Känslomässigt spektakel

Det tycktes alltid så märkligt. De andra barnen kunde säga saker så lättvindigt. Som "jag älskar hästar." Sedan i nästa stund sa de "och jag älskar att spela innebandy." Nej. Jag blev nästan stött. Hur kunde de säga det så lättvindigt?

Då visste jag att de inte. Älskade. Som jag.

Jag älskade hästar. Men jag tyckte det var simpelt att säga att man älskade något sådär direkt och självklart, utan eftertanke. Och sedan säga att man älskar innebandy, eller godis, eller färgen lila. Att jämföra att älska hästar med något annat, var i min värld som att jämföra ett dammkorn med ett solsystem. De sa att det älskade hästar utan äkta emfas. För jag älskade inte hästar. Jag älskade hästar. Jag älskade hästar likt kroppen behöver syre för att överleva. I varje fiber av kroppen. Jag älskade. Jag älskade så mycket att mitt inre värkte och mitt huvud var ständigt ockuperat av dessa undersköna varelser. Jag kunde äga timmar åt att fantisera om hur det skulle vara att få ens vara nära en häst. Borra ner ansiktet i den mjuka manen, känna den söta doften. Klappa den, höra den andas, känna dess värdiga närvaro. Ännu mer kittlande var det att tanken på att äga en häst, eller i alla fall få låna en häst ibland. Jag drömde om och om igen om att någon i min närhet ägde en häst. Tänk om den personen sa "du får komma när du vill och rida om du vill." Hela mitt inre fylldes av en intensivt stark känsla, som att jag nästan höll på att explodera. Känslan rörde sig som en våg från huvudet ner i tårna. Känslan rullade över mig och gjorde mig nästan yr. Vilken ofattbar dröm det skulle vara. Som att livet var helt fullkomligt. Perfekt.

Om någon helt rättfram sa 'jag älskar hästar' - så visste jag. Jag visste att de inte älskade som jag. Barn som jag var, visste jag tydlig skillnad på när andra barn sa att de älskade saker och hur jag älskade.
Jag älskade hästar så mycket att jag bytte kanal om det var hästsport på TV. Så mycket att jag gick in i huset och gömde mig om någon red förbi på vägen. För det var för smärtsamt. Det var för smärtsamt att acceptera att det fanns människor där ute i världen som hade tillgång till dessa fantastiska djur och inte jag.

Mina föräldrar var inga djurfantaster och kunde nog under tidigare delen av barndomen inte greppa hur mycket jag längtade efter hästar. Och hur skulle de ha kunnat förstå? Ord var ju inte tillräckliga. När jag sa att jag verkligen tyckte om hästar så lät jag som vilken annat hästälskande liten tjej som helst. Som andra barn som sa att de älskade saker. Som älskade glass, TV-spel och sommarlov. Som älskade saker på det där lättvindiga sättet, som höll i sig en månad och sedan försvann. Som inte älskade som jag.
Så hur skulle jag någonsin ha kunnat uttrycka det bråddjupa hav av längtan jag bar inom mig? Att det handlade om existera på riktigt eller förtvina av saknad, efter dessa djur, denna hobby, som jag nästan aldrig ens varit i närheten av? Hur skulle de ha kunnat förstå att sådana magnifikt stora starka känslor ockuperade min lilla kropp?

Jag anklagar dem inte. För till slut gav de med sig. De hjälpte mig att så småningom, efter av många år av längtan, att närma mig min dröm. Och det gick inte över. Det fortsatte att kännas lika intensivt underbart. Ibland blev det jobbigt, för att människorna som kom i samband med hästarna, var inte lika enkla att ta till sig. Men hästarnas sagolikhet blev aldrig mindre stark. Än idag, snart fyrtio år gammal, känner jag det fortfarande nästan lika starkt. Dragningskraften till dessa djur, likt en inre hunger. När jag tänker på att få rida och hålla på med hästar fylls jag sådan iver att åren som gått från barndomsdrömmarna suddas ut. Som att jag sträcker ut en hand till den lilla drömmande flickan genom tidsbarriärerna och vi möts i vår passion.

Men det här inlägget handlar, tro det eller ej, inte om hästar. Det handlar om att vara högkänslig. Om att vara en människa som känner saker så intensivt att varje dag är en fråga om känslomässig liv och död. Att känna saker djupare och  mer påträngande än majoriteten av de människor du har omkring dig. Ett personlighetsdrag som är en djup plåga och en fantastisk gåva. Oftast känner jag sig som ett känslomässigt spektakel.

Jag har nyligen gjort upptäckten att jag är högkänslig. Men när jag insåg detta, så var det som att livets alla fladdrande och svårplacerade pusselbitar föll ned på sin plats. Bilden blev klar. Klar över varför det var så krångligt och ängsligt för mig att vara barn. Varför det var så oändligt plågsamt för mig att vara tonåring. Varför det varit en sådan bergsbestigning av inre känslomässiga utmaningar att vara vuxen. Och. Varför jag är så oerhört glad, tacksam och lycklig över att vara människa.

Nu har jag fått verktygen. Kunskapen om högkänsligheten är min karta och kompass.

Jag är inte ett känslomässigt spektakel. Jag är högkänslig.

Döda draken

Den kommer från underjorden. Som en ett sug från ett djupt hål. Där nere finns det Tunga Mörkret. En drake med rödglödande ögon. Han bor därnere i sin grotta, slumrar ibland. Då får man tassa förbi för att inte väcka honom. Då lämnar han mig ifred en liten stund. Låter mig leva en stund som att allting vore som vanligt. Som att jag hade den energin som tilldelades mig den dag jag föddes. Den energin som skulle ha vandrat vid min sida idag, 38 år ung, trebarnsmamma. Massor kvar att ge. Så många drömmar och idéer i sitt huvud att det ibland känns som att jag ska sprängas.

Men så vaknar den till liv. Draken. Det blixtrar ur ögonen. Slukande eld, som med brutal styrka och precision träffar mig. Den tar ingen hänsyn. Ingen hänsyn alls till att jag har tre guldlocksbarn som behöver min närvaro, min kraft, min omsorg. Den tar ingen hänsyn till mina drömmar, mina tankar, min vilja. Den tar ingen hänsyn till att jag har ett arbete att sköta, en ekonomi att hålla flytande, plikter att fullfölja som mamma, som samhällsmedborgare. Som människa.

Draken, med de rödglödande ögonen, tar aldrig hänsyn. Han är hänsynslös. När han ser mig, vill han sluka mig. Oavsett om jag är på arbetet, med mina barn eller mitt i ett viktigt samtal. Han fyller sina näsborrar med eld och låter de virvla ut ur hans mörka väsen. Hans uppgift är att dra ner mig. Tillbaka ner i det Tunga Mörkret. Ner, ner, ner. Jag faller ner i hålet. Jag slår huvudet i de vassa väggarna på grottan, jag river mig, får blåmärken och blöder. Nere på botten ligger jag sedan en lång stund. Svedd av eld, blåslagen av fallet. Fallet ner i tröttheten.

Jag har utmattningssyndrom. Det är en sjukdom. En hänsynslös sjukdom. Som en grym och elak drake, som vill förinta och utplåna. En sjukdom, som så fånigt, drabbar de som vägrar ge upp. De som vill vara starka, de som vill kämpa för andras skull, som vill räcka till. Skapa en bra värld, visa kärlek, omsorg och välvilja. De som vill ge sitt yttersta på arbetet, som vill vara en god kollega. Inte svika.

Det drabbar dem som gör detta. Som gör detta även fast förutsättningarna egentligen inte finns, för att det inte finns utrymme för återhämtning. Inte finns plats för vila i den mängd som matchar all den vilja som denna människa har. Man vill så mycket att det tar slut. Sjukdomen drabbar dem som vägrar ge upp fastän omständigheterna är svåra. Men istället för belöning för ens kamp, får man Utmattningen som en smocka i ansiktet. Man vill tills man nästan förintas. Av lågorna från drakens eld.

Det som återstår är en värld av trötthet. Som så många gånger missförstås av de som finns runtomkring. För alla människor är ju trötta. Såklart vi är trötta! Vi lever i en värld som går i ett tempo som får Formel 1 att komma på skam. Men det är skillnad på att vara trött och på att vara Trött. Att vara trött för att vår värld är tuff och livet kräver mycket. Och vara Trött så att marken under dig krackelerar och du faller ner i ett svart håll och konsumeras av en eldsprutande drake.
Jag verkar glad och vanlig. Vad är det som hindrar mig? Alla vet hur det är. Man vilar och sedan är man inte trött längre. Så ibland skäms jag. När jag säger att jag är trött. Draken blänger stingsligt på mig, ger mig en dust av förintande eld. Men det är det ingen som ser.

"Ingen tackar en för att man jobbar ihjäl sig", har mina föräldrar sagt till mig ibland. Uppenbarligen har jag inte lyssnat.

Nu vill jag bara ta fram mitt glänsande svärd och dräpa den usla draken. Men fortfarande har jag mycket kvar i min långa kamp. Än så länge har jag bara fått in några svidande hugg mot drakens hals. Men han är lika envis som jag och arbetar fortfarande i full styrka.

Men snart så. Någon gång. Så ska draken dö.

Livståget

Jag tror det ligger någon gen nedbäddad i våra mänskliga kroppar som gör att vi lättare reflekterar över vår tillvaro när vi är i rörelse. När vi promenerar, sitter i en bil eller skådar en förbiskynande värld genom ett tågfönster. Jag befinner er mig för närvarande i den sistnämnda rörelsen. För mig infinner sig känslan av att jag lugnt kan sitta stilla, eftersom intrycken kommer serverat till mig från fönstrets åskarbänk. Jag blir vaggad till ro likt barnet i barnvagnen. Och kvar blir utrymmet till tankar. Scener i mitt huvud, mot en bakgrund av ögonblicksbilder av mitt vinterklädda hemland. Dessa hus och små fragment av människors liv man ser. En mamma och ett barn vid ett övergångsställe, ett hus med skrotiga bilar på gården, en perfekt landsbygdsidyll. 

I fönstrets syns även min egen spegelbild. Vem är jag som sitter här och tittar? För de andra i tågkupén är jag en kvinna utan namn. Någon påväg från någonting till någonting. Eller kanske från någon eller till någon. Jag kan nästan skapa en egen historia om mig själv, precis på samma sätt som jag spekulerar vad de andra människorna runtom mig tåget gör och är påväg. Så kan jag för en stund se hur min egen historia är öppen. Öppen för spekulation. Öppen för andra alternativ än de som jag tänker är självklara. För även om jag vet att jag varit iväg på en resa i jobbet över dagen, så skulle jag i min medresenärs ögon kunna vara påväg till en någon speciell person över helgen. Kanske har jag längtat länge och är äntligen påväg. Eller så ska jag hem och återförenas med mig familj. Eller börja ett nytt jobb, ett annat kapitel i livet. 

Bara för att jag vet vad som är planerat för mig själv och min tågresa, min helg, nästa vecka och nästa månad betyder inte det att det inte finns möjlighet att gå in och ändra i historien. Min egen historia är ju bara min. Jag skapar den medan jag lever. Allt är möjligt. Jag styr mina steg, min rörelse, min livsberättelse. Varje dag som passerar är taget från min personliga livslott. Min begränsade tid på jorden. Ibland verkar det som att vi nästan tror att vi lever en historia som någon annan skapat. 

Livet är för värdefullt och för kort för att leva som en passagerare på sitt eget livståg. Ta och titta ordentligt på din egen tågbiljett. Vart är du påväg? Om du egentligen inte är så förtjust i den destinationen. Så är det dags att fundera på att ordna med nya biljetter.

Vibrationerna

Ljud. Är vibrationer som transporteras genom luften och når örats briljanta konstruktion. Omvandlar dessa vibrationer till ljud. Min hjärna tolkar dessa ljud och sedan, på några hundradels sekunder, skapas kedjereaktioner i den mänskliga kroppen. Min hjärna berättar att det handlar om skrik, som utstöts av två av mina barn. Mitt känslocentrum svarar direkt på detta med känslor av frustration och irritation, samtidigt som mitt hjärta börjar klappa snabbare och stresshormoner börjar skjuta hejvilt omkring sig som vore det ett nytt världskrig.

Jag säger åt min kropp att lugna ner sig, medan jag gör några försök att lugna ner situationen. Dramat utspelar sig kring en känsloutsöndrande maskin som kallas "Xbox". Det handlar om en någon slags strid om vilket spel den sista stunden på kvällens speltid ska ägnas åt. 

Uppenbarligen är detta en fråga om liv och död. 

Situationen är inte påverkbar. Båda parter är besvikna och arga. Den ena på ett mer förtvivlat, hysteriskt gråtande sätt, den andra på ett mer urilsket, går-runt-och-slår-på-saker-medan-han-konstant-skriker sätt. Vad jag säger möts av än större utfall av ilska/besvikelse. 

Dessa ljud. Borrar. Sig in i. Min hjärna. 

Som tycks bli så överhettad att det inre trycket på tinningarna är så högt att den skulle kunna klyva en atom. Eller helt hederligt explodera. Så mitt huvud flyger iväg som en raket och lämnar gnistrande glöd efter sig där den flyger över himlavalvet. Fast atomliknelsen är ändå rätt korrekt, eftersom att det som sker därefter är någon form av härdsmälta. Nej, jag vet. Som en vulkan, kanske!

Likt glödhet lava väller det ut ord uttalade med någon blandning av morrande rytningar och en smått falsk falsettaria ur min mun. Deras mor. Ett aggressivt lejon. En galen operadiva. En atombomb. En vulkan. 

Allt detta. På grund av dessa vibrationer som så obönhörligt nått mina öron. När Xbox-frågan blir för svår. Vibrationerna som bänder sig in i mitt huvud. Kommer åt huvuddatorn. På nolltid skapar katastrofliknande effekter på mitt intellekt och känslocentrum. 

Vibrationer. Osynliga rackare, som skjuter fram genom luften likt missiler.

Jag måste kanske börja rusta upp för krig. Detta måste få ett slut innan det tar ner mig, för slut på mig. Detta kräver allvarliga konsekvenser. Hårdhandskar. 

Jag måste kanske köpa mig ett par hörselkåpor.

Att vara som man tycker

Så tar livet mig runt en krök och där stod skrivlusten och väntade på mig i sin allra finaste kostym. 

Jag tänker att mitt nya motto i livet är att göra mer av det som gör mig glad. Att skriva gör mig glad. Nu när jag känner att jag vill skriva. 

Ja, så GÖR sådant som gör dig glad! Sådant som är valbart, vill säga. Gå upp till jobbet en sömnig måndagsmorgon kan rekommenderas, än hur o-glad det gör en för stunden. Men annars. I övrigt. Man måste inte en massa saker, för att man tror att det ingår i att vara den man är. Vi är människor inifrån och ut, inte tvärtom. Alltså, det vi gör ska grunda sig i det som finns inuti oss. Det är inte det vi gör, som skapar våra inre. 

Alltså. "Du får vara som du tycker."

Det är ett uttryck som Leonard, min äldste son använde när han skulle beskriva sig, när han var 4-5 år. Kan man säga det bättre än så?

Barn i allmänhet är genier på att vara som de tycker. Vi har mycket att lära där. 

Vi får vara som vi tycker. Om vi är, eller gör, som vi inte tycker. 

Det är då vi förlorar oss själva. 

Hundliv

Tänk om man bara kunde vara. Inte göra allt så svårt hela tiden. Bara finnas, här och nu. Och acceptera sig själv för den man är, utan "om jag bara gick ner fyra kilo"-attityden. Det här att vi alltid sätter villkor på hur vi kan acceptera oss själva. Vi ska alltid ändra något först INNAN vi kan tänka oss att acceptera oss som vi är. Så vägen till ett accepterande av sig själv är så himla lång. 

Hundar. De lever här och nu. Vår tax Ida har ganska nyligen kommit till oss, men hälsar oss så innerligt glatt varje gång vi ses som om hon alltid varit vår hund. Hon är en förebild.

Jag har lite svårt med att vara jag just nu. Jag försöker vila, men snurrar igång i livet och tanken, gång på gång. Jag är urkass på att acceptera mig själv för den jag är. Jag älskar sommaren, men fastnar i komplexen när sommarkläderna ska på. Jag är stolt över mig själv när jag klarat av att ignorera klädhögar och disk och istället ägnat en längre stund åt att vila. Ändå mår jag så dåligt av att se att kläderna och disken ligger ogjord. 

Åhhhh! Den som ändå vore en hund! Eller. Nja, i och för sig är det vissa fördelar med att va människa ... Men tänk den som ändå kunde leva livet mer som en hund! Ta varje situation när den kommer. Acceptera världen för den den är. Acceptera sig själv för den man är. 

Om människors luktsinne är stort som ett frimärke, så är hundars stort som en fotbollsplan. Så Ida kan känna min lukt bättre än jag någonsin känt eller vet om den själv. Så när jag kommer så kan hon förvisso se mig, men framförallt känner hon min lukt och kan med säkerhet veta att det är jag. Hennes kära vän. Och hela hennes lilla kropp spritter av glädje. 

Hon älskar mig. För att jag kelar med henne och promenerar med henne. Hon känner mig på min lukt. Det räcker för henne. 

Det är det minst kravfulla jag kan tänka mig. För min lukt behöver inte korrigeras genom bantning, inte köpas nya kläder eller gå frisören. Bara regelbundna duschar så är saken klar. 

Tänk. Hundar har egentligen listat ut de svåraste av livsfrågor och samhällsproblem som människor med stort intellekt inte kan lösa än hur många avhandlingar som skrivs. 

Tänk att det alltid är så. Att det allra enklaste, nästan alltid är det allra svåraste. 

175 väsenkrävande procent

Så var det den där saken som heter vila. Det vore väl ingen konst, om inte livet kom i vägen hela tiden. Jag har insett att när jag inte är sjukskriven så jobbar jag 175 procent. 75 procent på jobbet, 100 procent hemma. För än hur man vänder och vrider på saken, så tillägnas mitt liv, min kropp, mitt jag alltid åt mitt föräldrauppdrag. Rent praktiskt så kräver det hela min uppmärksamhet, ja hela mitt väsen, på mornar, kvällar och helger. Plus onsdagar, ganska ofta på nätterna och VAB-dagar ... och alla lediga dagar. Då kräver mitt föräldrauppdrag hela mitt väsen.

Sedan på dagarna, oavsett om jag är på jobbet eller sjukskriven eller är var sjutton jag är, så kräver mitt föräldrauppdrag saker av mig. Planering, handling, förberedelse, tankeverksamhet, att förhålla sig, förstå och bearbeta. Att försöka återhämta sig, så pass att man ska klara "väsen-krävandet" när man väl är hos barnen igen.

Detta är hela jag, hela mitt liv. 100 procent. 

Sedan, då man yrkesarbetar så läggs dessa timmar (lika matematiskt omöjligt som livsomöjligt) UPPEPÅ dessa 100 procent, i mitt fall 75 procent. Ett arbete som också kräver anspråk på min innersta själ. Ett viktigt jobb, men också ett väsenkrävande jobb. Hepp. 175 procent. 175 väsenkrävande procent!

Så som sjukskriven, så jobbar alltså bara 100 procent. "Bara" 100 väsenkrävande procent. Ja, jag vet. Sarkasmen dryper som en överlastad tortilla. Jo´rå så att det här med vila, går väl lite komsi komsa. Livet kommer emellan.

Och det är väl just det som är grejen. Det är därför jag är sjukskriven till att börja med. Att ingen människa orkar jobba 175 procent, där varje litet procent innebär att vända ut och in på sig själv, likt en uppochnedvänd handväska. Så när det går åt skogen och man blir sjukskriven behöver man ju ändå jobba 100 krävande procent. När man egentligen bara vill dra en gammal filt över sig själv. Det säger ju självt, att det inte är så lyckat.

Jag känner mig så liten, ynklig och ledsen när jag inte orkar vara mamma, partner, människa. Men för några år sedan sa jag inte så. Då. Innan jag blev en ihopskrumpen människa. Om jag hade fått ägna mig, om jag och min käre make, hade fått ägna oss åt det som är viktigast då. Om vi hade fått tid. Tid till att orka med. Tid till att bygga upp vår familj. Tid till att återhämta oss, hitta oss själv som föräldrar, som människor, tid att läka. Tid att älska. Tid, tid, tid. ALLT handlar om tid. Tid som man inte har råd med, för man behöver betala räkningar och passa in i modellen.

Så det var det här med att lyckas vila. Det går ju liksom inte så bra. Små korta stunder hinner jag släppa taget om kroppens spänningar, lyssna på fågelkvitter och andas. Jag får ofta en känsla av att dessa korta stunder kommer fem år försent. Om jag kunnat ha dem under loppet av dessa år så hade jag kanske aldrig hamnat här. Nu känns de mest som plåster på ett sår som behöver sys.

Men ändå. Att den stund då jag hör fåglarna och själen lugnar sig en stund. Så har jag i alla fall chans att inse detta, som jag nyss skrivit. Och kanske kan bara själva insikten hjälpa mig. Hjälpa mig läka. Ta några steg till. Klappa mig på axeln och säga: Bra kämpat Helena. Du älskar, därför orkar du.