Ljusets kurragömma

En dikt om att leva med utmattning

Likt ränderna av ljus i en skog, så företer sig min kropps kraft. 

Den glimmar till ofta. Stark, klar och lysande. Sen slocknar den så kort därefter. Famlar i sin skugga, lika stark, alltid lika oväntad. 

Ofta hinner den inte uppfattas av omvärlden. Skuggan, mörkret, kraftlösheten. För nästa stund, så är ljuset tillbaka igen. 

De såg den aldrig. De såg inte skuggtimmarna i sängen, de kände inte darrningarna i kroppen, mörkret i ögonlocken. 

De såg bara ljuset som dök upp igen efter skuggkampen. 

Eller leendet som ska härma ljuset, för att skarva när mörkerstrimmorna plötsligt kommer. 

Skuggorna och ljuset leker kurragömma med varandra. Förvillar de som inte tittar tillräckligt noga. 

De ler glatt och berömmer ditt ljus. 

Ser inte skuggan som sitter på axeln. 

Och en dikt om att inte ge upp. 

Att livet är underbart, för att varje liten sekund med ljuset gör det värt. Allt. 

Jag krockade bara med livet

Jag har utmattningssyndrom. Jag blev sjukskriven 7 maj 2014. Det är mer än 365 dagar sedan. Detta är inte något som jag räknat ut som en klurig matteuppgift på en filt en lugn kväll i sommargrönskan. Nej, det har jag blivit upplyst om i ett klurigt litet brev som jag fick förra vecka. Det stod närmare bestämt:
"Hej! Du får det här brevet för att du har varit sjukskriven mer än 365 dagar. Då är reglerna sådana att du bara har rätt till sjukpenning om inte kan utföra  något arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden."

Jag har passerat en magisk gräns. Jag har gått och dragit på ett sjukdomstillstånd i mer än 365 dagar. En fysisk sjukdom som fortfarande belägrar min kropp som skavande sko, som en besatt sommarfluga, som en mycket tung, mycket blöt och illaluktande filt.

Brevet fortsätter med information om att försäkringskassan "överväger att inte betala ut sjukpenning". Eftersom jag uppenbarligen kan utföra ett arbete som förekommer på arbetsmarknaden. Jag envisas alltså med att gå upp plikttroget varje morgon. TROTS denna illaluktande surrande filt som förföljer mig, och utföra ett arbete. Som normalt förekommer. På arbetsmarknaden.

Japp, för jag arbetar på socialtjänsten. Det är ett arbete. Helt klart. Inga motsägelser där.

Vidare står det i brevet en slags förklaring varför man överväger detta. Jag kallar det en "slags förklaring" på grund av att det inte är helt lätt att förstå exakt hur de menar. Det står att försäkringskassan bedömer att de hinder jag har att återgå till heltidsarbete är av social karaktär. Det står dock inte på ett tydligt sätt vad som menas med "social karaktär", men det poängteras att jag klarar av att ta hand om mina hemmavarande barn och utföra ett kvalificerat arbete, samt ibland arbetar extrapass.

Helt spontant. Så tänker jag att det är något väldigt positivt. Men förgäves letar jag efter stycket där det står: "Så GRATTIS, Helena, som klarar av att utföra ett kvalificerat arbete och ta hand om hemmavarande barn OCH är lojal med kollegorna och stannar kvar på arbetet lite extra när det behövs TROTS att du fortfarande inte är fullt rehabiliterad utan fortfarande kämpar mot en trötthet som slår dig som en knytnäve i magen nästan varje dag. SÅ! Du vinner en årsförbrukning av chokladglass samt fortsatt sjukpenning på 25% vilket står i sjukintyget från läkare".

Nej, märkligt nog står det inte ens i närheten av detta. Slutsatsen blir en helt annan. Den blir att jag bedöms kunna arbeta heltidsarbete. Det bedöms att min arbetsförmåga överhuvudtaget inte är nedsatt.

Jag läser det igen. Och igen. Kliar mig i huvudet. Känner mig lite korkad. För jag förstår inte. Hur ledde resonemanget om att jag klarade av att utföra ett arbete och ta hand om mina egna barn, till konstaterandet att jag var fullt rehabiliterad? Hur vet försäkringskassan detta? Har de smygfilmat? Tittat in i min hjärna via fjärrstyrning? Intervjuat mina närmaste anhöriga? HUR vet försäkringskassan detta? Jag vill fruktansvärt gärna veta hur de kan veta detta, eftersom jag inte visste om det själv.

Jag skulle vara den förste att märka att jag har arbetsförmågan tillbaka med fullt kraft. Skulle man kunna tro. Men eftersom vi lever i ett byråkratiskt samhälle så behöver ju detta konstateras med högre mandat. Så vad min läkare bedömer kanske borde väga tyngre alltså. Kanske till och med vara helt tillförlitligt. Om min egen upplevelse i mig själv inte är trovärdig nog. Så är min läkares bedömning att jag är fullt rehabiliterad?

Nej. Min läkares bedömning är att jag med stor försiktighet skulle kunna börja trappa upp från 50 % till 75%. Då risken att detta steg misslyckas då det gjort det flertalet gånger.

Jag läser Försäkringskassans bedömning igen. Nix. Det min läkare bedömt gäller inte. För försäkringskassan vet något som varken jag eller min läkare vet. Det måste vara den där fjärrstyrningen i min hjärna ändå. För hur kan de annars veta sådant som INTE GÅR att veta om man aldrig träffat mig?

Jo. De vet detta. De vet detta lika säkert som himlen är blå och gräset är grönt. De vet detta eftersom jag varit sjukskriven i mer än 365 dagar. Eftersom jag kan ta hand om mina barn och utföra ett kvalificerat arbete. Så är jag nu fullt rehabiliterad. BÄÄM.

Det står i brevet även en lista på anledningar som skulle kunna vara skäliga för att kunna få ha rätt till fortsatt sjukpenning efter 365 dagar. Den första anledningen som uppges är om har en allvarlig sjukdom som gradvis förvärras. En annan anledning är om det pågår en långvarig rehabilitering i samband med en olycka. En tredje anledning är att man har en progressiv sjukdom där arbetsförmågan successivt försämras. Sedan finns det ett antal anledningar till.

Så jag är med andra ord inte döende i cancer. Jag har inte ALS eller en aggressiv variant av MS. Jag har inte krockat med en lastbil eller ramlat ned för en betongtrappa.

Jag har bara utmattningssyndrom. Jag har bara krockat med livet. Det kan rimligtvis inte anses vara lika illa som de andra anledningarna. Så har man format reglerna. Så har man dragit sina riktlinjer. Så bedömer man.

Man skulle vilja få möjlighet att försöka förklara hur outgrundligt orimligt det är. Att försöka fungera som en helt frisk person när man inte är det. Att hanka sig fram med en slokande hjärna och en kropp som obönhörligen havererar om den inte får tillräckligt med återhämtning inbakat i vardagens stenhårda tempo. Hur GÄRNA jag VILL leverera. Jag vill säga ja och amen till försäkringskassans brev. Ingen mer än jag vill. Vill att de ska ha rätt. För jag är så rent ut sagt så förbannat trött på att ha utmattningssyndrom.

Men det är inget jag väljer. Det drabbade mig. Jag försökte bara leva mitt liv och vara bästa möjliga mamma, arbetstagare och människa. Jag donade på lika godmodigt som alla andra. Tänkte att livet skulle lätta och jag skulle komma ut på andra sidan som en ny människa. Men istället blev jag sjuk. Drabbad av utmattningssyndrom. Drabbad. På samma sätt som en person blir drabbad av influensa eller cancer.

Jag hatar inte försäkringskassan. Jag är inte ens arg på försäkringskassan. Jag är tacksam för alla utbetalningar jag fått. Min ekonomi har gått ihop dessa tre år tack vare denna myndighet. Jag är tacksam över att få bo i Sverige när vi har ett sådant system.

Jag är bara ledsen över att reglerna inte är anpassade till en av de mest snabbt växande folksjukdomarna, utmattningssyndrom. Jag är ledsen över att jag och så många andra har blivit så forcerade i vår egen vardag att vi blivit allvarligt sjuka. Inte sjuka så att vi kommer att dö. Men sjuka så att livskvalitén blir reducerad till en "jag måste bara försöka överleva"-vardag. Kantat av missförstånd över att man "bara är lite trött" och kampen med att skapa ett rimligt tempo i en orimligt snabbt pulserande värld.

Jag fattar pennan och skriver ett litet brev till försäkringskassan om varför jag tycker det är rimligt att jag får fortsatt sjukpenning enligt vad läkaren bedömt. Jag förklarar en del hur min privata livssitaution hindrat mig från att rehabilitera mig.

Om hur jag krockat med livet. Igen. Igen och igen. Men ett jag är på god väg framåt. Men inte färdig riktigt ännu.

Jag slickar igen kuveret och skickar det till försäkringskassan. För min egen skull. Låter jag min röst bli hörd. Även om jag förstår att mina förklaringar inte passar in de linjaldragna reglerna. Så har jag stått upp för mig själv.

För i slutändan, så är det enda man kan göra. Stå upp för sig själv. Släppa bitterhetens tunga last. Och för sin egen skull försöka gå vidare. Ta tillvara guldstunderna. Vara tacksam för de framstegen som sker. Vara lycklig. Så gott man bara kan.

Superhjältetiden är över

Det  enda jag vill, är att orka med mitt eget liv. Det är det jag vill. Mer än allt annat i världen. Den viljan har burit mig genom omöjliga perioder i livet likt en superhjälte. Man har tagit sig igenom brinnande hav och hoppat över livets lava. Ramlat ner i svarta hål och kravlat sig upp igen. 

Men så en dag, kraschade jag. Eller ja. Flera dagar. Många dagar. Men jag försökte igen. Med en dåres envishet. Tills jag inte längre kunde strunta i att jag  egentligen inte orkade. Jag kunde inte längre flyga med inbillade förmågor. Superhjältekrafterna tog slut. Och sen tog liksom hela jag slut. Och då var det endast kvar är en utmattad människa med en vilja. En vilja att bli frisk. 

Frisk var det, ja. För sjukskriven vill ju helt ärligt ingen normalt fungerande person vara. En levnadsglad människa mitt i livet, med tre barn, med rätt hög utbildning och med en och annan talang. Och med oändliga möjligheter kvar i livet att utforska!

Jaha. Så jag dammar av superhjältedräkten och svarar upp på alla områden i livet, alla planeringar och bedömningar. Jag märker att det naggar på kraften men viljan skarvar. Sedan börjar der nöta lite mer på resurserna, så nya lösningar måste födas fram. Det har ju funkat förr. Jag lagar lite hål i superhjältedräkten och fortsätter framåt. För framåt vill man. Måste man. Måste och vill man. 

Tills. Man vill. Så mycket. Att flygförmåga upphör mitt under pågående uppdrag. Och man kraschlandar. Denna gång in ett ännu svartare hål. 

Superhjältedräkten brinner upp i hjärnans överhettning och flyter sedan iväg i trötthetens mörka hav.

Och här ligger jag på hålets botten med min värdelösa vilja. Den sätter inte mat på bordet, den drar inte in pengar på kontot, den lägger inte mina barn eller får mig att fortsätta framåt. Den ekar tomt. Superhjältiden är slut. För en vilja utan förmåga eller kraft att genomföra  är ingenting. Är tomhet. Ett icke-varande. Det är lika befängt som viljan att trolla mig själv till Hawaii, eller månen. Lika lite kan jag vilja fram något mer i mitt liv. Det är slutviljat. Jag måste ha pengar på kontot för att kunna ta ut. Jag måste ha kraft i kroppen för att kunna vilja mig framåt mer. 

Men läkare och försäkringskassa menar annat. De menar att jag ska klara vissa saker. Leverera en arbetsförmåga och friskhetsgrad. Så tycker de. Lika befängt som att jag har viljat hålla med dem. För så här är det ju, att man får tycka precis vad man vill. Vilja hur mycket man vill. Men det gör inte saker till sanning. Det skapar inte magi. Det trollar mig inte till månen. Eller till friskhet. 

Det enda som kan trolla fram en endaste sak. Är tid. Tid till återhämtning.

För superhjältetiden är över. Dräkten har brunnit upp. Det enda som kan rädda mig ur spillrorna nu är tid. Tid att läka.

Välj tacksamhet

Jag är tacksam för livet. Jag skriver det igen. Jag är tacksam för livet.

Är mitt liv perfekt? Nej. Har jag allt, precis allt, jag önskat mig? Eh, långt ifrån. Hindrar detta mig, eller någon annan, att vara tacksam för livet? Igen, nej. Är jag forcerad till att vara tacksam på grund av att jag vet att så många i världen har det dåligt, lever i krig, förtryck, inte har mat för dagen, måste oroa sig för sin säkerhet eller hur de ska kunna skapa sig en framtid? Nej. Jag kan inte ha andras misär som grund för min egen tacksamhet. Det kallas snarare dåligt samvete. Och hur ska jag kunna ha dåligt samvete för omständigheter som jag inte rår över? Jag kan faktiskt inte ha dåligt samvete över att jag inte behövt vara riktigt rädd, riktigt ensam eller riktigt hungrig en enda dag i mitt snart fyrtioåriga liv.

När jag föddes i april 1977 i Sverige så föddes helt säkert ett flickebarn i Syrien, en annan i Uganda och en tredje i Ryssland (som inte ens fanns då, utan dåtidens Sovjet). Hur det kom sig att just jag hade tur att födas i ett sådant rikt och fredligt land, det är ett av livets stora gåtor.

Eller ska man vända på steken. Tänk om historien gjort Uganda till ett av världens mest välbärgade land? Och alla tyckte så synd om de stackarna som hade oturen att födas i det mörka, kalla eländiga Sverige. Ja, det höll ju faktiskt på att bli så i början av 1900-talet. Sen är det ju för väl att alla länder inte är som Sverige, fy vad trist det skulle vara. Men sen skulle vårt överflöd ha kunna fördelats lite bättre. Men nu var det ju inte världens historia eller politik som jag skulle ägna mig åt, utan tacksamhet. (Även om det i tankar kring tacksamhet kanske är nyttigt att lyfta perspektivet något). Men som sagt, dåligt samvete för att vi har det så bra i Sverige leder inte per automatik till en genuin tacksamhet för livet. Nej, för ingen forskning som jag har läst i alla fall, tyder på att vi är lyckligare i Sverige på grund av vår välfärd. Så det är verkligen att börja i fel ände.

Så. Tacksamhet. Är det en känsla? Ja, det kan det vara. Man kan känna sig tacksam. En skön tillfredsställelse kan infinna i hela kroppen och fylla sinnet med lycka. Som idag. När jag hade klippt gräset och var svettig som en gnu och bromsarna hade festat på mina svettiga armar och ben under hela klippningen. Med svetten fortfarande droppande från hakan hoppade jag in i bilen och körde till en avskild badplats och dök ner i det sammetslena sjövattnet. Vattnet var alldeles stilla och en perfekt avbild av himlen reflekterades på ytan. Jag svalkades i vattnet och kom upp på bryggan likt en förnyad människa. Solen tittade fram och torkade mitt droppande hår. Det var då tankarna om tacksamhet dök upp i mitt huvud. Jag kände mig så oerhört tacksam. För livet, för att kunna bada i en ren sjö, för att det är sommar, för att jag har så mycket fint i mitt liv.

Men tacksamhet kan, anser jag, likväl helt enkelt vara ett beslut. Ibland måste vi ta viljebeslut. Vi kan inte alltid vänta in att det perfekta känslan ska infinna sig. Då kanske vi bara skulle vara tacksamma för livet ett par-tre gånger per år. Ja, en fin sommardag. När man är på en skolavslutning och sjunger "Den blomster tid nu kommer" och när man blivit frisk från magsjuka. (Eller hur? Visst är man väl aldrig som tacksam för att vara frisk och må bra som när man varit magsjuk? Återigen. Vi har en tendens att behöva ha något miserabelt att relatera till för att vi ska känna oss tacksamma.)
Hursomhelst. Jag tror att man kan vara tacksam väldigt mycket oftare. Varje dag faktiskt. Om man går in för det. Jag ska inte säga att jag är där själv, ännu. Det är därför jag skriver det här inlägget. För att hjälpa mig själv att förstå detta bättre.

Ett tag nu har jag haft tunga tankar på släptåg. Eller ni vet som i serietidningar, när ett mörkt moln följer efter figuren och gör att det är dåligt väder bara precis där hen är. Och runtomkring skiner solen. Jag har sett på allt det bra och fina jag har omkring mig, men inte känt tacksamhet. Och väldigt sparsamt med lycka och glädje. Jag har verkligen ansträngt mig att känna tacksamhet och glädje, men känslorna är som en trotsig ponny som står fastfrusen på fläcken än hur man lockar och drar.

Vi kan inte alltid vänta in känslorna. Vi kan inte vänta med att leva tills allt känns härligt och glatt. Vi (jag) måste bestämma oss (mig) för att vara tacksam. Det låter kanske klichéartat och präktigt, men det är likväl sanningen. Och du behöver inte titta på Aktuellt först och få dåligt samvete för flyktingarna. Dem kan du ge din empati och medmänsklighet ändå. Skänka pengar och engagera dig ideellt. Vem vet kanske det till och med gör att du känner dig mer tacksam. Men tacksamheten ska inte grunda sig på det vi har runtomkring oss. På yttre omständigheterna. Det måste grunda sig inuti dig själv.

Så välj att vara tacksam idag. Du har inget att förlora. Det enda som kan hända är att du mår lite bättre och får en liten skönare inställning till livet.

 Och om du inte klarar det. Börja försök.

Det inre trafikkaoset

Vi människor vi består av ett myller av tankar. I en värld av ett myller av budskap.

Vi har kroppar som transporterar runt oss i världen och så ett huvud på toppen. Och där inne pågår ett frenetiskt tänkande. Om det gick att kika in i våra huvuden tror jag det skulle likna en enorm trafikkorsning under rusningstrafik. Eller kanske en myrstack under sin allra mest aktiva period. Alla dessa bilar eller myror som är på väg åt olika håll, men olika agendor och olika slutestinationer. Med olika syften.

Vissa tankar vill reda ut, andra vill bearbeta, en tredje tolka känslor, en ytterligare försöker förstå vad som händer, skapa argument, fördärva, uppmuntra, planera, värdera, analysera, redigera, nyansera, bombadera. Här befinner vi oss. I våra trafikkaos till hjärnor och försöker leva våra liv.

Samtidigt som vi får lika många, nej, många fler, intyck på samma gång. Sedan i summan av kardemumman av allt detta ska vi försöka hitta ett sätt att vara tillfreds med oss själva och våra liv. Det är ju det som liksom ofta är själva målet med nästan allting vi gör. Att vara tillfreds med oss själv, våra kroppar och våra liv. Men vägarna dit är ofta så komplicerade och förvirrade. Vi får alltid så motstridig information om hur vi ska nå dit.
"Du har allt du behöver", "Du ska skapa din egen lycka", "Din kropp är bra som den är", "Du behöver gå ned i vikt för att duga","Du är en bra förälder som gör ditt bästa","Du behöver bli en bättre förälder, det du gör är inte bra nog (dvs, alla andra lyckas bättre än dig)."

And so it goes on. Och det vi egentligen bara vill, är att trivas med oss själva. Vara lyckliga. Må bra. Gå och lägga oss på kvällen med en skön känsla i själen. 

Men vi ser inte vägen dit för all trafik. Att lyssna på, och försöka följa, allt som meddelas oss varje dag är en praktisk och mental omöjlighet. Det behöver man inte ha en examen i psykologi för att förstå. Så därmed behöver vi arbeta upp strategier för att sålla mellan alla yttre budskap och våra inre tankar.

Skapa trafikregler, helt enkelt. För att göra detta tror jag vi i stor utsträckning använder oss av välkända, beprövade metoder, dvs troligtvis de som våra föräldrar använde, eller de som människor vi omger oss av i vardagen, använder. Vi  skalar bort budskap från politiker, eller så sätter vi all vår tro på dem. Eller så använder vi miljön som orienteringsvertyg eller så vi följer lusten och känslorna, alternativt betonar vi våra liv på fysiskt utseende och materiella saker, eller så väljer vi inre verkligheter i form av tro, andlighet eller sökande. Kanske håller vi oss till svartvita och enkla sanningar. Dessa skapar tydliga och raka trafikled. Eller så försöker vi effektivt sortera in allting i en regnbåge av tankar och budskap och då kan det bli lite surrigare i huvudet, för då är det mycket som ska få plats.

Så hur gör du? Hur gör jag? Vilka väljer vi att vara?

I mitt inre är det ett surrigt myller. Jag vill så gärna få plats med så mycket. Tröskeln till mitt medvetande är låg. Jag tar in det allra mesta som kommer i min väg. Det blir ofta trafikkaos. Blinkande vägarbetarlampor och omdirigering av trafiken. Jag omprövar, bearbetar och analyserar. Alla tankar kopplas ihop med känslor och det blir ofta översvämning i trafikkaoset. Jag försöker manövrera mig framåt mot förnöjsamhet och glädje, varje dag, i mitt guppande hav av medvetna och omedvetna tankar och känslor.

Jag vet att vi är många som får kämpa med vår trafik. Men i slutändan tror jag det är något gott. Kanske blir man förtvivlad ibland, utmattad av allt tänkande och kaosartat inre trafikliv. Men mycket hellre så, än att mina tankar gick i exakta led. Trafik i raka led, i jämn fart, utan att svänga av, utan att någonsin uppleva hur vacker omgivningen är.

För ibland får man uppleva de vackraste platserna när man kört av på fel avfart. Det kanske skapar lite extra arbete och kräver extra tid och kraft. Men man har fått se mer. Upplevt mer.

Saker. Människor. Känslor. Man annars aldrig hade fått se. Upplevelser du hade varit en fattigare människa utan. 

Som karameller för din själ

Det var så vackert ute ikväll att det nästan gjorde ont. Glöm inte att se det. Glöm inte att titta på allt det outsägligt vackra. Och spara det. Till dagar då allt går i grått. Då färger är en dröm. Minns då det vackra. Som karameller för din själ. 

Min själs terapi

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. 

Min själ och hjärta. Mitt liv. Och kvalitén på allt i det. För min själ är en svamp. Den suger in allt. Den försöker bära allt. 

Jag går vägen fram. Jag känner allt. Allt som jag ser och hör. Det är en grusväg som leder mig genom den lilla by där jag bor. Eller mer som en samling hus, som ligger efter en liten grusväg, på landet. Under fötterna knastrar gruset. En gök kockoar någonstans gömd bland skogens grenar på min vänstra sida. Suset i trädtopparna. Fåglar som kvittrar ivrigt i glad aftonsång.

Jag ser blommor. Alla dessa tusentals blommor. Det är nästan överväldigande att ta in. Smörblommor, hundkex, midsommarblomster, lupiner, syrener och en och annan prästkrage. Sedan säkerligen en hel del blomster jag inte kan namnet på.

Juni är en intensiv sinnesintrycksmånad. Alla detaljer, alla utsökta vackra detaljer. Hundkexens vita broderimönster med de gula smörblomsstänken som bakgrund. Det fylliga gröna gräset är dess kanvas, de lilablå midsommarblomstern accentuerar konstverket. Konstverken. Alla tusentals konstverk som jag passerar. På denna lilla promenad längs grusvägen. 

Dofterna. De fyller mig utifrån och långt ner i djupet av mig. Söta blommiga dofter. Fukt från marken och träden från det stilla försommarregnet som  nyss föll. 

Himlen som takmålning. Just nu med dramatiska penseldrag. Mörka, tyngda moln går över till en liten ljus fjäderliknande molnkant, där solens strålar sipprar fram som ljuspelare.

När sedan strålarna träffar marken så blir skogen upplyst i bakljus och förvandlar björkens löv till tusentals lysande gröna smaragder. 

Känslorna. De fyller mig, ständigt och alltid. Allt omkring mig kilar in och hittar en plats i min kropp. Tillsammans med ilande tankar om livet, så blandas naturens vackra sötma med en inre gråare ton. Dessa två möts i en bitterljuv glädje. Skönheten runtomkring mig hejar på mitt inre ljus och efter ytterligare några minuter vinner det ljusa över det mörka. Blommorna och ljuden och dofterna tar hem kampen om min sinnesstämning och jag är lätt om hjärtat när jag stiger tillbaka in i mitt hus. 

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi.

Detta till skillnad mot att bo bland intryck. Bland röriga, brokiga och många gånger krävande, intryck. Bland många andra människor, bland ljud, ljus, pockande rörelse. 

Alla intryck pilade in och satte sig i min kropp också när jag bodde i Stockholm. Men då bestod min kvällsstund inte var en grusväg med blommor, utan en överfull tunnelbanevagn full av trötta, glada, arga, pratande, tysta, stirrande, bleka, slitna, snygga, välvilliga, illvilliga, ovanliga och ordinära människor. Och såklart är det ju inget märkligt med detta. Det är vardagen för miljontals människor varje dag över vår jord. 

Men för mig är det märkvärdigt. Inte att jag har en åsikt, inte att det är att jag tycker något för eller emot. Utan min själ. Den känner. Den känner sönder sig. 

Så, min lott blir. Oavsett om jag vill eller inte. Oavsett om jag kniper ihop mina ögon och försöker barakera min själ. Så blir min lott att bära alla dessa människors ansiktens och dofter och ljud. De hittar in i mig. De bänder sig in. 

Det nötte mitt inre och slet på min själ. 

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. Grusvägen genom byn. Min själs terapi.