Förändringens vind!

Bladen skiftar färg. Höstens klara höga rymd har avlöst sommarens lättjefulla sol. Minnet av sommaren ligger som ett värmande batteri i mitt minnes bank. Förändringens tid är här. Årstidsskiften är livets inbyggda ombyte. Ombyte förnöjer, som det heter. Och ja, jag håller med. Jag är en sådan person som får ny energi och inspiration när jag möblerat om ett rum. Jag byter ständigt frisyrer och vill helst prova nya stigar och vägar att promenera på. Både bokstavligt och bildligt. 

Årstiderna påminner oss om ombytets kraft. Att se saker med nya ögon. Ett landskap skiftar i färg och form. Det doftar annorlunda, det låter på ett annat sätt. Vi kommer på nya idéer, hittar nya vägar.

Det är dags för mig att prova ombytets väg. Följa med höstlöven och känna årstidens skiftning.

Jag känner att jag behöver pausa bloggandet, än hur det tar mig emot. Jag har skrivit regelbundna inlägg i över tre år och känner att jag börjar gå på tomgång. Jag behöver omväxlingens energi. Jag har funderingar på att försöka sammanställa en del av inläggen, kanske våga prova vingarna som författare. Drömmarna finns. Och när drömmar finns, så är det bara modet som avgör om drömmarna ska ha en chans att få vingar! Tiden i livet är begränsat och jag behöver prioritera vad jag ska lägga mina små vardagsminuter på.

Jag är rörd och tacksam för de som troget läst min blogg. Jag kommer troligtvis att lägga ut sporadiska inlägg, (kommer nog inte kunna låta bli) så ni är hjärtligt välkomna att kika in ibland. Ni är självklart välkomna att läsa ur mitt numera ganska digra arkiv också!

Låt oss dofta förändringens vind. Omfamna den. Svepas med i den.

Saktmodigheten

Jag tror min själ är för saktmodig för detta samhälle. Denna tidsålder. Och vårt moderna land, med hela dess myller av kulturella påbud, sociala förväntningar och samhälleliga krav.

Detta är inte ett politiskt inlägg. Jag är inte nämnvärt arg på politikerna. Jag tycker inte illa om vårt samhälle. Jag är stolt över väldigt många saker i Sverige. Jag känner mig oerhört privilegierad. 

Men det är i sig inget botemedel. Mot saktmodigheten. För. Jag är en sådan som blir nedstämd över att det inte finns tid till att få tid till att bara stå en liten stund dra in morgonen dofter. Jag blir stressad av för många inryck och sociala förväntningar. Det får mig att vilja kapsla in mig i en bubbla en stund. 

Jag behöver höra mig själv tänka. Leva. Andas. Jag värderar tid mycket högre än pengar. Skulle helst välja bort alla pengar mot ett liv fullt av FRI-tid. Men med tid blir inga amorteringar betalda eller nya vinterskor inhandlade.

Jag tror vi alla har en släng av saktmodigheten. Jag tror våra hjärnor bränns vid lite i vår vardag. Hela tiden. Vidare. Vidare. Se hit. Läs. Hör. Reagera. 

Var stilla. Låt det rinna bort. Bejaka din saktmodighet. Hör dina egna tankar. Du kanske har något bra att säga till dig själv idag. Vore synd om du missade det.

Nivå röd

Att inte orka ända fram. Det är att ha haft en ganska bra dag med sina stjärnögon till barn. Man har hållt humöret, tålamodet och livskraften på en godkänd nivå. Nivå grön. 

På eftermiddagen känner man tendenser på att det gröna vill dra sig åt orange. Rösten blir vassare huvudet blir långsamt blir varmare och humöret börjar puttra. Ojämt och småislket som en halvsur motor. Risken är överhängande för överhettning. 

- UT MED ER OCH LEK! 

Den oranga nivåns röstläge är gällt och otåligt.

- Mamma, du låter så sträng, som en gammal gumma! säger äldsta sonen.

Jag förklarar skamset att jag liksom känner mig lite trött och att det är som att småkoka i hjärnan.

- Jag förstår inte riktigt, men okej, svarar han.

Vid läggningen kommer nivå Röd. Det hade redan blivit alldeles för sent i säng och när vi väl äntligen skulle nå sängarnas slutdestination, så var deras Lådor borta. Lådorna är blå glasslådor där de förvarar diverse "bra-och-ha"-saker när  man ligger i sängen och när man ska sjunga sin god natt-sång. Lådorna. Borta. Naturligtvis är Lådorna livsviktiga. Supermegaviktiga. 

Nivå Röd. Överhettning i hjärnan. Mamman börjar skrika och gapa om vilket TJAFS det är HELA TIDEN. Mamman bankar i väggen och smäller i dörrar som värsta tonåringen. Medan hon med sin 36-åriga hjärna samtidigt undrar vad grannarna ska tänka. Hon gråter en skvätt på toaletten. "Orkar inte, orkar inte, orkar inte," mumlar hon. Orkar inte ända fram. Ända till mål. Inte på det sätt hon önskat. Inte med stil och bravur, som hon SÅ hade önskat!

- FÖRLÅÅÅT MAMMA! Ropar Henry. 

Då får jag skämmas. Det är inte han som gjort fel. Det är jag som ska säga förlåt. Skrika ch gorma som en halvidiot över några Lådor. Jag säger förlåt. Förklarar lite tafatt, om hur mammor blir trötta och huvudet kokar. 

- Du nästan skjämde mej, sa Signe. Jag sa åt Henju att vänta här, medan jag hämtade dej.

Signe hade tänkt ut en strategi. När Mamman bidde heltokig över Lådorna.

Så går det till. När man inte orkar ända fram. Det känns skit. Men när man fått förklarar att även mammor blir trötta. Och hur otroligt mycket man älskar dem. Då förstår man att det inte har så stor betydelse i det stora hela. Det betyder helt enkelt bara. Att jag inte bara är mamma. Jag är människa också.

De spretiga namnskyltarnas framtid

Idag var det den oförstörda nyfikhetens stora dag. Det var de pirriga magarnas och de lösa tändernas dag. Det var blyga blickar och rosetter i håret-dagen. Det var "undra-om-nya-fröken-är-snäll"-dagen. Det var dagen med startskottet till alla världens bokstäver, siffror, räkneord, ljudning, månader och lära sig räkna one-two-three-dagen.

Det var "undra-om-jag-har-någon-att-leka-med"-dagen. Det var dagen då nya roller skulle finnas och gamla skulle etableras. Det var när små människor känner sig stora och samtidigt darrande små.

Det var dagen då föräldrar är stolta och tårögda, glada och vemodiga på samma gång. Det var en "vart-tog-tiden-vägen-?-han-var-ju-nyss-en-bebis"-dagen.

Det är dagen som skriver historia. Som kommer att minnas och berättas om, förklaras och dokumenteras resten av livet. Det är dagen då man minns vad man hade på sig och vad det var för väder. 

Om kompisen hade varit hos mormor och söta tjejen i klassen varit i Turkiet. Det var dagen då man blev in delad i Björngrupper och Delfingrupper, med kompisar som man kommer ha vaga och starka minnen av resten av sitt liv.

Småfolk som står med sina små tår och fortfarande runda mjuka kinder, vid startlinjen för resten av skoltiden. Livet. Framtiden. Världen. Bara fantasin, och en eventuellt några verklighetsfaktorer, kan sätta stopp för vad de små spretiga namnskyltarna kommer att finnas på för arbetsplatser i framtiden. Spretiga bokstäver som kommer växa upp och bli artikulerade män och kvinnor. Människor som ska ta hand om Sverige.

Idag var första dagen i första klass. Idag skrevs livshistoria.

Omfamnad av världsalltet

Jag är mamma till tre barn. Jag är 36 år, gift sedan 11 år, är fast anställd och äger både hus och bil. Det verkar som att jag är vuxen. Det är i alla fall mycket som tyder på det. Men att vara vuxen innebär inte att känna sig stor, fastän man förväntas göra det. Man ska ta beslut, ta ansvar, hålla tempot. Ni vet.

Så, det är därför. Därför man har ett sådant trängande behov av att ibland känna sig liten. Att omges av något större, mäktigare. Som gör att man känner sig omfamnad, omhändertagen. Som om man åter igen kunde krypa upp i mamma eller pappas famn. Gråta tills gråten är färdig. Vila och bli vaggad, tills man blir lugn och stilla igen.

Vi badade i en fjällsjö idag. Lapplandsfjällen bjöd på en oförglömligt strålande dag med 21 grader varmt. 21 grader av frisk och varm fjälluft, som vore den gjord av ädla små gnistrande diamanter. Omkring oss tornade sig fjällen upp med sin majestätiska hållning. Stolta och vackra, som om de lättjefullt sträckte sig till himmelen och plockade ner lite av världsalltet till oss där vi simmade omkring i det friska, klara vattnet. Allt var stilla och förtröstansfullt. 

Jag kände mig liten och trygg. Det framgick med otvivelaktig tydlighet att det fanns något som var större än mig. Än mitt vuxenansvar, än mitt liv. Det liknade en mäktig famn. 

Jag var som en jolle som fick flyta omkring i det stora världsalltet. Vaggad och trygg igen. Tills själens darrningar stillade sig.

Och bara lukta på blommorna

Två veckor har vi levt i undantagstillstånd. Mer populärt kallat semester. Men det är ju ett undantag, som bekräftar regeln. Att vara ledig. Inte ha någon specifik uppgift att fylla, mer än att komma fram till vad man tycker om att göra. Eller borde göra. Finns lite olika uppfattningar om dessa ömsom kravlösa, ömsom kravfyllda semestersktiviteter. Men hur som helst. Inget måste uppfylla en arbetsbeskrivning. Ingen kan kräva resultat. Ingen arbetstid. Ingen flexklocka som tickar. Ingen väckarklocka som ringer som en mistlur i skönhetssömn.

Undantag. Äta glass varje dag. Barn som får titta på Bolibompa tills de storknar. Semesterregler. Allt får flyta. Rutinerna får damma i samma hörn som väckarklockan. Och oj vad snabbt man vänjer sig. Att ta dagen som den kommer. Fundera ut trevliga små utflykter och hemmaprojekt, god mat och dryck för kvällens semesterkväll. Som är en fest. För varje dag är som en välkommen fredag som måste firas. Härliga fredagar staplade på varandra i en enda underbar hög.

Så. Skulle vi plötsligt jobba igen. (Förvisso ska vi vara lediga igen senare i sommar, så det är absolut inte synd om oss. Detta är blott en iakttagelse). Klockan ringde. Yrvaket försökte vi hitta tillbaka till gamla vanor. Rutinerna knakade i fogarna. Var var sakerna. Vilka var tiderna? Och varför måste man göra så mycket, så tidigt på morgonen? Varför?

Men än värre; kvällen. Man hade under undantagstillståndets sköna lunk GLÖMT vilken miserabel föreställning kvällarna är. Tre barnaliv som är så trötta och hungriga att de tror att deras liv ska sluta i smärta och förnedring. De är så trötta att deras struphuvuden endast tycks kunna utbringa ljud av kvävt, darrande och hest gnäll. I kombination med gråt och aggressiva yttringar. Maten är för stark och för svag, för varm och för kall. De svettas och sen fryser, är trötta men vill inte sova, vill prata men inte lyssna. Syskonen är dumma, men ändå bästa vänner, filmen är tråkig men man får inte stänga av. De gråter så att köttfärssåsen rinner som teaterblod nerför deras darrande hakor. Kvällarna. Vilken ofattbar prövning. Vardagen. Vilken tuff tillvaro.

Vardagen! Det borde vara undantagstillståndet! Denna kamp mot tid och kraft. Då dygnets timmar inte låter oss hinna all det vi behöver utföra. Denna kamp som blir en kniv mot strupen och gör oss till arga och ledsna föräldrar. Som inte vill och orkar. Vardagen. 

Men visst. Det finns en vila med rutinerna. Ordning och reda, fredagsmys på freda'. Vi skulle säkert må dåligt av att flyta runt i en ostrukturerad, lättjefull tillvaro jämt och ständigt. 

Så jag antar att vi behöver både vardag och semester. Dessa två bildar en bra balans i vår tillvaro. Det tror jag att vi alla egentligen förstår. Med vårt förnuft. Men hur kommer det då sig att våra hjärtan då så starkt säger att vi egentligen fullständigt skiter i balansen. Att vi egentligen bara skulle vilja sitta i hammocken ute i trädgårdens mjuka värme. Vara helt lediga. 

Och bara lukta på blommorna.

Sömnens trygga koj

Om natten finns en procedur. De består av att jag 03.30 hör ett vrål. Med en kraft och intensitet som om kriget hade brutit ut. Ekande genom sovande hus och skrämmer troligtvis några fridfulla rådjur i skogskanten: "MAMMA!!"

Utan att egentligen vara vaken, så stapplar jag upp. Öm i själ och fötter. Fortfarande kvar i drömmar och med saliv i mungipan. I det skumma ljuset ser jag en trulsig figur sitta i sin säng. "Jag kan inte hitta nappen. Och vaj äj apan?". Vi ordnar med de försvunna objekten och han lägger sig ner igen. Jag stoppar om honom med täcket och tänker likadant varje natt. Det här gången kanske han faktiskt går med på att somna om i sin egen säng. Hoppet är det sista som överger oss, är det ju sagt. 

Men. Lika säkert som att himlen är blå, kommer sedan: "Jag vill sova med dej, mamma." Ja, visst, säger jag eller så tänker jag det bara. Det är liksom diffust. Men han fortsätter, i klar och hög ton: 

"Du bäj mitt täcke och kudde.". Fogligt tar jag hans täcke och kudde. Alltid. Sedan svingar han sig ur sängen och fortsätter sedan. Likadant varje natt: 

"Jag ska gå fösst." Det han inte inser att jag redan vet detta. Också. Och därför står jag redan halvblundande och väntar på att han först ska marschera in i vårt sovrum. Sedan väntar han tills jag lagt undan våra täcken och gjort i ordning en plats åt honom, och lagt hans kudde på plats. Då klättrar han upp och lägger huvudet där. 

"Jag vill ha täcke", kommenterar han innan jag med mina sömndruckna rörelser hunnit lägga täcket på hans ihopkurade gestalt. Och sedan säger jag. Alltid. "Jag måste bara kissa. Jag kommer." Då accepterar han detta och lägger huvudet skönt tillrätta. Jag är tillbaka efter mindre än två minuter. Då sover han. Djupt och fridfullt, i vår säng.

Lika säkert som att Henry alltid sover i vår säng, är det att Leonard aldrig sover i vår säng. Aldrig någonsin. För han vaknar aldrig. Aldrig någonsin. Så ibland kommer han två minuter på morgonen och låtsassover i vår säng, för att det liksom är orättvist att lillebrorsan alltid sover där. Och hur ska man förklara för honom, att det inte är orättvist. När det känns så in i bänken orättvist. Att Henry vaknar varje natt. Att Leonard aldrig vaknar. Två syskon, olika som äpplen och päron. Solen och månen.

Och så har vi Signe. Som sällan vaknar. Men ändå ibland drömmer mardrömmar och skriker ängsligt. Jag tröstar och hon somnar om i sin egen säng. Men ibland vill hon också vara som Henry och sova i vår säng. Men det är alltid lika omöjligt, för hon somnar inte om. Hon ligger pillar och viskar. Hela natten, tills tuppen gal och första Bolibompaprogrammet äntligen kan börja. Hon är syster och lika olika. Som äpplen, päron och bananer. Solen, månen och stjärnorna.

Så ser våra nattvandringar ut. Alla familjer har sina olika procedurer. Så låt oss skippa alla säkra råd och bestämda sovmodeller. För alla barn olika behov. Äpplen, päron, bananer! Alla lika unika. Lika olika. Snirkliga och exakta, som fingeravtrycken på våra fingertoppar. Och vi fogar oss. Stapplar runt, bär täcken, letar nappar, tröstar och bär omkring sovande knyten. Allt för att nattfriden ska kunna sänka sitt varma hölje omkring oss. För att vi på dagen ska orka vara människor, vuxna, barn och föräldrar. För att det är föräldrar uppgift. Att fånga in våra barn i sömnens trygga koj. Så att de nästa dag ska orka med det digra arbetet. Med att vara barn.