Den inre Fågeln Frid

Jag vill skriva ett par ord om inre frid. Detta besynnerliga, som inte går att köpa för pengar. Inte går att begära eller införskaffa. Den är unik för varje person, skräddarsydd och omsorgsfullt utformad. Så självklart och så svårt.

Den är som en skygg fågel. Den bor inom oss, men för vissa av oss så är den fångad, utsvulten och misskött. Hos andra är den lycklig och fri. Kvittrar vackert och svävar med lätthet fram i själens himmel. Det finns ingen genväg till den. Du kan inte kopiera någon annans. Du måste sköta om din egen fågel Frid.

Jag tror vi alla gör ett val. Ibland inser vi det inte eller förstår vi det inte. Men vi gör hela tiden val, som påverkar den inre Friden.

När vi låter livet piska oss till att göra sådant som vi inte mår bra av. När vi prioriterar sådant som vi egentligen inte vill, men tror att vi måste. När vi stressar, utan att finna ens en liten stund av stillhet.

Det är inte så enkelt, säger du. Jag håller med. Det är inte alls enkelt. Att ha inre frid är ibland att begära det omöjliga. Men vi får inte ge upp, inte sluta försöka. Sträva ditåt. Sticka åt den lilla fågeln ett litet frö ibland. Tills tid och möjlighet finns att få den att leva upp i full styrka.

För om vi ger upp vår frid, så ger vi upp oss själva. Vi tappar bort oss. Vi blir inte trygga i våra egna kroppar. Vi blir människoskal som kan prata och tänka, men vi förlorar vår inre essans.

Vänner, småbarnsföräldrar. Kära, stressade människor. Låt oss vara rädda om oss själva.

Ta hand om den skygga inre fågeln Frid.

Psyktestet

Gårdagen bjöd mig på en och annan utmaning. Om mina fyraårstvillingar hade indiannamn skulle det nog vara Signe "envis snigel" och Henry "hetsiga orkan". Jag och dessa småindianer var hos ögonläkare och i affären igår. Det låter ju inte så märkvärdigt. Men ack.

Man kan se det som att vi bjöd lasarettets olika tysta väntrum på en färgsprakande show. Henry med trumpetande stämma, svajande lockar, petandes på varje dörr och knapp. Sedan Signe trallande korridorerna fram, som hejar på sin kalufs till bror. Väntrummen förvandlas till ofrivillig publik. För vilket man hoppas att de var mycket tacksamma för. Det var ju i alla fall fri entré.

Nåväl. Att vi kom från lasarettet utan att sätta igång brandlarmet får man ju se lite som en triumf, då Henry var en halv sekund från att ge den lilla röda knappen under luckan en litet snabbtest.

Sedan var det affären. Efter att Henry trodde att handlingsstunden var ett Formel 1-lopp med sina lilla vagn, så var det med lättat hjärta vi tillslut nådde kassakön. Då satt de uppflugna som små ugglor längst ner vid änden av bandet och började plocka varor. Någons varor. Inte våra varor. En annan skojig aktivitet var att flytta över våra varor från ena sektionen till den andra. Man känner hur svetten bryter ut på ryggen och huvudet kokar av stress.

Om man klarar en sådan dag med två speedade höns till tvillingar. Om man efter en sådan dag fortfarande är vid sina sinnena fulla bruk. Om man lyckats med det. Då har man psyke till att klara vad som helst.

En annan påsk

Idag är det annandag påsk. Eller "en annan påsk" som Henry säger. Idag har solen i alla fall återigen lett sitt bländande leende mot oss.

Vi har gjort det bästa av dagen, utan att göra så mycket. Konsten på en helt ledig dag är att slippa planera och åka iväg, men inte vara så passiva att barnens sprittande ben och sprutande sinnen kommer i obalans.

Barnen behöver stimulans och aktivitet, föräldrarna behöver stillhet och vila. Ett av föräldraskapets många paradoxer och uppenbara behovs-kollisioner. Men. Vi klarade det konststycket hyfsat bra idag.

Övriga påsken har passerat med sitt muntra kynne. Vi har ätit sill och potatis, målat ägg och frossat i godis.Sedan hade vi faktiskt helt ny påsk-upplevelse med en 6-åring som med sin ålder sådär plötsligt blivit nymodigt öppensinnad, och därför vågade klä sig till påskkärring tillsammans ned sin jämnåriga kusin.

Medan de yngre småsyskon skeptiskt backade och inte visste vilket ben de skulle stå på när konstiga förkläden skulle på och märkliga fräknar skulle målas.

Alla i hushållet kan ju inte alltid vara nöjda och glada. De gällde även de vuxna. En glad vuxen och en svårmodig. Så den glada vuxna, hittade gemenskap med en munter mormor och vi tog de fnittriga och modiga påskkärringarna vid händerna och traskade iväg och önskade glad påsk till grannar och annat löst folk.

Så blev det en ganska bra påsk ändå. Trots paradoxer och ett och annat svårmod. Och en jätteglad påsk, det får vi helt enkelt ha - en annan påsk.

Hjärtats årstid

Våren är sen i år
snön ligger jämn på marken
Nätterna är sträva med sin kyla
dagarna kalla och klara

Våren
Är svår i år
Vemodet ligger tungt i ett av husets hjärtan
Nätterna är hårda och onda
Dagarna bländar skarpt med sitt ljus mot ömtålig själ

Våren
Undra när den kommer?
Ett smärtsam hjärta behöver en drillande frid
En ljus tröst i strävsam vandring
Övriga husets hjärtan behöver lättnad och frihet
Nya idéer och ytor att spränga med sin yra lekfullhet

Alla behöver en vår

Men för vissa hjärtan kommer den kanske inte såsom den brukar i år

Men oavsett hjärtats årstid
Så kommer snart naturens knoppar att brista, nya fåglar att pipa och grus att knastra
Oavsett tunga hjärtan
Så kommer barnens hjärtan skutta
Och sjunga vårens sprittande sång

För våren
Den kommer
Och barnen
är livets underbara vår

Energiknippets lysande kraft

Om du tänker dig en balansvåg. I ena skålen ligger ett stort, tungt knippe energi. Knippet får hela vågen att tippa av sin intensiva tyngd. Och det en enda som kan väga upp den intensiva energin i den ena skålen, är lika mycket energi i andra skålen. Energi kärver energi. Det är de enda som får balansen att återställas.

Vi har en son. En fantastisk fin och sprudlande livfull son, som heter Henry. Hela hans väsen är som ett knippe energi. Vår andra två barn har också en hel del energi. Ja, alla barn har mycket energi. Men Henry han har inte "mycket energi". Han ÄR energi.

Om Signe och Leonard är två stycken riktigt rejäla strålkastare, så är Henry som uranet i ett kärnkraftverk. Jag är kanske som ett ganska starkt lysrör. Och Fredrik är för tillfället mer som en  LED-lampa i ett vitrinskåp. Det måste liksom vara dunkelt i rummet för att se honom lysa.

Vår familj är lite i energimässig obalans för tillfället, kan man säga. Att vara med Henry, kräver energi. Att vägleda honom, att leka med honom, att gränssätta och trösta honom. Allt kräver väldigt mycket energi. Hans ögon ser allt, hans sinne uppfattar allt. Han testar allt, han frågar om allt, han är nyfiken på allt. Och han gör ALLT med ljusets hastighet och med 100 procent frenesi.

Henry är fantastisk.

Han kommer att kunna komma hur långt som helst, bli vad som helst. Astronaut, stadsminister, konstnär, fotbollsproffs, kärnfysiker. Men denna underbara förmåga har sitt pris. Priset som måste betalas av föräldrarna, varje stund av varje dag som vi är med honom. Energi, energi och energi. Annars skenar han iväg som en förarlös racerbil. Inte vårdslös eller oregerlig. Bara väldigt energisk.

Denna motor måste styras, stöttas, älskas och vägledas. Och detta kan endast ske med hjälp av väldigt mycket kraft och engagemang.

Kära gode Gud, hjälp oss. Vi har en hedersam uppgift som föräldrar. För det är en ära att ha Henry som sin son. Men vi kämpar med energi-balansvågen. Den kommer i väldig, väääldig gungning ibland. Man vill ge honom det bästa. Men vardagen, livet, måenden - blir hinder på vägen. Det ockuperar vår energi. Riktar den åt ett annat håll.

 Men kampen är värd varje droppe. För hans lysande kraft gör vår värld så ofattbart vacker.

Vår vänskap är som svalorna

Att avnjuta en helg i goda vänners lag, är nog lite som när Karlsson på Taket lägger in sig på rundsmörjning. Man får en varm och skön känsla i själen, glädje i hjärtat och en ljust minne att suga på som en delikat karamell hela veckan lång. Och långt längre därtill.

Att inte bo i samma stad som några av sina finaste vänner är ju sannerligen trist, men fördelen är när dessa gyllene helger dyker upp ibland. Då man får dela livet en stund med varandra. Koncentrerat och ostört. Som ett koncentrat av vänskap.

Och det är just detta med "delande av livet" som gör speciella vänner ... så speciella! Att vi verkligen delat så oerhört mycket roligt och fint tillsammans, men också delat smärtsammaste sorg. Vi häpnar när vi tänker på allt vi varit med om.

Vi som lever vardagen på helt olika platser, med olika människor och sammanhang. Men ändå hur djupt sammanflätade våra liv är med varandra. Vår gedigna historia är som en detaljrik vävnad som växt fram genom åren, med slitstark tråd och vackra färger som motsvarar alla våra likheter såväl som olikheter.

Vänskap är i sanning en gåva. Och det är när den är kravlös och fri, som den blir så stark och djup. Vänskap går inte att begära eller kräva av någon, för då flyr den som ett skadeskjutet djur. Vänskap ska skäppas fri som svalorna i skyn. Åren kan gå och molnen passera på himlen. Så träffas man igen en helg. Och upptäcker hur detta koncentrat av vänskap är värt så oändligt mycket mer än 3000 ytliga vänner på Facebook.

Så kramade vi varandra hej då för denna gång. Och se så vackert vår vänskap svävar omkring i skyn.

Vackert hjärta

Jag fick idag göra ett fint möte. Med min äldste sons empati. Leonards ömma, vackra hjärta.

Han hade en vän på besök som var arg och besviken. Och Leonard försökte med hela sin sexårings förmåga att göra sin vän glad igen. Han berättade med liv och lust om hur rolig vår pulkabacke är, med den tvära, snabba kurvan. Han erbjöd vännen att åka med honom eller åka själv, vilket han än helst önskade. Han lät vännen ta den bra Snowracern. Själv tog han den gamla svarta utan broms.

Jag tror aldrig jag är så stolt över mina barn som när de visar sann medkänsla. Sen är det självklart så att mina barn, precis som alla barn, mestadels tror att de är världens medelpunkt och roffar åt sig den största kakan och coolaste leksaken, så ofta de kommer åt. Ja, vid närmare eftertanke skulle jag bli orolig om de INTE var själviska allt som oftast, för barns själviskhet tyder på en sund och viktig självkänsla.

För empati och självkänsla är ju bästa vänner. Är man trygg i sig själv, kan man också bjuda till. Uppoffra sig. Våga gå in i någon annans känsla utan att vara rädd att tappa bort sig själv.

Genom att till exempel låna ut den bästa Snowracern. Kunna lägga sina egna behov åt sidan en stund till förmån för sin vän. Så han blir glad igen. Det är något som många vuxna skulle behöva lära sig mer om.

Leonard. Ett sådant vackert hjärta som den strålande vårvintersolen lyste på idag.