En helt ... vanlig morgon

- Mamma! Maaammma! Maaammaaaaaa!

Min begåvning att sova mig igenom oljud har aldrig varit särskilt god. Och när alla tre gnäller, skriker och ropar i trestämmig kackafoni inifrån barnkammaren så kan man säga att det är ganska svårt att fortsätta sova. Eller helt enkel. Kört. De röda siffrorna på väckarklockan lyser röda och tydliga. 06.13. Det är min tur att går upp först. Suck.

Sedan drar det igång.

Tävlingen nedför de tre trappstegen till hallen. Vem kommer först? Vem blir utan hand och måste skrika tills stora runda tårar omedelbart rullar nedför sömnpåsiga kinder? Vem snubblar och stämmer upp i skriket? Vem tappar sitt gosedjur och får panik i blicken?

Väl förbi det momentet är det barnprogrammet till Leonard. Till synes en enkel procedur. Men vem trycker på avstängningsknappen, gång på gång med ett triumferande leende? Vem ställer sig mitt i vägen för TV-rutan till storebrors fullkomliga ursinne? Vem får sitta i mammas knä i soffan? (Att sitta bredvid mamma är inte vatten värt).

När sedan mamma tänker att det vore skönt att få kissa (särskilt som de hoppar på mig med sina vassa små hälar i den stenhårda duellen om mitt knä). Vem följer då efter mig till toaletten? En, två eller tre? Om man mot förmodan lyckas slinka iväg obemärkt, vem kommer snart och slänger sig förtvivlat storskrikande på handtaget? Och när jag då släpper in vederbörande, hur många tamponger hinner länsas ur toaskåpet? Har man riktig otur så passar Signe och Henry på att bli förtjusande samspelta just denna stund. Den som står närmast toalettskåpet skickar förnöjsamt vidare tampongerna till sitt syskon. Vem blir ursinnig när denna lek avbryts och de tvingas ut ur toaletten? (Troligtvis båda, men säkerligen Signe. I 9 minuter. Minst. Varje gång.)

Sedan öppnas diskmaskinen, besticken slickas av och läggs på måfå i olika hörn av köket. Tvättmaskinens alla knappar trycks och vrids. Likaså spisen.

Skor travas runt med och tidningar från köksbordet rivs sönder. Det görs halsbrytande klättringsförsök på barnstolar, bord och syskon. Oåtkomliga saker uppepå höga hyllor trånas efter i frenetiska skrik-pek-cermonier.

Syskon nummer ett kommer på en rolig lek med en riktig leksak, bara för att inom två röda sekunder bli länsad och avbruten av syskon nummer två. Och vise versa.

Och detta bara innan gröten.

Efter fruktoststöket går jag för att klä på mig. Jag har en vissen dag och tycker allt jag ser i garderoben känns som en dålig idé. Men vilken tur att jag då har ett par tre entusiastiska medhjälpare som har en uppsjö med förslag. Signe och Henry bråkar om att stå i dörröppningen till garderoben. Då börjar langningssamarbetet igen.

En river ut kläder, en tar emot. Signe provar alla plagg med att lägga de på huvudet eller lägga de omkring halsen som en halsduk. Någon hittar en smutsig socka på golvet och tycker att mamma ser ut att behöva den. Travar efter mig med ett angeläget gnäll tills jag behagar ta emot den. Sedan kommer nästa smutsiga strumpa.

- Jaha, tvillingar? Och en som snart är fyra! Ja, då har ni fullt upp, skrockar folk som man träffar. Jag får alltid anstränga mig hårt för att inte göra en ful grimars till svar. Jag ler istället artigt.
- Ja, det kan man säga.

Folk säger att de söker efter kickar. Att livet ska vara maxat.

Varsågoda. Välkommen hem till oss.

En helt maxad och ... vanlig morgon.