En stilla aning

Som en öm lindring till min gråstressade själ
Kommer den
Snön
ljus och fager

Vardagens kantiga former
intar en mjukare gestalt
Låter det gråa oformliga bli vitt och vackert
De nötande, skräniga ljuden
dämpas och lugnas ner

Tempot saktar in
I takt med stilla fallande stjärnor av kristaller
Tusen miljontals
Från himlavalvets mörka valv
Så får skramlet
Bytas ut mot sakta knarrande

En bit magi
En vit magi

Hand i hand med skimrande ljus
Advent och förväntan om jul
Satt i fönster, träd och balkong
Som möter dansande dofter av jul och tradition
Sprakande pynt och gnolande sånger

Och plötsligt här
Finner vi en värld

En stilla aning
Om att något har kommit
Som kan omfamna våra hösttunga hjärtan

Barnsligt förtjusta
Lättade åt upptäckten
Om än likadan som förra året
Likväl med förnyad kraft
Likväl en räddning från det förkrossade mörkret
Famlande tristessen


Likt en flammande livslåga
I våra nötta vardagshjärtan
Att känna livet återvända

Hitta det som en giltig anledning
Mjuk och varm
Till att få finna ny glädje
 Att leva i

Det som kallas jobb

Jag vaknar. Kliver upp.

Och försöker smyga på toa, när barnen hör knarret i golvet. "MAMMA!"
Skit, jag måste kissa, tänker jag sömndrucken och kissnödig att jag knappt kan stå rakt. "MAMMA!" morrar de ännu högre. Jag har inget val. Jag sätter mig på toan med arga nyvakna barn gormande från sina sängar. För en minut sedan sov jag och redan är jag stressad. Och så börjar det. 

Sedan fortsätter det. Det här är vår morgon.

Försöker skaka liv i Leonard och tar en dusch. Jag klär på sig själv, Fredrik klär på barn. Jag packar min och allas barns väskor.

Är galonisarna blöta, var är vantarna - har vi skickat med någon frukt? Är det idag det är gympa, vem ska hämta - var är vab-pappret? Mitt hår ser stripigt ut och ansiktet grått. Ögonen som två skrynkliga springor. Bäst att sätta på sig lite mer mascara. Nehej, det hjälpte inte, men det får duga.

Bolibompa flimrar ivrigt i TV-rummet och 6-åringen som inte hunnit från toan bryter sönder och samman: "Haj ni jedan böjat titta?!" 

Signaturen med "Pim och Pom" trallar på medan jag hafsar ihop mackor och frukt till jobb och skola.

Henry sätter sig på sin Bobby-car och dundrar in framför TV:n med en utstuderad sladd och sätter sig (med sin enorma kalufs) två decimeter från TV:n.

Klagorop hörs från bror och syster som inte längre kan se Pim och Pom. Det hörs spring, dunk och ett argt "AJ", innan det utbryter skrik och gråt. Det frågas om äpplen, om vi är lediga och när det är lördag.

Det klagas om ditten och retas om datten. Då kommer katten och finner att det är tomt i skålen. Då ser jag hur skrynklig min tröja är, men det får duga, för nu börjar Sam Sam.

Jag äter fil, häller upp lite mat åt katten och hör att Dinosaurietåget ska börja. När dinosaurierna börjat sjunga då ökar jag takten. Tandborstar hämtas, tänder gnuggas och tandkräm spottas i muggar. Fleecetröjor sätts på, jackor knäpps och mössor sätts på trulsiga frisyrer.

Allt påklädnad klar och när Tåget kört in i tunneln så stängs TV:n av. Henry säger att han vill stänga av, Signe kastar sig besviket på golvet. Jag föser dem vänligt (ibland) och bestämt (alltid) ut i hallen i riktning mot skorna. Det är vantar som försvunnit och leksaker som lockar. Någon retas. En annan blir förnärmad. En tredje gör Kung Fu-sparkar.

Jag påminner Leonard om att sätta på sig stövlarna. Åtta gånger. Den nionde tar jag honom i handen och ställer honom framför stövlarna och pekar på dem.

Då börjar Signe och Henry knuffas vid dörren. Någon ramlar och någon annan skrattar. En tredje skriker "Han puttade mej!" Vi snubblar ut ur huset, Signe skriker att hon måste ta med sig Fifi Blomsterfröet. Motvilliga katter kastas ut.

Det tävlas till bilen. Någon ramlar.
Någon annan skrattar. En tredje kvider. Jag öppnar bildörren och Henry skriker för han ville öppna själv. Då börjar han brottas med Leonard och Signe snackar med Fifi. Det spänns på bälten och det ropas att de vill lyssna på Bamse. En annan vrålar att om vi sätter på Bamse så dör han.

Vi rullar iväg med bilen och jag undrar om jag dragit ur plattången och släckt alla lampor. Medan detta gnager i mig så är morgonens första fas över. Klockan är bara 07.23 och det känns som att jag redan gjort ett halvt dagsverke.

Men än är det långt kvar tills jag sitter på mitt lugna kontor. Då jag, fastän min själ redan är trött, ska börja min dag. På det som kallas för jobb.

Kära Leonard,

Min förstfödde och äldste son. Mitt känsliga barn med det vackra, djupa hjärtat. Min underbart vackra pojke.

Jag älskar dig med hela mitt hjärta och hela min själ. Du ska veta att detta är sant, fastän varje dag är en hård och svår kamp.

Jag hoppas du kan blir en stolt och modig människa, fastän ditt 6-åriga skräniga förvirring gör mig så less, att jag ibland knappt orkar möta din blick. Att jag ibland knappt orkar krama om dig, även när det är just detta som hela din skälvande känsloförvirrade kropp som mest behöver.

Förlåt för alla de hårda och taggiga orden. Förlåt för all ilska jag känner mot dig när du drabbas av 6-årigs dundrande härdsmälta.

Jag önskar varje dag att jag vore ännu bättre. Ännu starkare. Ännu mer värdig att vara mamma åt en sådan ofattbar fantastisk pojke.

Du valde inte att plötsligt en dag bli avslängd från familjetronen av två småsyskon. Du valde inte att ständigt få strida syskonkampen om uppmärksamhet och gunst. Du valde inte att bli 6 år och leva i ständigt inre känslomässigt uppror.

Du kommer säkert gå stark och häpnadsväckande ut i livet med ditt vackra hjärta. Jag tvivlar inte på din förmåga. Jag plågas av mina egna tillkortakommanden. Jag plågas av att jag inte är den tålmodiga mamma som jag tycker du förtjänar.

Men jag lovar. Att oavsett vad som hänt under dagens brus. Låta varje dag innebära en ny chans. Att göra mitt allra yttersta.

/Mamma

Tillförsikt

Vi har lyckats med något fint den här helgen. Nämligen. Vi har lyckats ha en bra helg.

Vi har lyckats inte låta novembers tryckande gråhet och vardagens hösttristess ta över våra sinnen. Vi har gått gemensamt segrande genom denna helg.

För vi som chefar över det här bygget har pratat med vänliga stämmor. Vi har gett varandra tack och en klapp mitt i barnayran. Vi har struntat i vädrets sura uppsyn, klätt på oss våra regntåliga novemberkläder och andats in frisk luft.

Vi har kunnat fnissa åt barnen. Sträckt oss utanför överlevands-zonen och vistats i "vi-är-ju-en-familj"-zonen. Signe berättade om att hon sett fem rävar som pruttat. Leonard lekte att en rotvälta var en kanon. Henry sprang först med motor-ljudeffekter.

Den största segern ligger i det lilla. Till synes självklara.

Att möta söndagskvällen och se hela den nya veckan breda ut sig. Och ändå känna tillförsikt.

Föräldraskapets paradox

Känslorna trängs i sin trånga boning. Att vara förälder är att husera en gigantisk paradox.  Precis lika osannolikt som det är att Skalman faktiskt kan ha ihopfällbara helikoptrar i sitt skal, lika osannolikt motsägelsefulla känslor får vi dras runt med. I alla fall jag.

Jag är en känslo-ambivalent förälder. För, även fast hela mitt inre skriker efter att få VARA I FRED från barnen, från familjen, från ansvaret, från det gnälliga 3-årsmotståndet, från all mänsklig interaktion - så vägrar jag ändå lämna deras sida.

Ja, helt frivilligt. Jag väljer bort möjligheter situationer, stunder och dagar, då jag hade kunnat släppa iväg barnen och deras fullt kompetente fader på egna äventyr.

För än hur gärna jag vill vara ifred, så kan jag heller inte stå ut med tanken på att missa ett äventyr med dem. Mina barn, min familj. Så därför sätter jag på mig ansvarsbyxorna, biter i den sura 3-års-gnäll-citronen och hänger med.

På allt som denna långa söndag bjöd på. Bland annat ett svettigt besök på en Hamburgerkedja där Henrys läsk spilldes vida omkring och ett annat besök på en Mataffär där Signe skrek så det ekade ända bort till köttdisken över att Mimmi Pigg inte fick följa med hem. Dessa situationer kommer ju inte som en överraskning. Inte alls faktiskt. 

Trebarnsmor har jag ändock varit ett litet tag nu. Tillräckligt länge för att inte bära på några illusioner. Illusioner som liknar Ellos-katalogen. Nej. Jag vet precis vad det innebär att ge sig ut, ännu en vanlig dag, med två 3-åringar och en 6-åring.

Man behöver inte ens lämna hemmets värn för att det ska upplevas alltför övermäktigt. Redan innan klockan var slagen 08.00 hade jag gråtit en skvätt och ömkligt yttrat orden: "Jag orkar inte vara mamma idag." Och ändå. Valde. Jag. Att. Vara. TILLSAMMANS. Med. Mina. Barn. HELA. Dagen. Lång. (Och ja, jag hade faktiskt ett val idag.)

Paradoxalt. Att vilja och inte vilja någonting - samtidigt - och så mycket. Kanske är det en lätt mental rubbning som vi drabbats av, vi föräldrar. Eller så är det bara en kärlek större än våra enkla hjärnor kan begripa.

Att ge Deppheten en käftsmäll

Gråheten har lagt sig över oss med sina tunga vingar. Senaste veckan har vi befunnit oss i ett avsaknad-av-ljus-tillstånd. För egentligen är inte riktigt mörkret här, värre ska det bli på den fronten. Men ljuset är samtidigt heller inte här. Som om att naturens livsande har lämnat oss.

Jordens, himlens och naturens livsande. Är oanträffbar. Bortrest på affärer. Dragit till Florida. Är någonstans, men inte här. Absolut inte här, hos mig, i mitt liv med min familj.

Och ljuset, klarheten, du saknas oss. Min själ letar efter livsanda, som växten sträcker sig efter ljus. Jag känner hur en inre kamp pågår, där min trötta själ vill ge upp. Vill somna, vill sjunka in i sin gråhet.

Ge efter till Deppigheten. För Deppigheten sitter som en oinbjuden gäst vid min säng och gör påträngande försök att ta sig an mig. Varje morgon, varje kväll. Den försöker erövra mig, med hela sin förgörande varelse. I vardagsspringet, i det monotona, i stressen, i gråheten - viskar den trista ord.

Men jag blänger strängt på den. För än pågår det en glödande kamp. Än har min själ kraft, vilja och mod att ge den fula varelsen några väl valda käftsmällar. Än har Deppigheten inte övertagit mig.

Och när jag hör en annan röst, en stjärnröst, från sin lilla säng vid läggdags som säger:
"Mamma, mamma. Du är så fin, mamma."

Då får gråheten och Deppigheten flyga åt fanders.

Då bjuder jag upp till fortsatt kamp. För jag har sådana vackra stjärnor som omger mig. Det gör det värt att härda ut. Att fortsätta ge Deppheten käftsmällar. Så tror jag vi överlever tillsammans. Tills ljuset vänder åter.

Det anspråkslösa, det omöjliga

Idag var en ovanlig dag. Det var en dag som med ingående planering, ordnades så att jag fick ha huset för mig själv. Hela dagen. Då min dyrbara tid skulle nog fördelas ut på det som annars aldrig går att genomföra.

Enkla, grundläggande saker. Som att sortera barnens urvuxna kläder och lägga undan sommarkläder. Sådant, som kan tyckas vara så självklart. Som man med tre små barn och ett varsitt arbete inte hinner. Inte någonsin. Det mest grundläggande har blivit likt den mest exklusiva lyxen.

På detta sätt gäckar mig livet.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förhålla mig till min egen begränsning. Ja, just de saker som vi helt enkelt inte kan och hinner göra. Inte att vi "inte har lust" eller "hellre gör något annat". Nej. Detta är mer i klass med "låt oss promenera en sväng på vattnet"-svårt att genomföra.

För när man lägger den mest maniska sidan till så hinner man det mest grundläggande. Äta, tvätta, städa, diska jobba och handla. Det är som att resten av livet klättrar på min kropp. Äger den. Mina underbara barns sprutande behovsfontäner äger hela mitt liv. All min tid. Alla mina ambitioner. Allt. Det är det jag på många vis vill och önskar. Älskar och är tacksam för. Men likväl är det så svårt att förhålla sig till sin begränsning.

Som att springa på ett skenande löpband. Hur snabbt jag än springer, så hjälps det inte. Jag når ändå inte fram, till mina små punkter på min ändlösa att-göra-lista. Hur anspråkslösa de än tycks vara, så är det omöjligt.

Jag kan inte förvandla sten till guld. Jag hinner inte slänga skräp i förrådet. Det är livet. Take it or leave it. Så idag tog jag en promenad på vattnet. Jag sorterade barnens alla kläder. Halleluja!