Det inre trafikkaoset

Vi människor vi består av ett myller av tankar. I en värld av ett myller av budskap.

Vi har kroppar som transporterar runt oss i världen och så ett huvud på toppen. Och där inne pågår ett frenetiskt tänkande. Om det gick att kika in i våra huvuden tror jag det skulle likna en enorm trafikkorsning under rusningstrafik. Eller kanske en myrstack under sin allra mest aktiva period. Alla dessa bilar eller myror som är på väg åt olika håll, men olika agendor och olika slutestinationer. Med olika syften.

Vissa tankar vill reda ut, andra vill bearbeta, en tredje tolka känslor, en ytterligare försöker förstå vad som händer, skapa argument, fördärva, uppmuntra, planera, värdera, analysera, redigera, nyansera, bombadera. Här befinner vi oss. I våra trafikkaos till hjärnor och försöker leva våra liv.

Samtidigt som vi får lika många, nej, många fler, intyck på samma gång. Sedan i summan av kardemumman av allt detta ska vi försöka hitta ett sätt att vara tillfreds med oss själva och våra liv. Det är ju det som liksom ofta är själva målet med nästan allting vi gör. Att vara tillfreds med oss själv, våra kroppar och våra liv. Men vägarna dit är ofta så komplicerade och förvirrade. Vi får alltid så motstridig information om hur vi ska nå dit.
"Du har allt du behöver", "Du ska skapa din egen lycka", "Din kropp är bra som den är", "Du behöver gå ned i vikt för att duga","Du är en bra förälder som gör ditt bästa","Du behöver bli en bättre förälder, det du gör är inte bra nog (dvs, alla andra lyckas bättre än dig)."

And so it goes on. Och det vi egentligen bara vill, är att trivas med oss själva. Vara lyckliga. Må bra. Gå och lägga oss på kvällen med en skön känsla i själen. 

Men vi ser inte vägen dit för all trafik. Att lyssna på, och försöka följa, allt som meddelas oss varje dag är en praktisk och mental omöjlighet. Det behöver man inte ha en examen i psykologi för att förstå. Så därmed behöver vi arbeta upp strategier för att sålla mellan alla yttre budskap och våra inre tankar.

Skapa trafikregler, helt enkelt. För att göra detta tror jag vi i stor utsträckning använder oss av välkända, beprövade metoder, dvs troligtvis de som våra föräldrar använde, eller de som människor vi omger oss av i vardagen, använder. Vi  skalar bort budskap från politiker, eller så sätter vi all vår tro på dem. Eller så använder vi miljön som orienteringsvertyg eller så vi följer lusten och känslorna, alternativt betonar vi våra liv på fysiskt utseende och materiella saker, eller så väljer vi inre verkligheter i form av tro, andlighet eller sökande. Kanske håller vi oss till svartvita och enkla sanningar. Dessa skapar tydliga och raka trafikled. Eller så försöker vi effektivt sortera in allting i en regnbåge av tankar och budskap och då kan det bli lite surrigare i huvudet, för då är det mycket som ska få plats.

Så hur gör du? Hur gör jag? Vilka väljer vi att vara?

I mitt inre är det ett surrigt myller. Jag vill så gärna få plats med så mycket. Tröskeln till mitt medvetande är låg. Jag tar in det allra mesta som kommer i min väg. Det blir ofta trafikkaos. Blinkande vägarbetarlampor och omdirigering av trafiken. Jag omprövar, bearbetar och analyserar. Alla tankar kopplas ihop med känslor och det blir ofta översvämning i trafikkaoset. Jag försöker manövrera mig framåt mot förnöjsamhet och glädje, varje dag, i mitt guppande hav av medvetna och omedvetna tankar och känslor.

Jag vet att vi är många som får kämpa med vår trafik. Men i slutändan tror jag det är något gott. Kanske blir man förtvivlad ibland, utmattad av allt tänkande och kaosartat inre trafikliv. Men mycket hellre så, än att mina tankar gick i exakta led. Trafik i raka led, i jämn fart, utan att svänga av, utan att någonsin uppleva hur vacker omgivningen är.

För ibland får man uppleva de vackraste platserna när man kört av på fel avfart. Det kanske skapar lite extra arbete och kräver extra tid och kraft. Men man har fått se mer. Upplevt mer.

Saker. Människor. Känslor. Man annars aldrig hade fått se. Upplevelser du hade varit en fattigare människa utan. 

Som karameller för din själ

Det var så vackert ute ikväll att det nästan gjorde ont. Glöm inte att se det. Glöm inte att titta på allt det outsägligt vackra. Och spara det. Till dagar då allt går i grått. Då färger är en dröm. Minns då det vackra. Som karameller för din själ. 

Min själs terapi

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. 

Min själ och hjärta. Mitt liv. Och kvalitén på allt i det. För min själ är en svamp. Den suger in allt. Den försöker bära allt. 

Jag går vägen fram. Jag känner allt. Allt som jag ser och hör. Det är en grusväg som leder mig genom den lilla by där jag bor. Eller mer som en samling hus, som ligger efter en liten grusväg, på landet. Under fötterna knastrar gruset. En gök kockoar någonstans gömd bland skogens grenar på min vänstra sida. Suset i trädtopparna. Fåglar som kvittrar ivrigt i glad aftonsång.

Jag ser blommor. Alla dessa tusentals blommor. Det är nästan överväldigande att ta in. Smörblommor, hundkex, midsommarblomster, lupiner, syrener och en och annan prästkrage. Sedan säkerligen en hel del blomster jag inte kan namnet på.

Juni är en intensiv sinnesintrycksmånad. Alla detaljer, alla utsökta vackra detaljer. Hundkexens vita broderimönster med de gula smörblomsstänken som bakgrund. Det fylliga gröna gräset är dess kanvas, de lilablå midsommarblomstern accentuerar konstverket. Konstverken. Alla tusentals konstverk som jag passerar. På denna lilla promenad längs grusvägen. 

Dofterna. De fyller mig utifrån och långt ner i djupet av mig. Söta blommiga dofter. Fukt från marken och träden från det stilla försommarregnet som  nyss föll. 

Himlen som takmålning. Just nu med dramatiska penseldrag. Mörka, tyngda moln går över till en liten ljus fjäderliknande molnkant, där solens strålar sipprar fram som ljuspelare.

När sedan strålarna träffar marken så blir skogen upplyst i bakljus och förvandlar björkens löv till tusentals lysande gröna smaragder. 

Känslorna. De fyller mig, ständigt och alltid. Allt omkring mig kilar in och hittar en plats i min kropp. Tillsammans med ilande tankar om livet, så blandas naturens vackra sötma med en inre gråare ton. Dessa två möts i en bitterljuv glädje. Skönheten runtomkring mig hejar på mitt inre ljus och efter ytterligare några minuter vinner det ljusa över det mörka. Blommorna och ljuden och dofterna tar hem kampen om min sinnesstämning och jag är lätt om hjärtat när jag stiger tillbaka in i mitt hus. 

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi.

Detta till skillnad mot att bo bland intryck. Bland röriga, brokiga och många gånger krävande, intryck. Bland många andra människor, bland ljud, ljus, pockande rörelse. 

Alla intryck pilade in och satte sig i min kropp också när jag bodde i Stockholm. Men då bestod min kvällsstund inte var en grusväg med blommor, utan en överfull tunnelbanevagn full av trötta, glada, arga, pratande, tysta, stirrande, bleka, slitna, snygga, välvilliga, illvilliga, ovanliga och ordinära människor. Och såklart är det ju inget märkligt med detta. Det är vardagen för miljontals människor varje dag över vår jord. 

Men för mig är det märkvärdigt. Inte att jag har en åsikt, inte att det är att jag tycker något för eller emot. Utan min själ. Den känner. Den känner sönder sig. 

Så, min lott blir. Oavsett om jag vill eller inte. Oavsett om jag kniper ihop mina ögon och försöker barakera min själ. Så blir min lott att bära alla dessa människors ansiktens och dofter och ljud. De hittar in i mig. De bänder sig in. 

Det nötte mitt inre och slet på min själ. 

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. Grusvägen genom byn. Min själs terapi. 

Slå ut i friskhet

När jag kom hem från jobbet hade jag som vanligt tröttheten som en mantel över ryggen. Nattsömnen var ytlig, som att jag guppade ovanpå drömmarnas land istället för att dyka ner i den. I morse signalerade huvudet sin vanliga surrande protest, när jag ändå packade iväg mig i bilen och satte igång med dagen.

Men ute. Ute möttes jag av den vaknande dagen. Och inte bara det. Den vaknande våren. Det vaknande livet. Det ser man på trädens knoppar och gröna grässtrån mot husväggen. 

Men man kan även märka det på ett annat sätt. Som ett tyst sjudande. En vibrerande känsla som ligger i luften. Det viskar: "Snart. Snart kommer det. Snart."

Grönskan kommer. Värmen. Livet kommer. Snart. 

Fastän min kropp surrar besvärat av den ständigt gnagande tröttheten, kommer ändå en förunderlig lätthet över mig. En iver. Över att ännu en gång få stå mitt i miraklet när det sker. Att se en till synes död natur väckas till liv. 

Kanske blir min fysiska kropp inspirerad av läkningen som den upplever omkring sig. Som att jag, bara genom att vara här och nu, en dag i maj, får en gratisskjuts av vårens framfart. Som ett klingande skratt som smittar av sig. Som en fysisk beröring från naurens kraft som sipprar in i mig, som små, små värdefulla droppar av en dundermedicin. 

För alla typer av läkande behövs tid. Att vittna våren återkomma till vår värld är att få en explosionsartad påminnelse om att tillfrisknande kommer ske. Naturen har det nedlagt i sig vad den behöver göra. På samma sätt vet min kropp. När tiden är rätt. Kommer också min kropp vakna upp i en vår. Och slå ut i friskhet. 

Kanske nästa april

DEN MENTALA RULLATORN

En helg i april. Solen tittar fram, fåglarna kvittrar och ingen tid att passa. 

Två barn är sju år, ett barn är inne på sitt tionde år. Friska. Välmående. Barn. 

En mamma. Som är inne på sitt 39:onde biologiska år. Men. Som känner sig som 89 mentala år. I alla fall då och då. Som nu. I slutet av denna helg i april. Då solen tittade fram, fåglarna kvittrade och vi inte hade någon tid att passa. 

Darrningar går genom kroppen av trötthet. Allt gränsdragande. Varje "nej" som slitit på hela ens väsen. Allt jätteangeläget vill ska hända nu, nu, nu. Allt syskonuppgörande. Alla ljud, alla aktiviter, all mat som ska ordnats och plockas undan. Allt uppmärksamhetssökande, alla små och stora gränser som ska tänjas. 

Man borde vara en supermänska. Eller i alla fall, så borde man vara sina biologiska 39 år. 

Så är man istället en extratrött 89-årig inre människa. Som andfådd och darrig stapplar fram med sin mentala rullator. Som vet precis vad den egentligen vill göra, vara och säga, men kroppen lyder inte såsom den borde. Såsom den gjorde.

Men nu är helgen avklarad. Förhoppningsvis så blir någon annan helg bättre. Vi har ju alltid maj att se fram emot. Eller juni. Eller kanske april nästa år. 

Då hoppas jag att jag har skrotat min mentala rullator och satt min inre uråldriga människa på hemmet. Så att jag får leva mitt liv som den ålder jag är och skutta fram. Eller i alla fall promenera spänstigt. 

Kanske nästa år.

Sex år av mitt enda liv

Idag är det jubileum. För sex år sedan idag, skrev jag mitt allra första inlägg. 

5 april 2010

Jag är människa, alltså mänsklig. Jag försöker utgå ifrån det. Det finns så oändligt många titlar man kan ge sig själv, beroende på var som livet fört en. Två titlar som jag fortfarande försöker vänja mig mig vid är; Tvillingmamma och trebarnsmor.

Orsaken till dessa titlar är mina himlabitar Leonard, Signe och Henry. Storebror är tre år och småsyskonen ett. De är fantasiska varelser, trollungar, älskade vansinnesgörare. Precis som alla barn.

Så jag är tvillingmamma och trebarnsmor. Vad säger det egentligen om mig? Livet rinner likt skvättande vårbäck och tar sina knycker och byter kurs. Helt oförutsägbart och ivrigt föränderligt. Jag blir yr om jag försöker förstå. Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva.

Så mitt i allt detta skvättande, hoppande och fullkomligt förbryllande livet jag lever så hjälper det mig att berätta om det. Filosofera om det. Ge ifrån mig lite tankar som kanske kan uppmuntra någon annan. Garva åt det. Om att vara en MÄNNISKA mitt i det snoriga, kladdiga, bärande, vakande, släpande, fixande och trixande och fantastiska man kallar att vara förälder.

5 april 2016

Ingenting och allting har förändrats sedan dess. Det är sig likt, att vara mamma. Hur paradoxalt fruktansvärt fantastiskt det är. Hur man varje dag får konstruera nya sätt att förhålla sig till sin uppgift. 

Sen är det en del som inte är sig riktigt likt. Den skvättande vårbäckens krön har tagit en del oväntade krökar som jag nog inte kunnat ana när jag skrev det första inlägget. Som att jag fått utmattningssyndrom. Som att jag och Fredrik beslutade att gå skilda vägar. 

Allt det vi fått göra - de svåra besluten vi fått lov att ta - för att behålla en vinnande kurs. För att fungera som föräldrar och må bra som människor. Bryta en spiral av endast överlevnad, för att också skapa levnad. Utveckling. 

Gemensamt tog Fredrik och jag detta allra svåraste beslut. För varandras skull. Och nu tar jag ständigt egna beslut, för min egen rehabiliterings skull. Försöker skapa förutsättningar för ett läkande. 

Dessa år av "Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva" - tog tillslut ut sin rätt. 

Vi kämpade. Vi gjorde det bra! Våra glada välmående barn är vårt vackraste kvitto. Men annat fick ta stryk. Som sagt. Min hälsa. Djupa hål av trötthet som inte längre går att övervinna med att "bita ihop". 

Sex år, en evighet, ett ögonblick. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. 

Men det är mitt enda liv. Så det är, hur man än vänder och vrider på det, en ofattbar gåva. 

Osäkert väderläge

Tänk er en vanlig svensk sommardag. Det är behagligt i luften och man går ut för att se hur vädret verkar. Kan det vara en dag då man faktiskt skulle kunna satsa på ett strandbesök, eller är det en dag då utflyktsplanerna får vänta på grund av osäkert väder? På delar av himlen syns den vackra djupblå himlen och ger hopp om vackert väder. På en annan del av himlen drar molnfronten ihop sig och ser oroväckande mörk ut. Kan innebära regn eller i värsta fall åska. Men just för tillfället lyser solen obekymrat på den blåa delen av himlen och gör hela världen färgstarkt ljus. Med den starka solen i ansiktet känns hotet om molnfronten både avlägsen och osannolik. Stegen känns lätta med solen härligt värmande på axlarna och sinnet känns lika ljust som solens lekande strålar. En sommardag med sol får hela livet att kännas behagligt att leva. Man packar sina saker och ger sig iväg till stranden, stark och glad till mods.

En bit in på dagen, som börjat väldigt angenämt med både sol, bad och en glass i solgasset, så kommer väderomslaget. Det börjar med att solen går i moln och man tittar upp mot himlen. Det som precis nyss verkat som en ohotad sol har nu på ett slag förvandlats till en nästan helt svart himmel. På bara några ögonblick går dagen från att kännas varm och ljus, till mörk och kall. Samtidigt som solen försvinner så börjar det blåsa också. Rejält. Tidningar och handdukar som man spritt omkring sig på stranden börjar plötsligt flaxa iväg åt olika håll, så man får jaga efter rymmande korsordsblad samtidigt som man snabbt försöker hoppa i ett par byxor för att inte frysa ihjäl. Huttrande springer man till bilen och när man stuvat in det sista i bakluckan faller första regndroppen. Sedan är det som att hela himlen öppnar sig och det regnar resten av dagen.

Som i ett slag känns den varma, ljusa dagen - som var bara för en kort stund sedan - helt avlägsen. Som att det hade skett en annan dag. I en annan värld. Den soliga världen var en värld med andra färger, andra känslor och ljud. Med värme, styrka och lust. Som nu blivit förvandlad till en ogästvänlig plats där det är kallt, blött och grått. Fastän jag tittar på samma sak som nyss; samma hus, samma träd, samma gata så är de inte alls desamma. Den ljusa världen är borta och istället har jag framför mig en dyster parallellvärld.

Så varför denna djupdykning i svenskt sommarväder? Jo, för det jag nyss beskrivit är en exakt spegling av livet med utmattningssyndrom. Precis så oförutsägbart, med precis så tvära vändningar.

Att vädret kan vända från underbart varm frid och fröjd till iskall hagelstorm - ja, det vet alla som bor i Sverige. Vi är vana. Vi ifrågasätter inte vädrets nycker. Vi vet att det är något vi måste leva med och acceptera när vi bor i detta nordliga undersköna land. Men en medmänniska, en kollega, en mamma, en partner. Som verkar glad och stark den ena stunden och knappt kommer ur sängen nästa, det är inte lika enkelt att förstå. Och det är ju inte så konstigt. För så ska det inte behöva vara. Det beror ju på att något är fel ställt med den människan. En lömsk liten rackare till sjukdom som kallas utmattning.
 Normalt sett så blir man mer långsamt uttröttad, till exempel i slutet på en lång dag. Man är troligtvis pigg även på eftermiddagen om man varit pigg på förmiddagen. Det är något som man mer eller mindre kan räkna med hos människorna man har omkring sig, om de inte är sjuka, gamla eller har en riktigt usel dag. Men en människa som ser ut som den är precis så pigg som vemsomhelst - och som för den delen också kanske själv utger sig för att känna sig pigg - borde inte rimligtvis störtdyka ner i ett hål av trötthet efter två timmar. Nej. Det är inte så det är tänkt. Så det är inte märkligt att det är svårt att begripa för den som inte vet. Eller inte riktigt förstår. Att den människan faktiskt är sjuk, hur pigg den än sett ut. Hen har problem med det inre väderläget, tillika kraften och orken. Det är i uppror. Man kan tro att man orkar. Man packar sin väska för en dag på jobbet. Solen skiner och molnen tycks avlägsna. Man sätter igång och arbetar och så - BOOM. Regnvädret drar in. Himlen öppnar sig. Störtskur. Tvärslut.

Då är det bara att kura ihop sig tills ovädret passerar. Vänta på att molnen spricker upp. Och så göra ett nytt försök.
 
Så till er som tycker det verkar märkligt med folk som "plötsligt inte orkar". Tänk på alla de gånger du hastigt fått springa och söka skydd från regnet en till synes solig sommardag. Tänk på det nästa gång du träffar en utmattad. Tänk väderomslag

"Den människan måste leva med ett ständigt osäkert väderläge". Tänk så.