Sommarens löfte

Och som från ingenstans så är den plötsligt här. Sommaren. Som en uppklädd överdådig kunglighet svassar den in och tar oss med storm. Uppvaktar oss med all sin skönhet, sin frodighet, färger och sagolika dofter. Sommaren förför oss - med den äran!

Höst och vinterhalvåret är också mångas favoritårstider. Hösten med sin höga klara luft och sensationer av skiftningar och färger. Vintern med förunderligt snölandskap, skidåkning och vilsamt kurande i varma stugor. Sedan kommer ju våren, med hoppande bäckar och nyvaken sol som värmer i lä. 

Alla årstider är magnifika på sitt eget sätt. Det är vårt lands rikedom, att få uppleva årets förändring. Samma natur med fyra olika skepnader, lika viktiga, lika betydelsefulla för livsorganismerna i skogen, för de vilda djuren och för mänskligheten. För våra grödor, för vår skog och natur som vi lever av - men även för vårt psyke. Vi som lever med årstider har psyken som följer samma rytm. Vi går in i höstens vila, i vinterns kalla värdighet, vårens hoppfullhet och sommarens fröjder. Alla är en del av årstidernas förunderliga och föränderliga pussel. 

Men ibland känns det inte så. Ibland känns det som att vi bor i ett land med en evighetslång vinter och sedan en kort glimt av ljus. Så flyktig och snabb att vi är rädda att vi missar den om vi så mycket som blinkar. Vi strävar och väntar. Vinterhalvåret är inte bara kallt och mörkt, den är avklädd och utan färger. Doftlös. Tyst.

Under perioder under vinterhalvåret så är det som det bleka, kalla och mörka hakar fast i min själ. Det går hyfsat under hösten, då är det som att sommarljuset fortfarande bor kvar i mig, men ju längre vi kommer från sommarminnernas solglöd, desto mer falnar det. Medicinskt kan man förklara det bland annat kallas för D-vitaminbrist, men det är inte bara min kropp. 

Min själ får också D-vitaminbrist. Den känns som en kvävd blomma instoppad i en mörk källare - syrefattig och allt för kall. Det börjar med att blomman sluta skjuta nya knoppar, blomningen stannar av och lusten att glänsa med sin prakt avstannar. Blomman går ner på sparlåga, men bladen är fortfarande gröna och frodiga. De bär fortfarande ljuset och kraften inom sig även om omgivningen blivit kärv. Sedan börjar långsamt livet rinna ur bladen och det liv som finns kvar söker sig tillbaka i stammen och rötterna. Svag och dränerad på liv söker den sig ner i myllan för skydd och överlevnad.

Jag inte särskilt trädgårdskunnig, men jag vet att det kan vara bra för blommor att stå svalt och mörkt på vintern. Särskilt om du klipper ner den och bara lämnar den livskraftigaste stammen kvar, så klarar den sig hela vintern.

Blomman ser helt vissen ut. Död. Och det är den nästan också, förutom längst där inne i stammen och rötterna så fladdrar ett litet liv. Nästan som att blommans ande bor där inne och bevakar sin existens.

Så när våren kommer får den sättas i en kruka med ny näringsrik jord, vattnas och ställs fram i solen - och som genom ett mirakel - så återvänder den långsamt till livet.

Så är vintern för mig. Jag dör nästan. Inte hela vintern och inte fysiskt. Och för att vara helt tydlig, jag får inte tankar om att jag vill dö eller ta mitt liv. Men vintern är väldigt svår för mig. Trots att den kan komma med enastående vackra dagar, då nyfallen snö gnistrar i solen eller snöflingor faller långsamt som änglavingar från skyn. Vintern erbjuder stillhet och vila, en tid för familjen - hemma i den gemytliga värmen. Självklart finns det fantastiska höstdagar och magnifika vinterdagar, men för mig blir de bleka dagarna svåra och de mörka dagarna för många. Jag blir tidvis nedstämd och har min kraft räcker inte riktigt. 

Min ande bor där inne, men min kropp vissnar.

Sommaren lägger sin hand på allt som sett dött ut. Den omplanterade pelargonian som stått i källaren, åkern som legat i träda och bäcken som runnit stilla under snön. Sommaren svingar sitt trollspö över dygnets timmar och trollar fram ett magiskt ljus som aldrig tar slut. Den strör frikostigt omkring sig med blommor, färger, fåglar, nyfödda djurungar, maskrosor och dess dunbollar, studsande bäckar och gungande gröna trädgrenar. Den värmer sjöns vatten, sprider glitter i havet och värmer berghällen där vi kan sitta och njuta.

Naturen klär sig i sin vackraste högtidsdräkt och charmar oss med sin lekfullhet. Den bjuder oss på dejt, den uppvaktar och förför. Den fyller oss till brädden med sinnesintryck och ljus.

Den gör allt detta, så att vi sedan ska klara en ny höst, en ny lång vinter. Många klarar det med ro och även glädje. Men sommaren rår också om mig, och ni som är som jag, som inte klarar vintern så bra. Sommarens ljumma vind viskar tröstande och avger ett löfte:

“Njut nu och hushåll med mitt ljus. Och sedan i vinter, när allt är som mörkast, glöm inte att jag alltid kommer tillbaka.”

Och än så länge, så har sommaren aldrig svikit sitt ord. 🌿

Sången Sommarstund som jag och Daniel skrev förra året - är vårt sätt att HYLLA SOMMAREN! 

Om du inte ser videon så får du byta till webbversionen - scrolla bara allra längst ner på sidan så finns en knapp för att byta visningsläge. ♫📱

Om du vill höra mer av vår musik (Grains of Salt) klicka på asplövet i högerspalten så kommer du till vår hemsida. 🌸  Trevlig sommar! 🌸

Vi missar hela showen

Solen omfamnar mitt ansikte. Ja, det känns som en omfamning. Varm, öm, kärleksfull. Den möter mig precis som jag är, där jag är. Den dömer inte, den tycker inte. Den omfamnar mitt ansikte - hela min kropp - villkorslöst. 

I trädet bredvid mig sjunger koltrasten och drillandet väcker ett välbehag. Det minner om lyckliga vårar, om en ljus tid, om att en sommartid nu äntligen är här. 

Ner över mig singlar långsamt små vita blad som det vore snö. Försommarens doftande snö av hägg. För varje vindpust som kommer följer också en doft som träffar mig inifrån och ut. Jag fylls av den. Det kraftfullaste sinnet är ofta lukten. Med dofter triggas minnen som inte har ord och bild, de bara bor i mig. Tränger fram med sådan kraft att jag nästan måste hålla i mig för att inte vackla till. 

Det jag ser är det mest uppenbara. Färgerna. Naturen och hela den jordiska världen har gått från gråa och bruna färgskalor till fyrfärg. Tusenfärg. Kanske miljontals nyanser av färg. Det är grundfärgerna, blå himmel, gröna träd. Sedan kommer färgklickarna. Gult, lila, blått, rosa, orange. 

Och allt jag gör för att uppleva detta är att sitta en stund utomhus. Låta sinnena göra jobbet. Låta kroppen få göra det den är skapad för. Jag måste inte anstränga mig, inte ratta in rätt frekvens eller koppla upp mig. Jag kan bara sitta här och låta det hända. Så kommer allting av sig själv. En upplevelse som skulle vara värd en exklusiv entrébiljett på vilket upplevelsecenter som helst - kan jag bara få.  

Jo. En sak måste jag faktiskt göra. 

Vara medveten om att det händer. Och ta emot. 

Vi tar vår kropp och våra sinnen så förgivet att vi ofta missar allt. Vi missar hela showen. Vi missar doften som vill kittla dig, ljuden som vill glädja dig, solen som vill älska dig. 

Vi missar allt för att vi tror att annat är så fruktansvärt mycket viktigare. Vi bor i våra huvuden, men glömmer våra sinnen. Och kroppen gör vi till ett attiralj. Vi verkar tro att kroppen ska användas till att modelleras, tuktas och visas upp som en värdemätare. Är jag smal nog, är jag fin nog, är jag bra nog för att räknas som en fullvärdig människa? Bra nog, enligt normer som ett kommersiellt samhälle skapat enligt vad som är mest gångbart och säljande. En människas kropp har övergått från en plats för sinnen och själ, till en handelsvara. 

Min kropps värde har gått vilse. Den ska skoningslöst dessutom mätas mot en norm som aldrig kommer kunna passa mig.  Om jag skulle tänka att min kropp var värd endast enligt den normen, så är jag FÖDD till att ha ett lågt värde. För jag är inte tillräckligt smal, tillräckligt graciös, tillräckligt lång eller har tillräckligt vacker hy. Enligt norm. 

Och om jag inte är värd något - vad händer då? 

Kan jag lika gärna vara död?

Men. Om man tänker att kroppen inte ska följa en norm utan ska användas till att uppleva livet. Njuta av mina sinnen. Tänka och känna. Till att bo i. Förflytta mig med. Vara det ansikte som mina nära och kära känner igen som mitt och som de älskar. Med den kropp jag faktiskt är född till, för att jag är jag. Ja, i så fall så är jag precis exakt rätt. Då är mitt värde obetalbart. Oersättligt. Unikt och oändligt värdefullt. Bara precis som den jag är. 

Jag sitter här i solen, med koltrasten och doft av hägg och tänker på detta. Jag har genomskådat det. Och det har säkert du också - och de flesta människor med oss.  Men - att jag är medveten om det, gör det mig immun? Att våra kroppar har så ofattbart mycket att erbjuda - men att vi missar hela showen? Kan vi bli immuna mot den fullständiga idiotin att min kropp har degraderats till att vara en värdemätare? 

Sorgligt nog.

Nej. 

Inte alls faktiskt. 

Jag längtar lika mycket efter ett vaccin mot detta som covid-19. Kanske mer. För detta har plågat mig i HELA mitt liv. Och det har dödat tusentals och tusentals unga, särskilt flickor. Jag låter mig degraderas till att vara en ful kropp, som om att annat jag är och har: Begåvningar, personlighet och intelligens - inte fanns. Hur går det ens till?

Det är en förbannelse. Det är ren ondska. 

Av mig har det stulit dagar - ÅR - av mitt liv. Sedan jag blev tonåring och sedan varje år, månad och dag sedan dess. Alla dessa timmar jag ägnat åt att förhålla mig till att min kropp ska mätas. Varje spegelreflektion som skapat ångest. Varje innerlig önskan att jag såg ut på ett annat sätt. Alla timmar jag slösat bort på att vara besviken på min kropp för att den föddes till att ha fel form. Enligt mig. Enligt norm. 

Min kära fina kropp. Förlåt. 

Du har alltid tagit oändligt väl hand om mig.

Min mage är lite rund av god mat, choklad och tre barn. Min ansikte har jobbat med en del finnar, men bär oftast på ett leende. Mina överarmar rejäla, olikt alla graciösa  fina damer på bild. Mina fingrar är korta, men väldigt starka. 

Jag är 43 och är inte immun mot idiotin. 

Jag fortsätter bråka med fiendenormen. Dagligen. Försöker svara tillbaka på rösterna som säger att jag inte duger, men misslyckas ständigt. Att jag kunde duga om jag skärpte mig. Om jag gick ner i vikt, om jag tränade. Om jag var någon annan. Jag är 43 år och borde veta bättre.

För jag är värd att må bra. Min kropp är värd att älskas. Allas kroppar är värda att älskas!

Jag är arg på samhället, på normerna, på mediabranscherna, på modet, på grupptrycket, på kvinnoidealet. Jag är arg på mig själv, att jag inte får insikten att landa. Insikten om att alltihop är idioti och förbannad lögn. Jag är arg på att jag ger tankarna plats och rösterna luft. Jag ger dem syre, jag låter dem finnas. Eller gör jag? Är det ett val?

Nej. Aldrig att jag skulle välja att göra så här mot mig själv. Det är ingen som föds till att avsky sin kropp. Det är tankar som systematiskt planterats i mig (oss), både på ett medvetet och omedvetet plan, under 30 års tid. Så självklart är detta inte självvalt. Självklart skulle jag sluta omedelbart  - om det var så enkelt. TÄNK vad mycket tid och energi jag skulle spara, om jag bara kunde ta ett vaccin. Poff. Och jag kände mig vacker.

Men jag kan inte se mig själv som ett hjälplöst offer. Det skulle vara att ge upp. Precis som med alla typer av utsatthet så måste jag göra det jag kan för att inte linda in mig i offerrollen. Jag är inget offer. Jag är en stark och vacker kvinna. Det vet jag - men nu måste jag lära mig att känna det. Jag är jag - och jag kan skapa nya tankemönster. Jag måste försöka. 


Om det är något som jag är stolt över med mig själv, så är det min inre styrka som tagit mig igenom livet. Jag är stolt över mina insikter, min medvetenhet. Dessa styrkor kan bli min inre armé. Jag får inte lägga mig ner och ge upp. Varje gång en tanke slår ner mig, så måste jag resa mig upp och svara tillbaka. Mata mig med alternativa tankar och bilder (bland annat Stina Wollters Instagram - UNDERBART!). 

Svara, svara, svara. Låta den inre armén strida. Det är ett hårt jobb. Att kriga mot något som bor i ens medvetande. Något som har definierat delar av mitt människovärde hela livet. Det är ingen vacker strid. Den är brutal, hård och blodig. 

Men om jag inte ska fortsätta att slösa bort idiotisk tid på att var arg och känna mig ful, så måste strida. Jag måste göra det för min egen skull och jag måste göra det för mina barn. Jag måste i alla fall försöka. 

Jag vill njuta av ljuden, dofterna och färgerna. Jag vill skapa och sjunga och älska.

Jag vill inte missa hela showen. Livet är alldeles för underbart.

Odjuret

Jag tror jag var ungefär nio år. Det var helgmorgon och på övervåningen sov mina storebröder tonårslänge. Från mamma och pappas sovrum hördes Godmorgon Sverige mumla hemtrevligt medan de satt skönt uppbullade i dubbelsängen, drack kaffe och bläddrade i lördagsupplagan av Falu Kuriren.

Jag hade varit vaken sedan kl 6.30 och var fullt påklädd. Musiken från mitt favoritband skrålade ur högtalarna på min bandspelare. Jag ville inte sova ut för då slösade jag på dagen. Jag hade redan ätit frukost, gått ut och känt på vädret, skrivit lite i min dagbok, ordnat med mina porslinsfigurer som jag samlade på och nu skulle jag bädda sängen.
"Snart ska jag leka" tänkte jag förnuftigt, "men först måste jag göra klart." Jag bäddade sängen och tittade mig sedan nöjt omkring i mitt rum. Nu gav jag mig godkänt för en produktiv och väl tillvaratagen morgon. Nu kunde jag leka.

Det är en solig dag i maj 34 år senare. Närmare bestämt idag. Jag är sjukskriven för symptom på världssjukdomen som vilar på allas läppar. Hjärtat småhoppar lite obehagligt och det svider lätt i bröstet. Huvudvärken och illamåendet kommer och går. Kroppen är tung, men å andra sidan så är det inte annorlunda mot hur det nästan alltid är. Efter omkring sju-åtta år med utmattningssyndrom så är det svårdefinierat om kroppen stångas med viruset från Kina eller från alla dessa många långa år då jag tänkt "Snart. Snart får jag vila, men först måste jag göra klart."

Det blir så tydligt när man tittar tillbaka. Så tydligt att det skrämmer. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser en vuxen kvinna. Och en nioårig flicka. Våra blickar möts och vi förstår. Jag har alltid fungerat såhär. Jag har har alltid haft Prestationen som en livskamrat. Jag och den lilla duktiga flickan. 

Prestationen är som ett ständigt hungrigt odjur som bor i mig. Om jag inte matar den så börjar den riva och slita i mig. De dagar som jag släpper efter, så gläfser den stingsligt. Jag har dock på senare år lärt mig hålla tillbaka den ett tag. Ibland kan jag skrämma tillbaka den i sin håla en hel dag, ibland två. Men den vaknar alltid - ofta då hungrigare än vanligt. Det kommer som ett molande obehag, som snabbt kan övergå till ilsket morrande. Då är det oundvikligt att jag måste kasta åt den någonting. En godbit.

Men det är enkelt. Jag vet precis vad jag behöver göra. Jag sorterar upp arbetsuppgifterna i huvudet och sedan rangordnar jag dem. Är det vackert väder måste även detta räknas in, ett noga tillvaratagande av sol och värme får inte slarvas med. Sedan måste jag räkna i mängden tid och förutsättningarna, och väga det mot arbetsuppgifterna. Om mina barn är hemma kan de behöva min fulla uppmärksamhet och då måste jag bara göra det tydligt för odjuret att det är en giltig uppgift. Men odjuret har lärt sig att acceptera, ja nästan tycka om mina barn. Det är en viktig livsuppgift - men ska alltid, om möjligt, kombineras med fler arbetsuppgifter. Leker jag i deras rum så kan man samtidigt städa och sortera. Hjälpa med läxor kan t ex kombinera med att diska. 

Att åka till jobbet är också alltid en giltig sysselsättning. Då är den mätt och tyst. Om det dock blir en paus mellan arbete och barn så blänger den misstänkt på mig. En paus, är det berättigat? Eller skulle tiden kunnat ha använts på annat vis? Måste inte byxor lagas? Spisen torkas? Toalettstolen borstas? Gruset i hallen? Det finns lämpliga uppgifter för kortare pauser. 

Ännu svårare är när barnen inte är hemma och som nu, då jag är sjukskriven. Odjuret tar sällan hänsyn till sjukdom. Jag behöver ändå uppvisa giltig föda för den. Riktig mat. Som att jag har tvättat, diskat, tagit vara på solen och gärna även utvecklat min kreativitet. Odjuret har höga krav. Den tål inget fusk. 

För er som lever utan Prestationsodjur verkar det kanske befängt. Det kan kanske tyckas som att man skulle kunna be det imaginära odjuret att dra åt helvete. Men vi som lever med ett Odjur vet att det skulle kunna vara förenat något fruktansvärt plågsamt. Den som gör Odjuret besviket blir väldigt hårt straffad. Då hugger det. Skoningslöst.

Ångest. Så kallas Odjurets dräglande käftar. 

Ingen vill dras ner i mörket av den giftiga käften. Då är det enklare att hålla odjuret mätt och tyst. Tror man. Trodde jag. Tänkte flickan. Kände hon. Gjorde tonåringen, men blev ändå huggen. Tonårsflickan i spegeln gick nästan under. Hennes blick är mörk och tung. Sedan blev hon ung vuxen. Hon började mata Odjuret igen med nyvunnen styrka. Den var aldrig tyst, men kvinnan var starkare. Så fortsatte hon. När hon blev mamma, till en. Till två och tre. Odjuret saktade aldrig in. Det vilar aldrig. Tillslut räckte hennes styrka inte längre till. Och odjuret högg och hon föll. 

Inget är egentligen annorlunda idag, denna soliga dag i maj 2020. Mer än att jag lärt mig att Odjuret inte kan döda mig. Det kan hugga men om jag inte blir rädd, så kan den inte skada mig. 

Jag har funnit en famn att ta skydd hos. Jag har funnit att jag är värd mer än att vara mat åt ett monster. Jag kan se tillbaka och se att jag har kämpat, men också vunnit. Många, många gånger.

Men framförallt har jag kanske accepterat. Att jag lever med ett skoningslöst Prestationsodjur. Jag har accepterat att det alltid kommer bo i mig. Den är en del av mig. 

Och en vacker dag kanske jag kan tämja det.

Titta på utsikten

Det finns ett tillfälle på dagen som är annorlunda mot alla andra.

Exakt i det ögonblicket vi vaknar. Precis i de få sekunderna vi glider ur sömnen och återfår vaket medvetande. I någon sekund så är vi blanka. Drömmen är fortfarande verklig och den riktiga verkligheten har inte riktigt hunnit ikapp ännu. Vi är mitt emellan. Ett tillstånd som inte går att försätta sig i med tankekraft om inte du tränat i åratal på meditation.  

Det är inget att hymla med. Jag har absolut ingen kontroll på mina tankar. De flyger och far och trummar och maler i varje vaket ögonblick. Jag har många gånger - blivit rekommenderad av läkare och terapeuter att börja med mindfulness, eller kanske åtminstone yoga? Mina åratal av utmattning och stress har nött på min hjärna och fört mig runt i cirklar otaliga gånger tillbaka till ännu en vänlig vårdkunnig individ som rått min utbrända hjärna att träna på mindfulness. 

Mindfullness. Hjärnfridfullhet. Ett sätt att försöka eftersträva detta korta ögonblick på dagen. Den enda stunden då jag är blank. Sekunden innan allt sätter igång igen. Som en omstart. Precis, precis då. När jag vaknar.

Vaknar. Ett ord som innehåller så många dimensioner. Från yttersta vardagligt då vi varje kväll funderar på när vi behöver vakna, vi sätter väckarklockan och förbannar den när den ilsket sliter oss ur vår sömn. Till att handla om djupt existentiella frågor. Är vi vakna, rent existentiellt? Är världen som vi tror att den är, eller lever vi i en skuggvärld? Är vi sömngångare i dimension som ser ut som att den är verklig? Vi tänker osökt på Matrix och varken vi gillar Keanu Reeves i solglasögon eller inte, så kan vi inte låta bli att låta tanken snudda vid vårt inre. 

Vakna. Det jag tänker när jag hör ordet vakna, förutom väckarklockor, är att göra insikter. Det kan vara stora och små. Men insikter som skapar en känsla av förundran över något jag inte riktigt sett eller insett förut. Det kan kan komma plötsligt och det kan komma smygande. 
Det kan räcka med att jag träffar någon som säger något, som gör att det liksom faller på plats. Det kan vara något i förbifarten, som t ex: "Vad modig du är som gjorde det där." 

Så enkelt kan det vara. Att någon gör en reflektion över något jag gjort. Ett val jag gjort i livet. Vägar jag gått, men inte sett, för allt jag har stirrat på är mina fötter och ett litet darrande steg i taget. Inte förrän någon säger att jag varit modig, så tittar jag tillbaka och ser den. Utsikten. Ser vägen jag gått, faror jag bekämpat, berg jag bestigit. Jag har inte sett skogen för alla träden. Jag har inte lyft blicken. Inte förrän något gjort mig uppmärksam på det. Klockan ringer. Väcker mig. Ring-ring! Va? Nä? Nu? Vadå?

Vaken. 
Hur hamnade jag här?
När gjorde jag den här resan?

Låt oss vakna lite oftare. 
Jag är kanske inte någon mästare på hjärnfridfullhet, men det har absolut sin viktiga funktion - men jag tror också starkt på uppvaknanden. Även om tankarna surrar som getingar kring en syltburk, så kan vi påminna oss om vart vi är. Det är också en slags mindfullness. Att hjälpa sinnet hitta ro. Hjälpa oss att förstå vad som lett oss hit. Se saker med perspektiv.

Att titta på utsikten. Vad som hänt i livet. Vad vi har. Kanske vem som kommer hem varje kväll. Hur hamnade vi här? 

Vi behöver inget blått piller för att vakna. För att minnas vad vi är. 
Klockan ringer. För en sekund är vi blanka. 
Nu är du vaken.

Så. 
Vad vill du göra med resten av ditt liv?

Låt vågen komma

Hösten är här. Trötthetskampen ett faktum. Jag har försökt ta sommarens ljusa kraft under armen och springa ifrån trötthetens gläfsande käftar. Efter åratal av utmattning borde jag lärt mig att det ger motsatt effekt. Att jag istället ska stanna och låta den skölja över mig. Brotta ner mig tills jag fattar att jag inte har en chans. Sen tålmodigt vänta på en våg som kan föra mig upp till den skvalpande ytan och tillbaka igen.

Efter åratal av utmattning borde jag ha lärt mig. Men likt en uppnosig terrier vill jag inte tro att det är så, inte acceptera tröttheten. Och det är ju just därför jag flåsade rakt in i utmattningens armar för alla dessa år sedan. Och just därför jag har så svårt att bända mig loss.

Vattnet omkring mig tycks aldrig vilja komma till ro och mina åror är trasiga. Jag paddlar tills kroppen värker, för att komma till lugnare vatten och när jag väl är framme är det dags för öppet hav igen. Som att alltid vara tio steg efter resten av världen. Min kropp behöver mer tid, mer vila, mer sömn. Den är saktfärdig och bångstyrig.

Man försöker skynda för att hinna. Skynda att vila. Skynda att friskna till. Skynda med livets buss. Och ju mer man skyndar ju mindre frisk blir man.

Så nu ska jag försöka. Igen. Sluta skynda. Att sluta jaga. Sluta vara terrier. Stanna. Vänta. Låt vågen komma. Välkomna den, eller i alla fall acceptera den. Låta den stjälpa upp mig på någon lämplig strand. Och ta styrkan av att erfarenheten, att vågen inte är farlig. Den är en del av mitt liv. Den blir bara farlig om jag vägrar acceptera den. Det är då den blir bråddjup och bottenlös.

Jag omfamnar dig, mitt inre hav. Jag ska göra det min livsuppgift att lära mig att surfa.

Ljusets kurragömma

En dikt om att leva med utmattning

Likt ränderna av ljus i en skog, så företer sig min kropps kraft. 

Den glimmar till ofta. Stark, klar och lysande. Sen slocknar den så kort därefter. Famlar i sin skugga, lika stark, alltid lika oväntad. 

Ofta hinner den inte uppfattas av omvärlden. Skuggan, mörkret, kraftlösheten. För nästa stund, så är ljuset tillbaka igen. 

De såg den aldrig. De såg inte skuggtimmarna i sängen, de kände inte darrningarna i kroppen, mörkret i ögonlocken. 

De såg bara ljuset som dök upp igen efter skuggkampen. 

Eller leendet som ska härma ljuset, för att skarva när mörkerstrimmorna plötsligt kommer. 

Skuggorna och ljuset leker kurragömma med varandra. Förvillar de som inte tittar tillräckligt noga. 

De ler glatt och berömmer ditt ljus. 

Ser inte skuggan som sitter på axeln. 

Och en dikt om att inte ge upp. 

Att livet är underbart, för att varje liten sekund med ljuset gör det värt. Allt. 

Jag krockade bara med livet

Jag har utmattningssyndrom. Jag blev sjukskriven 7 maj 2014. Det är mer än 365 dagar sedan. Detta är inte något som jag räknat ut som en klurig matteuppgift på en filt en lugn kväll i sommargrönskan. Nej, det har jag blivit upplyst om i ett klurigt litet brev som jag fick förra vecka. Det stod närmare bestämt:
"Hej! Du får det här brevet för att du har varit sjukskriven mer än 365 dagar. Då är reglerna sådana att du bara har rätt till sjukpenning om inte kan utföra  något arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden."

Jag har passerat en magisk gräns. Jag har gått och dragit på ett sjukdomstillstånd i mer än 365 dagar. En fysisk sjukdom som fortfarande belägrar min kropp som skavande sko, som en besatt sommarfluga, som en mycket tung, mycket blöt och illaluktande filt.

Brevet fortsätter med information om att försäkringskassan "överväger att inte betala ut sjukpenning". Eftersom jag uppenbarligen kan utföra ett arbete som förekommer på arbetsmarknaden. Jag envisas alltså med att gå upp plikttroget varje morgon. TROTS denna illaluktande surrande filt som förföljer mig, och utföra ett arbete. Som normalt förekommer. På arbetsmarknaden.

Japp, för jag arbetar på socialtjänsten. Det är ett arbete. Helt klart. Inga motsägelser där.

Vidare står det i brevet en slags förklaring varför man överväger detta. Jag kallar det en "slags förklaring" på grund av att det inte är helt lätt att förstå exakt hur de menar. Det står att försäkringskassan bedömer att de hinder jag har att återgå till heltidsarbete är av social karaktär. Det står dock inte på ett tydligt sätt vad som menas med "social karaktär", men det poängteras att jag klarar av att ta hand om mina hemmavarande barn och utföra ett kvalificerat arbete, samt ibland arbetar extrapass.

Helt spontant. Så tänker jag att det är något väldigt positivt. Men förgäves letar jag efter stycket där det står: "Så GRATTIS, Helena, som klarar av att utföra ett kvalificerat arbete och ta hand om hemmavarande barn OCH är lojal med kollegorna och stannar kvar på arbetet lite extra när det behövs TROTS att du fortfarande inte är fullt rehabiliterad utan fortfarande kämpar mot en trötthet som slår dig som en knytnäve i magen nästan varje dag. SÅ! Du vinner en årsförbrukning av chokladglass samt fortsatt sjukpenning på 25% vilket står i sjukintyget från läkare".

Nej, märkligt nog står det inte ens i närheten av detta. Slutsatsen blir en helt annan. Den blir att jag bedöms kunna arbeta heltidsarbete. Det bedöms att min arbetsförmåga överhuvudtaget inte är nedsatt.

Jag läser det igen. Och igen. Kliar mig i huvudet. Känner mig lite korkad. För jag förstår inte. Hur ledde resonemanget om att jag klarade av att utföra ett arbete och ta hand om mina egna barn, till konstaterandet att jag var fullt rehabiliterad? Hur vet försäkringskassan detta? Har de smygfilmat? Tittat in i min hjärna via fjärrstyrning? Intervjuat mina närmaste anhöriga? HUR vet försäkringskassan detta? Jag vill fruktansvärt gärna veta hur de kan veta detta, eftersom jag inte visste om det själv.

Jag skulle vara den förste att märka att jag har arbetsförmågan tillbaka med fullt kraft. Skulle man kunna tro. Men eftersom vi lever i ett byråkratiskt samhälle så behöver ju detta konstateras med högre mandat. Så vad min läkare bedömer kanske borde väga tyngre alltså. Kanske till och med vara helt tillförlitligt. Om min egen upplevelse i mig själv inte är trovärdig nog. Så är min läkares bedömning att jag är fullt rehabiliterad?

Nej. Min läkares bedömning är att jag med stor försiktighet skulle kunna börja trappa upp från 50 % till 75%. Då risken att detta steg misslyckas då det gjort det flertalet gånger.

Jag läser Försäkringskassans bedömning igen. Nix. Det min läkare bedömt gäller inte. För försäkringskassan vet något som varken jag eller min läkare vet. Det måste vara den där fjärrstyrningen i min hjärna ändå. För hur kan de annars veta sådant som INTE GÅR att veta om man aldrig träffat mig?

Jo. De vet detta. De vet detta lika säkert som himlen är blå och gräset är grönt. De vet detta eftersom jag varit sjukskriven i mer än 365 dagar. Eftersom jag kan ta hand om mina barn och utföra ett kvalificerat arbete. Så är jag nu fullt rehabiliterad. BÄÄM.

Det står i brevet även en lista på anledningar som skulle kunna vara skäliga för att kunna få ha rätt till fortsatt sjukpenning efter 365 dagar. Den första anledningen som uppges är om har en allvarlig sjukdom som gradvis förvärras. En annan anledning är om det pågår en långvarig rehabilitering i samband med en olycka. En tredje anledning är att man har en progressiv sjukdom där arbetsförmågan successivt försämras. Sedan finns det ett antal anledningar till.

Så jag är med andra ord inte döende i cancer. Jag har inte ALS eller en aggressiv variant av MS. Jag har inte krockat med en lastbil eller ramlat ned för en betongtrappa.

Jag har bara utmattningssyndrom. Jag har bara krockat med livet. Det kan rimligtvis inte anses vara lika illa som de andra anledningarna. Så har man format reglerna. Så har man dragit sina riktlinjer. Så bedömer man.

Man skulle vilja få möjlighet att försöka förklara hur outgrundligt orimligt det är. Att försöka fungera som en helt frisk person när man inte är det. Att hanka sig fram med en slokande hjärna och en kropp som obönhörligen havererar om den inte får tillräckligt med återhämtning inbakat i vardagens stenhårda tempo. Hur GÄRNA jag VILL leverera. Jag vill säga ja och amen till försäkringskassans brev. Ingen mer än jag vill. Vill att de ska ha rätt. För jag är så rent ut sagt så förbannat trött på att ha utmattningssyndrom.

Men det är inget jag väljer. Det drabbade mig. Jag försökte bara leva mitt liv och vara bästa möjliga mamma, arbetstagare och människa. Jag donade på lika godmodigt som alla andra. Tänkte att livet skulle lätta och jag skulle komma ut på andra sidan som en ny människa. Men istället blev jag sjuk. Drabbad av utmattningssyndrom. Drabbad. På samma sätt som en person blir drabbad av influensa eller cancer.

Jag hatar inte försäkringskassan. Jag är inte ens arg på försäkringskassan. Jag är tacksam för alla utbetalningar jag fått. Min ekonomi har gått ihop dessa tre år tack vare denna myndighet. Jag är tacksam över att få bo i Sverige när vi har ett sådant system.

Jag är bara ledsen över att reglerna inte är anpassade till en av de mest snabbt växande folksjukdomarna, utmattningssyndrom. Jag är ledsen över att jag och så många andra har blivit så forcerade i vår egen vardag att vi blivit allvarligt sjuka. Inte sjuka så att vi kommer att dö. Men sjuka så att livskvalitén blir reducerad till en "jag måste bara försöka överleva"-vardag. Kantat av missförstånd över att man "bara är lite trött" och kampen med att skapa ett rimligt tempo i en orimligt snabbt pulserande värld.

Jag fattar pennan och skriver ett litet brev till försäkringskassan om varför jag tycker det är rimligt att jag får fortsatt sjukpenning enligt vad läkaren bedömt. Jag förklarar en del hur min privata livssitaution hindrat mig från att rehabilitera mig.

Om hur jag krockat med livet. Igen. Igen och igen. Men ett jag är på god väg framåt. Men inte färdig riktigt ännu.

Jag slickar igen kuveret och skickar det till försäkringskassan. För min egen skull. Låter jag min röst bli hörd. Även om jag förstår att mina förklaringar inte passar in de linjaldragna reglerna. Så har jag stått upp för mig själv.

För i slutändan, så är det enda man kan göra. Stå upp för sig själv. Släppa bitterhetens tunga last. Och för sin egen skull försöka gå vidare. Ta tillvara guldstunderna. Vara tacksam för de framstegen som sker. Vara lycklig. Så gott man bara kan.