Livståget

Jag tror det ligger någon gen nedbäddad i våra mänskliga kroppar som gör att vi lättare reflekterar över vår tillvaro när vi är i rörelse. När vi promenerar, sitter i en bil eller skådar en förbiskynande värld genom ett tågfönster. Jag befinner er mig för närvarande i den sistnämnda rörelsen. För mig infinner sig känslan av att jag lugnt kan sitta stilla, eftersom intrycken kommer serverat till mig från fönstrets åskarbänk. Jag blir vaggad till ro likt barnet i barnvagnen. Och kvar blir utrymmet till tankar. Scener i mitt huvud, mot en bakgrund av ögonblicksbilder av mitt vinterklädda hemland. Dessa hus och små fragment av människors liv man ser. En mamma och ett barn vid ett övergångsställe, ett hus med skrotiga bilar på gården, en perfekt landsbygdsidyll. 

I fönstrets syns även min egen spegelbild. Vem är jag som sitter här och tittar? För de andra i tågkupén är jag en kvinna utan namn. Någon påväg från någonting till någonting. Eller kanske från någon eller till någon. Jag kan nästan skapa en egen historia om mig själv, precis på samma sätt som jag spekulerar vad de andra människorna runtom mig tåget gör och är påväg. Så kan jag för en stund se hur min egen historia är öppen. Öppen för spekulation. Öppen för andra alternativ än de som jag tänker är självklara. För även om jag vet att jag varit iväg på en resa i jobbet över dagen, så skulle jag i min medresenärs ögon kunna vara påväg till en någon speciell person över helgen. Kanske har jag längtat länge och är äntligen påväg. Eller så ska jag hem och återförenas med mig familj. Eller börja ett nytt jobb, ett annat kapitel i livet. 

Bara för att jag vet vad som är planerat för mig själv och min tågresa, min helg, nästa vecka och nästa månad betyder inte det att det inte finns möjlighet att gå in och ändra i historien. Min egen historia är ju bara min. Jag skapar den medan jag lever. Allt är möjligt. Jag styr mina steg, min rörelse, min livsberättelse. Varje dag som passerar är taget från min personliga livslott. Min begränsade tid på jorden. Ibland verkar det som att vi nästan tror att vi lever en historia som någon annan skapat. 

Livet är för värdefullt och för kort för att leva som en passagerare på sitt eget livståg. Ta och titta ordentligt på din egen tågbiljett. Vart är du påväg? Om du egentligen inte är så förtjust i den destinationen. Så är det dags att fundera på att ordna med nya biljetter.

Vibrationerna

Ljud. Är vibrationer som transporteras genom luften och når örats briljanta konstruktion. Omvandlar dessa vibrationer till ljud. Min hjärna tolkar dessa ljud och sedan, på några hundradels sekunder, skapas kedjereaktioner i den mänskliga kroppen. Min hjärna berättar att det handlar om skrik, som utstöts av två av mina barn. Mitt känslocentrum svarar direkt på detta med känslor av frustration och irritation, samtidigt som mitt hjärta börjar klappa snabbare och stresshormoner börjar skjuta hejvilt omkring sig som vore det ett nytt världskrig.

Jag säger åt min kropp att lugna ner sig, medan jag gör några försök att lugna ner situationen. Dramat utspelar sig kring en känsloutsöndrande maskin som kallas "Xbox". Det handlar om en någon slags strid om vilket spel den sista stunden på kvällens speltid ska ägnas åt. 

Uppenbarligen är detta en fråga om liv och död. 

Situationen är inte påverkbar. Båda parter är besvikna och arga. Den ena på ett mer förtvivlat, hysteriskt gråtande sätt, den andra på ett mer urilsket, går-runt-och-slår-på-saker-medan-han-konstant-skriker sätt. Vad jag säger möts av än större utfall av ilska/besvikelse. 

Dessa ljud. Borrar. Sig in i. Min hjärna. 

Som tycks bli så överhettad att det inre trycket på tinningarna är så högt att den skulle kunna klyva en atom. Eller helt hederligt explodera. Så mitt huvud flyger iväg som en raket och lämnar gnistrande glöd efter sig där den flyger över himlavalvet. Fast atomliknelsen är ändå rätt korrekt, eftersom att det som sker därefter är någon form av härdsmälta. Nej, jag vet. Som en vulkan, kanske!

Likt glödhet lava väller det ut ord uttalade med någon blandning av morrande rytningar och en smått falsk falsettaria ur min mun. Deras mor. Ett aggressivt lejon. En galen operadiva. En atombomb. En vulkan. 

Allt detta. På grund av dessa vibrationer som så obönhörligt nått mina öron. När Xbox-frågan blir för svår. Vibrationerna som bänder sig in i mitt huvud. Kommer åt huvuddatorn. På nolltid skapar katastrofliknande effekter på mitt intellekt och känslocentrum. 

Vibrationer. Osynliga rackare, som skjuter fram genom luften likt missiler.

Jag måste kanske börja rusta upp för krig. Detta måste få ett slut innan det tar ner mig, för slut på mig. Detta kräver allvarliga konsekvenser. Hårdhandskar. 

Jag måste kanske köpa mig ett par hörselkåpor.

Att vara som man tycker

Så tar livet mig runt en krök och där stod skrivlusten och väntade på mig i sin allra finaste kostym. 

Jag tänker att mitt nya motto i livet är att göra mer av det som gör mig glad. Att skriva gör mig glad. Nu när jag känner att jag vill skriva. 

Ja, så GÖR sådant som gör dig glad! Sådant som är valbart, vill säga. Gå upp till jobbet en sömnig måndagsmorgon kan rekommenderas, än hur o-glad det gör en för stunden. Men annars. I övrigt. Man måste inte en massa saker, för att man tror att det ingår i att vara den man är. Vi är människor inifrån och ut, inte tvärtom. Alltså, det vi gör ska grunda sig i det som finns inuti oss. Det är inte det vi gör, som skapar våra inre. 

Alltså. "Du får vara som du tycker."

Det är ett uttryck som Leonard, min äldste son använde när han skulle beskriva sig, när han var 4-5 år. Kan man säga det bättre än så?

Barn i allmänhet är genier på att vara som de tycker. Vi har mycket att lära där. 

Vi får vara som vi tycker. Om vi är, eller gör, som vi inte tycker. 

Det är då vi förlorar oss själva. 

Hundliv

Tänk om man bara kunde vara. Inte göra allt så svårt hela tiden. Bara finnas, här och nu. Och acceptera sig själv för den man är, utan "om jag bara gick ner fyra kilo"-attityden. Det här att vi alltid sätter villkor på hur vi kan acceptera oss själva. Vi ska alltid ändra något först INNAN vi kan tänka oss att acceptera oss som vi är. Så vägen till ett accepterande av sig själv är så himla lång. 

Hundar. De lever här och nu. Vår tax Ida har ganska nyligen kommit till oss, men hälsar oss så innerligt glatt varje gång vi ses som om hon alltid varit vår hund. Hon är en förebild.

Jag har lite svårt med att vara jag just nu. Jag försöker vila, men snurrar igång i livet och tanken, gång på gång. Jag är urkass på att acceptera mig själv för den jag är. Jag älskar sommaren, men fastnar i komplexen när sommarkläderna ska på. Jag är stolt över mig själv när jag klarat av att ignorera klädhögar och disk och istället ägnat en längre stund åt att vila. Ändå mår jag så dåligt av att se att kläderna och disken ligger ogjord. 

Åhhhh! Den som ändå vore en hund! Eller. Nja, i och för sig är det vissa fördelar med att va människa ... Men tänk den som ändå kunde leva livet mer som en hund! Ta varje situation när den kommer. Acceptera världen för den den är. Acceptera sig själv för den man är. 

Om människors luktsinne är stort som ett frimärke, så är hundars stort som en fotbollsplan. Så Ida kan känna min lukt bättre än jag någonsin känt eller vet om den själv. Så när jag kommer så kan hon förvisso se mig, men framförallt känner hon min lukt och kan med säkerhet veta att det är jag. Hennes kära vän. Och hela hennes lilla kropp spritter av glädje. 

Hon älskar mig. För att jag kelar med henne och promenerar med henne. Hon känner mig på min lukt. Det räcker för henne. 

Det är det minst kravfulla jag kan tänka mig. För min lukt behöver inte korrigeras genom bantning, inte köpas nya kläder eller gå frisören. Bara regelbundna duschar så är saken klar. 

Tänk. Hundar har egentligen listat ut de svåraste av livsfrågor och samhällsproblem som människor med stort intellekt inte kan lösa än hur många avhandlingar som skrivs. 

Tänk att det alltid är så. Att det allra enklaste, nästan alltid är det allra svåraste. 

175 väsenkrävande procent

Så var det den där saken som heter vila. Det vore väl ingen konst, om inte livet kom i vägen hela tiden. Jag har insett att när jag inte är sjukskriven så jobbar jag 175 procent. 75 procent på jobbet, 100 procent hemma. För än hur man vänder och vrider på saken, så tillägnas mitt liv, min kropp, mitt jag alltid åt mitt föräldrauppdrag. Rent praktiskt så kräver det hela min uppmärksamhet, ja hela mitt väsen, på mornar, kvällar och helger. Plus onsdagar, ganska ofta på nätterna och VAB-dagar ... och alla lediga dagar. Då kräver mitt föräldrauppdrag hela mitt väsen.

Sedan på dagarna, oavsett om jag är på jobbet eller sjukskriven eller är var sjutton jag är, så kräver mitt föräldrauppdrag saker av mig. Planering, handling, förberedelse, tankeverksamhet, att förhålla sig, förstå och bearbeta. Att försöka återhämta sig, så pass att man ska klara "väsen-krävandet" när man väl är hos barnen igen.

Detta är hela jag, hela mitt liv. 100 procent. 

Sedan, då man yrkesarbetar så läggs dessa timmar (lika matematiskt omöjligt som livsomöjligt) UPPEPÅ dessa 100 procent, i mitt fall 75 procent. Ett arbete som också kräver anspråk på min innersta själ. Ett viktigt jobb, men också ett väsenkrävande jobb. Hepp. 175 procent. 175 väsenkrävande procent!

Så som sjukskriven, så jobbar alltså bara 100 procent. "Bara" 100 väsenkrävande procent. Ja, jag vet. Sarkasmen dryper som en överlastad tortilla. Jo´rå så att det här med vila, går väl lite komsi komsa. Livet kommer emellan.

Och det är väl just det som är grejen. Det är därför jag är sjukskriven till att börja med. Att ingen människa orkar jobba 175 procent, där varje litet procent innebär att vända ut och in på sig själv, likt en uppochnedvänd handväska. Så när det går åt skogen och man blir sjukskriven behöver man ju ändå jobba 100 krävande procent. När man egentligen bara vill dra en gammal filt över sig själv. Det säger ju självt, att det inte är så lyckat.

Jag känner mig så liten, ynklig och ledsen när jag inte orkar vara mamma, partner, människa. Men för några år sedan sa jag inte så. Då. Innan jag blev en ihopskrumpen människa. Om jag hade fått ägna mig, om jag och min käre make, hade fått ägna oss åt det som är viktigast då. Om vi hade fått tid. Tid till att orka med. Tid till att bygga upp vår familj. Tid till att återhämta oss, hitta oss själv som föräldrar, som människor, tid att läka. Tid att älska. Tid, tid, tid. ALLT handlar om tid. Tid som man inte har råd med, för man behöver betala räkningar och passa in i modellen.

Så det var det här med att lyckas vila. Det går ju liksom inte så bra. Små korta stunder hinner jag släppa taget om kroppens spänningar, lyssna på fågelkvitter och andas. Jag får ofta en känsla av att dessa korta stunder kommer fem år försent. Om jag kunnat ha dem under loppet av dessa år så hade jag kanske aldrig hamnat här. Nu känns de mest som plåster på ett sår som behöver sys.

Men ändå. Att den stund då jag hör fåglarna och själen lugnar sig en stund. Så har jag i alla fall chans att inse detta, som jag nyss skrivit. Och kanske kan bara själva insikten hjälpa mig. Hjälpa mig läka. Ta några steg till. Klappa mig på axeln och säga: Bra kämpat Helena. Du älskar, därför orkar du.

Nya stigar

För två månader sedan blev jag anmäld till en kurs i Stockholm som äger rum imorgon. Jag hade tänkt åka dagen innan och besöka goda vänner, så precis just nu skulle jag ha suttit på ett tåg mot huvudstaden. Men här sitter jag i barnens mörka rum och väntar på att Signe ska sluta snurra runt i sin säng och prata massa tok. Jag sitter inte på något tåg och ska inte på någon kurs. Allt är satt på paus. Tänk om jag hade vetat för två månader sedan att jag istället ägnar mina dagar åt att inte ägna mig åt något. Och en tax. 

Så. Jag försöker förhålla mig till att jag inte ska förhålla mig till något. Det är en heltidssysselsättning, må jag säga. Både taxen och icke-föehållande-arbetet. 

Vad försöker jag säga? Jo, för det första. Vad märkliga vändningar livet kan göra. Att vi skulle bli med hund var en oväntad vändning. Att Fredrik skulle ha en kollega vars vän föder upp småhundar som hade en tax som gav sig på deras frigående höns och behövde en fodervärd åt den lilla bedårande hönsjagaren. Och att det skulle bli vi. Det hade jag aldrig kunnat gissa för två månader sedan. Inte hade jag heller kunnat gissa att jag inte skulle åka på den där kursen som jag var anmäld till. Inte hade jag kunnat gissa att jag helt spontant skulle börja på yoga heller. Jag som aldrig satt en fot på en yogamatta i hela mitt liv. Nu upplever jag helt nya dimensioner av kroppen med hjälp av krigarepositionen och delfinen och allt vet vad. Min kropp behövde något nytt och ett tillfälle dök upp. Som att kroppen visste något som jag själv inte hade fattat, när jag till min egen förvåning anmälde mig till kursen. 

Jag försöker också säga det här med att förhålla sig till icke-arbete. Att ge dig själv ett okej i att få ägna tid till sig själv. Stå ut med den bedrägliga känslan av att vara onyttig. Istället se det som förståndigt investerad tid på sig själv. Jag behöver skapa nya neurologiska banor i huvudet som lär mig ett nytt sätt att se på vad "nyttigt" egentligen står för. De mest välupptrampade stigarna i våra huvuden tycks vara dem som går till negativa platser. 

Att ta ansvar för sitt mående och sin kropp är också en nytta. Egentligen den största nyttan man kan göra både sig själv och sin familj. Ändå är det viskande känslor som säger annat. Som rynkar på näsan åt mig och säger att jag är arbetsskygg. Att jag smiter undan. 

Vid yogapass och magnifika morgonpromenader med Taxen Ida skapas nya upplevelser av världen. Av mitt eget liv och av min omgivning. Hjärnan får en liten knuff framåt i arbetet att skapa nya stigar. 

Hela vår lilla by är översållad av maskrosor. Detta ogräs som gör världen så vacker med sina tusentals små solar. Allt är hur man väljer att se på saken. Vad är fint och vad som är fult. 

Jag jobbar på att se mig själv som fin. Jag ska försöka få den stigen att bli väl upptrampad. Tillsammans med Taxen Ida. 

För barnens skull

Som tystnaden när man klivit av bussen. Man har lite vingligt ställt sig i gången, väntat på att de gnisslande dörrarna ska öppna sig. Man stiger ut ur den instängda bussdoften och ner på knastrande grus. Med ett stånkande och mullrade moln av damm kör bussen i väg. Och det blir tyst. Man hör fåglar som kvittrar. Vinden friskar i lite och sveper över kinden. Du är framme. Du är fri. 

Att vara sjukskriven på grund av utmattningssyndrom är inget drömscenario precis. Om det hade funnits något annat sätt att göra det på, så hade det varit väldigt välkommet. Hade det gått att bygga in en chans till återhämtning i vardagen. Ett aningens mildare tempo i arbete. Om man hade befriats den ekonomiskt hårda piskan som slår oss med sina bryska tag. Om man hade fått koncentrera sig lite mer på en sak i taget. Istället för att göra ofrivilliga cirkuskonster med livet som insats och barnen, relationen, jobbet, ekonomin och drösen av samhällets krav som glödande klot slängda i luften. Jag som inte ens kan jonglera med bollar. Jag är inte skapt för stress. Ingen av oss är det, i allafall inte i längden. 

Men nu har jag klivit av jobbbussen. Jag tar djupa giriga andetag av tystnaden. Jag försöker andas ikapp några års icke-andandes. Jag försöker förvalta min tid väl. För barnbussen och relationsbussen och skötahemmetbussen och diverse andra små bussar åker jag fortfarande med varje dag. Men mitt mål är att klara resorna med dessa bussar väl. 

Särkilt barnens. Jag vill inte kliva på deras buss med en klump i magen och ilska i bröstet. Jag vill ägna min tid med dem att vara deras mamma, så att de känner min kärlek och vägledning som ett tryggt inre kompass under resten av deras liv. Inte som en perfekt förälder. Men en mänsklig förälder, som vill och orkar göra sitt bästa. För det är just detta som är en 

förälders uppgift. Men någonstans på vägen har det slarvats bort bland livspussel och lönebesked. Människans runda behov ska ständigt tryckas ner i fyrkantiga hål. 

Jag önskar att det funnits ett annat sätt att göra detta på. Men nu, för mig, med livet och samhället och vad det än är som gjort att jag hamnar just här. Så omfamnar jag min sjukskrivning och ser den som en välsignelse. 

Så än hur bakvänt det kan tyckas vara. Om sjukskrivningen kan få mig att orka och vilja vara förälder igen. Så är den det bästa som har hänt mig.