Tvillingar två, unika som få

Jag och Signe var ute och spankulerade på stadens gator igår kväll. Bara jag och lilla dotra. En sällsynt upplevelse. En syn sällan skådad. Och jag log lite för mig själv när jag tänkte på att ingen som vi mötte där på gågatan hade en susning om vilken anmärkningsvärd syn vi två egentligen var! Allt som den huttrande Falubon kunde se var en mor och en liten dotter som promenerade gatan fram i bister kyla och med glatt humör. Som om detta var som vanligt. Standard.

Som om detta inte kändes naket, konstigt och unikt för mig. Som om Signe i sin majestätiska snigelpromenadtakt alltid får vara centrum av uppmärksamheten.

Jag sög i mig stunden. Dessa ensamstunder är lika ovanliga som värdefulla.

Det går att räkna på ena handen de gånger jag, under Signe och Henrys snart tvååriga liv, har haft individuella upplevelser med dem. Jag kände hur jag för denna enda timme fick vara mamma åt Signe. För jag är Signes enda mamma. Så fast jag har tre barn, så är jag hennes enda mamma.

Jag dammade av minnet från den tiden då jag var mamma bara åt Leonard. Man kan inte säga att allt var bättre då, men sannerligen kan man säga att det var annorlunda.

Men takt med antalet barn så sväller modershjärtat för att inkludera alla barn lika urstarkt - och det är ett ljuvligt privilegium att få uppleva!

Men tiden delar inte på sig. Timmarna på dygnet envisas med att vara 24, och veckodagarna sju på en vecka. Fastän man skulle behöva låta dessa svälla i takt med antalet barn och modershjärtat. Men icke. Och mammakroppen är densamma. Ett eller tre barn, jag har ändå bara två armar och två ben. Obönhörligt.
Därför blir dessa unika stunder ännu viktigare, särskilt med tanke på att Signe och Henry har delat på varje stund och sekund i sitt liv. Inte ens födelsen har de för sig själva. Inte spädbarnstiden. Inte amningsstunderna, inte nattskriken, inte smakportionerna, inskolning eller födelsedagskalasen (ett som vi ska ha inom kort!)

Men bara för att de delar allt, så är de ju inte samma. Nej, det ska alla tomtar i skogen veta, att de är olika! Henry impulsiv - Signe beräknande, Henry blir snabbt arg korta stunder - Signe är långsint, Henry är ombytlig - Signe fokuserad ... Men deras olikheter hindrar dem inte från att vara samspelta som jing och jang, som piff och puff, som Kling och Klang.

Men den gåva jag vill ge till dem, skicka med dem i livet, är är att de trots att de alltid kommer att höra ihop på ett speciellt sätt - så är de ändå helt unika i sig själva. Jag måste helt enkelt hacka i mig att jag fick dem till ett paketpris. Fastän jag så gärna hade velat ge dem en varsinn unik tid, så kommer detta aldrig att ske.

Och detta är något jag måste kämpa med. För Signe och Henry vet inget annat. Detta är deras självklara existens.

Men jag ändå kan ge dem - är en varsin unik relation. Med deras enda mamma.

Så jag sträckte lite extra på mig när Signe stannade en lång stundoch studerade de två tonårstjejerna som satt och hängde på stan. Hon pekade på dem med sitt lilla knubbiga finger och tittade på mig, och sa med ett högt och förklarande tonfall:
- DÄÄJ!
- Ja, Signe, där sitter tjejerna.

Sedan stannade hon och studerade ingående och ogenerat en man som satte på sig cykelhjälm och hoppade upp på sin cykel.
- DÄÄÄJ! sa hon glatt.
Han log brett åt henne. Och jag kände mig stolt över min lilla vandrande pekerska.

Hon är min enda, och fullkomligt unika, lilla Signe.

Livets oxveckor

Oxveckorna. Ja, så kallas perioden vi är i just nu. Julens skimrande tid har lämnat oss tomma och fattiga. Vintern har sitt obevekliga grepp om oss - och allt som känns som vår är bara lömska trick. Januari är vinter. Oavsett vårt önsketänkande. Enligt Wikipedia är oxveckorna benämningen på perioden efter trettonhelgen fram till och med fettisdagen. Dessa veckor upplevs oftast som tröga och tunga, därav ox- i förleden, ursprungligen med hänvisning till tiden efter midsommar, då det inte fanns några helger som bröt det årliga tunga arbetet mellan vårbruket och skördetiden med allt sitt efterarbete. ("Man fick slita som en oxe.") För många utgörs periodens slut av sportlovet och en därefter tydlig ljusare period, företrädesvis om morgnarna.

Och som vi längtar efter de ljusa tiderna. Efter lättjefulla dagar. För vem vill befinna sig i den strävsamma tiden? Jag tror det är den tröga väntan som gör oss smått tokiga. Vi, i Sveriges 2011, är inte vana att behöva vänta så särskilt ofta. Och inte så vana att behöva vara särskilt uthålliga, strävsamma. Vi åker på charter, laddar upp med filmer på storbilds-TV-apparater, köper hämtmat, shoppar på rea, sover så mycket vi kan och fikar kaffe latte och bagels på schyssta kaféer. Allt, för att fly det gråa. Vardagliga. Strävsamma. Långtråkiga och hårt slitande. Oxveckorna.
Men vi kan inte alltid fly. Ibland måste vi dra oss upp ur sängarna på mornarna medan månen fortfarande lyser, skrapa en iskall bil med alltför tunna vantar, halkande lotsa vårt småfolk och deras sju ombyten till sina förskolor, skynda oss till arbetet och äta matlådan med makaroner och köttbullar till lunch för tredje dagen i rad. När vi sedan återvänder hem för kvällen lyser månen klar igen. Och medan man steker fiskpinnarna till middag och de snoriga barnen hänger en i byxorna, funderar man förstrött vilket väder det varit idag.

Det känns lite som att jag befinner mig i livets oxveckor. Småbarnsåren. Barnen kräver allt jag har och jag ger dem precis allt jag har att ge. Vilket inte känns som särskilt mycket just nu. Jobbet går på rutin och det sociala livet ligger på is. Avbrotten är få och ljuspunkterna sparsamma. Barnvakterna utarbetade.

Med stora gäspningar tittar man på Solsidan på söndagskvällen innan sängen kallar. Tid och lust är abstrakta begrepp. Barnen är små och behöver växa på sig ytterligare några centimeter innan vi kan ta fram lusten igen och börja planera för spännande projekt. Innan de släpper mammas hand och låter henne vila en liten stund.

Oxveckorna. En tung tid som efterföljs av en "tydligt ljusare period".

- Näj det blij sommaj vill jag blåsa såpbubbloj! utbrast Leonard häromdagen. Och jag kände hur sommarens sötma kändes lika avlägsen som ett fett bankkonto, men gladdes över Leonards barnsliga förtröstan. På att den kommer.

Oxveckorna har inte förintat den ljusa tiden i livet. Bara gjort att glädjen kommer vara än större när den kommer.


Ps. Detta var mitt 100:e inlägg. Något att fira för att liva upp sig!

I den innersta vrån av mig själv

I den fridfulla vrån av mig själv
Sitter en del av mig ihopkrupen
envist instängd
Och väntar otåligt
På att kliva fram och borsta av sig dammet
Sträcka ut sig i sin fulla längd som en katt efter en tupplur
Att det ska bli fritt fram
Att ta plats, tänka på sig själv
Skapa och förverkliga lustfyllda idéer
Sätta igång och slappna av

I den brokiga virveln av mig själv
Springer jag
Flämtande, febrilt och förtretligt
utelämnad åt allt som ska göras
Passar tider, plockar undan disk och leksaker
Sköter arbete och tankar bilen
Byter blöjor och sängkläder

Dammsuger, köper fil och bröd
Med utnötta skosulor och skavsår i bröstet
Flåsar denna del av mig frustrerad fram
Undrar när en jag någonsin ska få en lugn stund
en sekund

I den darrande vrån av mig själv
Tassar jag försiktigt omkring
För att med stor koncentration undvika att kliva fel
undfly de ömmaste punkterna
Håller en beskyddande hand om mitt hjärtas skörhet
Bygger skyddsmurar
mot de väderstreck där de kyligaste nordanvindarna blåser
Tänder små eldar
för att hålla mig varm och hel

I den kraftfulla vrån av mig själv
Står jag med uppkavlade ärmar
Och tittar ut över slagfältet av mig själv
Skakar stillsamt på huvudet
Undersöker nogsamt alla skavsår och ömma punkter
Alla flämtande, frustrerade dagar och tankar
Rensar upp bland
borttryckta sorger, darrande trötthet
och sorgligt övergivna lustfyllda platserna


I den innersta vrån av mig själv
Sörjer jag smärtan
Men låter den inte kontrollera mig
Känner jag darrningarna
Men låter dem inte förgöra mig
Vredgas över tröttheten och stressen

I den innersta vrån
bestämmer jag mig för
att ta upp kampen

och upptäcker att jag är
Stark och förmögen

Solskensglimtar

Lördag förmiddag. Jag och Fredrik var lediga tillsammans. Jag hade en skvätt kaffe med skummad mjölk kvar i min kopp och Fredrik hade just hällt upp en rykande kopp. Barnens grötätning var överstökad och fragment av deras söndersmulade leverpastejsmackor låg utspridda i högar på frukostbordet.
Det var då det inträffade. Glimten. Av hur vi så länge önskat att det skulle vara. Av hur det kommer att bli. Förhoppningsvis. Snart.

Ett lugn hade lagt sig. Ett lugn. Alla tre barnen var nöjda. Lekte varsinn lek. Leonard lekte med två bilar som besteg ett berg, Blisten och Bärgarn´ tror jag bestämt det var. Henry alternerade bokläsning och bilkörning. Signe alternerade bolkäsning, bilkörning och sortering av familjens alla mössor och vantar. Alla tre var nöjda.

Jag och Fredrik tittade på varandra. Vi insåg inte först vad det var som kändes så grundläggande annorlunda mot standard-lördagsmorgonen. Sedan uppenbarades det för oss. Lugnet. Vi satt och drack kaffe. Pratade med varandra. Kände oss tillfreds. Precis allt det som längtat så djupt och intensivt efter. Bara det.
När vi träffat andra tvillingföräldrar och frågat hur det var för dem när tvillingarna föddes - så har de lett snett mot oss och mumlat något om ett "svart hål" under de första två-tre åren. Och vi har bara kunnat hålla med och känt tacksamhet för att de stått framför oss och sett högst levande och välmående ut - där vi tittat ut från vårt eget lilla svarta hål.

Svårt att förklara, det här med det ¨svarta hålet". Jag vet att det absolut inte är alla tvillingföräldrar som upplever det som så jobbigt. Jag har en teori att det har mycket att göra med om man har ett storasyskon som är väldigt nära i ålder till tvillingarna.

För oss har känslan av otillräcklighet utgjort den största delen av hålet. Att känna det som att vi alltid varit för få vuxna hemma, fastän vi har varit båda föräldrarna. Att barnen varit små samtidigt, med så många av samma behov, att man än hur man försökt - ändå inte räckt till. Nästan avskytt sig själv för det. Förblindad av trötthet och sinande ork. Otillräcklighet.
Om två veckor fyller Signe och Henry två år. De börjar bli riktigt bra på att leka själva. Och med leken kommer förnöjsamhet. Och med förnöjsamhet kommer lättnad. Små, små underbara pauser från de annars oändliga mamma-pappa-behoven.

Som att vi börjar sega upp oss ur det svarta hålet. Börjar skymta solen och dess gyllne strålar. Om än fläckvisa, men väl - små glimtar.

Underbara. Hoppfulla. Solskensglimtar.

Gör ett besök i Landet Fantasi

Jag unnade mig en stund i sagans land ikväll.

En god vän till oss dök upp som en god fe mitt när kvällsbestyren låg på maximal nivå hemma i vår lilla stuga. Han löste av mig för en kväll och jag kunde med lättat hjärta åka hemifrån ensam, utan att känna att jag lämnade min trötta man i sticket.
Det blev bio. Filmen Narnia i 3D. Tacksamt lät jag mig slungas ut från verkligheten, från vardagen, från biosalongen - och in i sagans värld. Det är inte bara barnen som behöver fantasi. Vi vuxna, vi föräldrar, behöver det också. Kanske särskilt vi, för att vi inte ska skrumpna bort i vår lysrörssterila vardagsvärld.

Hos barnen kommer fantasin så naturligt. De kan titta på en detaljrik illustration i en bok och trevande försöka nypa tag i figurerna i bilden. Som om de fanns på riktigt. Som om de såg att de rörde sig i bilden. Var levande och verkliga. Precis som (utan att säga för mycket) i filmen Narnia, då en tavla blir ingången till en annan värld och ett helt hav kommer stormande ut från dess ramar. Leonard går ibland runt i huset, helt tyst och bara tänker.
- Vad tänker du på? frågar jag honom ofta.
Då brukar han bara på mig med klurig min och säga:
- Jag vet inte. Men jag vet att det är något spännande!

Är inte det en helt underbar förmåga? Att bara kunna svepas med i tankar, som inte alltid måste vara så praktiska och fruktbara, utan bara spännande. Jovisst, det har vi alla gjort. Någon gång. Kanske för länge sedan. Men jag kan nästan med säkerhet säga att vi gör det för sällan.

Kanske skulle vissa stressrelaterade problem kunna botas med helt vanlig, hederlig fantasi?

Men det här med fantasi kräver lite av oss förvuxna människor. Att våga bege oss in i fantasins svindlande vägar och för ett ögonblick släppa greppet om vår realism. För realismen är ganska trygg att hålla sig i, är sällan nyckfull eller oberäknelig. Vi vet vad vi har att hålla oss till. Vad som är på riktigt. Men var inte oroliga, när ni kliver in i er egen sagotavla. Vi har världens bästa guider som kan leda oss in i detta okända land, kallad Fantasins Värld. Våra egna barn. Här är barnen prinsar och prinsessor och kloka, allvetande mästare.

Jag tror vi behöver låta barnen ta hand om oss för ett ögonblick. Göra ett besök i Landet Fantasi. Det tror jag att vi skulle må bra av.

Tankens makt i kaos-kalabaliken

Mycket kan man göra med tankens kraft. Men tyvärr inte allt.

Man kan till exempel inte trolla fram tre extra armar vid vinteroverallpåklädning av två små fäktande barn - även om det hade varit otroligt praktiskt. Man kan heller inte tvinga barn att sova. Eller vänligt be dem sluta vara trotsiga. Det går inte. Men ibland gör man enfaldiga försök.
- Men Henry sluuuuta pilla på allt!
Hör man sig själv morrande när Henry glatt kommer spatserande med en porslinskål som lyckats nå från diskbänken och nu han använder som trumma. Eller när han kommer med Fredriks mobil och har ringt ett par samtal. Eller ställer elementen på 35 grader varmt, skruvar på plattorna och sätter igång diskmaskinen.
Med ett oemoståndligt och fullständigt oförstående flin svarar han och säger;
- Dääääj, och pekar diffust ut i tomma luften som att han har ett inlägg viktigt i debatten. Mäkta stolt över sig själv.

Då kommer Signe spankulerande med två par av mina trosor snyggt uppdragna om midjan som kjolar, Leonards hjälm på skallen och visar upp en intorkad korvbit som hon sedan snabbt som blixten stoppar i munnen.
- Neeej, Signe, usch, inte äta det.
Med rådjursstora ögon skakar hon allvarligt på huvudet, som att hon är med vördnad lyssnar på mammas ord. Men sedan kommer hon ihåg vad jag hindrat brorsan ifrån och pilar iväg till spisen och diskmaskinen och trycker och vrider på alla knappar så snabbt hon kan med en halv blick vänd mot mig. Hon ska inte vara sämre.

Nej. Ingen idé. Ingen idé att resonera med två snart-tvååringar. Bara fortsätta försöka hänga med i svängarna. Skydda och markera faror och låta resten förbli kaos.

Fast det är just det. Det är inte så himla lätt att känna att det är okej med ständigt kaos. Inte så himla lätt att hålla sig lugn och vid gott mod när dessa två naturkrafter drar fram och lämnar inget oberört. Det är där tankens makt kommer in. När två naturkrafter vägrar äta - för att den ser att den andra gör det. Kastar sitt glas - för att de ser att den andra gör det. Gallskriker - för att den andra gör det … Då är det inte så lätt. Men det går. I alla fall ibland. Men det är i inte helt omöjligt. Här har jag ett val. Jag kan försöka, men hjälp av tankens makt.

Försöka hålla mig lugn. Gilla läget. Suga i mig livets småbarnsår. Och skratta åt det. När jag lyckas med det - mitt i apa-bananas-knas-kaos-kalabaliken ...

- Då har jag vunnit kampen med tankens makt!

Då känner jag mig som en världsmästare!

2010 - året vi överlevde.

År 2011.

Jag tittar tillbaka på 2010 och får svindel. Vilken resa. Vilken krokig, knölig väg vi gått. Vilken bravad. Vilken prestation. Kan inte annat än känna mig lite stolt.

Året 2010 var året då vi överlevde. Oskadda. Vi lever. Vi är en familj. Och vi mår. Allt som oftast ... bra. Och när vi inte mår bra, så mår vi ändå bättre än vi gjorde 2009 (och definitivt bättre än jag mådde i slutet av 2008, då jag var komatrött supersize-tvillingravid).

- Så alltså. Det blir bara bättre och bättre! En så kallad, god utveckling.

Sedan ungefär i oktober 2008 har livet varit en strävsam resa. Livet har skänkt oss fantastiska stunder också - och framförallt, unnat oss tre par strålande vackra barnaögon. Men det som sett idylliskt och bedårande ut från utsidan, har många gånger haft en vass och tung insida.

Oändligt strävsamt.

Men igår när vi firade nyår i goda vänners lag, satt jag och betraktade våra ögonstenar. Signe i sin pepparkaksklänning och Leonard och Henry i sina jeansskjortor och svallande lockiga hår, så var det som att min hjärta suckade ur sig hela 2010:s tunga bagage och jag vågade blicka framåt.

Sådär på allvar. Vågar börja tro på att vi faktiskt överlevt. De första kaosåren med våra tvillingar och tre små barn. Alla veckor och månader med bara 3-4 timmars sömn. Är förbi. Gjorda. Klara. Lagda till handlingarna.

Alla veckor och månader med småbebisar som måste bli burna överallt, som ska dubbel-gröt-matas och en storebror som ville vara bebis och inte kunde klä på sig själv. Eller ens prata ibland. Är förbi. Gjorda. Lagda till handlingarna.

Signe och Henry marscherar fram på stadiga ben. Äter själva (förutom när de vägrar) och sover på nätterna (förutom när de skriker). Jo, fast de sover. 90 % av tiden. Istället för 10 % av tiden. Som sagt. En god utveckling.

Och Leonard klär på sig själv. Även om kalsongerna brukar hamna bak-och-fram. Och IDAG satte han ihop sin första dragkedja alldeles själv. Föräldrarna höll på att svimma. Han är ju 4½ år ändå. Snart en ... människa.

Försiktig tillförsikt. Det är vad jag känner för 2011. Inte någon tvärsäker känsla av att allt kommer bli bra, enkelt och underbart. Men en försiktig tillförsikt.

Och en känsla av att vi har ett härligt delmål inom synhåll. Inom ramen av detta nya hoppingivande år, 2011. Delmål, Signe och Henry kommer ur sin klåfinger-göra-allt-kaos-och-vägra-förstå-fasen och går in i verbal-kommunikations-fasen.

Jag ser den goda utvecklingen. Vi gjorde det! Och känner försiktig tillförsikt.

Välkommen 2011.