Behovsskalan och goda cirkeln

I oktober 2006 skedde det. Då när mina egna behov för alltid puttades ner på andra plats. Min prins Leonard var född. Men detta var bara början. För i februari 2009 puttades jag på ett slag ner på fjärde plats. Prins nummer två Henry var född tillsammans med prinsessan (enligt mig, en fullblodig sådan) Signe var födda.

Sedan är det vi, föräldrarna, också. Ibland behöver vi ta hand om varandra. Under tuffa perioder, också bära varandra. Så ibland halkar jag helt enkelt ner på femte plats på behovsskalan. För det är nödvändigt, för att det är så vi gör när vi tar hand om varandra. Men det kan få en trött mamma att känna misströstan.

Jag har funderat en hel del på senaste tiden om hur det är att vara på fjärde, och ibland femte, plats. Att alltid bara få slänga en hastig titt i spegeln. Alltid ha ett kryller av barn runt sig när man går på toa. Med viss tur får man med sig sin egen handväska efter att man samlat ihop alla påsar, kassar och barntillhörigheter. På kvällarna mat och läggning, anpassat och skräddarsytt efter de små liven. Sedan, när allt är över för dagen, så snubblar man över alla "gilköer" (bilköer) och uttömda leklådor i soffan. Den stenhårda konkurensen mellan tid och behov. Allt trängs tillsammans under himlavalvet av dygnets dyrbara timmar. Misströstan kan man känna när orken tryter. För vem finns där och fånga upp mig? När jag är sist på behovsskalan?

Igår fick jag magsjuka. Som alltid med den åkomman, så trodde jag att jag levt min sista dag på jorden och nu skulle gå kvalfull död till mötes. Men gryningen kom och det ondsinta viruset hade dragit bort från kroppen.

Jag låg utpumpad i min säng och Leonard kom tassande in till sängkanten.
- Jag ville baja kolla huj det äj med dej, mamma, sa han lite trevande. Ovan att se sin mor så inaktiv på blanka dagen. Jag förklarade att varit magsjuk och att jag inte kunnat äta något än. Han sken upp.
- Jag kan fixa mackoj till dej! Jag kan fixa jättemånga mackoj! Det äj baja att jopa näj du vill ha dom!
Jag blev rörd av han genuina omtänksamhet. Och det är dessa stunder man förstår. Att det är värt varenda sekund av "sist-på-behovsskalan"-slitet. För belöningen det är att få uppleva sina barns empati. Att jag, i mitt hårda icke-glamorösa arbete med att ta hand om tre guldlocksbarn bidrar till något större.

För den fina med att låta deras behov gå först i regn och solsken, natt som dag, dag ut och dag in - ger tusenfalt i återbäring. För jag bidrar med att få rusta tre små människoliv till deras liv ute i världen. Som en vacker dag själva kommer ha förmågan att göra samma sak. Låta sig vara sist på behovsskalan, för så gjorde deras föräldrar.

Och så bildas vardagsslitet istället till en god cirkel. Leonards mackerbjudande var som ett lysande exempel på detta. Omsorg och empati växer som en frodigt träd inom honom. Så tänk på det nästa gång du torkar kräk, snubblar över leksaker eller letar efter vantar. Du bidrar till en god cirkel.

Löftesbäraren

Dessa veckor på året som man aldrig tror ska ta slut. Dessa enahanda dagar som segar sig fram likt en långsamtflytande massa. Detta vakuum mellan mellan julens glitter och påskens hoppfulla gula färg.

Detta nötande med bylsiga kläder, svettluktande vantar, overaller och försvunna halsdukar.

Detta tröttsamma frysande under snabbtrippande promenader från bilen till jobbet och jobbet till bilen.

Detta ständigt överhängande hot om olika sjukdomar, ena mer olustig än den andra, då det här med pest eller kolera känns bokstavligt.

Denna paradoxala ambivalens över att tiden går så långsamt och samtidigt aldrig räcker till.

Denna enahanda väntan på att kunna använda inne och ute tillsammans, i värme och harmoni, som bästa vänner. Kunna låta barnen släntra iväg på morgonen med en tröja och skor ackompanjerat av fågelkvitter och takdropp. Då oket av klädbestyr lyfts bort och knubbiga barnhänder inte fryser.
Drömmen om våren. Är ibland så plågsamt lång. Och tanken på våren känns osannolik likt en hägring i tristessens mörker.

Men i snöslakens lek idag hörde jag den. Vårfågeln. Löftesbäraren. Den berättade om våren. Den bad mig ha tålamod.

För att om oxveckornas värk inte har gjort sitt. Så lyser heller inte våren ljus med samma magiska glans.

(Och medan jag väntar på den. Kan jag alltid glädjas över mina barn. Söta som karameller.)

Baka, baka liten Signe

Vi har bakat ihop. För första gången. Min dotter och jag. Hon är tre år och för allra första gången fick hon med stolt blick dra på sig storebrors Bamse-förkläde och stå på pallen. Och hålla i träsleven och röra. Hon tittade upp på mig med strålande blick.
"Vi baka mamma!" utbrast hon med lycka i rösten. "De joligt baka med dej, mamma!"
Hennes solskensblick drabbade mig med blandade känslor. Insikten om att detta vår första gång - vårt första bakningstillfälle - gav mig lycka, men samtidigt ett hugg av dåligt samvete.

Den påminde alldeles övertydligt om vilken pressad tillvaro vi levt (och fortfarande lever), att det inte blivit någon bakning. Särskilt ingen barn-bakning. Och har det blivit det så har det varit endast storebror som fått hjälpa till när dubbletterna sovit.
För vi har bara inte orkat. Tre par ivriga vevande armar och trettio små pillande fingrar har känts för jobbigt. Oöverkomligt, rent ut sagt. Även det nötande gallskriket som följer därpå när man lyfter bort en eller två från den åtrådda platsen vid bakbänken. Vetskapen om dessa gallskrik har stängt alla baknings-dörrar med en stor smäll.

Inget sånt lull-lull i den här familjen. Gång på gång har jag konstaterat att det är så det är för oss. Men inte utan att känna små droppar av sorg i mitt hjärtas hus.
Nu har Signe och Henry fyllt tre år. Tempot har inte stillats. Kriserna är fortfarande ständiga, pockande och fler än det finns föräldrar och hjälpande armar och ben i huset.

Ändå har någonting förändrats. Något subtilt. Och detta veta jag på grund av att en tanke armbågade sig fram till mitt medvetna och sade: "Du ska baka till Signe och Henrys kalas!" En tanke som inte överlevt enda fram till mitt medvetande på flera år.

Men nu kom den. Så något har hänt. Kanske att vi faktiskt sover på nätterna. Att det blir någon enstaka halvtakt med pauser i vår familjesymfoni ibland. Jag vet inte. Men jag uppbådade orken, modet och kraften till att baka kladdkakor till Signe och Henrys 3-års kalas. Jag gjorde det och jag gjorde det tillsammans med Signe. Fråga mig inte riktigt hur jag lyckades ro det i land, men kladdkakor blev det, i långa banor.

Till min stora förvåning följde Signe högtidligt alla mina förmaningar vid bakbänken. Hon accepterade sin roll som andre bak-chef med ett litet "eh, jaha", vilket helt klart hjälpte modern att behålla sitt lugn. Hon stod och höll slickepotten som jag strax skulle använda till att skrapa ut smeten i bakformarna.
För ett ögonblick vände jag ryggen till och sedan kom jag på:
"Du stoppar väl inte slickepotten i munnen, Signe?"
Kort paus.
"Nä-ej", svarar Signe bestämt.
"Bra" sa jag och började skrapa ur smeten med slickepotten.
Liten längre paus.
"Jag baja, baja pussade på den, mamma."

(Men kalasgäster, oroa er inte. Kakorna gräddades i 200 grader.)

Lejoninnan och naturkatastrofen

Om man har två 3-åringar. Den ena med integritet som en lejonhona, avvaktande och bestämd som berget. Den andra upptrissad som en raketmotor som likt en naturkatastrof sveper fram över knappar och spakar. Lämnar inget oberört.

En mamma. Som är stressad och rätt så trött. En tandsköterska. Välmenande men ganska torr.

Och så ett tandläkarrum. Som likt ett en rymdfärja är översållat av spakar, knappar och manicker. Om man tar dessa ting och sätter samman.

Så har man vårt tandläkarbesök idag. 3-årskollen. Fast 3+3-årskollen. För de är ju två, helt olika individer. Olika som sött och salt. Ändå ska de kallas till världens alla koller på samma tid. För de hava samma födelsedatum.

Vilket alltid bäddar för en enda sak. Katastrof.
En katastrof som gick ungefär så här: Tandsköterska tänker mjuka upp de små lintottarna med att göra en uppvisning av alla manicker. Detta var som att hälla bensin på ett redan övertänd brasa.

Sprutande pennor! Magiska stolen! AHA! Krulltottens hjärna trummar igång sitt allra hetsigaste "knapp-och-manick"-humör. Och att stoppa detta skeende är som att försöka hindra ett vulkanutbrott. En en orkan. Valfri naturkatastrof. Ty som ett fartstreck rörde han sig från det ena hörnet till det andra av rummet där det fanns knappar att finna och prova.

Samtidigt. Med samma mäktiga kraft som naturkatastrofen sätts lejoninnans "jag-skall-icke-gå-med-på-någonting"-humör igång. Stark och bestämd som bara en liten 3-årig flicka kan vara, knep hon bestämt ihop sin mun.

Medan Henry körde blixtsnabba öppningar av munnen körde Signe med "mord-i-blicken"-vägran. Hon öppnade munnen vid ett tillfälle, men då ställde tandsköterskan nya krav på att luta huvudet bakåt och då stängdes munnen. Då fick det minsann vara. Hon försatte sin chans. Och då skola icke munnen öppnas igen. Beskrivningarna ska inte göras oändliga, mer än att den trötta mamman kom till en tidpunkt under besöket då hon desperat utbrister: "Om ni gapar så kan ni få godis ikväll!" Varpå jag i samma millisekund inser i vilken hissbar stol med tillhörande sköljmugg som jag sitter.

Utan att ens våga möta tandsköterskans blick börjar jag haspla ur mig någon som liknade en politisk demention om att vi "minsann aldrig annars ger dem godis på tisdagar".

Trodde knappt jag kunde känna mig så liten som människa. Som i denna hissbara stol. Denna dag. Med dessa två 3-åringar. Som bara skulle på en liten tandtrollskoll. Men en sak har jag lärt mig under dessa tre år med dessa två.

Det finns inget som heter "bara".

Tre korta år - en oändlighet

Och som ett bevis på vårt käraste arbete så kom Födelsedagen. Dagen som genom darrningar påminner oss om alla de andra alla dagarna som krävts för att komma ända hit.
Dagen då de två faktiskt fyller tre år.

Dagen då guldlocksbarnen tredubblat livslängd sedan den djupt mödosamma dagen 2/2 2009. Min kropp skälver när den minns. Oerhört tacksam över att det som gjorts inte måste göras igen.

En överväldigande känsla av att bestigit berg och färdats över oändliga oceaner drabbar mig. Stolt och medtagen tittar jag ut över de nya höjderna som jag nått. Det vackra landskapet, de nya möjligheterna som går att upptäcka från den här etappen. För det har varit en sådan strapatsfylld resa. Är en strapatsfylld resa.

Men som med alla resor så skapas något nytt. Något vackert och värdefullt. Ett minne, en erfarenhet och ett liv som man aldrig skulle vilja vara utan. Aldrig någonsin.

Denna dag vittnar om att framtiden tar sig an oss. Den är ger oss ett påtagligt bevis på att tiden inte står still. Att varje morgon som skänks oss är ett steg framåt. Barnen lever i sina 3-årskroppar med en utvecklingstakt som liknar formel-1 bilar. Ena dagen kan de inte ta på sig en tröja själv. Nästa dag kan de det. Ena dagen kan de inte säga sitt namn. Nästa dag säger de "Enu" (Henry). Formel-1 bilar. Wrroooooom. In i framtiden.

Ändå har det tagit en sådan oändlighet att nå hit. Ändå känns det som en oändlighet innan våra domnade kroppar ska återfå sin vanliga känsel. Innan våra sköra sinnen inte ska riskera spricka upp i sömmarna vid minsta motgång.

Tre korta år - en oändlighet. Själva dagen D var som ett intensifierat exempel det jag talar om. Det strapatsfyllda livet. Det som gör att varje dag är små bitar av en oändlighet. För att fira två som fyller tre. Behövs det ens beskrivas närmare?

Behövs det förklaras hur två som får paket vill öppna åt varandra och börjar slita saker ur händerna på varandra? En storebror som får titta på när TVÅ syskon får presenter och gråter av djupaste avundsjuka? Sedan tre som sedan vill börja leka och skriker av desperation när de ska lämnas på förskolan? På kvällen när de fikat plötsligt inte är gott och presenterna tagit slut? Men de har klivit in på sitt fjärde levnadsår. Jag väljer att se mig själv, oss, som de modiga hjältarna i en klassisk saga. Vi har skråmor och något blåmärke här och där. Men. Egentligen. Vad gör väl det?

Vi är så stolta och lyckliga över det vi åstadkommit. Åt vad långt vi nått. Och vart vi är på väg. Lyckliga och med svällande stolthet över att få vara föräldrar åt världens finaste barn. Som bara på något outgrundligt sätt landade i vår famn. Två på samma biljett in i livet.