Salt regn, söta barn och en överhettad själ

Ibland undrar jag var jag befinner mig. Som att min känslobarometer är ur funktion och så har jag tappat bort instruktionsboken och alla reservdelar.Det är som att skyarna på himlavalvet har fått fnatt när den öser sitt vatten över mig. Som att hälften av dropparna är söta och hälften salta. Salt regn som strilar ner innanför kragen och ger en bitter eftersmak, som om himlen gråter. Och så rätt som det är, byts det till sötvatten. Och inte bara sött, utan helt gudomligt. Det omsluter mig med sin vällukt och lämnar efter sig en känsla som liknar ... lycka.

Så. Befinner jag mig i det fantastiska eller i det fruktansvärda? In heaven or hell?
Jag och Leonard traskade genom stan idag. Han hade bestämt sig för att värdigt och med stor inlevelse vara iklädd ett svart priatöga under denna lilla promenad. Under tiden skulle sången från Pippi-filmerna "Sjöjövarfabbe fajfajs faj" sjungas med kraftfull röst. Mycket passande, tyckte Leonard.

Och alla förbipasserande fick ett mer eller mindre ofrivilligt leende på läpparna. Denna skrålande hårfagre fyraåring med piratlappen för ögat måste ha varit en ganska oväntad men uppiggande syn. För mig var det ren och skär lycka. Jag skrålade med i sången och log så att mungiporna värkte.

Mindre än en timme senare befann jag mig i köket tillsammans med alla tre guldlocksbarn. Fredrik fixade med maten medan jag tog "sitta-på-golvet"-passet. Barnen röjde loss i den vanliga rutinen. Böcker skulle läsas.

Det kanske låter som en vettig aktivitet med trötta "snart-middag"-barn. Men ack nej, inte för oss. Då ska det gnällas, vrålas och slåss om vems tur det är att läsa ensam hos mamma. Att lyssna alla tre barn samtidigt på en och samma bok uppgosade tillsammans i mammas knä är tyvärr en ... utopi.

Mest frustrerande den här gången, var när jag inte hörde vad jag själv läste för Henry, när Signe stod och höll ut ett enda långt skrik som varade hela Nalle Puh-boken. Ett par liknande incidenter senare snyftade jag en skvätt i Fredriks famn medan han stekte fiskpinnarna. Otillräckligheten och tröttheten hamrade i huvudet på mig och mina tårar forsar som en strid ström av salt regn. Jag vill bort. Fly. Jag vill säga stopp. Jag måste få andas. Det är för jobbigt. Det här är en anledning till varför jag älskar att titta på Idol just nu. I mitt schizofrena känsloläge måste jag få vila min överhettade själ med lite färdigtuggad underhållning. Mina kroniskt svidande ögon behöver bara kisa mot TV:n för att utan ansträngning förstå vad som händer, ryckas med, känna uppenbar och okomplicerad glädje och sorg. Ibland hoppar deltagarna av lycka. Då är de glada. Sedan gråter de och går med sänkta axlar ner från en scen eller ut genom en dörr. Då är de ledsna. Jag kan koncentrera mig på hur byxorna sitter och huruvida de borde ha haft en annan frisyr, om de håller tonen eller borde valt en bättre låt.

Jag älskar mina barn. Så mycket att det ibland gör ont. Se där. Ännu en motstridig känsla.

Jag älskar mina barn så att jag ibland vill studsa och hoppa och vifta med händerna precis som Idol-aspiranterna.

Och så faller man ner i den djupaste natten. När man minst anar det. För än hur söta barnen är så får de ibland mig att fälla salta tårar. För att jag är otillräcklig. Människa.

Men jag måste acceptera dessa parallella världar. De måste få samexistera.

Och istället för att gräma mig över det salta regnet. Så är det mitt val.

Att glädjas över allt det söta.

När prinsen fyller år

Med blandade känslor har den närmat sig. Leonards fyraårsdag.

Hjärtat sväller av stolthet och förvåning över att vår förstfödde prins Leonard nått denna ansenliga ålder. Vid första tanken om detta firande, skenar den ömma moderns tankar snabbt iväg i grandiosa planer. Man tänker att man vill ge honom allt han önskar sig, bjuda alla hans vänner, baka sju tårtor, tuta i basuner och kalla in de kungliga trumslagarna.

Vid andra tanken så sjunker erfarenheten och insikten in. Tråkig, praktisk och verklig. Just ja. Vi har tvillingar också. Två 1½-åringar. Som ska samexistera i detta. Vi är redan slitna in i benmärgen av vardagens alla trägna göromål. Vi orkar knappt träffa folk. Och dessutom är det ganska skralt i kassan.

De grandiosa planerna packas ihop och läggs undan i ett litet förgyllt skrin. Stoppas längst bak i garderoben. Tillsammans med alla andra planer, önskningar och idéer om saker man skulle vilja göra och unna sina barn. Men som måste vänta. Måste bordläggas. Kanske helt ställas in. På grund av livet. Som inte matchar. Med drömmen om livet. Tiden. Utan vi får snällt nöja oss med att göra det bästa vi kan. Spela utifrån de givna spelreglerna. Våra mänskliga begränsningar.

Så vad är rimligt? Jo, något slags kalas. Det ska det bli. Så nästa steg är planering.

I min värld: Det ska bakas, städas, inbjudas gäster och köpas in servetter, ballonger, kaffe, läsk och te. Min mentala att göra-lista blir snabbt fullteckad. Roliga kalasassietter? Nej, det sparar vi in på. Fiskdamm? Nej, det orkar vi inte. Korv? Nej, fika räcker. Hur många kan vi bjuda? Inte så många (vis av erfarenhet).

Planering av kalas. I Leonards värld: Jag fyller år! Jag ska ha kalas! Jag är stor nu! Jag ska ha kalas! Jag ska äta tårta! Jag ska få presenter! Jag ska få äta chokladbollar! Jättemånga! Och få presenter! Måååånga presenter!

Förväntningarna glöder som feber i Leonards ögon när han pratar om det. Stolt och rakryggad som bara en snart-fyraåring kan vara. Och det är ju då man inser. Åh, det där uppenbara. Enkla. Briljanta. Men som man ändå i sin föräldraiver hela tiden glömmer.

För honom. För Leonard. I den snart-fyraåringens värld så har han ju fått ALLT, när han fått NÅGOT. Han behöver inget maskeradkalas, inga Blixten MacQueen-assietter eller något cowboytema-kalas. Han får ha ett kalas. Med de gäster som han kan namnet på och han på sitt genuina fyraåringssätt anser är hans vänner. Han får ha tårta. Han får blåsa ljus. Ta emot presenter. Och han får berätta för allt och alla som vill lyssna om detta. Han får sitt minne av sitt kalas när han fyllde fyra år.

I hans värld så fick han sju miljoner tårtor, det tutades med basuner och det bjöds in kungliga gäster och alla dess trumslagare!

Sedan att han bara klarade av att ta två tuggor av chokladtårtan som vi ägnade halva lördagen åt att baka. Det spelar ingen roll. Att han blev vit i ansiktet när han äntligen fått blåsa ljusen och behövde gå ifrån alla sin gäster och lägga sig och vila en stund på soffan. Det gjorde ingenting.

Jag gick med honom från allt stoj och stim i köket och satte mig på huk vid soffan, och sa:

- Man kan bli lite trött ibland när det är många på besök och man har kalas. Det gör ingenting.

Han gosade in huvudet i kuddarna och tittade på mig med klurig min. Och så kom ansiktsfärgen och den där glödande blicken tillbaka. Det visste han redan.
- Ja, sa han och log. För det här ska bli en jättehärlig dag!

Fyraåringar vet så mycket mer än vi vuxna. För de vet med hjärtat att det inte alltid är den perfekta slutprodukten som räknas. Utan att det är idén. Känslan. Tanken. Som verkligen räknas.

Badtankar

De fyller ut varje litet tomrum. Varje litet uns av utrymme i mitt liv. I lördags invigde jag vårt nya badkar. I vårt nya badrum. I fem månader har vårt hem haft växtvärk. Det har bankats, dammats och reglats. Platser som för sex månaders sedan inte existerade. Platser som fanns bara i våra drömmar. Som tog form på ett papper. Som tagit form i materia. Är nu befintliga platser.

Men allt är inte helt färdigt. Finliret återstår. Tvättstugan är fortfarande ett abstrakt rum, med väggar och golv utan innehåll. Har lite svårt att förhålla mig till det. Finns det eller finns det inte? Låter kanske befängt, men det är faktiskt lite som en liten födslovärk. När man är van sitt hus, sin kropp, på ett visst sätt. Så plötsligt uppstår något annat.

Nåt helt nytt. Man måste hitta nya vägar, lära känna dess nya former och möjligheter. Men nu börjar badrummet finnas. Ta form i våra liv. I fyra dagar har alla vitala organ i badrummet fungerat. Och i lördags var det dags för mitt första heta bad med levande ljus. Jag kände outsäglig lycka över denna nya dimension i mitt liv. I vår familjs hus. Jag blev varm ända in i den värkande själen.

Det var som att kroppen nådde fram till själen. Eller tvärsom. Som att värmen mjukade upp nya känsloregister. För senare på kvällen bröt känslouttrycken ut som ett oväder. Och sedan gråten. Den bara vällde upp ur mig som het lava ur en vulkan. Ville fram. Skoningslöst. Hur ska jag orka? Hur ska vi orka? När barnen fyller ut varje litet tomrum?

Tvillingar. Trelingar. Hur ska det gå till? Vi har orkat i 21 månader nu. Men ibland känns det som att jag inte orkar en sekund till. Signe och Henry fungerar just nu som en växelvärkande naturkraft. De delar upp all tystnad, alla pauser och alla resurser mellan varandra och ser till att inget lämnas oförbrukat. Sköninglöst fantastiska är dessa två liv. Vi älskar de förtvivlat mycket, men in förtvivlan driver de oss.

Leonard existerar utanpå dessa naturkrafter. Sveps också runtomkring och försöker gripa tag i begripligheten av sin vardag.
Hur ska vi orka? När de tar allt av oss. Vänder oss ut och in. Hur ska vi orka? Sköta arbeten, vårt hem, oss själva? Hur ska orka ta hand om ... nå fram till ... varandra? Det varma badet omslöt hela mig. Mina känslor. Min existens. Några knutar av frustration löstes upp tillsammans med badskummet.

Och förhoppningsvis sögs de med smutsvattnet ner i avloppet. Och försvann.

Det är coolt att vara vanlig

Det är svårt att se skogen för alla träd. Det är svårt att inse att dagarna som kommer och går är livet. Vardagen. Det vanliga livet.
Filen på morgonen, lämna på dagis, flexa in på jobbet, kaffe, jobb, lunch, jobb, kaffe, jobb, hämta på dagis, handla middag och kanske komplettera frukost, jonglera med gnällande barn och samtidigt undvika att bränna maten, behålla tålamodet vid middagsbordet, lirka på pyjamaser och göra kväll. Och förhoppningsvis få en lyckad läggning. Och förhoppningsvis en lugn kväll. Denna ljuva kväll. Lugnets sötma.
Vardagen. Kräver sin man. Sin kvinna. Kräver planering, kompetens och uthållighet. Varje dag gör man någon liten finjustering. Som en elitidrottare som övar på sin teknik in i minsta detalj. Lär känna varje muskel i benet för att veta exakt hur ens kropp fungerar. Går igenom strategier, psykologiska taktiker. Anpassar utrustningen. Gör den lite mer följsam, lite bättre inställd för att undvika friktion. Och så där håller man på. I vardagens elitlopp. Man gör om, man gör rätt. Man korrigerar mattider, strukuren i köket, tvätthögarna och utvärderar bilturerna och vilka aktiviteter som kan kombineras.

Det är det är att leva ett vanligt liv. Vanligt. Vanligt betyder inte oviktigt eller enkelt. Vanligt betyder att man är kompetent nog att klara av denna högst komplicerade verksamhet det är att organisera tider och faktorer som ska fungera, ses över och samköras. Att vara vanligt är inte något man ska se ner på. Att vara vanlig är något man kan vara stolt över. Att vara vanlig är det bästa du kan ge dina barn. För det innebär att de får alla de basala bitarna i sitt liv. Att de får sin förutsägbara, trygga struktur som de behöver. Att de vet att mamma verkligen kommer och hämtar på dagis som hon lovat, att de kommer få middag på kvällen och en ren pyjamas att sätta på sig. Pussar på kind och hjälp med tandborstningen. Åka på semester, leka, bada på sommaren och åka pulka på vintern. Vanliga saker, som de behöver få uppleva för att de ska bli trygga, kompetenta vuxna.

Jag tycker det finns en missvisande uppfattning om att det är coolt att vara ovanlig. Att det är något positivt att inte passa in i mönstret. Vara motsträvigt annorlunda. Skita i systemet.

Men det är inte vad jag kallar coolt. De är vad jag kallar att välja den enkla vägen. Inte ta hänsyn till vad andra tycker, inte låta sig fogas in i ett mönster, följa sina impulser, låta barnen hänga med och allting runtomkring flyta. Ovanligt, okonvetionellt. Oansvarigt. Enkelt.

Men att klara av att leva ett vanligt liv. Det kräver sin man. Sin kvinna. Sin kompetens.Att vara vanligt gör dina barn trygga, din livskamrat lycklig och dina vänner glada.

Att vara vanlig är coolt.

En helt ... vanlig morgon

- Mamma! Maaammma! Maaammaaaaaa!

Min begåvning att sova mig igenom oljud har aldrig varit särskilt god. Och när alla tre gnäller, skriker och ropar i trestämmig kackafoni inifrån barnkammaren så kan man säga att det är ganska svårt att fortsätta sova. Eller helt enkel. Kört. De röda siffrorna på väckarklockan lyser röda och tydliga. 06.13. Det är min tur att går upp först. Suck.

Sedan drar det igång.

Tävlingen nedför de tre trappstegen till hallen. Vem kommer först? Vem blir utan hand och måste skrika tills stora runda tårar omedelbart rullar nedför sömnpåsiga kinder? Vem snubblar och stämmer upp i skriket? Vem tappar sitt gosedjur och får panik i blicken?

Väl förbi det momentet är det barnprogrammet till Leonard. Till synes en enkel procedur. Men vem trycker på avstängningsknappen, gång på gång med ett triumferande leende? Vem ställer sig mitt i vägen för TV-rutan till storebrors fullkomliga ursinne? Vem får sitta i mammas knä i soffan? (Att sitta bredvid mamma är inte vatten värt).

När sedan mamma tänker att det vore skönt att få kissa (särskilt som de hoppar på mig med sina vassa små hälar i den stenhårda duellen om mitt knä). Vem följer då efter mig till toaletten? En, två eller tre? Om man mot förmodan lyckas slinka iväg obemärkt, vem kommer snart och slänger sig förtvivlat storskrikande på handtaget? Och när jag då släpper in vederbörande, hur många tamponger hinner länsas ur toaskåpet? Har man riktig otur så passar Signe och Henry på att bli förtjusande samspelta just denna stund. Den som står närmast toalettskåpet skickar förnöjsamt vidare tampongerna till sitt syskon. Vem blir ursinnig när denna lek avbryts och de tvingas ut ur toaletten? (Troligtvis båda, men säkerligen Signe. I 9 minuter. Minst. Varje gång.)

Sedan öppnas diskmaskinen, besticken slickas av och läggs på måfå i olika hörn av köket. Tvättmaskinens alla knappar trycks och vrids. Likaså spisen.

Skor travas runt med och tidningar från köksbordet rivs sönder. Det görs halsbrytande klättringsförsök på barnstolar, bord och syskon. Oåtkomliga saker uppepå höga hyllor trånas efter i frenetiska skrik-pek-cermonier.

Syskon nummer ett kommer på en rolig lek med en riktig leksak, bara för att inom två röda sekunder bli länsad och avbruten av syskon nummer två. Och vise versa.

Och detta bara innan gröten.

Efter fruktoststöket går jag för att klä på mig. Jag har en vissen dag och tycker allt jag ser i garderoben känns som en dålig idé. Men vilken tur att jag då har ett par tre entusiastiska medhjälpare som har en uppsjö med förslag. Signe och Henry bråkar om att stå i dörröppningen till garderoben. Då börjar langningssamarbetet igen.

En river ut kläder, en tar emot. Signe provar alla plagg med att lägga de på huvudet eller lägga de omkring halsen som en halsduk. Någon hittar en smutsig socka på golvet och tycker att mamma ser ut att behöva den. Travar efter mig med ett angeläget gnäll tills jag behagar ta emot den. Sedan kommer nästa smutsiga strumpa.

- Jaha, tvillingar? Och en som snart är fyra! Ja, då har ni fullt upp, skrockar folk som man träffar. Jag får alltid anstränga mig hårt för att inte göra en ful grimars till svar. Jag ler istället artigt.
- Ja, det kan man säga.

Folk säger att de söker efter kickar. Att livet ska vara maxat.

Varsågoda. Välkommen hem till oss.

En helt maxad och ... vanlig morgon.

Det ultimata ansvaret, den outsägliga gåvan

Barnen är beroende av oss. Utelämnade åt vår omsorg. Vårt beskydd. Vårt engagemang och vårt tålamod. Av oss. Av hela oss.

Inifrån och ut, uppifrån och ner. Vår tid, våra pengar, vår kropp, vårt hem, vår luft. Allt ska vi ge. För det är nämligen vad de gett oss. De har inte bett om att födas rakt in i vår famn. Inte heller kunnat förbeställa några extra kvalitetsförmåner. De får ta vad de får. Så förutsättningarna är rättvisa.

Men sedan om de skakiga, nyblivna föräldrarna ser det som en fantastisk förmån eller som en plågsam uppoffring. Det är bara upp till oss. Till dig. Att själv bestämma.

Den stund som barnet lämnar mammas mage så är det helt enkelt upp till bevis. Vilka vill vi vara? Personer som för barnet framåt och får honom eller henne att utvecklas, blomstra och stråla? Eller personer som ska ligga denna lilla människa till belastning? Vad vill vi skicka med i denna lilla person personliga ryggsäck? Bly? Matsäck? Surpiller? Goda erfarenheter?

Vi har ingen att skylla på om vi blir fullkomligt usla föräldrar. Det lilla knyte som vi håller i vår famn ska inte behöva drabbas av det som en gång drabbat oss. Ska inte behöva möta våra svarta spöken. De har nog med att titta efter spöken under sina egna sängar. De ska inte behöva ansvara både för sina egna och sina föräldrars spöken. För om vi är usla föräldrar så är det vårt ansvar att göra någonting åt det.

Att vara förälder är det ultimata ansvaret. Lika ofattbart fantastiskt som skrämmande ända in i benmärgen. Vi har helt enkelt ansvaret att göra vårt bästa. Inte anstränga oss lite grand när det passar oss. Utan vårt allra bästa.

Verkar det svårt? Det är det. Om man krånglar till det. Så gör inte det. Gör bara ditt bästa. Och läs det här:

Ett barn
Ett barn som lär sig bli kritiserad, lär sig fördöma
Ett barn som får stryk, lär sig att slåss
Ett barn som hånas, lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi, får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran, lär sig förtroende
Ett barn som möts av tolerans, lär sig tålamod
Ett barn som får beröm, lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel, lär sig rättvisa
Ett barn som lär sig vänskap, lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet, lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat
Lär sig att känna kärlek i världen

(okänd)

Leonard blev rejält sjuk idag. Han fick penicillin som han tappert tog utan att knorra. Vid läggdags låg han på vår dubbelsäng och såg på barnprogram.

- Mamma kom och mys med mig! kraxade han

- Ja, gubben, alldeles strax.

Och som så många gånger förr blev strax en ganska lång stund. När jag sedan kom ihåg att han väntade på mig i sovrummet skyndade jag mig dit, för att hitta honom fridfullt sovande tillsammans med sin älsklingsgiraff. Hans ansikte var änglalikt där han låg. Ett stygn av dåligt samvete högg hårt i mig.

- Åh Leonard, jag skulle ju mysa med dig, viskade jag lite för mig själv.

Då sträckte han ut armarna fortfarande blundande och sa med sömndrucken röst:

- Ja, mamma, mys ...

Så jag gav honom en lång öm kram och bar sedan honom till sängen.

En fantastisk förmån, det är vad det är. Att vara förälder. Jag är allt annat än perfekt. Men jag har förmånen att veta att jag har en ny dag med mitt barn imorgon.

En ny dag att ha chansen att i alla fall försöka vara det bästa föräldern ett barn någonsin kan ha.

En utmaning

En outsäglig gåva

Att förvalta denna gåva är en förmån

Och vårt största ansvar

är att förstå det

Lika som bär, söta som socker

Trogna läsare, släktingar och vänner till familjen. Ni ska få ge er på en liten gissningslek. Vilka är egentligen tvillingarna i den här familjen?
Leonard, Signe eller Henry? Vem är vem på bilderna?
(Svaret kommer längst ner... Det kommer fyra bildpar att gissa på, häng med!)

1. Charmisar


Tre små guldlocksbarn har vi. Tre individer med tre helt olika själar. De blev till genom oss, men är helt egna. Deras olika inre är fortfarande outforskade likt snåriga djunglar. Vad som rör sig i innanför dessa blondklädda små skallar är en av föräldrarskapets största frågor. Lika outgrundlig som frågan om det finns en ny värld bakom alla stjärnor.

Vi kan gissa, ha teorier, sannolikhetskalkyler och göra efterforskning, men när det kommer till kritan har vi ingen aning. Inte ens susning. Och det är just det som vi älskar med den oändliga rymden. Likaså med dessa våra små korta människor vi omger oss med.

2. Huvudbonadsälskare


Dessa tre helt individuella karaktärer är fascinerande nog också syskon. Samma sammanblandning, olika resultat. Jag + Fredrik = Leonard, jag + Fredrik = Henry, jag + Fredrik = Signe.
Besynnerligt. Tar man 1+2, så blir det ju alltid och åter alltid 3. Men plussar man ihop samma människor, så blir det fullständigt olika varje gång. Hur är det möjligt? Ingen aning, men fullständigt hissnande och fantastiskt är det. SÅ lika och ändå så, så bara ... sig själva.

3. Smilnakenfisar

När vi fick Leonard fascinerades jag över just det här med att vara förälder till fler än ett barn. Inget annat barn skulle någonsin kunna stjäla tronen från vår lilla prins. Hur kan man älska fler barn exakt lika mycket? Eller fungerar det på något annat sätt? Och sedan damp det ner inte mindre än två små konkurrenter ...

4. Kladdätare

Men det var ju när man höll dem i sin famn för första gången som man insåg. Här stjäls ingenting. Här byggs ut. Alla får plats på tronen. En megafet tron! Leonard sitter stupsäkert på sin post. Ihop med sina precis lika älda tronföljare. Och så fostrar de varandra, lär av varandra och är den mest oersättliga gåvorna till varandra som föräldrar kan ge.

Kanske lika som bär i ett avseende. Och samtidigt ljusår och oändliga rymdar ifrån varandra.

Men alla tre behövs för att den här familjen ska bli komplett.

Älskade guldlocksbarn.

Rätt svar på bilderna: 1. Henry och Leonard, 2. Signe och Leonard, 3. Leonard och Henry, 4. Leonard och Signe

Kavelmora i mitt hjärta

Vardagsrummet var helt tomt på möbler, sånär på en stol. Det var en krispigt grön försommardag med blå himmel och moln som såg ut som bomullstussar. Jag gick över vardagsrummets breda träplankor och satte mig på den enda stolen placerad mitt i rummet.

Och där jag satt hamnade jag med ansiktet mot de stora fönsterna och fullkomligt sög in utsikten, som var oemotsåndligt dekorerad av det vackra junivädret. Jag hade en liten bebis i min mage och skruvade på sig och delade min upplevelse av de böljande åkrarna, stenröset, ladugårdar och gracila björkdungar. Utsikten som gick rakt genom mina näthinnor och omeddelbart träffade mitt hjärta.

Det var då jag visste. Att det var här vi skulle bo. Att det var här vi skulle få våra barn. Fast just du hade jag fullt upp med att tänka bebis i singularis. Vårt barn. (För vem hade då någonsin kunnat ana att vi fyra år senare skulle ha samlat på oss en hel stolt samling av barn?)

Jag hade aldrig varit i Kavelmora förut. Jag hade aldrig satt min fot på en endaste husvisning. Aldrig tänkt tanken att vi skulle kunna köpa hus, gravid och arbetslös, men blev ändå hitsläpad av min entusiastiska man.
Och så med utsikten för mina ögon och släppte jag in tanken att vi, jag och Fredrik och lilla bebisen i magen, skulle kunna ha förmånen att varje dag titta ut på en av de mest fridfulla utsikter jag någonsin sett.

Varje dag. Från vårt vardagsrum. Varje eviga dag. Varje grå vardag. Varje underbar sommarmorgon. Varje gnistrande vinterdag. Om det fanns en möjlighet att få leva med den förmånen, då ville jag hade det. Det bara visste jag. Vilket privilegium det skulle vara, tänkte jag när jag satt där på stolen.

Idag är det fyra år sedan på dagen som vi köpte vårt lilla röda hus i Kavelmora. Vårt hem. Vår tillflyktort. 1 september 2006. Det svindlar. Så nyss. En evighet sedan.

Framförallt svindlar det när man tänker på vad som hänt sedan dess. Som tur var hade vi ingen susning. Inte den blekaste aning om vad de närmaste fyra åren hade att bjuda på. Men det var som att ett hemligt rum i mig ändå visste.

Kanske var det Gud som lade en hand på min axel den där dagen i juni när vi tittade på huset för första gången. För hur hade vi annars fått lönelöfte, mot alla odds? Och jag vet inte var vi skulle ha varit utan denna fridfulla plats på jorden. Jag ser det fortfarande som ett privilegium. Det kanske låter svulstigt, men så är det. Det är sanningen.

Så när vardagen tar sitt stypgrepp. När jag tror att jag ska bli en dåre. När jag tror att jag ska drunkna. Så kastar jag ut livbojen. Jag tar ett steg ut. Ut från vardagsrummet. Genom uterummet. Ut till friska luften. Till den fullkomliga tystnaden. Till utsikten. Till den ständigt skiftande, böljande dalen. Där Gud är nära.

Och så överlever jag. Jag kommer upp till ytan, tar en nypa luft och andas. In, ut.
Och när man mår bra. Som jag gjort idag. En solig sval dag i slutet av sommaren. Då är det enkelt att vara lycklig här. Det är bara att vara. Låta det skölja över en, som en ljummen havsvåg.

Så definitivt. Det var definitivt Guds hand som lades på min axel och sa: "Ja, Helena. Här ska ni bo. Det är ni värda."

Och vad kan jag säga?

Tack.