Nya äventyr i mataffären

Hamburgare, blöjor och dressing. Det var det behövde köpa när hela familjen var på väg hem från Öppna Förskolan.
- Ska en av oss springa in eller ska vi gå in allihop?
Jag och Fredrik tittade på varandra. Det var som att vi tyst kom överens om att förneka att det senare var ett dåligt förslag. Kanske snudd på idiotiskt. För det är tråkigt att alltid vara så rationell. Hand i hand travade vi över parkeringen. Två jättekorta i matchande mössor, en halvkort i gul toppluva och två lite längre personer. Redan innan vi tagit oss igenom de automatiska spärrarna in i butiken hade vi stött på vår första motgång.
- Den! sa Signe bestämt och pekade på bilvaruvagnen. Varpå hon blev nekad och fick en förklaring som hon varken kunde eller ville förstå. Sedan var lilla matronan Signe fastnaglad i det marmorerade butiksgolvet.

När vi bänt loss Signe från sin fläck så började vi raskt marschera genom butiken. Jag och Fredrik i ett varsitt stadigt grepp händerna om de två kortaste. Leonard lojt eftersläntrande, på ett frånvarande sätt som bara fyraåringar kan vara. Okej, hamburgebröd. Sedan travar vi förbi fruktavdelningen.
- Jag äj hunjig, säger Leonard och sneglar på "barn-banan korgen". Plötsligt var hela syskonskaran förfärligt hungriga och vi rycker åt oss tre bananer som balanseras genom butiken.

Taktiken är att aldrig stanna tillräckligt länge på en plats så att det hinns plockas varor ur hyllorna. Svårigheten är när man faktiskt måste stanna i cirka 15 sekunder för att se att man väljer rätt storlek på blöjorna. Raskt börjades det plockas burkar med katrinplommonpuré ner från den motsatta hyllan och i en enda rörelse såg far och mor till att de giriga små fingrarna släppte taget om glasburkarna. Dags att öka tempot ytterligare.

Då började tvärnitarna dugga tätt. Signe och Henry varierade sina taktiker. Signe fortsatte med sitt statytrick, medan Henry mer körde med gelébensvarianten. Ljudligt ackompanjerade av gälla falsettskrik kånkade vi på sprattlande barn, halvätna bananer, en varukorg och ett stort paket blöjor.

Lagom till tandkrämshyllan började svetten bryta igenom på modern och fadern. Det var då Leonard kom på att han blivit lovad att sitta en stund i bilen vid entrén under tiden vi skulle betala. - Mamma, fåj jag gå till bilen?
Jag var för tillfället koncentrerad på ett hitta en skumbadstvål. En dålig idé att köpa det just idag. Men som sagt. Det är tråkigt att alltid vara så rationell.
- Ehh, det tycker jag inte ...
Troligtvis mumlade jag mitt svar. Om ens orden nådde Leonards toppluvehuvud, då jag plötsligt slets ur mina tankar av att Henry började sortera olika sorters bindor och Signe fick ett raseriutbrott.
- Leonard ...
Jag tittade bakom mig. Borta. Nu var svetten ett faktum.

Vi flög till kassan, där jag stressade genom betalning medan Signe började trycka på alla nåbara knappar och Fredrik letade rätt på Leonard. När jag och Signe överlevt betalningen återfanns Leonard i bilen och lillbrorsan bänkad brevid. En stunds lycka. Men sedan. Jag tog ett djupt andetag, för jag visste att överge de aldrig skulle överge sina platser bakom rattarna utan en strid och att ord som; "Nu får ni säga hej då till bilen", skulle talas för döva öron.

De svettiga föräldrarna stod inför sin sista prövning. Jag tog en vilt gastande Henry under ena armen och matkasse och blöjor i andra. Leonard segnade ner på golvet av tårdränktförtvivlan och Signe började krypa upp i bilen.

På något outgrundligt sätt tog vi oss alla fem, oskadda, tillbaka till vår minibuss. När alla barnen var fastspända och vi började rulla ut från parkeringen, vände jag mig till Fredrik och sa:
- Eller så skulle bara en av oss ha sprungit in ...

Sju års olycka

Jag var hemma med Henry idag. Han har ansträngda ruftrör vi kände att det var dags för ett besökt hos farbror doktorn. Hos doktorn deklarerade Henry att han inte skulle låta sig bli billigt manipulerad av doktorns roliga lampa och bamseklistermärke. Den förgäves skämtande doktorn fick känna på Henrys vansinnesurstyrka, som det gällde hans liv.

Under tiden var farmor och farfar hemma i huset. De är på besök hos oss denna vecka och har storligen hjälpt oss här hemma med praktiska göromål i huset och i synnerhet i den nya utbyggnaden. Lister i vårt nya njutbara badrum hade blivit målade och en stor nyinköpt spegeln från IKEA var flyttad bort till duschkabinen för att inte vara ivägen.

Efter doktorsbesöket klämde jag och Henry in ett besök hos färgaffärn för att fylla på med målarfärg åt flitiga farfar, medan en övertrött (efter doktorsdusten) Henry baxade fram varenda fasadmålartvätt som butiken kunde uppbåda.

- Jaha, och så ska ni ha de här? sa expediten med glimten i ögat.

En aning svettig och stressad skrattade jag och skyndade mig ut från affären.

Så kom alltså jag och Henry instormande från vårt doktorsbesök. Och en minut glömde jag bort mig. En halv minut. Kanske några sekunder. Tillräckligt många för att Henry skulle hinna tänkta:

- Jaa, jag gömmer mig i duschkabinen, som jag brukar!

KRRAAAAAAAAAAAAASCCH

Det var som att jag kastade mig in i badrummet i slowmotion. Neeeeeeeeeeej, skrek jag medan mitt inre vrålade många fula ord. Inne i duschkabinen stod en vättskrämd Henry med ansiktet förvridet i panisk gråt. Lika mycket över kraschen som över mammas vrede. Den bubblade aggressiv som en vulkan. Den heta lavan var som alla droppar i världen som fick alla bägare i universum att att svämma över.

Med all självdiciplin som jag kunde uppbåda bet jag mig i tungan, höll tillbaka de förtretliga tårarna, räddade Henry från glassplitter och tröstade honom tills han slutade hulka.

Alla känslor av att inte räcka till i livet, alla sömnlösa nätter, alla stereoskrik vid middagsbordet, alla omöjliga konflikter om alla dessa leksaker, alla stressade mornar, alla gnälliga stunder, alla gånger de vägrar sätta sig i bilbarnstolarna, alla läggningar som gått åt pipsvängen, alla saker som borde göras, alla matkassar man släpar alla veckor tills axlarna går ur led, alla gånger barnen tycker maten är äcklig, alla pengar som aldrig vill räcka, alla de stunder som jag bara vill lägga mig ner platt, skrika rakt ut och ge upp (medan barnen klättrar på mig och bråkar om vem som kan dra mamma hårdast i öronen).

Sju års olycka.

Det var verkligen vad vi behövde.
Verkligen.

Stolta Signe

Det är ruter i den här tjejen. Signe dikterar sin värld med bestämda steg och blixtrande blickar. Hon har ännu inget verbalt språk, men en inre tanke som är lika färgstark som regnbågens alla färger.Jag känner djup respekt för min enda dotter. När man måste neka henne något hon bestämt sig för, så är det som att krocka med berget. Och krocka med berget är inte roligt för den mamman som är trött som en trasa.

Jag känner djup stolthet för min enda dotter. Hon kommer kunna klara sig bra i livet. Hon verkar veta vad hon vill, rikta in sig på målet och inte ge sig förrän hon lyckats driva igenom det. Och lyckas hon inte, så låter hon vreden komma som ett åskoväder. Sedan tar hon nya tag och försöker igen.

Jag känner djup kärlek för min enda dotter. Signe.

Signe bär sin mormors mors namn, som var en kvinna med djupt känsloliv och bestämda åsikter. Men hon hade tunga ryggsäckar hon fick bära genom livet. Hon levde i en annan tid. Ett annat samhälle. Med andra förutsättningar.

Min mamma säger att Signe den yngre har samma stolta hållning som Signe den äldre. Det får mig att bli alldeles varm inombords. För jag och mormor Signe var själavänner, fram tills hennes bortgång när jag var 6 år. Vi förstod varandra, på det där sättet som inte krävde långa förklaringar och krångliga förväntningar.Och nu har jag min dotter Signe. Som bär både hennes stolta hållning och hennes namn.

Det gör mig glad att tänka att mormor Signe kanske sitter i sin himmel och förundras över denna nya lilla arvinge. Som får en ännu större chans en henne. Att kanske lyckas. Att bli något stort. Men det största av allt: Att få trivas med livet.

I tusen bitar, men inte krossad

Saker har gått i golvet hos oss en hel del på sistone. En gammal glasflaska på klinkersgolvet. Till synes i oänligt antal bitar. En värmeljuslykta i glas, som Signe dängde ihop med min rengöringslotion. Troligtvis i någon slags fantasi om att hon lagade mat. Men istället krossades den i golvet.

Och så jag. Känns som jag håller på att slitas itu. I tusen bitar. En liten bit på jobbet, en liten bit åt vännerna (dock en förkrympt bit), en åt mannen, en åt huset ... och så en stor bit åt Leonard, en STOR åt Signe och en STOR åt Henry.

Henry är en så fantastiskt sprudlande liten herre, som med osannolik frenesi vill ha 100% uppmärksamhet under 100% av sin vakna tid. Signe har en bestämdhet som skulle få vilken diktator som helst att darra. Och båda har röstresurser som får Kungliga Operan att hamna i bakvattnet. Och så Leonard. Han är fyra. Fantastiskt klok och oändligt förvirrad.Mina ben viker sig. Hjärnan kokar. Humöret exploderar.

Att vara splittrad är en sak. Att kännas som att man går itu, en annan. Splittrad har jag varit ganska länge. Sen jag blev mamma, tror jag, för fyra år sedan. Mer eller mindre, i alla fall.

Men nu är jag tvillingmamma och trebarnsmor, vilket är en lika vansinnigt stor välsignelse som det är eldprov. Och i den vackraste försommaren i år tog jag tvärslut. Jag grät för det mesta och blev arg för allting. Och så den där tröttheten. Som om att benen drog runt på 25-kilosvikter runt varje fot och gångjärnen i ögonen rostat sönder.

Sommaren kom och gick. Livet kanske inte kändes lika lättsam som den klarblåa väderleken, men allt höll sig ändå inom rimliga gränser.

Nu är hösten här. Tillsammans med den klara luften svepte den tuggande vardagen igång och tempot tickade igång. Tick-tack-tick-tack-tick-tack. Först som en klocka. Upp, iväg, jobba, hämta, handla, göra middag, i säng och så upp igen. Sedan som en travhäst. Tick-tick-tick-tick-tick. Och nu galopperar hästen på banan, snudd på sken. Oregelbundet och okontrollerat snabbt går det. TICK-TICK-TICK-TACK-TICK-TACK-TACK.

In, ut, in, ut. Men jag hör inte mig själv andas. Kanske för att jag håller andan. Och hoppas jättemycket att jag inte ska krascha, som flaskan mot klinkersgolvet.

Men jag måste försätta försöka höra mig själv andas. Måste hitta ett sätt att sätta ihop mig igen. Laga mig. Och aldrig tänker jag sluta andas. Så trots mitt sköra tillstånd, väcks en liten uppkäftig envishet. Som en liten terrier, som vägrar släppa taget.

Jag håller i. Jag går itu, men jag håller i. För min familjs skull. För min egen skull. För att Gud lovat att inte svika. Jag går itu. Men jag vägrar att krossas.

En fyraårings mjuka hjärta

Det är ett hårt jobb att vara fyra år. Det klargjorde vår BVC-sköterska idag, på Leonards 4-årskontroll. Som Leonard för övrigt klarade som en dans. Han svarade på alla hennes kryptiska frågor om vad en pojken gjorde på en massa bilder;

- Vad sitter pojken i?

- Tjappen!

- Vad äter pojken?

- KOJV!

- Var är nallen nu?

- Näää, men vilken tokig nalle! Den kan väl inte ligga i picknickkojen hellej!

Bakom Leonards rygg satt jag där med ett fånigt flin på läpparna och hejade inombords som en hel hockeyläktare. Det är som att man får sin ultimata livsprestation värderad. Som en kär släktklenod på auktion.

Jahapp, är han den stjärna som vi tror att han är, eller är han kanske rent av ett geni? En enfaldigt stolt mamma lyssnade på sonen som snusförnuftigt svarade på sköterskans alla frågor. När han sedan han klämde dit ordet "picknickkoj", så ville jag nästan resa mig upp och skrika "YES!"

Detta toppade han sedan med ett direktcitat från Kråkan i MammaMu:

- Nej, jyck mej i fjädejn!

När sköterskan sedan sett honom balansera på en linje, trätt pälor på en tråd och tittat på runda ringar och triunglor (fyrkanter) på en skylt, så summerade hon det hela med ord som "mycket rikt ordförråd","väldigt bra syn" och "öppen och trygg i sig själv".
- Du kan vara väldigt stolt, sa hon och skickade iväg mig stolt som en hel hönsgård med tuppar.

Men att vara fyra är som sagt inte alltid enkelt. Fyraåringarna har mycket att klara av. Deras små tankar och skenande fantasi tar med dem på små hiskeliga resor. De måste testa var gränserna går. De måste sluta med napp, om det inte är gjort förr. Och måste börja smaka på livets hårda skola.

Leonards nappar hängdes högtidligt upp i ett träd igår. Otal gånger har vi fört det på tal. Otal gånger har han vädjat om att behålla sina nappar. Fader -och modershjärtat har veknat och tiden gått. Tills igår, fastän han samma morgon deklarerade att han skulle ha napp minst tills han blev åtta år.

Vi packade picknick och begav oss ut i en strålande höstskog. Och efter friskt tuggade leverpastejmackor och bullar, så utsåg vi ett alldeles eget nappträd. Leonard var helt med på vad som skulle ske. Hoppades vi. För där hängdes de upp och lämnades åt sitt öde tillsammans med en lapp där det stod "Söndagen den 10/10 2010 slutade Leonard med napp".

Sedan kom kvällen och den omtumlande känslan av förlust smög sig på honom. Han oroade sig för att det skulle åska på napparna. En liten tår ville leta sig upp i ögonvrån. Jag lade mig brevid honom i sängen och kramade honom tills den värsta tomhetskänslan gick över.

Modershjärtat skälvde till. Han har nu klarat en av sina första ganska svåra separationer. Med bravur.

Men det gör ont att veta att livet bara kommer att slänga åt honom fler och fler separationer, besvikelser och motgångar. Och det gör ont att bara snudda vid tanken att jag inte alltid kommer kunna krama bort hans smärta. Att hans mjuka 4-åringshjärta kommer utsättas för livets hårda kanter.
Han kommer säkert klara det. Med bravur.

Men frågan är: Hur kommer modershjärtat klara det?

Vår drottning är här

Kezia.

Så heter den nyaste familjemedlemmen. Hon anlände i måndags, darrande och liten. Hennes mamma fick se henne för sista gången, när bakluckan stängdes till vår minibuss tillsammans med en hel hop gastande människobarn. Undra vad en kattmamma tänker då. Lycka till, min dotter? Ack och ve, min dotter, hur månne ditt liv bli?

På något absurt sätt överförde jag känslor från kattmamman till mig själv. Som småbarnsmor, med känslorna inuti, utanpå och överallt - så tänkte jag: "Men vad fruktansvärt egentligen. Hon är ju bara en liten bebis. Hon kan väl inte skiljas från sin mamma?"

Ja, för om Kezia vore en människa så vore hon en bebis. Men nu så är hon en katt. Så trots sina späda 15 veckor, så är hon mogen att lämna boet. Hon är rustad med allt hon behöver. Katt mamman har fullgjort sitt arbete och kan stolt lämna ifrån sig sin vackra dotter. Så denna lilla kattflicka vet var hon ska göra sina behov, hon vet att hon ska gå och äta när hon är hungrig och sova när hon är trött. Där skiljer hon sig oceaner från våra hjälplösa små spädbarn som vid 15 veckor bara kan gapa, suga, bajsa och sova - men har ingen susning om hur det egentligen ska gå till.

Men lekbehovet är nästan slående likt människans. Röja runt som en torped, testa, smaka, dra, krypa över och under allt och alla. Ska lära sig allting. Testa allting. Undersöka allting. Har övertro på sin egen förmåga och blir road av att leka tittut med sig själv. Precis som människobarn.

Och så är hon oändligt social. Vill sitta i sällskap. Småprata lite. Precis som sina hussar och mattar.

Men gigantsiska skillanden är att hennes lek är ljudlös. Hon kryper fram från sitt gömställe när lugnet lagt sig i huset. Nu börjar hennes primetime. På ljudlösa tassar och med stum mun drar hon fram som en naturkraft i huset. Så även om hon är lika galen som vilken guldlocksknatte som helst, så blir jag till skillnad motför av guldlocksknattarnas röjlek - bara avspänd av att se Kezia leka. Underligt hur tystnad får en att slappna av.

Men djur är inte som människor. Och människor inte som djur. Men ändå förgyller vi varandras tillvaro. Kan vara kompanjoner för livet. Vi får får ge våra pälsklädda kompanjoner mat och värme, så ger de oss glädje. Så frågan är vem som tar hand om vem egentligen? Var det kanske kattmamman som skickade Kezia på uppdrag till oss för att ta hand om den stackars högljudda, sönderstressade människofamiljen - och inte tvärsom? För att skänka oss lite lugnande kattnärvaro?

Ibland verkar det som att Kezia skakar på sitt näpna lilla katthuvud åt de tokiga människobarnen, som inte verkar kunna göra annat än att gasta i högan sky.

Och som att hon snusförnuftigt tänker. Förnämnt och en aning drottninglikt:

- Man för ha överseende. De är ju bara människor.