradoxalt det är att det viktigaste i ens liv också gör en sjuk. Fast kanske inte så konstigt, när man tänker efter - för det som man älskar mest vill man ge av sig själv till. Ge allt.

Ge allt, även när man inte har något att ge.

Men hur gör man då, när man ska återhämta sig från sitt eget liv? När mina barn, som jag älskar mest på jorden, samtidigt ger mig posttraumatiska stressreaktioner? Det kan vara vetskapen om att de behöver mig fast jag är väldigt trött. Det kan vara ett litet ljud de gör. Det kan vara att två barn frågar mig något samtidigt. Det räcker. Det räcker för att min kropp ska skjuta i höjden av adrenalin och stresspåslag. Eller bara vetskapen att jag måste somna för att orka med arbetsdagen och även vara förälder, som gör att min kropp hamnar i ett stressläge och sömnen inte fungerar. Och då fungerar inte kroppen. Och även när jag sovit länge så känner jag mig inte utvilad. Hur vilar man då?

Mitt liv - mitt eget liv - hur återhämtar jag mig från det? Det har ingen ännu lyckats förklara för mig.

Om man inte upplevt något liknande, så tror det är svårt att förstå riktigt hur knäckande det är. Hur det sättet sig på ens psyke. Hur man gång på gång hamnar tillbaka i tanken:

”Det måste vara mig det är fel på. Det är jag som är överdriven i mina känslor. Ovanligt misslyckad. Ovanligt svag och känslig.”

För det är den enda logiska förklaringen, eftersom allting annat pekar på att jag ”borde” vara återställd och fungerande. Inget annat talar för att jag har rätt, för i vårt samhälle finns ingen annan sanning.

Så hur förhåller man sig till det? Att jag fungerar på ett sätt som samhället uppger inte kan stämma. Den utmattade kroppen är som den överfulla koppen. Det vill säga, det är som att jag skulle vara en kopp med plats för två deciliter vatten, men samhället säger:

- Nej, du har plats för fem deciliter. Sedan börjar man hälla. Ett, och sedan två deceliter, och så säger jag:

- Ojoj, nu är det fullt.

- Nej, svarar Samhället. Jag ser här i mina papper att du har plats för tre deciliter till. Nu häller jag på resten.

Så står jag där, förtvivlad, i en sjö av misslyckande av jobb och trötthet och vattnet bara rinner över mig. Rinner över alla bredder.

När man har haft utmattningssyndrom så länge som jag haft (med misslyckat återhämtande, får jag tillägga) så har man varit med om några sjukskrivningar och några rehabiliteringsomgångar. Jag har blivit lite av en expert på området.

Det handlar om att trappa upp och långsamt fylla på med arbetsuppgifter. Det handlar om att kroppen ska hinna återanpassa sig till arbetslivet, tills man är fullt rehabiliterad och kan återgå till sin fulla arbetstid. Då avslutas ärendet och det är tillbaka till business av usual.

Ja, sedan att det aldrig har fungerat för mig, det är en helt annan sak. Det är inte min mening att raljera med rehabilitering, utan helt enkelt berätta hur det blir för mig.

Dels så har jag alltid alldeles för långsam återhämtningstakt vilket gör att Försäkringskassan alltid hinner utförsäkra mig innan jag är klar med rehabiliteringen. Då är man det där glaset igen. De tittar i sina papper och ser att ”jodå, du har i alla fall plats för mins tre deciliter, och annars får arbetsgivaren ta sitt ansvar.” Så drar de på kranen och vattnet sprutar över mitt lilla tvådecelitersglas.

Arbetsgivaren, jo, den gör sitt bästa och trappar upp och anpassar sig så gott det går. Men min arbetsförmåga är och förblir för låg, för utmattningen bor ändå i min kropp. Den blir inte avhyst och eliminerad på grund av att jag trappar upp eller får det anpassat eller om det går fort eller långsamt. Utmattningen bor i mig, hela tiden och den fylls på ständigt, av att jag bara lever i det som är mitt eget. Liv. Utmattningen, det utdragna gummibandet, är likadant oavsett vad jag gör.

Men om jag jag inte jobbar så mycket och hinner sova och vila och återhämta mig i väldigt stor omfattning, så håller sig utmattningen i schack och går att leva med. Då går den att få ihop med det andra och då orkar jag också jobba en viss del.

Men arbetsförmågan blir inte annorlunda, eller bättre eller större av en period eller några veckors mindre arbete. Det gör ingen skillnad, eller, det kanske blir långsamt bättre, men ungefär lika långsamt som ett uråldrigt träd växer. Det blir en årsring per år, någon millimeters skillnad sedan förra året, något som inte ens går att se med blotta ögat. Men för den som vet om det, så har det hänt. Det har skett en liten, liten ytterst långsam utveckling.

Några veckor eller månader i trädets liv är lika obetydligt som en droppe vatten i ett hav. Det märks inte ens. Och så är det för mig med rehabiliteringsplanerna. Några veckor och månader, sedan ska det vara klart - fast det går inte för det är ju bara en droppe. En halv millimeter.

Men jag nickar och håller med på alla möten och planer och säger att det låter bra, för vad ska jag annars göra? För det jag känner i min kropp, det finns inte, i alla fall inte i deras papper. Inte i riktlinjerna eller reglerna.

Och jag vill också tänka såsom de gör - jag vill också att det ska vara sant! Jag vill, jag vill, likt en ivrig fyraåring. Men att jag vill gör inte att jag blir frisk. Att jag vill, läker mig inte från utmattningen, snarare tvärtom, för då svarar jag upp på vad de säger, vad som planeras och sägs. Jag kör på, jag gör ändå, för jag vill inte verka misslyckad, inte vara svag, inte känslig, inte så där typsikt (kvinnligt) överdriven.

Så det blir en låtsaslek. Jag vet att jag inte har täckning för det, men jag gör det ändå. Så jag låtsas vara frisk så länge jag bara kan, tills jag bränt slut på mina surt förvärvade energidepåer. Då tar leken brutalt och snabbt slut. Lite som att spela bort sina sista ören på poker.

Det är inte konstruktivt att vara arg eller bitter på varken arbetsgivare eller försäkringskassan. De följer sina regler och rutiner och papper och riktlinjer och planer. Om det är något jag är frustrerad på, så är det att samhället i stort som inte verkar tar detta på allvar. Att det inte det finns mer forskning och att det inte utvecklas mer kunskap på området, så att arbetsgivare och försäkringskassan kanske kan få ha riktlinjer och planer och regler som faktiskt passar in på själva verkligheten.

Så ja, som en gammal repig skiva är jag. Men tyvärr är jag nog långt ifrån ensam. Jag, min kropp och alla andras kroppar som samhället bara häller vatten över oavsett hur mycket deras koppar faktiskt rymmer.

Kan vi sluta med låtsasleken och se vad som faktiskt skulle fungera. På riktigt? Så vi har en chans att fungera utifrån det som är verkligt. Sluta med låtsasleken som kommer kunna kosta människor och troligtvis stora delar av den kommande generationens livskvalité. Kosta oss all vår förmåga att fungera och må bra.

Kan vi bespara nya vackra människor från att tro att det är dom det är fel på?

Det arvet vill i alla fall inte jag föra vidare. Jag vill att de ska få kunna sträcka sig mot solen och växa så det knakar. Med stora eller små koppar, fyllda lagom mycket. Med sina egna årsringar.

I den takt, storlek, form och färg som de själva faktiskt har.

Låt vågen komma

Hösten är här. Trötthetskampen ett faktum. Jag har försökt ta sommarens ljusa kraft under armen och springa ifrån trötthetens gläfsande käftar. Efter åratal av utmattning borde jag lärt mig att det ger motsatt effekt. Att jag istället ska stanna och låta den skölja över mig. Brotta ner mig tills jag fattar att jag inte har en chans. Sen tålmodigt vänta på en våg som kan föra mig upp till den skvalpande ytan och tillbaka igen.

Efter åratal av utmattning borde jag ha lärt mig. Men likt en uppnosig terrier vill jag inte tro att det är så, inte acceptera tröttheten. Och det är ju just därför jag flåsade rakt in i utmattningens armar för alla dessa år sedan. Och just därför jag har så svårt att bända mig loss.

Vattnet omkring mig tycks aldrig vilja komma till ro och mina åror är trasiga. Jag paddlar tills kroppen värker, för att komma till lugnare vatten och när jag väl är framme är det dags för öppet hav igen. Som att alltid vara tio steg efter resten av världen. Min kropp behöver mer tid, mer vila, mer sömn. Den är saktfärdig och bångstyrig.

Man försöker skynda för att hinna. Skynda att vila. Skynda att friskna till. Skynda med livets buss. Och ju mer man skyndar ju mindre frisk blir man.

Så nu ska jag försöka. Igen. Sluta skynda. Att sluta jaga. Sluta vara terrier. Stanna. Vänta. Låt vågen komma. Välkomna den, eller i alla fall acceptera den. Låta den stjälpa upp mig på någon lämplig strand. Och ta styrkan av att erfarenheten, att vågen inte är farlig. Den är en del av mitt liv. Den blir bara farlig om jag vägrar acceptera den. Det är då den blir bråddjup och bottenlös.

Jag omfamnar dig, mitt inre hav. Jag ska göra det min livsuppgift att lära mig att surfa.

Ljusets kurragömma

En dikt om att leva med utmattning

Likt ränderna av ljus i en skog, så företer sig min kropps kraft. 

Den glimmar till ofta. Stark, klar och lysande. Sen slocknar den så kort därefter. Famlar i sin skugga, lika stark, alltid lika oväntad. 

Ofta hinner den inte uppfattas av omvärlden. Skuggan, mörkret, kraftlösheten. För nästa stund, så är ljuset tillbaka igen. 

De såg den aldrig. De såg inte skuggtimmarna i sängen, de kände inte darrningarna i kroppen, mörkret i ögonlocken. 

De såg bara ljuset som dök upp igen efter skuggkampen. 

Eller leendet som ska härma ljuset, för att skarva när mörkerstrimmorna plötsligt kommer. 

Skuggorna och ljuset leker kurragömma med varandra. Förvillar de som inte tittar tillräckligt noga. 

De ler glatt och berömmer ditt ljus. 

Ser inte skuggan som sitter på axeln. 

Och en dikt om att inte ge upp. 

Att livet är underbart, för att varje liten sekund med ljuset gör det värt. Allt. 

Jag krockade bara med livet

Jag har utmattningssyndrom. Jag blev sjukskriven 7 maj 2014. Det är mer än 365 dagar sedan. Detta är inte något som jag räknat ut som en klurig matteuppgift på en filt en lugn kväll i sommargrönskan. Nej, det har jag blivit upplyst om i ett klurigt litet brev som jag fick förra vecka. Det stod närmare bestämt:
"Hej! Du får det här brevet för att du har varit sjukskriven mer än 365 dagar. Då är reglerna sådana att du bara har rätt till sjukpenning om inte kan utföra  något arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden."

Jag har passerat en magisk gräns. Jag har gått och dragit på ett sjukdomstillstånd i mer än 365 dagar. En fysisk sjukdom som fortfarande belägrar min kropp som skavande sko, som en besatt sommarfluga, som en mycket tung, mycket blöt och illaluktande filt.

Brevet fortsätter med information om att försäkringskassan "överväger att inte betala ut sjukpenning". Eftersom jag uppenbarligen kan utföra ett arbete som förekommer på arbetsmarknaden. Jag envisas alltså med att gå upp plikttroget varje morgon. TROTS denna illaluktande surrande filt som förföljer mig, och utföra ett arbete. Som normalt förekommer. På arbetsmarknaden.

Japp, för jag arbetar på socialtjänsten. Det är ett arbete. Helt klart. Inga motsägelser där.

Vidare står det i brevet en slags förklaring varför man överväger detta. Jag kallar det en "slags förklaring" på grund av att det inte är helt lätt att förstå exakt hur de menar. Det står att försäkringskassan bedömer att de hinder jag har att återgå till heltidsarbete är av social karaktär. Det står dock inte på ett tydligt sätt vad som menas med "social karaktär", men det poängteras att jag klarar av att ta hand om mina hemmavarande barn och utföra ett kvalificerat arbete, samt ibland arbetar extrapass.

Helt spontant. Så tänker jag att det är något väldigt positivt. Men förgäves letar jag efter stycket där det står: "Så GRATTIS, Helena, som klarar av att utföra ett kvalificerat arbete och ta hand om hemmavarande barn OCH är lojal med kollegorna och stannar kvar på arbetet lite extra när det behövs TROTS att du fortfarande inte är fullt rehabiliterad utan fortfarande kämpar mot en trötthet som slår dig som en knytnäve i magen nästan varje dag. SÅ! Du vinner en årsförbrukning av chokladglass samt fortsatt sjukpenning på 25% vilket står i sjukintyget från läkare".

Nej, märkligt nog står det inte ens i närheten av detta. Slutsatsen blir en helt annan. Den blir att jag bedöms kunna arbeta heltidsarbete. Det bedöms att min arbetsförmåga överhuvudtaget inte är nedsatt.

Jag läser det igen. Och igen. Kliar mig i huvudet. Känner mig lite korkad. För jag förstår inte. Hur ledde resonemanget om att jag klarade av att utföra ett arbete och ta hand om mina egna barn, till konstaterandet att jag var fullt rehabiliterad? Hur vet försäkringskassan detta? Har de smygfilmat? Tittat in i min hjärna via fjärrstyrning? Intervjuat mina närmaste anhöriga? HUR vet försäkringskassan detta? Jag vill fruktansvärt gärna veta hur de kan veta detta, eftersom jag inte visste om det själv.

Jag skulle vara den förste att märka att jag har arbetsförmågan tillbaka med fullt kraft. Skulle man kunna tro. Men eftersom vi lever i ett byråkratiskt samhälle så behöver ju detta konstateras med högre mandat. Så vad min läkare bedömer kanske borde väga tyngre alltså. Kanske till och med vara helt tillförlitligt. Om min egen upplevelse i mig själv inte är trovärdig nog. Så är min läkares bedömning att jag är fullt rehabiliterad?

Nej. Min läkares bedömning är att jag med stor försiktighet skulle kunna börja trappa upp från 50 % till 75%. Då risken att detta steg misslyckas då det gjort det flertalet gånger.

Jag läser Försäkringskassans bedömning igen. Nix. Det min läkare bedömt gäller inte. För försäkringskassan vet något som varken jag eller min läkare vet. Det måste vara den där fjärrstyrningen i min hjärna ändå. För hur kan de annars veta sådant som INTE GÅR att veta om man aldrig träffat mig?

Jo. De vet detta. De vet detta lika säkert som himlen är blå och gräset är grönt. De vet detta eftersom jag varit sjukskriven i mer än 365 dagar. Eftersom jag kan ta hand om mina barn och utföra ett kvalificerat arbete. Så är jag nu fullt rehabiliterad. BÄÄM.

Det står i brevet även en lista på anledningar som skulle kunna vara skäliga för att kunna få ha rätt till fortsatt sjukpenning efter 365 dagar. Den första anledningen som uppges är om har en allvarlig sjukdom som gradvis förvärras. En annan anledning är om det pågår en långvarig rehabilitering i samband med en olycka. En tredje anledning är att man har en progressiv sjukdom där arbetsförmågan successivt försämras. Sedan finns det ett antal anledningar till.

Så jag är med andra ord inte döende i cancer. Jag har inte ALS eller en aggressiv variant av MS. Jag har inte krockat med en lastbil eller ramlat ned för en betongtrappa.

Jag har bara utmattningssyndrom. Jag har bara krockat med livet. Det kan rimligtvis inte anses vara lika illa som de andra anledningarna. Så har man format reglerna. Så har man dragit sina riktlinjer. Så bedömer man.

Man skulle vilja få möjlighet att försöka förklara hur outgrundligt orimligt det är. Att försöka fungera som en helt frisk person när man inte är det. Att hanka sig fram med en slokande hjärna och en kropp som obönhörligen havererar om den inte får tillräckligt med återhämtning inbakat i vardagens stenhårda tempo. Hur GÄRNA jag VILL leverera. Jag vill säga ja och amen till försäkringskassans brev. Ingen mer än jag vill. Vill att de ska ha rätt. För jag är så rent ut sagt så förbannat trött på att ha utmattningssyndrom.

Men det är inget jag väljer. Det drabbade mig. Jag försökte bara leva mitt liv och vara bästa möjliga mamma, arbetstagare och människa. Jag donade på lika godmodigt som alla andra. Tänkte att livet skulle lätta och jag skulle komma ut på andra sidan som en ny människa. Men istället blev jag sjuk. Drabbad av utmattningssyndrom. Drabbad. På samma sätt som en person blir drabbad av influensa eller cancer.

Jag hatar inte försäkringskassan. Jag är inte ens arg på försäkringskassan. Jag är tacksam för alla utbetalningar jag fått. Min ekonomi har gått ihop dessa tre år tack vare denna myndighet. Jag är tacksam över att få bo i Sverige när vi har ett sådant system.

Jag är bara ledsen över att reglerna inte är anpassade till en av de mest snabbt växande folksjukdomarna, utmattningssyndrom. Jag är ledsen över att jag och så många andra har blivit så forcerade i vår egen vardag att vi blivit allvarligt sjuka. Inte sjuka så att vi kommer att dö. Men sjuka så att livskvalitén blir reducerad till en "jag måste bara försöka överleva"-vardag. Kantat av missförstånd över att man "bara är lite trött" och kampen med att skapa ett rimligt tempo i en orimligt snabbt pulserande värld.

Jag fattar pennan och skriver ett litet brev till försäkringskassan om varför jag tycker det är rimligt att jag får fortsatt sjukpenning enligt vad läkaren bedömt. Jag förklarar en del hur min privata livssitaution hindrat mig från att rehabilitera mig.

Om hur jag krockat med livet. Igen. Igen och igen. Men ett jag är på god väg framåt. Men inte färdig riktigt ännu.

Jag slickar igen kuveret och skickar det till försäkringskassan. För min egen skull. Låter jag min röst bli hörd. Även om jag förstår att mina förklaringar inte passar in de linjaldragna reglerna. Så har jag stått upp för mig själv.

För i slutändan, så är det enda man kan göra. Stå upp för sig själv. Släppa bitterhetens tunga last. Och för sin egen skull försöka gå vidare. Ta tillvara guldstunderna. Vara tacksam för de framstegen som sker. Vara lycklig. Så gott man bara kan.

Superhjältetiden är över

Det  enda jag vill, är att orka med mitt eget liv. Det är det jag vill. Mer än allt annat i världen. Den viljan har burit mig genom omöjliga perioder i livet likt en superhjälte. Man har tagit sig igenom brinnande hav och hoppat över livets lava. Ramlat ner i svarta hål och kravlat sig upp igen. 

Men så en dag, kraschade jag. Eller ja. Flera dagar. Många dagar. Men jag försökte igen. Med en dåres envishet. Tills jag inte längre kunde strunta i att jag  egentligen inte orkade. Jag kunde inte längre flyga med inbillade förmågor. Superhjältekrafterna tog slut. Och sen tog liksom hela jag slut. Och då var det endast kvar är en utmattad människa med en vilja. En vilja att bli frisk. 

Frisk var det, ja. För sjukskriven vill ju helt ärligt ingen normalt fungerande person vara. En levnadsglad människa mitt i livet, med tre barn, med rätt hög utbildning och med en och annan talang. Och med oändliga möjligheter kvar i livet att utforska!

Jaha. Så jag dammar av superhjältedräkten och svarar upp på alla områden i livet, alla planeringar och bedömningar. Jag märker att det naggar på kraften men viljan skarvar. Sedan börjar der nöta lite mer på resurserna, så nya lösningar måste födas fram. Det har ju funkat förr. Jag lagar lite hål i superhjältedräkten och fortsätter framåt. För framåt vill man. Måste man. Måste och vill man. 

Tills. Man vill. Så mycket. Att flygförmåga upphör mitt under pågående uppdrag. Och man kraschlandar. Denna gång in ett ännu svartare hål. 

Superhjältedräkten brinner upp i hjärnans överhettning och flyter sedan iväg i trötthetens mörka hav.

Och här ligger jag på hålets botten med min värdelösa vilja. Den sätter inte mat på bordet, den drar inte in pengar på kontot, den lägger inte mina barn eller får mig att fortsätta framåt. Den ekar tomt. Superhjältiden är slut. För en vilja utan förmåga eller kraft att genomföra  är ingenting. Är tomhet. Ett icke-varande. Det är lika befängt som viljan att trolla mig själv till Hawaii, eller månen. Lika lite kan jag vilja fram något mer i mitt liv. Det är slutviljat. Jag måste ha pengar på kontot för att kunna ta ut. Jag måste ha kraft i kroppen för att kunna vilja mig framåt mer. 

Men läkare och försäkringskassa menar annat. De menar att jag ska klara vissa saker. Leverera en arbetsförmåga och friskhetsgrad. Så tycker de. Lika befängt som att jag har viljat hålla med dem. För så här är det ju, att man får tycka precis vad man vill. Vilja hur mycket man vill. Men det gör inte saker till sanning. Det skapar inte magi. Det trollar mig inte till månen. Eller till friskhet. 

Det enda som kan trolla fram en endaste sak. Är tid. Tid till återhämtning.

För superhjältetiden är över. Dräkten har brunnit upp. Det enda som kan rädda mig ur spillrorna nu är tid. Tid att läka.

Slå ut i friskhet

När jag kom hem från jobbet hade jag som vanligt tröttheten som en mantel över ryggen. Nattsömnen var ytlig, som att jag guppade ovanpå drömmarnas land istället för att dyka ner i den. I morse signalerade huvudet sin vanliga surrande protest, när jag ändå packade iväg mig i bilen och satte igång med dagen.

Men ute. Ute möttes jag av den vaknande dagen. Och inte bara det. Den vaknande våren. Det vaknande livet. Det ser man på trädens knoppar och gröna grässtrån mot husväggen. 

Men man kan även märka det på ett annat sätt. Som ett tyst sjudande. En vibrerande känsla som ligger i luften. Det viskar: "Snart. Snart kommer det. Snart."

Grönskan kommer. Värmen. Livet kommer. Snart. 

Fastän min kropp surrar besvärat av den ständigt gnagande tröttheten, kommer ändå en förunderlig lätthet över mig. En iver. Över att ännu en gång få stå mitt i miraklet när det sker. Att se en till synes död natur väckas till liv. 

Kanske blir min fysiska kropp inspirerad av läkningen som den upplever omkring sig. Som att jag, bara genom att vara här och nu, en dag i maj, får en gratisskjuts av vårens framfart. Som ett klingande skratt som smittar av sig. Som en fysisk beröring från naurens kraft som sipprar in i mig, som små, små värdefulla droppar av en dundermedicin. 

För alla typer av läkande behövs tid. Att vittna våren återkomma till vår värld är att få en explosionsartad påminnelse om att tillfrisknande kommer ske. Naturen har det nedlagt i sig vad den behöver göra. På samma sätt vet min kropp. När tiden är rätt. Kommer också min kropp vakna upp i en vår. Och slå ut i friskhet. 

Kanske nästa april

DEN MENTALA RULLATORN

En helg i april. Solen tittar fram, fåglarna kvittrar och ingen tid att passa. 

Två barn är sju år, ett barn är inne på sitt tionde år. Friska. Välmående. Barn. 

En mamma. Som är inne på sitt 39:onde biologiska år. Men. Som känner sig som 89 mentala år. I alla fall då och då. Som nu. I slutet av denna helg i april. Då solen tittade fram, fåglarna kvittrade och vi inte hade någon tid att passa. 

Darrningar går genom kroppen av trötthet. Allt gränsdragande. Varje "nej" som slitit på hela ens väsen. Allt jätteangeläget vill ska hända nu, nu, nu. Allt syskonuppgörande. Alla ljud, alla aktiviter, all mat som ska ordnats och plockas undan. Allt uppmärksamhetssökande, alla små och stora gränser som ska tänjas. 

Man borde vara en supermänska. Eller i alla fall, så borde man vara sina biologiska 39 år. 

Så är man istället en extratrött 89-årig inre människa. Som andfådd och darrig stapplar fram med sin mentala rullator. Som vet precis vad den egentligen vill göra, vara och säga, men kroppen lyder inte såsom den borde. Såsom den gjorde.

Men nu är helgen avklarad. Förhoppningsvis så blir någon annan helg bättre. Vi har ju alltid maj att se fram emot. Eller juni. Eller kanske april nästa år. 

Då hoppas jag att jag har skrotat min mentala rullator och satt min inre uråldriga människa på hemmet. Så att jag får leva mitt liv som den ålder jag är och skutta fram. Eller i alla fall promenera spänstigt. 

Kanske nästa år.

Osäkert väderläge

Tänk er en vanlig svensk sommardag. Det är behagligt i luften och man går ut för att se hur vädret verkar. Kan det vara en dag då man faktiskt skulle kunna satsa på ett strandbesök, eller är det en dag då utflyktsplanerna får vänta på grund av osäkert väder? På delar av himlen syns den vackra djupblå himlen och ger hopp om vackert väder. På en annan del av himlen drar molnfronten ihop sig och ser oroväckande mörk ut. Kan innebära regn eller i värsta fall åska. Men just för tillfället lyser solen obekymrat på den blåa delen av himlen och gör hela världen färgstarkt ljus. Med den starka solen i ansiktet känns hotet om molnfronten både avlägsen och osannolik. Stegen känns lätta med solen härligt värmande på axlarna och sinnet känns lika ljust som solens lekande strålar. En sommardag med sol får hela livet att kännas behagligt att leva. Man packar sina saker och ger sig iväg till stranden, stark och glad till mods.

En bit in på dagen, som börjat väldigt angenämt med både sol, bad och en glass i solgasset, så kommer väderomslaget. Det börjar med att solen går i moln och man tittar upp mot himlen. Det som precis nyss verkat som en ohotad sol har nu på ett slag förvandlats till en nästan helt svart himmel. På bara några ögonblick går dagen från att kännas varm och ljus, till mörk och kall. Samtidigt som solen försvinner så börjar det blåsa också. Rejält. Tidningar och handdukar som man spritt omkring sig på stranden börjar plötsligt flaxa iväg åt olika håll, så man får jaga efter rymmande korsordsblad samtidigt som man snabbt försöker hoppa i ett par byxor för att inte frysa ihjäl. Huttrande springer man till bilen och när man stuvat in det sista i bakluckan faller första regndroppen. Sedan är det som att hela himlen öppnar sig och det regnar resten av dagen.

Som i ett slag känns den varma, ljusa dagen - som var bara för en kort stund sedan - helt avlägsen. Som att det hade skett en annan dag. I en annan värld. Den soliga världen var en värld med andra färger, andra känslor och ljud. Med värme, styrka och lust. Som nu blivit förvandlad till en ogästvänlig plats där det är kallt, blött och grått. Fastän jag tittar på samma sak som nyss; samma hus, samma träd, samma gata så är de inte alls desamma. Den ljusa världen är borta och istället har jag framför mig en dyster parallellvärld.

Så varför denna djupdykning i svenskt sommarväder? Jo, för det jag nyss beskrivit är en exakt spegling av livet med utmattningssyndrom. Precis så oförutsägbart, med precis så tvära vändningar.

Att vädret kan vända från underbart varm frid och fröjd till iskall hagelstorm - ja, det vet alla som bor i Sverige. Vi är vana. Vi ifrågasätter inte vädrets nycker. Vi vet att det är något vi måste leva med och acceptera när vi bor i detta nordliga undersköna land. Men en medmänniska, en kollega, en mamma, en partner. Som verkar glad och stark den ena stunden och knappt kommer ur sängen nästa, det är inte lika enkelt att förstå. Och det är ju inte så konstigt. För så ska det inte behöva vara. Det beror ju på att något är fel ställt med den människan. En lömsk liten rackare till sjukdom som kallas utmattning.
 Normalt sett så blir man mer långsamt uttröttad, till exempel i slutet på en lång dag. Man är troligtvis pigg även på eftermiddagen om man varit pigg på förmiddagen. Det är något som man mer eller mindre kan räkna med hos människorna man har omkring sig, om de inte är sjuka, gamla eller har en riktigt usel dag. Men en människa som ser ut som den är precis så pigg som vemsomhelst - och som för den delen också kanske själv utger sig för att känna sig pigg - borde inte rimligtvis störtdyka ner i ett hål av trötthet efter två timmar. Nej. Det är inte så det är tänkt. Så det är inte märkligt att det är svårt att begripa för den som inte vet. Eller inte riktigt förstår. Att den människan faktiskt är sjuk, hur pigg den än sett ut. Hen har problem med det inre väderläget, tillika kraften och orken. Det är i uppror. Man kan tro att man orkar. Man packar sin väska för en dag på jobbet. Solen skiner och molnen tycks avlägsna. Man sätter igång och arbetar och så - BOOM. Regnvädret drar in. Himlen öppnar sig. Störtskur. Tvärslut.

Då är det bara att kura ihop sig tills ovädret passerar. Vänta på att molnen spricker upp. Och så göra ett nytt försök.
 
Så till er som tycker det verkar märkligt med folk som "plötsligt inte orkar". Tänk på alla de gånger du hastigt fått springa och söka skydd från regnet en till synes solig sommardag. Tänk på det nästa gång du träffar en utmattad. Tänk väderomslag

"Den människan måste leva med ett ständigt osäkert väderläge". Tänk så.

Döda draken

Den kommer från underjorden. Som en ett sug från ett djupt hål. Där nere finns det Tunga Mörkret. En drake med rödglödande ögon. Han bor därnere i sin grotta, slumrar ibland. Då får man tassa förbi för att inte väcka honom. Då lämnar han mig ifred en liten stund. Låter mig leva en stund som att allting vore som vanligt. Som att jag hade den energin som tilldelades mig den dag jag föddes. Den energin som skulle ha vandrat vid min sida idag, 38 år ung, trebarnsmamma. Massor kvar att ge. Så många drömmar och idéer i sitt huvud att det ibland känns som att jag ska sprängas.

Men så vaknar den till liv. Draken. Det blixtrar ur ögonen. Slukande eld, som med brutal styrka och precision träffar mig. Den tar ingen hänsyn. Ingen hänsyn alls till att jag har tre guldlocksbarn som behöver min närvaro, min kraft, min omsorg. Den tar ingen hänsyn till mina drömmar, mina tankar, min vilja. Den tar ingen hänsyn till att jag har ett arbete att sköta, en ekonomi att hålla flytande, plikter att fullfölja som mamma, som samhällsmedborgare. Som människa.

Draken, med de rödglödande ögonen, tar aldrig hänsyn. Han är hänsynslös. När han ser mig, vill han sluka mig. Oavsett om jag är på arbetet, med mina barn eller mitt i ett viktigt samtal. Han fyller sina näsborrar med eld och låter de virvla ut ur hans mörka väsen. Hans uppgift är att dra ner mig. Tillbaka ner i det Tunga Mörkret. Ner, ner, ner. Jag faller ner i hålet. Jag slår huvudet i de vassa väggarna på grottan, jag river mig, får blåmärken och blöder. Nere på botten ligger jag sedan en lång stund. Svedd av eld, blåslagen av fallet. Fallet ner i tröttheten.

Jag har utmattningssyndrom. Det är en sjukdom. En hänsynslös sjukdom. Som en grym och elak drake, som vill förinta och utplåna. En sjukdom, som så fånigt, drabbar de som vägrar ge upp. De som vill vara starka, de som vill kämpa för andras skull, som vill räcka till. Skapa en bra värld, visa kärlek, omsorg och välvilja. De som vill ge sitt yttersta på arbetet, som vill vara en god kollega. Inte svika.

Det drabbar dem som gör detta. Som gör detta även fast förutsättningarna egentligen inte finns, för att det inte finns utrymme för återhämtning. Inte finns plats för vila i den mängd som matchar all den vilja som denna människa har. Man vill så mycket att det tar slut. Sjukdomen drabbar dem som vägrar ge upp fastän omständigheterna är svåra. Men istället för belöning för ens kamp, får man Utmattningen som en smocka i ansiktet. Man vill tills man nästan förintas. Av lågorna från drakens eld.

Det som återstår är en värld av trötthet. Som så många gånger missförstås av de som finns runtomkring. För alla människor är ju trötta. Såklart vi är trötta! Vi lever i en värld som går i ett tempo som får Formel 1 att komma på skam. Men det är skillnad på att vara trött och på att vara Trött. Att vara trött för att vår värld är tuff och livet kräver mycket. Och vara Trött så att marken under dig krackelerar och du faller ner i ett svart håll och konsumeras av en eldsprutande drake.
Jag verkar glad och vanlig. Vad är det som hindrar mig? Alla vet hur det är. Man vilar och sedan är man inte trött längre. Så ibland skäms jag. När jag säger att jag är trött. Draken blänger stingsligt på mig, ger mig en dust av förintande eld. Men det är det ingen som ser.

"Ingen tackar en för att man jobbar ihjäl sig", har mina föräldrar sagt till mig ibland. Uppenbarligen har jag inte lyssnat.

Nu vill jag bara ta fram mitt glänsande svärd och dräpa den usla draken. Men fortfarande har jag mycket kvar i min långa kamp. Än så länge har jag bara fått in några svidande hugg mot drakens hals. Men han är lika envis som jag och arbetar fortfarande i full styrka.

Men snart så. Någon gång. Så ska draken dö.