Livets oxveckor

Oxveckorna. Ja, så kallas perioden vi är i just nu. Julens skimrande tid har lämnat oss tomma och fattiga. Vintern har sitt obevekliga grepp om oss - och allt som känns som vår är bara lömska trick. Januari är vinter. Oavsett vårt önsketänkande. Enligt Wikipedia är oxveckorna benämningen på perioden efter trettonhelgen fram till och med fettisdagen. Dessa veckor upplevs oftast som tröga och tunga, därav ox- i förleden, ursprungligen med hänvisning till tiden efter midsommar, då det inte fanns några helger som bröt det årliga tunga arbetet mellan vårbruket och skördetiden med allt sitt efterarbete. ("Man fick slita som en oxe.") För många utgörs periodens slut av sportlovet och en därefter tydlig ljusare period, företrädesvis om morgnarna.

Och som vi längtar efter de ljusa tiderna. Efter lättjefulla dagar. För vem vill befinna sig i den strävsamma tiden? Jag tror det är den tröga väntan som gör oss smått tokiga. Vi, i Sveriges 2011, är inte vana att behöva vänta så särskilt ofta. Och inte så vana att behöva vara särskilt uthålliga, strävsamma. Vi åker på charter, laddar upp med filmer på storbilds-TV-apparater, köper hämtmat, shoppar på rea, sover så mycket vi kan och fikar kaffe latte och bagels på schyssta kaféer. Allt, för att fly det gråa. Vardagliga. Strävsamma. Långtråkiga och hårt slitande. Oxveckorna.
Men vi kan inte alltid fly. Ibland måste vi dra oss upp ur sängarna på mornarna medan månen fortfarande lyser, skrapa en iskall bil med alltför tunna vantar, halkande lotsa vårt småfolk och deras sju ombyten till sina förskolor, skynda oss till arbetet och äta matlådan med makaroner och köttbullar till lunch för tredje dagen i rad. När vi sedan återvänder hem för kvällen lyser månen klar igen. Och medan man steker fiskpinnarna till middag och de snoriga barnen hänger en i byxorna, funderar man förstrött vilket väder det varit idag.

Det känns lite som att jag befinner mig i livets oxveckor. Småbarnsåren. Barnen kräver allt jag har och jag ger dem precis allt jag har att ge. Vilket inte känns som särskilt mycket just nu. Jobbet går på rutin och det sociala livet ligger på is. Avbrotten är få och ljuspunkterna sparsamma. Barnvakterna utarbetade.

Med stora gäspningar tittar man på Solsidan på söndagskvällen innan sängen kallar. Tid och lust är abstrakta begrepp. Barnen är små och behöver växa på sig ytterligare några centimeter innan vi kan ta fram lusten igen och börja planera för spännande projekt. Innan de släpper mammas hand och låter henne vila en liten stund.

Oxveckorna. En tung tid som efterföljs av en "tydligt ljusare period".

- Näj det blij sommaj vill jag blåsa såpbubbloj! utbrast Leonard häromdagen. Och jag kände hur sommarens sötma kändes lika avlägsen som ett fett bankkonto, men gladdes över Leonards barnsliga förtröstan. På att den kommer.

Oxveckorna har inte förintat den ljusa tiden i livet. Bara gjort att glädjen kommer vara än större när den kommer.


Ps. Detta var mitt 100:e inlägg. Något att fira för att liva upp sig!