måndag 18 maj 2020

Odjuret

Jag tror jag var ungefär nio år. Det var helgmorgon och på övervåningen sov mina storebröder tonårslänge. Från mamma och pappas sovrum hördes Godmorgon Sverige mumla hemtrevligt medan de satt skönt uppbullade i dubbelsängen, drack kaffe och bläddrade i lördagsupplagan av Falu Kuriren.

Jag hade varit vaken sedan kl 6.30 och var fullt påklädd. Musiken från mitt favoritband skrålade ur högtalarna på min bandspelare. Jag ville inte sova ut för då slösade jag på dagen. Jag hade redan ätit frukost, gått ut och känt på vädret, skrivit lite i min dagbok, ordnat med mina porslinsfigurer som jag samlade på och nu skulle jag bädda sängen.
"Snart ska jag leka" tänkte jag förnuftigt, "men först måste jag göra klart." Jag bäddade sängen och tittade mig sedan nöjt omkring i mitt rum. Nu gav jag mig godkänt för en produktiv och väl tillvaratagen morgon. Nu kunde jag leka.

Det är en solig dag i maj 34 år senare. Närmare bestämt idag. Jag är sjukskriven för symptom på världssjukdomen som vilar på allas läppar. Hjärtat småhoppar lite obehagligt och det svider lätt i bröstet. Huvudvärken och illamåendet kommer och går. Kroppen är tung, men å andra sidan så är det inte annorlunda mot hur det nästan alltid är. Efter omkring sju-åtta år med utmattningssyndrom så är det svårdefinierat om kroppen stångas med viruset från Kina eller från alla dessa många långa år då jag tänkt "Snart. Snart får jag vila, men först måste jag göra klart."

Det blir så tydligt när man tittar tillbaka. Så tydligt att det skrämmer. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser en vuxen kvinna. Och en nioårig flicka. Våra blickar möts och vi förstår. Jag har alltid fungerat såhär. Jag har har alltid haft Prestationen som en livskamrat. Jag och den lilla duktiga flickan. 

Prestationen är som ett ständigt hungrigt odjur som bor i mig. Om jag inte matar den så börjar den riva och slita i mig. De dagar som jag släpper efter, så gläfser den stingsligt. Jag har dock på senare år lärt mig hålla tillbaka den ett tag. Ibland kan jag skrämma tillbaka den i sin håla en hel dag, ibland två. Men den vaknar alltid - ofta då hungrigare än vanligt. Det kommer som ett molande obehag, som snabbt kan övergå till ilsket morrande. Då är det oundvikligt att jag måste kasta åt den någonting. En godbit.

Men det är enkelt. Jag vet precis vad jag behöver göra. Jag sorterar upp arbetsuppgifterna i huvudet och sedan rangordnar jag dem. Är det vackert väder måste även detta räknas in, ett noga tillvaratagande av sol och värme får inte slarvas med. Sedan måste jag räkna i mängden tid och förutsättningarna, och väga det mot arbetsuppgifterna. Om mina barn är hemma kan de behöva min fulla uppmärksamhet och då måste jag bara göra det tydligt för odjuret att det är en giltig uppgift. Men odjuret har lärt sig att acceptera, ja nästan tycka om mina barn. Det är en viktig livsuppgift - men ska alltid, om möjligt, kombineras med fler arbetsuppgifter. Leker jag i deras rum så kan man samtidigt städa och sortera. Hjälpa med läxor kan t ex kombinera med att diska. 
Att åka till jobbet är också alltid en giltig sysselsättning. Då är den mätt och tyst. Om det dock blir en paus mellan arbete och barn så blänger den misstänkt på mig. En paus, är det berättigat? Eller skulle tiden kunnat ha använts på annat vis? Måste inte byxor lagas? Spisen torkas? Toalettstolen borstas? Gruset i hallen? Det finns lämpliga uppgifter för kortare pauser. 

Ännu svårare är när barnen inte är hemma och som nu, då jag är sjukskriven. Odjuret tar sällan hänsyn till sjukdom. Jag behöver ändå uppvisa giltig föda för den. Riktig mat. Som att jag har tvättat, diskat, tagit vara på solen och gärna även utvecklat min kreativitet. Odjuret har höga krav. Den tål inget fusk. 

För er som lever utan Prestationsodjur verkar det kanske befängt. Det kan kanske tyckas som att man skulle kunna be det imaginära odjuret att dra åt helvete. Men vi som lever med ett Odjur vet att det skulle kunna vara förenat något fruktansvärt plågsamt. Den som gör Odjuret besviket blir väldigt hårt straffad. Då hugger det. Skoningslöst.

Ångest. Så kallas Odjurets dräglande käftar. 

Ingen vill dras ner i mörket av den giftiga käften. Då är det enklare att hålla odjuret mätt och tyst. Tror man. Trodde jag. Tänkte flickan. Kände hon. Gjorde tonåringen, men blev ändå huggen. Tonårsflickan i spegeln gick nästan under. Hennes blick är mörk och tung. Sedan blev hon ung vuxen. Hon började mata Odjuret igen med nyvunnen styrka. Den var aldrig tyst, men kvinnan var starkare. Så fortsatte hon. När hon blev mamma, till en. Till två och tre. Odjuret saktade aldrig in. Det vilar aldrig. Tillslut räckte hennes styrka inte längre till. Och odjuret högg och hon föll. 

Inget är egentligen annorlunda idag, denna soliga dag i maj 2020. Mer än att jag lärt mig att Odjuret inte kan döda mig. Det kan hugga men om jag inte blir rädd, så kan den inte skada mig. 

Jag har funnit en famn att ta skydd hos. Jag har funnit att jag är värd mer än att vara mat åt ett monster. Jag kan se tillbaka och se att jag har kämpat, men också vunnit. Många, många gånger.

Men framförallt har jag kanske accepterat. Att jag lever med ett skoningslöst Prestationsodjur. Jag har accepterat att det alltid kommer bo i mig. Den är en del av mig. 

Och en vacker dag kanske jag kan tämja det.


söndag 17 maj 2020

Titta på utsikten

Det finns ett tillfälle på dagen som är annorlunda mot alla andra.

Exakt i det ögonblicket vi vaknar. Precis i de få sekunderna vi glider ur sömnen och återfår vaket medvetande. I någon sekund så är vi blanka. Drömmen är fortfarande verklig och den riktiga verkligheten har inte riktigt hunnit ikapp ännu. Vi är mitt emellan. Ett tillstånd som inte går att försätta sig i med tankekraft om inte du tränat i åratal på meditation.  


Det är inget att hymla med. Jag har absolut ingen kontroll på mina tankar. De flyger och far och trummar och maler i varje vaket ögonblick. Jag har många gånger - blivit rekommenderad av läkare och terapeuter att börja med mindfulness, eller kanske åtminstone yoga? Mina åratal av utmattning och stress har nött på min hjärna och fört mig runt i cirklar otaliga gånger tillbaka till ännu en vänlig vårdkunnig individ som rått min utbrända hjärna att träna på mindfulness. 


Mindfullness. Hjärnfridfullhet. Ett sätt att försöka eftersträva detta korta ögonblick på dagen. Den enda stunden då jag är blank. Sekunden innan allt sätter igång igen. Som en omstart. Precis, precis då. När jag vaknar.


Vaknar. Ett ord som innehåller så många dimensioner. Från yttersta vardagligt då vi varje kväll funderar på när vi behöver vakna, vi sätter väckarklockan och förbannar den när den ilsket sliter oss ur vår sömn. Till att handla om djupt existentiella frågor. Är vi vakna, rent existentiellt? Är världen som vi tror att den är, eller lever vi i en skuggvärld? Är vi sömngångare i dimension som ser ut som att den är verklig? Vi tänker osökt på Matrix och varken vi gillar Keanu Reeves i solglasögon
eller inte, så kan vi inte låta bli att låta tanken snudda vid vårt inre. 


Vakna. Det jag tänker när jag hör ordet vakna, förutom väckarklockor, är att göra insikter. Det kan vara stora och små. Men insikter som skapar en känsla av förundran över något jag inte riktigt sett eller insett förut. Det kan kan komma plötsligt och det kan komma smygande. 

Det kan räcka med att jag träffar någon som säger något, som gör att det liksom faller på plats. Det kan vara något i förbifarten, som t ex: "Vad modig du är som gjorde det där." 

Så enkelt kan det vara. Att någon gör en reflektion över något jag gjort. Ett val jag gjort i livet. Vägar jag gått, men inte sett, för allt jag har stirrat på är mina fötter och ett litet darrande steg i taget. Inte förrän någon säger att jag varit modig, så tittar jag tillbaka och ser den. Utsikten. Ser vägen jag gått, faror jag bekämpat, berg jag bestigit. Jag har inte sett skogen för alla träden. Jag har inte lyft blicken. Inte förrän något gjort mig uppmärksam på det. Klockan ringer. Väcker mig. Ring-ring! Va? Nä? Nu? Vadå?


Vaken. 

Hur hamnade jag här?
När gjorde jag den här resan?

Låt oss vakna lite oftare. 

Jag är kanske inte någon mästare på hjärnfridfullhet, men det har absolut sin viktiga funktion - men jag tror också starkt på uppvaknanden. Även om tankarna surrar som getingar kring en syltburk, så kan vi påminna oss om vart vi är. Det är också en slags mindfullness. Att hjälpa sinnet hitta ro. Hjälpa oss att förstå vad som lett oss hit. Se saker med perspektiv.

Att titta på utsikten. Vad som hänt i livet. Vad vi har. Kanske vem som kommer hem varje kväll. Hur hamnade vi här? 

Vi behöver inget blått piller för att vakna. För att minnas vad vi är. 

Klockan ringer. För en sekund är vi blanka. 
Nu är du vaken.

Så. 

Vad vill du göra med resten av ditt liv?

onsdag 26 september 2018

Låt vågen komma

Hösten är här. Trötthetskampen ett faktum. Jag har försökt ta sommarens ljusa kraft under armen och springa ifrån trötthetens gläfsande käftar. Efter åratal av utmattning borde jag lärt mig att det ger motsatt effekt. Att jag istället ska stanna och låta den skölja över mig. Brotta ner mig tills jag fattar att jag inte har en chans. Sen tålmodigt vänta på en våg som kan föra mig upp till den skvalpande ytan och tillbaka igen.

Efter åratal av utmattning borde jag ha lärt mig. Men likt en uppnosig terrier vill jag inte tro att det är så, inte acceptera tröttheten. Och det är ju just därför jag flåsade rakt in i utmattningens armar för alla dessa år sedan. Och just därför jag har så svårt att bända mig loss.

Vattnet omkring mig tycks aldrig vilja komma till ro och mina åror är trasiga. Jag paddlar tills kroppen värker, för att komma till lugnare vatten och när jag väl är framme är det dags för öppet hav igen. Som att alltid vara tio steg efter resten av världen. Min kropp behöver mer tid, mer vila, mer sömn. Den är saktfärdig och bångstyrig.

Man försöker skynda för att hinna. Skynda att vila. Skynda att friskna till. Skynda med livets buss. Och ju mer man skyndar ju mindre frisk blir man.

Så nu ska jag försöka. Igen. Sluta skynda. Att sluta jaga. Sluta vara terrier. Stanna. Vänta. Låt vågen komma. Välkomna den, eller i alla fall acceptera den. Låta den stjälpa upp mig på någon lämplig strand. Och ta styrkan av att erfarenheten, att vågen inte är farlig. Den är en del av mitt liv. Den blir bara farlig om jag vägrar acceptera den. Det är då den blir bråddjup och bottenlös.

Jag omfamnar dig, mitt inre hav. Jag ska göra det min livsuppgift att lära mig att surfa.

torsdag 17 augusti 2017

Ljusets kurragömma

En dikt om att leva med utmattning

Likt ränderna av ljus i en skog, så företer sig min kropps kraft. 

Den glimmar till ofta. Stark, klar och lysande. Sen slocknar den så kort därefter. Famlar i sin skugga, lika stark, alltid lika oväntad. 

Ofta hinner den inte uppfattas av omvärlden. Skuggan, mörkret, kraftlösheten. För nästa stund, så är ljuset tillbaka igen. 

De såg den aldrig. De såg inte skuggtimmarna i sängen, de kände inte darrningarna i kroppen, mörkret i ögonlocken. 

De såg bara ljuset som dök upp igen efter skuggkampen. 
Eller leendet som ska härma ljuset, för att skarva när mörkerstrimmorna plötsligt kommer. 

Skuggorna och ljuset leker kurragömma med varandra. Förvillar de som inte tittar tillräckligt noga. 

De ler glatt och berömmer ditt ljus. 

Ser inte skuggan som sitter på axeln. 
Och en dikt om att inte ge upp. 
Att livet är underbart, för att varje liten sekund med ljuset gör det värt. Allt. 

tisdag 11 juli 2017

Jag krockade bara med livet

Jag har utmattningssyndrom. Jag blev sjukskriven 7 maj 2014. Det är mer än 365 dagar sedan. Detta är inte något som jag räknat ut som en klurig matteuppgift på en filt en lugn kväll i sommargrönskan. Nej, det har jag blivit upplyst om i ett klurigt litet brev som jag fick förra vecka. Det stod närmare bestämt:
"Hej! Du får det här brevet för att du har varit sjukskriven mer än 365 dagar. Då är reglerna sådana att du bara har rätt till sjukpenning om inte kan utföra  något arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden."

Jag har passerat en magisk gräns. Jag har gått och dragit på ett sjukdomstillstånd i mer än 365 dagar. En fysisk sjukdom som fortfarande belägrar min kropp som skavande sko, som en besatt sommarfluga, som en mycket tung, mycket blöt och illaluktande filt.

Brevet fortsätter med information om att försäkringskassan "överväger att inte betala ut sjukpenning". Eftersom jag uppenbarligen kan utföra ett arbete som förekommer på arbetsmarknaden. Jag envisas alltså med att gå upp plikttroget varje morgon. TROTS denna illaluktande surrande filt som förföljer mig, och utföra ett arbete. Som normalt förekommer. På arbetsmarknaden.

Japp, för jag arbetar på socialtjänsten. Det är ett arbete. Helt klart. Inga motsägelser där.

Vidare står det i brevet en slags förklaring varför man överväger detta. Jag kallar det en "slags förklaring" på grund av att det inte är helt lätt att förstå exakt hur de menar. Det står att försäkringskassan bedömer att de hinder jag har att återgå till heltidsarbete är av social karaktär. Det står dock inte på ett tydligt sätt vad som menas med "social karaktär", men det poängteras att jag klarar av att ta hand om mina hemmavarande barn och utföra ett kvalificerat arbete, samt ibland arbetar extrapass.

Helt spontant. Så tänker jag att det är något väldigt positivt. Men förgäves letar jag efter stycket där det står: "Så GRATTIS, Helena, som klarar av att utföra ett kvalificerat arbete och ta hand om hemmavarande barn OCH är lojal med kollegorna och stannar kvar på arbetet lite extra när det behövs TROTS att du fortfarande inte är fullt rehabiliterad utan fortfarande kämpar mot en trötthet som slår dig som en knytnäve i magen nästan varje dag. SÅ! Du vinner en årsförbrukning av chokladglass samt fortsatt sjukpenning på 25% vilket står i sjukintyget från läkare".

Nej, märkligt nog står det inte ens i närheten av detta. Slutsatsen blir en helt annan. Den blir att jag bedöms kunna arbeta heltidsarbete. Det bedöms att min arbetsförmåga överhuvudtaget inte är nedsatt.

Jag läser det igen. Och igen. Kliar mig i huvudet. Känner mig lite korkad. För jag förstår inte. Hur ledde resonemanget om att jag klarade av att utföra ett arbete och ta hand om mina egna barn, till konstaterandet att jag var fullt rehabiliterad? Hur vet försäkringskassan detta? Har de smygfilmat? Tittat in i min hjärna via fjärrstyrning? Intervjuat mina närmaste anhöriga? HUR vet försäkringskassan detta? Jag vill fruktansvärt gärna veta hur de kan veta detta, eftersom jag inte visste om det själv.

Jag skulle vara den förste att märka att jag har arbetsförmågan tillbaka med fullt kraft. Skulle man kunna tro. Men eftersom vi lever i ett byråkratiskt samhälle så behöver ju detta konstateras med högre mandat. Så vad min läkare bedömer kanske borde väga tyngre alltså. Kanske till och med vara helt tillförlitligt. Om min egen upplevelse i mig själv inte är trovärdig nog. Så är min läkares bedömning att jag är fullt rehabiliterad?

Nej. Min läkares bedömning är att jag med stor försiktighet skulle kunna börja trappa upp från 50 % till 75%. Då risken att detta steg misslyckas då det gjort det flertalet gånger.

Jag läser Försäkringskassans bedömning igen. Nix. Det min läkare bedömt gäller inte. För försäkringskassan vet något som varken jag eller min läkare vet. Det måste vara den där fjärrstyrningen i min hjärna ändå. För hur kan de annars veta sådant som INTE GÅR att veta om man aldrig träffat mig?

Jo. De vet detta. De vet detta lika säkert som himlen är blå och gräset är grönt. De vet detta eftersom jag varit sjukskriven i mer än 365 dagar. Eftersom jag kan ta hand om mina barn och utföra ett kvalificerat arbete. Så är jag nu fullt rehabiliterad. BÄÄM.

Det står i brevet även en lista på anledningar som skulle kunna vara skäliga för att kunna få ha rätt till fortsatt sjukpenning efter 365 dagar. Den första anledningen som uppges är om har en allvarlig sjukdom som gradvis förvärras. En annan anledning är om det pågår en långvarig rehabilitering i samband med en olycka. En tredje anledning är att man har en progressiv sjukdom där arbetsförmågan successivt försämras. Sedan finns det ett antal anledningar till.

Så jag är med andra ord inte döende i cancer. Jag har inte ALS eller en aggressiv variant av MS. Jag har inte krockat med en lastbil eller ramlat ned för en betongtrappa.

Jag har bara utmattningssyndrom. Jag har bara krockat med livet. Det kan rimligtvis inte anses vara lika illa som de andra anledningarna. Så har man format reglerna. Så har man dragit sina riktlinjer. Så bedömer man.

Man skulle vilja få möjlighet att försöka förklara hur outgrundligt orimligt det är. Att försöka fungera som en helt frisk person när man inte är det. Att hanka sig fram med en slokande hjärna och en kropp som obönhörligen havererar om den inte får tillräckligt med återhämtning inbakat i vardagens stenhårda tempo. Hur GÄRNA jag VILL leverera. Jag vill säga ja och amen till försäkringskassans brev. Ingen mer än jag vill. Vill att de ska ha rätt. För jag är så rent ut sagt så förbannat trött på att ha utmattningssyndrom.

Men det är inget jag väljer. Det drabbade mig. Jag försökte bara leva mitt liv och vara bästa möjliga mamma, arbetstagare och människa. Jag donade på lika godmodigt som alla andra. Tänkte att livet skulle lätta och jag skulle komma ut på andra sidan som en ny människa. Men istället blev jag sjuk. Drabbad av utmattningssyndrom. Drabbad. På samma sätt som en person blir drabbad av influensa eller cancer.

Jag hatar inte försäkringskassan. Jag är inte ens arg på försäkringskassan. Jag är tacksam för alla utbetalningar jag fått. Min ekonomi har gått ihop dessa tre år tack vare denna myndighet. Jag är tacksam över att få bo i Sverige när vi har ett sådant system.

Jag är bara ledsen över att reglerna inte är anpassade till en av de mest snabbt växande folksjukdomarna, utmattningssyndrom. Jag är ledsen över att jag och så många andra har blivit så forcerade i vår egen vardag att vi blivit allvarligt sjuka. Inte sjuka så att vi kommer att dö. Men sjuka så att livskvalitén blir reducerad till en "jag måste bara försöka överleva"-vardag. Kantat av missförstånd över att man "bara är lite trött" och kampen med att skapa ett rimligt tempo i en orimligt snabbt pulserande värld.

Jag fattar pennan och skriver ett litet brev till försäkringskassan om varför jag tycker det är rimligt att jag får fortsatt sjukpenning enligt vad läkaren bedömt. Jag förklarar en del hur min privata livssitaution hindrat mig från att rehabilitera mig.

Om hur jag krockat med livet. Igen. Igen och igen. Men ett jag är på god väg framåt. Men inte färdig riktigt ännu.

Jag slickar igen kuveret och skickar det till försäkringskassan. För min egen skull. Låter jag min röst bli hörd. Även om jag förstår att mina förklaringar inte passar in de linjaldragna reglerna. Så har jag stått upp för mig själv.

För i slutändan, så är det enda man kan göra. Stå upp för sig själv. Släppa bitterhetens tunga last. Och för sin egen skull försöka gå vidare. Ta tillvara guldstunderna. Vara tacksam för de framstegen som sker. Vara lycklig. Så gott man bara kan.

tisdag 7 februari 2017

Superhjältetiden är över

Det  enda jag vill, är att orka med mitt eget liv. Det är det jag vill. Mer än allt annat i världen. Den viljan har burit mig genom omöjliga perioder i livet likt en superhjälte. Man har tagit sig igenom brinnande hav och hoppat över livets lava. Ramlat ner i svarta hål och kravlat sig upp igen. 

Men så en dag, kraschade jag. Eller ja. Flera dagar. Många dagar. Men jag försökte igen. Med en dåres envishet. Tills jag inte längre kunde strunta i att jag  egentligen inte orkade. Jag kunde inte längre flyga med inbillade förmågor. Superhjältekrafterna tog slut. Och sen tog liksom hela jag slut. Och då var det endast kvar är en utmattad människa med en vilja. En vilja att bli frisk. 

Frisk var det, ja. För sjukskriven vill ju helt ärligt ingen normalt fungerande person vara. En levnadsglad människa mitt i livet, med tre barn, med rätt hög utbildning och med en och annan talang. Och med oändliga möjligheter kvar i livet att utforska!

Jaha. Så jag dammar av superhjältedräkten och svarar upp på alla områden i livet, alla planeringar och bedömningar. Jag märker att det naggar på kraften men viljan skarvar. Sedan börjar der nöta lite mer på resurserna, så nya lösningar måste födas fram. Det har ju funkat förr. Jag lagar lite hål i superhjältedräkten och fortsätter framåt. För framåt vill man. Måste man. Måste och vill man. 

Tills. Man vill. Så mycket. Att flygförmåga upphör mitt under pågående uppdrag. Och man kraschlandar. Denna gång in ett ännu svartare hål. 

Superhjältedräkten brinner upp i hjärnans överhettning och flyter sedan iväg i trötthetens mörka hav.

Och här ligger jag på hålets botten med min värdelösa vilja. Den sätter inte mat på bordet, den drar inte in pengar på kontot, den lägger inte mina barn eller får mig att fortsätta framåt. Den ekar tomt. Superhjältiden är slut. För en vilja utan förmåga eller kraft att genomföra  är ingenting. Är tomhet. Ett icke-varande. Det är lika befängt som viljan att trolla mig själv till Hawaii, eller månen. Lika lite kan jag vilja fram något mer i mitt liv. Det är slutviljat. Jag måste ha pengar på kontot för att kunna ta ut. Jag måste ha kraft i kroppen för att kunna vilja mig framåt mer. 

Men läkare och försäkringskassa menar annat. De menar att jag ska klara vissa saker. Leverera en arbetsförmåga och friskhetsgrad. Så tycker de. Lika befängt som att jag har viljat hålla med dem. För så här är det ju, att man får tycka precis vad man vill. Vilja hur mycket man vill. Men det gör inte saker till sanning. Det skapar inte magi. Det trollar mig inte till månen. Eller till friskhet. 

Det enda som kan trolla fram en endaste sak. Är tid. Tid till återhämtning.

För superhjältetiden är över. Dräkten har brunnit upp. Det enda som kan rädda mig ur spillrorna nu är tid. Tid att läka.

måndag 4 juli 2016

Välj tacksamhet

Jag är tacksam för livet. Jag skriver det igen. Jag är tacksam för livet.

Är mitt liv perfekt? Nej. Har jag allt, precis allt, jag önskat mig? Eh, långt ifrån. Hindrar detta mig, eller någon annan, att vara tacksam för livet? Igen, nej. Är jag forcerad till att vara tacksam på grund av att jag vet att så många i världen har det dåligt, lever i krig, förtryck, inte har mat för dagen, måste oroa sig för sin säkerhet eller hur de ska kunna skapa sig en framtid? Nej. Jag kan inte ha andras misär som grund för min egen tacksamhet. Det kallas snarare dåligt samvete. Och hur ska jag kunna ha dåligt samvete för omständigheter som jag inte rår över? Jag kan faktiskt inte ha dåligt samvete över att jag inte behövt vara riktigt rädd, riktigt ensam eller riktigt hungrig en enda dag i mitt snart fyrtioåriga liv.

När jag föddes i april 1977 i Sverige så föddes helt säkert ett flickebarn i Syrien, en annan i Uganda och en tredje i Ryssland (som inte ens fanns då, utan dåtidens Sovjet). Hur det kom sig att just jag hade tur att födas i ett sådant rikt och fredligt land, det är ett av livets stora gåtor.
Eller ska man vända på steken. Tänk om historien gjort Uganda till ett av världens mest välbärgade land? Och alla tyckte så synd om de stackarna som hade oturen att födas i det mörka, kalla eländiga Sverige. Ja, det höll ju faktiskt på att bli så i början av 1900-talet. Sen är det ju för väl att alla länder inte är som Sverige, fy vad trist det skulle vara. Men sen skulle vårt överflöd ha kunna fördelats lite bättre. Men nu var det ju inte världens historia eller politik som jag skulle ägna mig åt, utan tacksamhet. (Även om det i tankar kring tacksamhet kanske är nyttigt att lyfta perspektivet något). Men som sagt, dåligt samvete för att vi har det så bra i Sverige leder inte per automatik till en genuin tacksamhet för livet. Nej, för ingen forskning som jag har läst i alla fall, tyder på att vi är lyckligare i Sverige på grund av vår välfärd. Så det är verkligen att börja i fel ände.

Så. Tacksamhet. Är det en känsla? Ja, det kan det vara. Man kan känna sig tacksam. En skön tillfredsställelse kan infinna i hela kroppen och fylla sinnet med lycka. Som idag. När jag hade klippt gräset och var svettig som en gnu och bromsarna hade festat på mina svettiga armar och ben under hela klippningen. Med svetten fortfarande droppande från hakan hoppade jag in i bilen och körde till en avskild badplats och dök ner i det sammetslena sjövattnet. Vattnet var alldeles stilla och en perfekt avbild av himlen reflekterades på ytan. Jag svalkades i vattnet och kom upp på bryggan likt en förnyad människa. Solen tittade fram och torkade mitt droppande hår. Det var då tankarna om tacksamhet dök upp i mitt huvud. Jag kände mig så oerhört tacksam. För livet, för att kunna bada i en ren sjö, för att det är sommar, för att jag har så mycket fint i mitt liv.
Men tacksamhet kan, anser jag, likväl helt enkelt vara ett beslut. Ibland måste vi ta viljebeslut. Vi kan inte alltid vänta in att det perfekta känslan ska infinna sig. Då kanske vi bara skulle vara tacksamma för livet ett par-tre gånger per år. Ja, en fin sommardag. När man är på en skolavslutning och sjunger "Den blomster tid nu kommer" och när man blivit frisk från magsjuka. (Eller hur? Visst är man väl aldrig som tacksam för att vara frisk och må bra som när man varit magsjuk? Återigen. Vi har en tendens att behöva ha något miserabelt att relatera till för att vi ska känna oss tacksamma.)
Hursomhelst. Jag tror att man kan vara tacksam väldigt mycket oftare. Varje dag faktiskt. Om man går in för det. Jag ska inte säga att jag är där själv, ännu. Det är därför jag skriver det här inlägget. För att hjälpa mig själv att förstå detta bättre.

Ett tag nu har jag haft tunga tankar på släptåg. Eller ni vet som i serietidningar, när ett mörkt moln följer efter figuren och gör att det är dåligt väder bara precis där hen är. Och runtomkring skiner solen. Jag har sett på allt det bra och fina jag har omkring mig, men inte känt tacksamhet. Och väldigt sparsamt med lycka och glädje. Jag har verkligen ansträngt mig att känna tacksamhet och glädje, men känslorna är som en trotsig ponny som står fastfrusen på fläcken än hur man lockar och drar.

Vi kan inte alltid vänta in känslorna. Vi kan inte vänta med att leva tills allt känns härligt och glatt. Vi (jag) måste bestämma oss (mig) för att vara tacksam. Det låter kanske klichéartat och präktigt, men det är likväl sanningen. Och du behöver inte titta på Aktuellt först och få dåligt samvete för flyktingarna. Dem kan du ge din empati och medmänsklighet ändå. Skänka pengar och engagera dig ideellt. Vem vet kanske det till och med gör att du känner dig mer tacksam. Men tacksamheten ska inte grunda sig på det vi har runtomkring oss. På yttre omständigheterna. Det måste grunda sig inuti dig själv.

Så välj att vara tacksam idag. Du har inget att förlora. Det enda som kan hända är att du mår lite bättre och får en liten skönare inställning till livet.

 Och om du inte klarar det. Börja försök.