För idag stod en sak klar. Jag ville ta semester. Detsamma med min man, Fredrik. Nej, fel. Inte vill. B-E-H-Ö-V-E-R semester. På riktigt. Semester. Ni vet, sån där då man faktiskt vilar. Lite mer än i fyra minuter i taget.En helt enkel fullständig, om än kort, paus från småbarnslivet. Jag och Fredrik börjar hacka riktigt lågt på orkeskontot nu med vattkoppor, avlösande förkylningar, skriknätter, för-tidiga tvåårstrotser - och två alldeles för klåfingriga -samarbetande-och långarmade huvudlösa vandaler ...
De är fantastiska, charmiga, välsignat underbara barn. Livet gåvor. Men vi orkar inte. Vi står och kippar fullständigt andfådda och darrande utslagna av livet självt.
Men idag är det lucia. Och jag hade ynnesten att få suga i mig ett obeskrivligt vackert luciaframträdande på Faluns bibliotek imorse.Jag lyssnade. Njöt. Sög i mig varje uns av stillhet. Magisk stämning. Lekfull glädje. Och låtsades att jag hade en liten stunds semester från mitt hårda vardagsliv.
Och förresten. För precis 12 år sedan idag blev jag och min tillsammans på en folkhögskola i småland. Sedan gick vi hand i hand och tittade på luciafirandet i den lilla bykyrkan med stora snöflingor stilla föll från en mörk himmel.
Jag har mycket att tacka lucia för.
TACK.
2 kommentarer:
Oj vad ni är värda semester...
Jag har just hittat hit och känner igen mig jättemycket. Har en 2,5-årig tjej och två små killar som snart är ett halvår. Skönt med någon som på ett sunt sätt beskriver att det det innebär BÅDE fantastiska stunder och ett tröttande slitgöra.
Ser fram emot att läsa mer av dig!
Åh, vad roligt! Välkommen! Ja, då har vi verkligen samma situation. Jag tror man kanske klarar sig från att bli helt galen, om man på något sätt får utlopp för alla tankar och all frustration på ett konstruktivt sätt! Välkommen åter!
Skicka en kommentar