Den levande julgranen

Så var det dags igen.

Det är helgen före julhelgen och det är dags att gå ut och ta sig en julgran. Vår familj är en av de få förunnade, som har privilegiet att såga ner vår egen gran i skogen. Vi håller oss väl med våra kära markägargrannar. Och de ger oss en oerhörd julgåva.

Upplevelsen att välja en livs levande skogsgran. En plastgran i mitt hus och jag kan lika gärna äta pizza till julmiddag.

Jag ryste av lycka första julen vi bodde här i byn och jag insåg att vårt lilla hus på landet innebar denna ynnest. Det är det närmaste man kan komma hederlig julupplevelse, eftersom man med sina mogna 33 år får lov att inse att Tomtefar inte bor i Mora, eller på det högsta berget påväg upp till farmor och farfar (de bor i Storuman), som Leonard tror.

Men en julgran. Den är verklig. Den lever. Och bara står där i skogen och inväntar sitt högtidligt juliga intåg i vårt liv.

Men aldrig förr har allting stämt så här väl. Att få uppleva att snön dessutom ligger djup och flingorna yr omkring oss som små himlastjärnor. Det var nästan för bra för att vara sant.

Det var med vördnad vi hela familjen traskade ut i granskogens djupsnö. Skogshuggar-Leonard i täten. Tomtemor drog Signe och Henry på en varsinn pulka, pappa Fredrik bar sågen och sist av allt huskatten som smög efter för att se var husfamiljen skulle ta för sig i skogen denna snöyra söndag.

Med långa djupa steg pulsade vi in i den snöklädda katedralen av snötunga granar. Signe och Henry tippade med jämna mellanrum som hösäckar ner i de djupa drivorna när terrängen blev svårare. Leonard betraktade de snötäckta objekten med allvarlig min. Signe och Henry tittade sig förbluffat omkring. Och jag kunde nästan svära på att jag så en tomte bakom en trädstam. Trots mina 33 år.
Jag och husmannen insåg snabbt att uppdraget skulle bli svårgenomfört, eftersom granarna var beklädda och omsorgsfullt heltäckta av snö. Så med lite tur, en skarp tomtemorsblick och lite Ole dole doff så var julgranen funnen. Så alldeles egen husgran.

- Uh, uh, jag kan bäja den, sa Leonard med sin allvarliga skoghuggarröst.
- Aaadoddido, sa Henry och deklarerade att om storebror skulle bära granen så skulle han dra systers (med syster i) pulka ända hem.

Men när vi pulsat i myrfart i en halvtimme och ändå bara nått skogsbrynet, så sattes Henry - till hans stora förtret - ner i sin egen pulka . Så han skrek ursinnigt hela vägen hem, så att det ekade över den snöklädda dalen. Och skogshuggaren gnällde att han var helt sluuuuut i benen.

Men det var det värt. För nu har vi en julgran. En alldeles egen husgran direkt från tomteskogen.

Om det nu hade funnits tomtar.