En dag

Idag var en så där dag, som liksom inrymde flera dagar. Varierande händelser och skiftande väderlekar har delat in dagen. Fått den att stretcha ut, bytt form, känsla och innehåll. Så inrymdes fler dagar i en. 

För en solig morgon åkte jag in till stan och träffade en snäll människa som hette Christer. Det var första gången vi träffades. Hans uppgift är att hjälpa mig att tänka, sortera och förstå. Mig själv och mitt liv. Jag klev innanför dörren med ett fång stångande och ihoptrasslade tankar. Jag klev ut genom dörren liksom tillfälligt ihoplappad (som akutläkare som häftar ihop sår för att stoppa blödningar) och med en tydlig plan. Jag darrade av lättnad. Som att Christer, på en timme, lyckades räta ut tankar som varit ihoptrasslade i fem år. I alla fall tillräckligt för att ge mig en riktning. En plan. En fortsättning som leder framåt. Istället för den jag haft hittills, gått runt i cirklar. 

Sedan hämtade jag diverse barn, blev utfodrad lunch i mitt barndomskök. Och  hämtade mitt äldsta barn i skolan och fick sitta en stund på en samling och höra diverse spännande historier av sjuåringar. Temat var skadade lemmar. Ivern var enorm. Sedan tog jag med mig den vackraste sjuåringen av alla och återvände till mitt barndoms hem. Där det senare vankades Valborgsfirande. Fast som vi i min familj kort och gott alltid har kallat för Sista april. 

Så somnade jag. I mitt gamla flickrum. Nästintill förlamad av lättnad. Tung av bekräftade tankar och känslor. Vaknade en stund senare, från ett land långt borta. Som vore det en annan dag. 

Min bror hämtades från tåget med två av sina döttrar. Grannar får barndomen dök upp och regnet kom. Det tändes brasa, fälldes upp paraplyn och fikades bullar. Det pratades om vad stora barnen blivit och hur det var när vi var små. Upptåg, indiantält och katten Cissi. Grannbarnen som snart alla blivit 40-åringar. Som har egna barn. Som också börjar bli stora. Kaffet dracks upp och regnet blev snö. 

Det var flera dagar sedan den soliga morgonen hos Christer. Flera dagar sedan imorse. År och dagar som vid en tillbakablick bara tyckts ha varit endast en kort stund. Tiden strechas ut och trycks ihop. Det påstås alltid vara 24 timmar per dygn, men tiden verkar ändå göra precis som den vill med oss människor. 

Och så fortsätter livet. Nu kanske också med en plan. Som jag innerligt hoppas. Ska leda framåt.

Att lyckas lägga barn (som en rockstjärna).

Barn som precis ska till att lägga sig. Får en overkligt intensiv initiativförmåga.

På en fotbollsplan skulle man kalla det filmning. Helt enkelt en rad skenmanövrar för att tiden bara ska gå. Syftet med detta är att skjuta upp den minst önskvärda punkten på dagordningen: Själva sänggåendet. Den minst önskvärda, av barnen. Den allra högst önskvärda, av föräldrarna.

Kanske är det därför situationen är så ansträngd och maxad med frustration. För att det är en frontalkrock av önskningar. Föräldrarna tänker, att äntligen är denna dag snart ÖVER, hela långa racet med jobbet, hämtning, trotsning, middagskalabalik, pyjamaspåklädning, toagåning och tandborstsprocedurer. Nu... Nu är det nära, tänker vi. 

Aha! Det är där vi gör vårt misstag! Det är som att barn kan lukta sig till doften av föräldrar som tar ut saker i förskott. Precis som att barn har en övernaturlig förmåga att veta exakt när en förälder  slagit upp sitt rykande färska kaffe och just satt sig för att avnjuta det. För då. Är de alltid klara på toa.

På samma vis känner de med hela sina små varelser att föräldrarna så gärna vill att ska sova. Eller. Helst önskar att de skulle ha somnat för 20 minuter sedan. För då är de ju bajsnödiga igen, ännu mer törstiga, svidiga på läpparna eller snuttisen är bara PUTS VÄCK! Sedan ska det bara sjungas en sång, läggas en docka och köras en bil i mål. Och slutligen bara sägas en sak till och sen ... en enda sak till. Och så har man ju tvillingar. Så då vill ju den andra också, för HAN fick ju - bara en enda sak till!

Så låt de ALDRIG känna doften av din desperation. För då. Frontalkrock. 

Krasch - boom - bang! 

- SOV NU DÅÅ! ryter föräldern och hör strax ett intensivt snyftande från en av de lurviga frisyrerna i sängarna. 

Konsten att orka ända i mål med barnen. Klara av att alla läggningens prövningar. Lömska knep och filmningar. När man klarar det, fastän allt man tänker på är att dagen ska vara över. 

När man klarar det. Då är man cool som en rockstjärna. 

Likt citronfjärilen

Solen har lyst över ljussvältfödda svenskar. Över vita näsor som kvickt blivit röda. Vårens beskedliga blommor niger vackert i trädgårdens hörn och ger löften om sommar.

En dag då solen lyser och våren har kommit, så kan inte hjärtat låta bli att bli gladare och själen lättare. Och barnen blommar ut som sprängande frön. En lång vinter av utnötta inomhuslekar kan nu bytas ut mot utomhuslekarnas oändliga variationer. Våren. Den för med sig kraft och liv. In i växande barn och trötta föräldrar.

Imorse stod jag bara en stund ute på gården och lyssnade på fåglarnas kvitter. Jag ville fånga in de drillande ljudet och spara i hjärtat. För hjärtat vill ibland snabbt sjunka i takt med att den flirtiga solen sjunker ner. Jag bunkrar med vårglädje. Så kan jag ta fram och suga på den när tålamodet tryter och själen fladdrar. 

Likt en citronfjäril. Vingligt flygande från en blomma till en annan. Febrilt letande efter nektar. Och ny livskraft. 

Hej igen!

Att skriva för sin egen skull på ett enkelt sätt. Är svårt när man har en kropp full av ord. Som slåss om att komma ut genom mig likt en flaskhals. Då blir processen onödigt svår. När jag egentligen längtar så. Efter att bara skriva några enkla ord. Uttrycka känslor och bearbeta dagens guldkorn och vedermödor.

Så. Jag ska försöka börja igen. Skriva, lätt och ledigt. Ska försöka hålla prestationen borta. Min egen prestation. Som hindrar och förmanar. Och hoppas att ni vill läsa igen. När jag vill skriva enkla rader, om att vara människa. En människa med föräldraskapet som en jättestor kostym omkring mig. Som jag har fullt sjå att växa i. Ändå snubblar jag ofta på byxbenen. 

Julens oemotståndliga magi

Juldagen är här. Så nära julefrid man kan komma, har sänkt sig i vårt livliga lilla hus. Julgranen tindrar i köket och julkrubbans gubbar står och tittar högtidligt på det lilla Jesusbarnet nedbäddad i Kavelmoramossan. Två bröder hojtar ivrigt framför ett TV-spel. En syster leker med alla sina nya smågubbar i sin Pippi-klänning som hon fått utav tomten.

Ja, tomten ja. Äldsta brodern var lite bekymrad över honom i år. Han tyckte han inte riktigt var sig lik. Han hade liksom vanligt skinn, men en konstig näsa. Nästan som om den vore gjord av plast. Sedan hade han observerat något märkligt band bakom nacken på tomten, som om han hade satt fast något på huvudet. Och osedvanligt ung var han också. Jag fylldes av stilla vemod när jag såg hans unga panna i djupa veck. Jag drog till med  vita lögner om att han kanske inte var gammeltomten, utan en yngre tomte som hjälpte till. Hur ska annars gammeltomten orka och hinna? Han nickade allvarligt. Jag såg att tvivlet fått fäste i hans sinne. Snart. Snart är han gammal nog att förstå det uppenbara. Men ännu får han leva i barndomens magi, men precis på gränsen. En fin gräns mellan barndomens skyddande hölje av att obekymrat kunna tro på vad man vill. Det som man sedan, när man sprängt detta hölje, kallar för "overkligt", "orealistiskt" och "osannolikt".

Det är lite kallt och tråkigt på den här vuxna sidan av det magiska höljet. Jag skulle ge vad som helst för att få krypa in i den varma, ombonade, oemotståndliga magin igen.

Så jag trotsar mitt vuxna jag när julen kommer. Jag låter lilla flickan frodas i mitt inre, men i sällskap av mitt vuxna jag som hela tiden vill dra mig tillbaka ut i allvaret. Men jag låter den lilla och den stora bli vänner och sedan drar jag in julen med ett långt djupt andetag. Jag drar in dess kärleksfulla budskap, dess värme och skimrande ljus. Jag drar in det goda som det lockar fram i människor. Jag drar in vackra sångerna och bubblande känslan i magen av dess vackra toner. Men framförallt håller jag mig nära, nära mina barn och låter deras levande magi spilla över på mig.

Och sedan skickar jag en stilla tanke upp till den gnistrande stjärnhimlen. Då lämnar jag det vuxna, realistiska och teorier om overklighet kvar på jorden och tar med hela mitt vuxna jag till änglarna i skyn. Som sjunger för mig och berättar att barnet i krubban lever än.

Och bryr sig om mig. Och dig.

Förändringens vind!

Bladen skiftar färg. Höstens klara höga rymd har avlöst sommarens lättjefulla sol. Minnet av sommaren ligger som ett värmande batteri i mitt minnes bank. Förändringens tid är här. Årstidsskiften är livets inbyggda ombyte. Ombyte förnöjer, som det heter. Och ja, jag håller med. Jag är en sådan person som får ny energi och inspiration när jag möblerat om ett rum. Jag byter ständigt frisyrer och vill helst prova nya stigar och vägar att promenera på. Både bokstavligt och bildligt. 

Årstiderna påminner oss om ombytets kraft. Att se saker med nya ögon. Ett landskap skiftar i färg och form. Det doftar annorlunda, det låter på ett annat sätt. Vi kommer på nya idéer, hittar nya vägar.

Det är dags för mig att prova ombytets väg. Följa med höstlöven och känna årstidens skiftning.

Jag känner att jag behöver pausa bloggandet, än hur det tar mig emot. Jag har skrivit regelbundna inlägg i över tre år och känner att jag börjar gå på tomgång. Jag behöver omväxlingens energi. Jag har funderingar på att försöka sammanställa en del av inläggen, kanske våga prova vingarna som författare. Drömmarna finns. Och när drömmar finns, så är det bara modet som avgör om drömmarna ska ha en chans att få vingar! Tiden i livet är begränsat och jag behöver prioritera vad jag ska lägga mina små vardagsminuter på.

Jag är rörd och tacksam för de som troget läst min blogg. Jag kommer troligtvis att lägga ut sporadiska inlägg, (kommer nog inte kunna låta bli) så ni är hjärtligt välkomna att kika in ibland. Ni är självklart välkomna att läsa ur mitt numera ganska digra arkiv också!

Låt oss dofta förändringens vind. Omfamna den. Svepas med i den.

Saktmodigheten

Jag tror min själ är för saktmodig för detta samhälle. Denna tidsålder. Och vårt moderna land, med hela dess myller av kulturella påbud, sociala förväntningar och samhälleliga krav.

Detta är inte ett politiskt inlägg. Jag är inte nämnvärt arg på politikerna. Jag tycker inte illa om vårt samhälle. Jag är stolt över väldigt många saker i Sverige. Jag känner mig oerhört privilegierad. 

Men det är i sig inget botemedel. Mot saktmodigheten. För. Jag är en sådan som blir nedstämd över att det inte finns tid till att få tid till att bara stå en liten stund dra in morgonen dofter. Jag blir stressad av för många inryck och sociala förväntningar. Det får mig att vilja kapsla in mig i en bubbla en stund. 

Jag behöver höra mig själv tänka. Leva. Andas. Jag värderar tid mycket högre än pengar. Skulle helst välja bort alla pengar mot ett liv fullt av FRI-tid. Men med tid blir inga amorteringar betalda eller nya vinterskor inhandlade.

Jag tror vi alla har en släng av saktmodigheten. Jag tror våra hjärnor bränns vid lite i vår vardag. Hela tiden. Vidare. Vidare. Se hit. Läs. Hör. Reagera. 

Var stilla. Låt det rinna bort. Bejaka din saktmodighet. Hör dina egna tankar. Du kanske har något bra att säga till dig själv idag. Vore synd om du missade det.