Superhjältetiden är över

Det  enda jag vill, är att orka med mitt eget liv. Det är det jag vill. Mer än allt annat i världen. Den viljan har burit mig genom omöjliga perioder i livet likt en superhjälte. Man har tagit sig igenom brinnande hav och hoppat över livets lava. Ramlat ner i svarta hål och kravlat sig upp igen. 

Men så en dag, kraschade jag. Eller ja. Flera dagar. Många dagar. Men jag försökte igen. Med en dåres envishet. Tills jag inte längre kunde strunta i att jag  egentligen inte orkade. Jag kunde inte längre flyga med inbillade förmågor. Superhjältekrafterna tog slut. Och sen tog liksom hela jag slut. Och då var det endast kvar är en utmattad människa med en vilja. En vilja att bli frisk. 

Frisk var det, ja. För sjukskriven vill ju helt ärligt ingen normalt fungerande person vara. En levnadsglad människa mitt i livet, med tre barn, med rätt hög utbildning och med en och annan talang. Och med oändliga möjligheter kvar i livet att utforska!

Jaha. Så jag dammar av superhjältedräkten och svarar upp på alla områden i livet, alla planeringar och bedömningar. Jag märker att det naggar på kraften men viljan skarvar. Sedan börjar der nöta lite mer på resurserna, så nya lösningar måste födas fram. Det har ju funkat förr. Jag lagar lite hål i superhjältedräkten och fortsätter framåt. För framåt vill man. Måste man. Måste och vill man. 

Tills. Man vill. Så mycket. Att flygförmåga upphör mitt under pågående uppdrag. Och man kraschlandar. Denna gång in ett ännu svartare hål. 

Superhjältedräkten brinner upp i hjärnans överhettning och flyter sedan iväg i trötthetens mörka hav.

Och här ligger jag på hålets botten med min värdelösa vilja. Den sätter inte mat på bordet, den drar inte in pengar på kontot, den lägger inte mina barn eller får mig att fortsätta framåt. Den ekar tomt. Superhjältiden är slut. För en vilja utan förmåga eller kraft att genomföra  är ingenting. Är tomhet. Ett icke-varande. Det är lika befängt som viljan att trolla mig själv till Hawaii, eller månen. Lika lite kan jag vilja fram något mer i mitt liv. Det är slutviljat. Jag måste ha pengar på kontot för att kunna ta ut. Jag måste ha kraft i kroppen för att kunna vilja mig framåt mer. 

Men läkare och försäkringskassa menar annat. De menar att jag ska klara vissa saker. Leverera en arbetsförmåga och friskhetsgrad. Så tycker de. Lika befängt som att jag har viljat hålla med dem. För så här är det ju, att man får tycka precis vad man vill. Vilja hur mycket man vill. Men det gör inte saker till sanning. Det skapar inte magi. Det trollar mig inte till månen. Eller till friskhet. 

Det enda som kan trolla fram en endaste sak. Är tid. Tid till återhämtning.

För superhjältetiden är över. Dräkten har brunnit upp. Det enda som kan rädda mig ur spillrorna nu är tid. Tid att läka.

Välj tacksamhet

Jag är tacksam för livet. Jag skriver det igen. Jag är tacksam för livet.

Är mitt liv perfekt? Nej. Har jag allt, precis allt, jag önskat mig? Eh, långt ifrån. Hindrar detta mig, eller någon annan, att vara tacksam för livet? Igen, nej. Är jag forcerad till att vara tacksam på grund av att jag vet att så många i världen har det dåligt, lever i krig, förtryck, inte har mat för dagen, måste oroa sig för sin säkerhet eller hur de ska kunna skapa sig en framtid? Nej. Jag kan inte ha andras misär som grund för min egen tacksamhet. Det kallas snarare dåligt samvete. Och hur ska jag kunna ha dåligt samvete för omständigheter som jag inte rår över? Jag kan faktiskt inte ha dåligt samvete över att jag inte behövt vara riktigt rädd, riktigt ensam eller riktigt hungrig en enda dag i mitt snart fyrtioåriga liv.

När jag föddes i april 1977 i Sverige så föddes helt säkert ett flickebarn i Syrien, en annan i Uganda och en tredje i Ryssland (som inte ens fanns då, utan dåtidens Sovjet). Hur det kom sig att just jag hade tur att födas i ett sådant rikt och fredligt land, det är ett av livets stora gåtor.

Eller ska man vända på steken. Tänk om historien gjort Uganda till ett av världens mest välbärgade land? Och alla tyckte så synd om de stackarna som hade oturen att födas i det mörka, kalla eländiga Sverige. Ja, det höll ju faktiskt på att bli så i början av 1900-talet. Sen är det ju för väl att alla länder inte är som Sverige, fy vad trist det skulle vara. Men sen skulle vårt överflöd ha kunna fördelats lite bättre. Men nu var det ju inte världens historia eller politik som jag skulle ägna mig åt, utan tacksamhet. (Även om det i tankar kring tacksamhet kanske är nyttigt att lyfta perspektivet något). Men som sagt, dåligt samvete för att vi har det så bra i Sverige leder inte per automatik till en genuin tacksamhet för livet. Nej, för ingen forskning som jag har läst i alla fall, tyder på att vi är lyckligare i Sverige på grund av vår välfärd. Så det är verkligen att börja i fel ände.

Så. Tacksamhet. Är det en känsla? Ja, det kan det vara. Man kan känna sig tacksam. En skön tillfredsställelse kan infinna i hela kroppen och fylla sinnet med lycka. Som idag. När jag hade klippt gräset och var svettig som en gnu och bromsarna hade festat på mina svettiga armar och ben under hela klippningen. Med svetten fortfarande droppande från hakan hoppade jag in i bilen och körde till en avskild badplats och dök ner i det sammetslena sjövattnet. Vattnet var alldeles stilla och en perfekt avbild av himlen reflekterades på ytan. Jag svalkades i vattnet och kom upp på bryggan likt en förnyad människa. Solen tittade fram och torkade mitt droppande hår. Det var då tankarna om tacksamhet dök upp i mitt huvud. Jag kände mig så oerhört tacksam. För livet, för att kunna bada i en ren sjö, för att det är sommar, för att jag har så mycket fint i mitt liv.

Men tacksamhet kan, anser jag, likväl helt enkelt vara ett beslut. Ibland måste vi ta viljebeslut. Vi kan inte alltid vänta in att det perfekta känslan ska infinna sig. Då kanske vi bara skulle vara tacksamma för livet ett par-tre gånger per år. Ja, en fin sommardag. När man är på en skolavslutning och sjunger "Den blomster tid nu kommer" och när man blivit frisk från magsjuka. (Eller hur? Visst är man väl aldrig som tacksam för att vara frisk och må bra som när man varit magsjuk? Återigen. Vi har en tendens att behöva ha något miserabelt att relatera till för att vi ska känna oss tacksamma.)
Hursomhelst. Jag tror att man kan vara tacksam väldigt mycket oftare. Varje dag faktiskt. Om man går in för det. Jag ska inte säga att jag är där själv, ännu. Det är därför jag skriver det här inlägget. För att hjälpa mig själv att förstå detta bättre.

Ett tag nu har jag haft tunga tankar på släptåg. Eller ni vet som i serietidningar, när ett mörkt moln följer efter figuren och gör att det är dåligt väder bara precis där hen är. Och runtomkring skiner solen. Jag har sett på allt det bra och fina jag har omkring mig, men inte känt tacksamhet. Och väldigt sparsamt med lycka och glädje. Jag har verkligen ansträngt mig att känna tacksamhet och glädje, men känslorna är som en trotsig ponny som står fastfrusen på fläcken än hur man lockar och drar.

Vi kan inte alltid vänta in känslorna. Vi kan inte vänta med att leva tills allt känns härligt och glatt. Vi (jag) måste bestämma oss (mig) för att vara tacksam. Det låter kanske klichéartat och präktigt, men det är likväl sanningen. Och du behöver inte titta på Aktuellt först och få dåligt samvete för flyktingarna. Dem kan du ge din empati och medmänsklighet ändå. Skänka pengar och engagera dig ideellt. Vem vet kanske det till och med gör att du känner dig mer tacksam. Men tacksamheten ska inte grunda sig på det vi har runtomkring oss. På yttre omständigheterna. Det måste grunda sig inuti dig själv.

Så välj att vara tacksam idag. Du har inget att förlora. Det enda som kan hända är att du mår lite bättre och får en liten skönare inställning till livet.

 Och om du inte klarar det. Börja försök.

Det inre trafikkaoset

Vi människor vi består av ett myller av tankar. I en värld av ett myller av budskap.

Vi har kroppar som transporterar runt oss i världen och så ett huvud på toppen. Och där inne pågår ett frenetiskt tänkande. Om det gick att kika in i våra huvuden tror jag det skulle likna en enorm trafikkorsning under rusningstrafik. Eller kanske en myrstack under sin allra mest aktiva period. Alla dessa bilar eller myror som är på väg åt olika håll, men olika agendor och olika slutestinationer. Med olika syften.

Vissa tankar vill reda ut, andra vill bearbeta, en tredje tolka känslor, en ytterligare försöker förstå vad som händer, skapa argument, fördärva, uppmuntra, planera, värdera, analysera, redigera, nyansera, bombadera. Här befinner vi oss. I våra trafikkaos till hjärnor och försöker leva våra liv.

Samtidigt som vi får lika många, nej, många fler, intyck på samma gång. Sedan i summan av kardemumman av allt detta ska vi försöka hitta ett sätt att vara tillfreds med oss själva och våra liv. Det är ju det som liksom ofta är själva målet med nästan allting vi gör. Att vara tillfreds med oss själv, våra kroppar och våra liv. Men vägarna dit är ofta så komplicerade och förvirrade. Vi får alltid så motstridig information om hur vi ska nå dit.
"Du har allt du behöver", "Du ska skapa din egen lycka", "Din kropp är bra som den är", "Du behöver gå ned i vikt för att duga","Du är en bra förälder som gör ditt bästa","Du behöver bli en bättre förälder, det du gör är inte bra nog (dvs, alla andra lyckas bättre än dig)."

And so it goes on. Och det vi egentligen bara vill, är att trivas med oss själva. Vara lyckliga. Må bra. Gå och lägga oss på kvällen med en skön känsla i själen. 

Men vi ser inte vägen dit för all trafik. Att lyssna på, och försöka följa, allt som meddelas oss varje dag är en praktisk och mental omöjlighet. Det behöver man inte ha en examen i psykologi för att förstå. Så därmed behöver vi arbeta upp strategier för att sålla mellan alla yttre budskap och våra inre tankar.

Skapa trafikregler, helt enkelt. För att göra detta tror jag vi i stor utsträckning använder oss av välkända, beprövade metoder, dvs troligtvis de som våra föräldrar använde, eller de som människor vi omger oss av i vardagen, använder. Vi  skalar bort budskap från politiker, eller så sätter vi all vår tro på dem. Eller så använder vi miljön som orienteringsvertyg eller så vi följer lusten och känslorna, alternativt betonar vi våra liv på fysiskt utseende och materiella saker, eller så väljer vi inre verkligheter i form av tro, andlighet eller sökande. Kanske håller vi oss till svartvita och enkla sanningar. Dessa skapar tydliga och raka trafikled. Eller så försöker vi effektivt sortera in allting i en regnbåge av tankar och budskap och då kan det bli lite surrigare i huvudet, för då är det mycket som ska få plats.

Så hur gör du? Hur gör jag? Vilka väljer vi att vara?

I mitt inre är det ett surrigt myller. Jag vill så gärna få plats med så mycket. Tröskeln till mitt medvetande är låg. Jag tar in det allra mesta som kommer i min väg. Det blir ofta trafikkaos. Blinkande vägarbetarlampor och omdirigering av trafiken. Jag omprövar, bearbetar och analyserar. Alla tankar kopplas ihop med känslor och det blir ofta översvämning i trafikkaoset. Jag försöker manövrera mig framåt mot förnöjsamhet och glädje, varje dag, i mitt guppande hav av medvetna och omedvetna tankar och känslor.

Jag vet att vi är många som får kämpa med vår trafik. Men i slutändan tror jag det är något gott. Kanske blir man förtvivlad ibland, utmattad av allt tänkande och kaosartat inre trafikliv. Men mycket hellre så, än att mina tankar gick i exakta led. Trafik i raka led, i jämn fart, utan att svänga av, utan att någonsin uppleva hur vacker omgivningen är.

För ibland får man uppleva de vackraste platserna när man kört av på fel avfart. Det kanske skapar lite extra arbete och kräver extra tid och kraft. Men man har fått se mer. Upplevt mer.

Saker. Människor. Känslor. Man annars aldrig hade fått se. Upplevelser du hade varit en fattigare människa utan. 

Som karameller för din själ

Det var så vackert ute ikväll att det nästan gjorde ont. Glöm inte att se det. Glöm inte att titta på allt det outsägligt vackra. Och spara det. Till dagar då allt går i grått. Då färger är en dröm. Minns då det vackra. Som karameller för din själ. 

Min själs terapi

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. 

Min själ och hjärta. Mitt liv. Och kvalitén på allt i det. För min själ är en svamp. Den suger in allt. Den försöker bära allt. 

Jag går vägen fram. Jag känner allt. Allt som jag ser och hör. Det är en grusväg som leder mig genom den lilla by där jag bor. Eller mer som en samling hus, som ligger efter en liten grusväg, på landet. Under fötterna knastrar gruset. En gök kockoar någonstans gömd bland skogens grenar på min vänstra sida. Suset i trädtopparna. Fåglar som kvittrar ivrigt i glad aftonsång.

Jag ser blommor. Alla dessa tusentals blommor. Det är nästan överväldigande att ta in. Smörblommor, hundkex, midsommarblomster, lupiner, syrener och en och annan prästkrage. Sedan säkerligen en hel del blomster jag inte kan namnet på.

Juni är en intensiv sinnesintrycksmånad. Alla detaljer, alla utsökta vackra detaljer. Hundkexens vita broderimönster med de gula smörblomsstänken som bakgrund. Det fylliga gröna gräset är dess kanvas, de lilablå midsommarblomstern accentuerar konstverket. Konstverken. Alla tusentals konstverk som jag passerar. På denna lilla promenad längs grusvägen. 

Dofterna. De fyller mig utifrån och långt ner i djupet av mig. Söta blommiga dofter. Fukt från marken och träden från det stilla försommarregnet som  nyss föll. 

Himlen som takmålning. Just nu med dramatiska penseldrag. Mörka, tyngda moln går över till en liten ljus fjäderliknande molnkant, där solens strålar sipprar fram som ljuspelare.

När sedan strålarna träffar marken så blir skogen upplyst i bakljus och förvandlar björkens löv till tusentals lysande gröna smaragder. 

Känslorna. De fyller mig, ständigt och alltid. Allt omkring mig kilar in och hittar en plats i min kropp. Tillsammans med ilande tankar om livet, så blandas naturens vackra sötma med en inre gråare ton. Dessa två möts i en bitterljuv glädje. Skönheten runtomkring mig hejar på mitt inre ljus och efter ytterligare några minuter vinner det ljusa över det mörka. Blommorna och ljuden och dofterna tar hem kampen om min sinnesstämning och jag är lätt om hjärtat när jag stiger tillbaka in i mitt hus. 

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi.

Detta till skillnad mot att bo bland intryck. Bland röriga, brokiga och många gånger krävande, intryck. Bland många andra människor, bland ljud, ljus, pockande rörelse. 

Alla intryck pilade in och satte sig i min kropp också när jag bodde i Stockholm. Men då bestod min kvällsstund inte var en grusväg med blommor, utan en överfull tunnelbanevagn full av trötta, glada, arga, pratande, tysta, stirrande, bleka, slitna, snygga, välvilliga, illvilliga, ovanliga och ordinära människor. Och såklart är det ju inget märkligt med detta. Det är vardagen för miljontals människor varje dag över vår jord. 

Men för mig är det märkvärdigt. Inte att jag har en åsikt, inte att det är att jag tycker något för eller emot. Utan min själ. Den känner. Den känner sönder sig. 

Så, min lott blir. Oavsett om jag vill eller inte. Oavsett om jag kniper ihop mina ögon och försöker barakera min själ. Så blir min lott att bära alla dessa människors ansiktens och dofter och ljud. De hittar in i mig. De bänder sig in. 

Det nötte mitt inre och slet på min själ. 

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. Grusvägen genom byn. Min själs terapi. 

Slå ut i friskhet

När jag kom hem från jobbet hade jag som vanligt tröttheten som en mantel över ryggen. Nattsömnen var ytlig, som att jag guppade ovanpå drömmarnas land istället för att dyka ner i den. I morse signalerade huvudet sin vanliga surrande protest, när jag ändå packade iväg mig i bilen och satte igång med dagen.

Men ute. Ute möttes jag av den vaknande dagen. Och inte bara det. Den vaknande våren. Det vaknande livet. Det ser man på trädens knoppar och gröna grässtrån mot husväggen. 

Men man kan även märka det på ett annat sätt. Som ett tyst sjudande. En vibrerande känsla som ligger i luften. Det viskar: "Snart. Snart kommer det. Snart."

Grönskan kommer. Värmen. Livet kommer. Snart. 

Fastän min kropp surrar besvärat av den ständigt gnagande tröttheten, kommer ändå en förunderlig lätthet över mig. En iver. Över att ännu en gång få stå mitt i miraklet när det sker. Att se en till synes död natur väckas till liv. 

Kanske blir min fysiska kropp inspirerad av läkningen som den upplever omkring sig. Som att jag, bara genom att vara här och nu, en dag i maj, får en gratisskjuts av vårens framfart. Som ett klingande skratt som smittar av sig. Som en fysisk beröring från naurens kraft som sipprar in i mig, som små, små värdefulla droppar av en dundermedicin. 

För alla typer av läkande behövs tid. Att vittna våren återkomma till vår värld är att få en explosionsartad påminnelse om att tillfrisknande kommer ske. Naturen har det nedlagt i sig vad den behöver göra. På samma sätt vet min kropp. När tiden är rätt. Kommer också min kropp vakna upp i en vår. Och slå ut i friskhet. 

Kanske nästa april

DEN MENTALA RULLATORN

En helg i april. Solen tittar fram, fåglarna kvittrar och ingen tid att passa. 

Två barn är sju år, ett barn är inne på sitt tionde år. Friska. Välmående. Barn. 

En mamma. Som är inne på sitt 39:onde biologiska år. Men. Som känner sig som 89 mentala år. I alla fall då och då. Som nu. I slutet av denna helg i april. Då solen tittade fram, fåglarna kvittrade och vi inte hade någon tid att passa. 

Darrningar går genom kroppen av trötthet. Allt gränsdragande. Varje "nej" som slitit på hela ens väsen. Allt jätteangeläget vill ska hända nu, nu, nu. Allt syskonuppgörande. Alla ljud, alla aktiviter, all mat som ska ordnats och plockas undan. Allt uppmärksamhetssökande, alla små och stora gränser som ska tänjas. 

Man borde vara en supermänska. Eller i alla fall, så borde man vara sina biologiska 39 år. 

Så är man istället en extratrött 89-årig inre människa. Som andfådd och darrig stapplar fram med sin mentala rullator. Som vet precis vad den egentligen vill göra, vara och säga, men kroppen lyder inte såsom den borde. Såsom den gjorde.

Men nu är helgen avklarad. Förhoppningsvis så blir någon annan helg bättre. Vi har ju alltid maj att se fram emot. Eller juni. Eller kanske april nästa år. 

Då hoppas jag att jag har skrotat min mentala rullator och satt min inre uråldriga människa på hemmet. Så att jag får leva mitt liv som den ålder jag är och skutta fram. Eller i alla fall promenera spänstigt. 

Kanske nästa år.