- Men heeeeej, sa de. Hjälper du mamma på jobbet idag?Leonard nickar bestämt med ett klurigt leende på läpparna. Han kan det här med jobb han. Han har ju nämligen också ett jobb, vilket han känner stort ansvar att informera mammas alla damkollegor om.
- Jo, du föjståj, det häj äj mammas jobb – jag haj ett annat jobb, som jag bjukaj vaja på.
Mammas kollegor nickar förstående. Sedan säger de, med vad som ser ut som en drömmande blick:
- Vilket fint hår du har, med fina lockar. Leonard ler lite klädsamt busigt.
Och skakar lite fram och tillbaka på huvudet, liksom för att understryka konstaterandet. Sedan ler de mot varandra och vi går vidare i korridoren, för att stöta strax stöta på en annan leende kollega.
Det är oerhört fascinerande vad ett barns närvaro gör med människor. Att de automatiskt ler och … slappnar av lite.Som att våra allvarliga samtal och viktiga arbetsuppgifter färgläggs och lättar för en sekund när man möter barnets obekymrade uppsyn. Vi blir direkt inspirerade av barnet, oavsett om vi är barnkära eller ej. Deras närvaro påverkar oss - för de påminner oss om att allting inte kan passa in i struktur, lag, ordning och fasta mönster. Att det är fullt möjligt och kanske till och med lite skojigt att skutta fram i korridoren och hissa skrivbordet upp och ner några gånger, bara för att det är roligt. Att det är okej att vara sig själv, helt enkelt.
Men nu till en annan fundering.
Är det fult eller fint att tycka att man överglänser hela landskapet med den allra sötaste ungen som finns? Det anses ju väldigt osympatiskt att tycka att man själv är stans snyggaste och smartaste.
Men jag gissar att minst 99% av alla föräldrar tycker att man haft den otroliga turen att få världens sötaste, charmigaste och smartaste unge. Så funderar man i smyg på om man själv inte blivit förärad med ett ovanligt sött barn. Men det säger man inte högt.Men så inser jag. Det är ju så resten av föräldraskaran också tänker. Att man nog inte bara har fått ett sött barn, utan det sötaste barnet. Bestämd form. Det sötaste. Och att om man radade upp alla barn bredvid varandra, så skulle mitt barn överlägset (och lite orättvist) vinna tävlingen om vem som var sötast. När man i fantasin tänker att en sådan tävling skulle finnas. Och sedan konstaterar man lika snabbt att det vore det förfärligt och moraliskt fel, om det existerade en sådan tävling.
Men OM det gjorde det, så … ja, ni fattar.
Vi tycker alla egentligen lite synd om varandra, att de andra föräldrarna inte har en lika söt unge som vi. Vi ler lite i mjugg och njuter i smyg. Det är egentligen ganska fiffigt. Då behöver ingen känna sig avundsjuk. För alla känner vi oss som vinnare. Om det nu hade funnits någon ”jämföra-barn-tävling”.Men det gör det inte. Men alla barn är vinnare ändå. Bara för att de existerar. För vad skulle vi ta oss till utan barnen som kan färglägga våra liv? Som ger oss en anledning att stanna upp.
Le.
Och kanske ibland skutta fram i korridoren.
- Åh nej, brukar jag tänka. Nu måste jag välja. Sanningen eller klyschan?
Jag tycker de är lika fula och irriterande som surrande flugor runt diskbänken. De tjänar inget syfte, de klingar illa och är dessutom innerligt tråkiga. De är ju egentligen små förklädda lögner. Men inte vita nödlögner, utan bara överslätande, menlösa lögner. Om de hade haft någon färg så skulle de nog vara grå. Gråa lögner. Jag ryser nästan.
Så har det varit. I mer än ett halvår. I ett år. Nästan två. Arbetsplats eller inte, men att svara på frågan ”Hur är det?” eller ”Hur var helgen?” har i vilket fall som helst varit som att dra en djup suck. Och så idag. Det är måndag. De flesta är fortfarande semester och jag och en kollega satte oss med varsin kaffekopp.
Vi hade verkligen en oerhört trevlig helg. Jag och Fredrik sa till varandra flera gånger under helgen, förundrat och fascinerat. ”Vad trevligt vi har, vad har hänt … vad är annorlunda?”
Och det är fortfarande ett konststycke att orka sig igenom en hel dag. En bravad att göra de mest enkla utflykter eller klara dem på egen hand. Men barnen börjar faktiskt bli lite större. Lite, lite, lite för varje dag. Förstår mer. Samspelar. Ger tillbaka. Om ändå lite, men i alla fall något.
Jag har skjutit upp och förträngt Signe och Henrys behov av galonjackor. De har ett par jättefina fleecefodrade regnjackor som jag hade tänkt skulle fungera över sommaren. Men det var i våras när jag drog mig till minnes de senaste somrarnas iskalla, höstruggiga väder. Men ack så fel jag antog, tack och lov.
Men så har vi gjort hittills, hela denna makalösa sommar. Men igår insåg jag att moln faktiskt kan samla sig på himlen. Det går inte att leva i förnekelse mer. Vi bor i Sverige. Det var dags att ta tag i det hela.Reanörd som jag är, älgade jag runt på lunchen i varenda affär för att hitta galonjackor för nedsatt pris. Allt annat är en nödlösning, enligt mig. Men det var tunnsått. Precis när jag ansåg mig besegrad, så dök de upp på ett ställ. Lite bakom de andra reavarorna, men med lovande röda prislappar. 100 spänn nedsatta och fin kvalité.
Så slutligen, om jag bestämmer mig för att köpa båda jackorna, så blir det ett ställningstagande att låta Henry bära rosa. En färg som vi i vårt samhälle använder på barn för att signalera att "här kommer det en flicka". Och den ska bäras av Henry, som är en pojke. Innebär det något för Henry? Nej, Henry själv har absolut ingen uppfattning om detta. Så vem styr då om detta skulle vara ett problem? Ska det vara samhället? Eller jag?
De tomma kontorens lyckliga innehavare låter gladeligen alla instängda arbetande kollegor veta att de är på semester och skriver gärna detta ord med många utropstecken på sin lilla whiteboard vid dörren. Och så ritar de en sol brevid. För det ingår ju i semesterförväntningen. Naiva som små barn förväntar vi oss sol på semestern, trots dyster statistik. Så i år händer det! Snart börjar vi nog tro på jultomten också. Sommarstiltje. Snudd på sommarstängt.
Stranden och glasskiosken är ju helt klart en vettig platser att vara på. Men Clas Ohlson? 
PS. Men jag älskar mina kladdande gastande småtroll som jag arbetar för där hemma. Men alla behöver väl lite ledigt ibland, eller hur?
Jag skulle hämta barnen på badstranden idag. De hade haft en härlig eftermiddag med sin dagmamma där. Jag tänkte att det vore en lysande idé att gripa tillfället att få doppa min trötta, varma kropp och möta upp dem där utrustad med badkläder och enkel strandmiddag. Dessutom skulle deras kära mormor också möta upp oss på stranden. Upplägget kändes mycket lovande. 
Det kändes fortfarande lovande när jag anlände till stranden och såg dem stillsamt sitta i vattenbrynet med dagmamman och plaska. Mormor dök upp och sedan tackade vi dagmamman för idag och hon åkte hem med sin son. Jag och mormor avlöste varandra för att få simma ut i den ljuvligt ljumma sjön. Jag bredde ut filten och kände mig mycket nöjd.
Signe och Henry fick då syn på bryggan. De hade kanske sett den förut, men inte riktigt sett den. Hur roligt det var att springa på den. Och hur extra roligt det var när mamma och mormor jagade dem hela tiden och sa "neej". Och samtidigt Leonard: Men maaammmmaa, jag vill inte sitta här, åhh, det stäääänker på mig ... 
Han återvände till filten och försökte slänga i sin mat, ängsligt blängande och gnällande när Henry och Signes giriga fingrar närmade sig igen.
Jag hörde fortfarande Signes gnäll och Henrys domderande från uteplatsen så jag tänkte att status troligtvis var oförändrat. Snabbt som ögat började jag torka upp den mordplatsliknande geggan (har eventuellt tittat för mycket på CSI). Jag hann tänka: Nu är de tysta där ute, skönt, då torkar jag färdigt lite snabbt. Sedan tänkte jag: Åh, nej, vad tysta de är där ute ...!
Och när jag står där insmetad i köttfärssås och ser dessa två stå där som stolta militärer (med blöjuniform), så inser jag att jag inte heller denna gång kan bli arg. Det är bara för typiskt. Som om det nästan inte ens hände på riktigt, utan bara som ett gammalt klassiskt exempel ur en bok. Så det var bara att knapra i sig maten som legat på golvet med damm och allt. 
Jag drar två bobbycars och en traktor, samtidigt. Jag gungar både Signe och Henry medan jag snabbt som en pil springer in och fixar mellanmål som man kan duka ut på gräset. Jag blir nedbrottad och dragen i näsan. Det har plaskats och ätits sand och burits stenar och pinnar. Det ska tvättas, torkas, plockas ihop och vaktas.
Men. Skämt å sido. Det är inte samma sak som att jag tycker att det ska bli skönt att slippa mina små pallervantar på dagarna. Nej, för jag har njutit. Njutit tills jag nästan stupat av utmattning och solsting. Ett och ett halft-års åldern som Signe och Henry nu är i, är lite av paradoxal ålder. De skrattar med illmarigt blänk i ögonen när man säger ett strängt nej och i nästa sekund är de så förträffligt charmiga och kluriga att man måste skratta högt och nästan blir rörd till tårar.
Henry har också fattat att det här med att vinka är en annan viktig sak. Så hej, hej på allt och alla. Alla bilar blir rättvist skänkta en resolut helarmsvinkning. Sätter grannen två hus bort på sin gräsklippare så få den sig en vinkning också. Det är lika bra. Man vet ju aldrig.
Så dåliga arbetsförhållanden, tunga lyft och ruttet betalt. Vem bryr sig? Det är en förträfflig förmån att få underkasta sig två prinsar och en prinsessa.