Föräldraskapets paradox

Känslorna trängs i sin trånga boning. Att vara förälder är att husera en gigantisk paradox.  Precis lika osannolikt som det är att Skalman faktiskt kan ha ihopfällbara helikoptrar i sitt skal, lika osannolikt motsägelsefulla känslor får vi dras runt med. I alla fall jag.

Jag är en känslo-ambivalent förälder. För, även fast hela mitt inre skriker efter att få VARA I FRED från barnen, från familjen, från ansvaret, från det gnälliga 3-årsmotståndet, från all mänsklig interaktion - så vägrar jag ändå lämna deras sida.

Ja, helt frivilligt. Jag väljer bort möjligheter situationer, stunder och dagar, då jag hade kunnat släppa iväg barnen och deras fullt kompetente fader på egna äventyr.

För än hur gärna jag vill vara ifred, så kan jag heller inte stå ut med tanken på att missa ett äventyr med dem. Mina barn, min familj. Så därför sätter jag på mig ansvarsbyxorna, biter i den sura 3-års-gnäll-citronen och hänger med.

På allt som denna långa söndag bjöd på. Bland annat ett svettigt besök på en Hamburgerkedja där Henrys läsk spilldes vida omkring och ett annat besök på en Mataffär där Signe skrek så det ekade ända bort till köttdisken över att Mimmi Pigg inte fick följa med hem. Dessa situationer kommer ju inte som en överraskning. Inte alls faktiskt. 

Trebarnsmor har jag ändock varit ett litet tag nu. Tillräckligt länge för att inte bära på några illusioner. Illusioner som liknar Ellos-katalogen. Nej. Jag vet precis vad det innebär att ge sig ut, ännu en vanlig dag, med två 3-åringar och en 6-åring.

Man behöver inte ens lämna hemmets värn för att det ska upplevas alltför övermäktigt. Redan innan klockan var slagen 08.00 hade jag gråtit en skvätt och ömkligt yttrat orden: "Jag orkar inte vara mamma idag." Och ändå. Valde. Jag. Att. Vara. TILLSAMMANS. Med. Mina. Barn. HELA. Dagen. Lång. (Och ja, jag hade faktiskt ett val idag.)

Paradoxalt. Att vilja och inte vilja någonting - samtidigt - och så mycket. Kanske är det en lätt mental rubbning som vi drabbats av, vi föräldrar. Eller så är det bara en kärlek större än våra enkla hjärnor kan begripa.

Att ge Deppheten en käftsmäll

Gråheten har lagt sig över oss med sina tunga vingar. Senaste veckan har vi befunnit oss i ett avsaknad-av-ljus-tillstånd. För egentligen är inte riktigt mörkret här, värre ska det bli på den fronten. Men ljuset är samtidigt heller inte här. Som om att naturens livsande har lämnat oss.

Jordens, himlens och naturens livsande. Är oanträffbar. Bortrest på affärer. Dragit till Florida. Är någonstans, men inte här. Absolut inte här, hos mig, i mitt liv med min familj.

Och ljuset, klarheten, du saknas oss. Min själ letar efter livsanda, som växten sträcker sig efter ljus. Jag känner hur en inre kamp pågår, där min trötta själ vill ge upp. Vill somna, vill sjunka in i sin gråhet.

Ge efter till Deppigheten. För Deppigheten sitter som en oinbjuden gäst vid min säng och gör påträngande försök att ta sig an mig. Varje morgon, varje kväll. Den försöker erövra mig, med hela sin förgörande varelse. I vardagsspringet, i det monotona, i stressen, i gråheten - viskar den trista ord.

Men jag blänger strängt på den. För än pågår det en glödande kamp. Än har min själ kraft, vilja och mod att ge den fula varelsen några väl valda käftsmällar. Än har Deppigheten inte övertagit mig.

Och när jag hör en annan röst, en stjärnröst, från sin lilla säng vid läggdags som säger:
"Mamma, mamma. Du är så fin, mamma."

Då får gråheten och Deppigheten flyga åt fanders.

Då bjuder jag upp till fortsatt kamp. För jag har sådana vackra stjärnor som omger mig. Det gör det värt att härda ut. Att fortsätta ge Deppheten käftsmällar. Så tror jag vi överlever tillsammans. Tills ljuset vänder åter.

Det anspråkslösa, det omöjliga

Idag var en ovanlig dag. Det var en dag som med ingående planering, ordnades så att jag fick ha huset för mig själv. Hela dagen. Då min dyrbara tid skulle nog fördelas ut på det som annars aldrig går att genomföra.

Enkla, grundläggande saker. Som att sortera barnens urvuxna kläder och lägga undan sommarkläder. Sådant, som kan tyckas vara så självklart. Som man med tre små barn och ett varsitt arbete inte hinner. Inte någonsin. Det mest grundläggande har blivit likt den mest exklusiva lyxen.

På detta sätt gäckar mig livet.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förhålla mig till min egen begränsning. Ja, just de saker som vi helt enkelt inte kan och hinner göra. Inte att vi "inte har lust" eller "hellre gör något annat". Nej. Detta är mer i klass med "låt oss promenera en sväng på vattnet"-svårt att genomföra.

För när man lägger den mest maniska sidan till så hinner man det mest grundläggande. Äta, tvätta, städa, diska jobba och handla. Det är som att resten av livet klättrar på min kropp. Äger den. Mina underbara barns sprutande behovsfontäner äger hela mitt liv. All min tid. Alla mina ambitioner. Allt. Det är det jag på många vis vill och önskar. Älskar och är tacksam för. Men likväl är det så svårt att förhålla sig till sin begränsning.

Som att springa på ett skenande löpband. Hur snabbt jag än springer, så hjälps det inte. Jag når ändå inte fram, till mina små punkter på min ändlösa att-göra-lista. Hur anspråkslösa de än tycks vara, så är det omöjligt.

Jag kan inte förvandla sten till guld. Jag hinner inte slänga skräp i förrådet. Det är livet. Take it or leave it. Så idag tog jag en promenad på vattnet. Jag sorterade barnens alla kläder. Halleluja!

Skitdag

Så kom det sig att det här var en skitdag. Att min själ är en aning i gungning, kroppen i obalans. Att vara en mamma dessa dagar är som att spotta i motvind. Det är ett elände. Ett äckligt elände. 

Ändå tyckte jag att det var en passande dag att låta valfri 3,5-åring att prova en blöjfri dag idag. Jag hade ledig onsdag och storebror var på förskoleklass. Så, ett försök var väl på plats. Krullkillen nappade absolut inte på förslaget. Men krullkillens syster tyckte att det lät som en toppenidé. 

Mamman, som känner att omvärldens blickar förväntar sig att 3,5-åringar borde bli rumsrena, kände sig nöjd med överenskommelsen med dottern.  

Så alltså. Jag påminde henne med jämna mellanrum, dottern gick och kissade och allt löpte på bra. Själens gungning fick mamman att känna av sina skavsår inombords varje gång brodern gnällde och systern skrek. Men förmiddagen gick sin gilla gång, trots svidande känsla i min stressade själ. Så var det dags att hämta storebror. Tiden för hämtningen är viktigt, för han har med en 6-årings noggrannhet noga reda på att han ska hämtas precis när skolan är slut och varje minut därefter är en minut av besvikelse. 

Jag satt på toaletten för att därefter direkt klä på brodern och systern sina ytterkläder och åka. Det var i sin ordning och själens gungning höll sig i schack. Tills. 

"Signe baaajjsssaj!" Jag hör broderns genomträngande röst där jag satt på toaletten. I en svepande rörelse avslutar jag mitt toabesök och försöker med älgsteg kliva mot dörren för att kanske hindra den olycka min själ inte orkar hantera. Men eftersom vår toalett alltid ska vara belamrad med pallar och andra barntillhörigheter, så fastnar min fot så jag snubblar och kliver rakt på toalettsitsen som den bajsande systern snabbt ska hivas upp på. 

Men det finns ingen tid att förlora. Signe kommer vankande med tom blick. Hon hivas upp på trasig toalettsits och jag knäpper upp hennes byxor med en sådan hast och med en slags enveten tanke om att situationen fortfarande går att rädda. Bara det gjordes fort nog. Då jag såg endast en antydan till olycka trodde jag att operationen faktiskt gått min väg. 

Flickan var på plats på toaletten, brodern stod bredvid och gastade hejande tillrop och jag höll nästan på att andas ut. Tills jag hörde vad broderns tillrop innehöll för ord. "... Och bajset äjjj däj!" 

Detta var den stunden jag insåg - att det jag nyss inte lagt märke till - var den bruna hög som låg. Bredvid toaletten. Som tydligen fallit ur trosorna när jag i vild frenesi dragit av dem och trott att situationen varit räddad. Istället ligger katastrofen rakt framför mig. Totalt oräddad.

Och ingen vet om jag eller Signe vidrört denna bruna katastrof, om var olika fragment kunde befinna sig. Kanske på min tröja när jag lyfte upp henne, kanske på mina tofflor, kanske på brorsans mjukisgiraff som glömts på toalettgolvet? Innan spektaklet var över kände jag hur förtretens tårar trängde upp i mina ögon. Och trötthetens. Och ilskans. Och den svidande själens tårar.

Jag lyfter stilla av Signe från toan, när jag ändå insett att allting ändå liksom var över. Hon tittade på mig med klotrunda ögon och sa med sin tysta lilla skrovliga röst. "Jag vill ha blöja." Alla mitt försäkrande om att detta inte var hennes fel, föll platt till marken. Jag hörde hur icke-övertygande jag lät. Och vilken sorglig liten mamma jag var.

Så ja. tack vare mitt grandiosa och stilfulla sätt att klara situationen. Så kommer väl Signe och Henry ha blöja tills de fyller 15 år. Dessutom kom vi försent till förskoleklass. Leonards haka hängde tungt av besvikelse. Och så kom det sig, att detta var en skitdag.

När morgonen kommer

Livets skyar hänger tunga. Varje dags börda tynger mina axlar precis som de överfulla matkassarna jag bär tills handtagen skär in i händerna. Hjärtat släpar i marken, som trasiga skosnören.

Livet för en vanlig småbarnsförälder. En människa. Som lever tillsammans med en annan människa. Eller ensam. Bara att leva.

Ibland gör det så ont, bara att leva. Med allt vad det för med sig, med allt som det begär. Solen skiner utanför mitt fönster, men når inte mitt hjärta.

Men när jag i läggningsskymningen sjunger Bygga en bil med Henry och signaturen till Bilar 2 med Signe. De fnittrar nöjt och gör rörelserna fastän ingen ser. Oförställd stolthet när de kan fylla i ett ord i sången här och där. Och när de säger med sina små röster att de "äsklaj" mej.

Då flämtar det till. Ljuset. Solen. Hoppet. Hjärtat skälver till av förvåning. Kärleken stark som dynamit. Då vet jag. Att när morgonen kommer med den nya dagen. Så kommer jag leva den också.

Livspassage

När kraften är slut genom alla lager. När mitt själ bränner och min kropp stretar. När huvudet dunkar och hjärtat svider.

Då stannar inte livet upp. Det väntar inte. Det pausar inte. Det fortsätter. Barnens utbrott, behov och ursinniga levnadskraft fortsätter. Vardagens alla nyanser. Allting fortsätter. Med oförändrad kraft.

Och jag nöts. Jag nöter i botten. När jag inte längre har något att ge, fastän livet kräver det - så nöts jag ner. Jag faller genom lagren. Likt en livspassage mellan kantiga klippor fortsätter min väg. Framåt. Jag måste gå framåt. Gå, gå, gå. Livet kräver det. Livet ger sig inte. Det river mig i ansiktet. Tårar på min kind. Att vända går inte. Att vika av är inget alternativ.

Så. Den svåraste vägen, den enda vägen - den rätta vägen - är framåt. I passagen är det dunkelt. Jag får lägga mig med den trista håglösheten vid min sida. Jag får vakna med den taggiga ilskan. Så förunderligt det är. Vi tror att smärtan ska ha sönder oss. Vi tror att svårigheterna vittnar om vår misslyckande, vår svaghet. Men när jag tror att jag gått i tusen bitar. Då har jag inte dött.

Då har min själ mognat. Då har jag blivit en livspassage starkare.

Kärleken vårt superlim

Den stretar och drar i utvecklingens livstrådar. Utvecklingen i hans kropp är likt en inre tornado. Leonard fyller 6 år om en månad. Och han kan börja gråta när han tänker på att han inte fyller år just idag. Han kan också med värdig blick och förnuftig stämma berätta vad de lärt sig i skolan idag, varpå han pratar bebisspråk, jamar som en katt, snor en bil av syrran och tar över en lek så båda syskonen gråter.

Ambivalensen står med neonskrift i pannan på honom.Livet försöker rymmas i denna lilla 6-årings späda kropp men det får inte plats. Det är som att själen plötsligt expanderat och behöver mer plats, mer människa att husera i. Men kroppen är fortfarande liten och barnslig och tankarna så övermäktigt stora. Förvirrad och sprängfull av liv som måste ageras ut, tumlar 6-åringen runt.

Han försöker förstå sig på alla impulser, sinnesstämningar och insikter som bara haglar. Smattrar hårt på hans huvud. Allt JAG som ska testas, all plats som ska fyllas, alla emotionella knappar som ska tryckas.

Jag har varit på kollisionskurs med Leonard den senaste tiden. Det är som att våra själar krockar. Hans hela väsen begär om att få explodera mitt framför ögonen på mig, hundra gånger om, i alla väderstreck. Han behöver expandera här där han är helt trygg, där han har sin givna plats. Här. Hos mig. Hos oss. Och han behöver skapa sina reaktioner och uppleva stoppet och gränserna. Det trygga motståndet.

Han gör så rätt. Så ovetandes och omedveten om sin snillrika och monstruösa utvecklingsfas - så han gör precis allting rätt. Han låter sitt jag explodera där spillrorna av honom själv inte flyger för vinden, trampas ner i marken. Utan här hemma, där limmas han ihop igen. Och kraschar. Och limmas ihop. Och så kraschar vi allihop, som hjälplösa offer i 6-åringens skoningslösa känslomässiga tornado. Sedan limmar vi ihop varandra igen. Förvirrade 6-åringen och tröstlösa föräldrar.

I explosiv symbios tumlar vi vidare i utvecklingsfaserna. För hemmet är vår groplats. Och kärleken vårt superlim.