Vi missar hela showen

Solen omfamnar mitt ansikte. Ja, det känns som en omfamning. Varm, öm, kärleksfull. Den möter mig precis som jag är, där jag är. Den dömer inte, den tycker inte. Den omfamnar mitt ansikte - hela min kropp - villkorslöst. 

I trädet bredvid mig sjunger koltrasten och drillandet väcker ett välbehag. Det minner om lyckliga vårar, om en ljus tid, om att en sommartid nu äntligen är här. 

Ner över mig singlar långsamt små vita blad som det vore snö. Försommarens doftande snö av hägg. För varje vindpust som kommer följer också en doft som träffar mig inifrån och ut. Jag fylls av den. Det kraftfullaste sinnet är ofta lukten. Med dofter triggas minnen som inte har ord och bild, de bara bor i mig. Tränger fram med sådan kraft att jag nästan måste hålla i mig för att inte vackla till. 

Det jag ser är det mest uppenbara. Färgerna. Naturen och hela den jordiska världen har gått från gråa och bruna färgskalor till fyrfärg. Tusenfärg. Kanske miljontals nyanser av färg. Det är grundfärgerna, blå himmel, gröna träd. Sedan kommer färgklickarna. Gult, lila, blått, rosa, orange. 

Och allt jag gör för att uppleva detta är att sitta en stund utomhus. Låta sinnena göra jobbet. Låta kroppen få göra det den är skapad för. Jag måste inte anstränga mig, inte ratta in rätt frekvens eller koppla upp mig. Jag kan bara sitta här och låta det hända. Så kommer allting av sig själv. En upplevelse som skulle vara värd en exklusiv entrébiljett på vilket upplevelsecenter som helst - kan jag bara få.  

Jo. En sak måste jag faktiskt göra. 

Vara medveten om att det händer. Och ta emot. 

Vi tar vår kropp och våra sinnen så förgivet att vi ofta missar allt. Vi missar hela showen. Vi missar doften som vill kittla dig, ljuden som vill glädja dig, solen som vill älska dig. 

Vi missar allt för att vi tror att annat är så fruktansvärt mycket viktigare. Vi bor i våra huvuden, men glömmer våra sinnen. Och kroppen gör vi till ett attiralj. Vi verkar tro att kroppen ska användas till att modelleras, tuktas och visas upp som en värdemätare. Är jag smal nog, är jag fin nog, är jag bra nog för att räknas som en fullvärdig människa? Bra nog, enligt normer som ett kommersiellt samhälle skapat enligt vad som är mest gångbart och säljande. En människas kropp har övergått från en plats för sinnen och själ, till en handelsvara. 

Min kropps värde har gått vilse. Den ska skoningslöst dessutom mätas mot en norm som aldrig kommer kunna passa mig.  Om jag skulle tänka att min kropp var värd endast enligt den normen, så är jag FÖDD till att ha ett lågt värde. För jag är inte tillräckligt smal, tillräckligt graciös, tillräckligt lång eller har tillräckligt vacker hy. Enligt norm. 

Och om jag inte är värd något - vad händer då? 

Kan jag lika gärna vara död?

Men. Om man tänker att kroppen inte ska följa en norm utan ska användas till att uppleva livet. Njuta av mina sinnen. Tänka och känna. Till att bo i. Förflytta mig med. Vara det ansikte som mina nära och kära känner igen som mitt och som de älskar. Med den kropp jag faktiskt är född till, för att jag är jag. Ja, i så fall så är jag precis exakt rätt. Då är mitt värde obetalbart. Oersättligt. Unikt och oändligt värdefullt. Bara precis som den jag är. 

Jag sitter här i solen, med koltrasten och doft av hägg och tänker på detta. Jag har genomskådat det. Och det har säkert du också - och de flesta människor med oss.  Men - att jag är medveten om det, gör det mig immun? Att våra kroppar har så ofattbart mycket att erbjuda - men att vi missar hela showen? Kan vi bli immuna mot den fullständiga idiotin att min kropp har degraderats till att vara en värdemätare? 

Sorgligt nog.

Nej. 

Inte alls faktiskt. 

Jag längtar lika mycket efter ett vaccin mot detta som covid-19. Kanske mer. För detta har plågat mig i HELA mitt liv. Och det har dödat tusentals och tusentals unga, särskilt flickor. Jag låter mig degraderas till att vara en ful kropp, som om att annat jag är och har: Begåvningar, personlighet och intelligens - inte fanns. Hur går det ens till?

Det är en förbannelse. Det är ren ondska. 

Av mig har det stulit dagar - ÅR - av mitt liv. Sedan jag blev tonåring och sedan varje år, månad och dag sedan dess. Alla dessa timmar jag ägnat åt att förhålla mig till att min kropp ska mätas. Varje spegelreflektion som skapat ångest. Varje innerlig önskan att jag såg ut på ett annat sätt. Alla timmar jag slösat bort på att vara besviken på min kropp för att den föddes till att ha fel form. Enligt mig. Enligt norm. 

Min kära fina kropp. Förlåt. 

Du har alltid tagit oändligt väl hand om mig.

Min mage är lite rund av god mat, choklad och tre barn. Min ansikte har jobbat med en del finnar, men bär oftast på ett leende. Mina överarmar rejäla, olikt alla graciösa  fina damer på bild. Mina fingrar är korta, men väldigt starka. 

Jag är 43 och är inte immun mot idiotin. 

Jag fortsätter bråka med fiendenormen. Dagligen. Försöker svara tillbaka på rösterna som säger att jag inte duger, men misslyckas ständigt. Att jag kunde duga om jag skärpte mig. Om jag gick ner i vikt, om jag tränade. Om jag var någon annan. Jag är 43 år och borde veta bättre.

För jag är värd att må bra. Min kropp är värd att älskas. Allas kroppar är värda att älskas!

Jag är arg på samhället, på normerna, på mediabranscherna, på modet, på grupptrycket, på kvinnoidealet. Jag är arg på mig själv, att jag inte får insikten att landa. Insikten om att alltihop är idioti och förbannad lögn. Jag är arg på att jag ger tankarna plats och rösterna luft. Jag ger dem syre, jag låter dem finnas. Eller gör jag? Är det ett val?

Nej. Aldrig att jag skulle välja att göra så här mot mig själv. Det är ingen som föds till att avsky sin kropp. Det är tankar som systematiskt planterats i mig (oss), både på ett medvetet och omedvetet plan, under 30 års tid. Så självklart är detta inte självvalt. Självklart skulle jag sluta omedelbart  - om det var så enkelt. TÄNK vad mycket tid och energi jag skulle spara, om jag bara kunde ta ett vaccin. Poff. Och jag kände mig vacker.

Men jag kan inte se mig själv som ett hjälplöst offer. Det skulle vara att ge upp. Precis som med alla typer av utsatthet så måste jag göra det jag kan för att inte linda in mig i offerrollen. Jag är inget offer. Jag är en stark och vacker kvinna. Det vet jag - men nu måste jag lära mig att känna det. Jag är jag - och jag kan skapa nya tankemönster. Jag måste försöka. 


Om det är något som jag är stolt över med mig själv, så är det min inre styrka som tagit mig igenom livet. Jag är stolt över mina insikter, min medvetenhet. Dessa styrkor kan bli min inre armé. Jag får inte lägga mig ner och ge upp. Varje gång en tanke slår ner mig, så måste jag resa mig upp och svara tillbaka. Mata mig med alternativa tankar och bilder (bland annat Stina Wollters Instagram - UNDERBART!). 

Svara, svara, svara. Låta den inre armén strida. Det är ett hårt jobb. Att kriga mot något som bor i ens medvetande. Något som har definierat delar av mitt människovärde hela livet. Det är ingen vacker strid. Den är brutal, hård och blodig. 

Men om jag inte ska fortsätta att slösa bort idiotisk tid på att var arg och känna mig ful, så måste strida. Jag måste göra det för min egen skull och jag måste göra det för mina barn. Jag måste i alla fall försöka. 

Jag vill njuta av ljuden, dofterna och färgerna. Jag vill skapa och sjunga och älska.

Jag vill inte missa hela showen. Livet är alldeles för underbart.

Odjuret

Jag tror jag var ungefär nio år. Det var helgmorgon och på övervåningen sov mina storebröder tonårslänge. Från mamma och pappas sovrum hördes Godmorgon Sverige mumla hemtrevligt medan de satt skönt uppbullade i dubbelsängen, drack kaffe och bläddrade i lördagsupplagan av Falu Kuriren.

Jag hade varit vaken sedan kl 6.30 och var fullt påklädd. Musiken från mitt favoritband skrålade ur högtalarna på min bandspelare. Jag ville inte sova ut för då slösade jag på dagen. Jag hade redan ätit frukost, gått ut och känt på vädret, skrivit lite i min dagbok, ordnat med mina porslinsfigurer som jag samlade på och nu skulle jag bädda sängen.
"Snart ska jag leka" tänkte jag förnuftigt, "men först måste jag göra klart." Jag bäddade sängen och tittade mig sedan nöjt omkring i mitt rum. Nu gav jag mig godkänt för en produktiv och väl tillvaratagen morgon. Nu kunde jag leka.

Det är en solig dag i maj 34 år senare. Närmare bestämt idag. Jag är sjukskriven för symptom på världssjukdomen som vilar på allas läppar. Hjärtat småhoppar lite obehagligt och det svider lätt i bröstet. Huvudvärken och illamåendet kommer och går. Kroppen är tung, men å andra sidan så är det inte annorlunda mot hur det nästan alltid är. Efter omkring sju-åtta år med utmattningssyndrom så är det svårdefinierat om kroppen stångas med viruset från Kina eller från alla dessa många långa år då jag tänkt "Snart. Snart får jag vila, men först måste jag göra klart."

Det blir så tydligt när man tittar tillbaka. Så tydligt att det skrämmer. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser en vuxen kvinna. Och en nioårig flicka. Våra blickar möts och vi förstår. Jag har alltid fungerat såhär. Jag har har alltid haft Prestationen som en livskamrat. Jag och den lilla duktiga flickan. 

Prestationen är som ett ständigt hungrigt odjur som bor i mig. Om jag inte matar den så börjar den riva och slita i mig. De dagar som jag släpper efter, så gläfser den stingsligt. Jag har dock på senare år lärt mig hålla tillbaka den ett tag. Ibland kan jag skrämma tillbaka den i sin håla en hel dag, ibland två. Men den vaknar alltid - ofta då hungrigare än vanligt. Det kommer som ett molande obehag, som snabbt kan övergå till ilsket morrande. Då är det oundvikligt att jag måste kasta åt den någonting. En godbit.

Men det är enkelt. Jag vet precis vad jag behöver göra. Jag sorterar upp arbetsuppgifterna i huvudet och sedan rangordnar jag dem. Är det vackert väder måste även detta räknas in, ett noga tillvaratagande av sol och värme får inte slarvas med. Sedan måste jag räkna i mängden tid och förutsättningarna, och väga det mot arbetsuppgifterna. Om mina barn är hemma kan de behöva min fulla uppmärksamhet och då måste jag bara göra det tydligt för odjuret att det är en giltig uppgift. Men odjuret har lärt sig att acceptera, ja nästan tycka om mina barn. Det är en viktig livsuppgift - men ska alltid, om möjligt, kombineras med fler arbetsuppgifter. Leker jag i deras rum så kan man samtidigt städa och sortera. Hjälpa med läxor kan t ex kombinera med att diska. 

Att åka till jobbet är också alltid en giltig sysselsättning. Då är den mätt och tyst. Om det dock blir en paus mellan arbete och barn så blänger den misstänkt på mig. En paus, är det berättigat? Eller skulle tiden kunnat ha använts på annat vis? Måste inte byxor lagas? Spisen torkas? Toalettstolen borstas? Gruset i hallen? Det finns lämpliga uppgifter för kortare pauser. 

Ännu svårare är när barnen inte är hemma och som nu, då jag är sjukskriven. Odjuret tar sällan hänsyn till sjukdom. Jag behöver ändå uppvisa giltig föda för den. Riktig mat. Som att jag har tvättat, diskat, tagit vara på solen och gärna även utvecklat min kreativitet. Odjuret har höga krav. Den tål inget fusk. 

För er som lever utan Prestationsodjur verkar det kanske befängt. Det kan kanske tyckas som att man skulle kunna be det imaginära odjuret att dra åt helvete. Men vi som lever med ett Odjur vet att det skulle kunna vara förenat något fruktansvärt plågsamt. Den som gör Odjuret besviket blir väldigt hårt straffad. Då hugger det. Skoningslöst.

Ångest. Så kallas Odjurets dräglande käftar. 

Ingen vill dras ner i mörket av den giftiga käften. Då är det enklare att hålla odjuret mätt och tyst. Tror man. Trodde jag. Tänkte flickan. Kände hon. Gjorde tonåringen, men blev ändå huggen. Tonårsflickan i spegeln gick nästan under. Hennes blick är mörk och tung. Sedan blev hon ung vuxen. Hon började mata Odjuret igen med nyvunnen styrka. Den var aldrig tyst, men kvinnan var starkare. Så fortsatte hon. När hon blev mamma, till en. Till två och tre. Odjuret saktade aldrig in. Det vilar aldrig. Tillslut räckte hennes styrka inte längre till. Och odjuret högg och hon föll. 

Inget är egentligen annorlunda idag, denna soliga dag i maj 2020. Mer än att jag lärt mig att Odjuret inte kan döda mig. Det kan hugga men om jag inte blir rädd, så kan den inte skada mig. 

Jag har funnit en famn att ta skydd hos. Jag har funnit att jag är värd mer än att vara mat åt ett monster. Jag kan se tillbaka och se att jag har kämpat, men också vunnit. Många, många gånger.

Men framförallt har jag kanske accepterat. Att jag lever med ett skoningslöst Prestationsodjur. Jag har accepterat att det alltid kommer bo i mig. Den är en del av mig. 

Och en vacker dag kanske jag kan tämja det.

Titta på utsikten

Det finns ett tillfälle på dagen som är annorlunda mot alla andra.

Exakt i det ögonblicket vi vaknar. Precis i de få sekunderna vi glider ur sömnen och återfår vaket medvetande. I någon sekund så är vi blanka. Drömmen är fortfarande verklig och den riktiga verkligheten har inte riktigt hunnit ikapp ännu. Vi är mitt emellan. Ett tillstånd som inte går att försätta sig i med tankekraft om inte du tränat i åratal på meditation.  

Det är inget att hymla med. Jag har absolut ingen kontroll på mina tankar. De flyger och far och trummar och maler i varje vaket ögonblick. Jag har många gånger - blivit rekommenderad av läkare och terapeuter att börja med mindfulness, eller kanske åtminstone yoga? Mina åratal av utmattning och stress har nött på min hjärna och fört mig runt i cirklar otaliga gånger tillbaka till ännu en vänlig vårdkunnig individ som rått min utbrända hjärna att träna på mindfulness. 

Mindfullness. Hjärnfridfullhet. Ett sätt att försöka eftersträva detta korta ögonblick på dagen. Den enda stunden då jag är blank. Sekunden innan allt sätter igång igen. Som en omstart. Precis, precis då. När jag vaknar.

Vaknar. Ett ord som innehåller så många dimensioner. Från yttersta vardagligt då vi varje kväll funderar på när vi behöver vakna, vi sätter väckarklockan och förbannar den när den ilsket sliter oss ur vår sömn. Till att handla om djupt existentiella frågor. Är vi vakna, rent existentiellt? Är världen som vi tror att den är, eller lever vi i en skuggvärld? Är vi sömngångare i dimension som ser ut som att den är verklig? Vi tänker osökt på Matrix och varken vi gillar Keanu Reeves i solglasögon eller inte, så kan vi inte låta bli att låta tanken snudda vid vårt inre. 

Vakna. Det jag tänker när jag hör ordet vakna, förutom väckarklockor, är att göra insikter. Det kan vara stora och små. Men insikter som skapar en känsla av förundran över något jag inte riktigt sett eller insett förut. Det kan kan komma plötsligt och det kan komma smygande. 
Det kan räcka med att jag träffar någon som säger något, som gör att det liksom faller på plats. Det kan vara något i förbifarten, som t ex: "Vad modig du är som gjorde det där." 

Så enkelt kan det vara. Att någon gör en reflektion över något jag gjort. Ett val jag gjort i livet. Vägar jag gått, men inte sett, för allt jag har stirrat på är mina fötter och ett litet darrande steg i taget. Inte förrän någon säger att jag varit modig, så tittar jag tillbaka och ser den. Utsikten. Ser vägen jag gått, faror jag bekämpat, berg jag bestigit. Jag har inte sett skogen för alla träden. Jag har inte lyft blicken. Inte förrän något gjort mig uppmärksam på det. Klockan ringer. Väcker mig. Ring-ring! Va? Nä? Nu? Vadå?

Vaken. 
Hur hamnade jag här?
När gjorde jag den här resan?

Låt oss vakna lite oftare. 
Jag är kanske inte någon mästare på hjärnfridfullhet, men det har absolut sin viktiga funktion - men jag tror också starkt på uppvaknanden. Även om tankarna surrar som getingar kring en syltburk, så kan vi påminna oss om vart vi är. Det är också en slags mindfullness. Att hjälpa sinnet hitta ro. Hjälpa oss att förstå vad som lett oss hit. Se saker med perspektiv.

Att titta på utsikten. Vad som hänt i livet. Vad vi har. Kanske vem som kommer hem varje kväll. Hur hamnade vi här? 

Vi behöver inget blått piller för att vakna. För att minnas vad vi är. 
Klockan ringer. För en sekund är vi blanka. 
Nu är du vaken.

Så. 
Vad vill du göra med resten av ditt liv?