Vår drottning är här

Kezia.

Så heter den nyaste familjemedlemmen. Hon anlände i måndags, darrande och liten. Hennes mamma fick se henne för sista gången, när bakluckan stängdes till vår minibuss tillsammans med en hel hop gastande människobarn. Undra vad en kattmamma tänker då. Lycka till, min dotter? Ack och ve, min dotter, hur månne ditt liv bli?

På något absurt sätt överförde jag känslor från kattmamman till mig själv. Som småbarnsmor, med känslorna inuti, utanpå och överallt - så tänkte jag: "Men vad fruktansvärt egentligen. Hon är ju bara en liten bebis. Hon kan väl inte skiljas från sin mamma?"

Ja, för om Kezia vore en människa så vore hon en bebis. Men nu så är hon en katt. Så trots sina späda 15 veckor, så är hon mogen att lämna boet. Hon är rustad med allt hon behöver. Katt mamman har fullgjort sitt arbete och kan stolt lämna ifrån sig sin vackra dotter. Så denna lilla kattflicka vet var hon ska göra sina behov, hon vet att hon ska gå och äta när hon är hungrig och sova när hon är trött. Där skiljer hon sig oceaner från våra hjälplösa små spädbarn som vid 15 veckor bara kan gapa, suga, bajsa och sova - men har ingen susning om hur det egentligen ska gå till.

Men lekbehovet är nästan slående likt människans. Röja runt som en torped, testa, smaka, dra, krypa över och under allt och alla. Ska lära sig allting. Testa allting. Undersöka allting. Har övertro på sin egen förmåga och blir road av att leka tittut med sig själv. Precis som människobarn.

Och så är hon oändligt social. Vill sitta i sällskap. Småprata lite. Precis som sina hussar och mattar.

Men gigantsiska skillanden är att hennes lek är ljudlös. Hon kryper fram från sitt gömställe när lugnet lagt sig i huset. Nu börjar hennes primetime. På ljudlösa tassar och med stum mun drar hon fram som en naturkraft i huset. Så även om hon är lika galen som vilken guldlocksknatte som helst, så blir jag till skillnad motför av guldlocksknattarnas röjlek - bara avspänd av att se Kezia leka. Underligt hur tystnad får en att slappna av.

Men djur är inte som människor. Och människor inte som djur. Men ändå förgyller vi varandras tillvaro. Kan vara kompanjoner för livet. Vi får får ge våra pälsklädda kompanjoner mat och värme, så ger de oss glädje. Så frågan är vem som tar hand om vem egentligen? Var det kanske kattmamman som skickade Kezia på uppdrag till oss för att ta hand om den stackars högljudda, sönderstressade människofamiljen - och inte tvärsom? För att skänka oss lite lugnande kattnärvaro?

Ibland verkar det som att Kezia skakar på sitt näpna lilla katthuvud åt de tokiga människobarnen, som inte verkar kunna göra annat än att gasta i högan sky.

Och som att hon snusförnuftigt tänker. Förnämnt och en aning drottninglikt:

- Man för ha överseende. De är ju bara människor.