Att vara behövd

Visst kan det vara fantastiskt? Livsnärande, meningsfullt och glädjande. Att veta att någon annan är beroende av en, för sitt välbefinnande, sin utveckling och glädje.
Du är en värdefull person. En person som finns på denna jord med ett uppdrag, tilldelat unikt just till dig. Ansvarsfullt och viktigt. Betydande inte bara för dig själv, utan för andra, för framtiden, för livet.
Du skulle inte bara kunna försvinna från jordens yta utan att vara djupt saknad. Du är inte utbytbar, du är speciell, uppskattad. Du är behövd.

Att vara behövd. Visst kan det vara fruktansvärt? Frustrerande, uttömmande och kvävande. Varje steg du tar ägs av en annan människas behov. Det tar outtömligt anspråk på din tid, din kraft, ork och engagemang. Du kan aldrig bara tänka på dig själv, en annan människa går alltid först.

Du måste ställa upp alla dagar, nätter, veckor och månader. Varken du vill eller inte, orkar eller inte. Annars rasar allting. Du sitter fast, någon annan styr dina steg, obönhörligen. Du är behövd. Bitterljuvt.Att vara behövd. En känsla, ett mänskligt tillstånd, med två starka ansikten. Lika olika som himlens ljusblå dag och djupsvarta natt. Som vattnet och elden. Som sommaren och vintern. Men fullt lika mycket, än hur kluvet det tar sig ut, så är det samma sak. Olika sidor av myntet.

Söndagen den 1 oktober 2006, ungefär tio i tio på kvällen uppenbarades dessa två sidor för mig för första gången. För det var då jag blev mamma för första gången. Och insåg. Det här lilla knytet är min son. Han kommer vara helt beroende av mig i 18 år. Jag kommer att vara hans mamma tills jag dör. Underbart och skrämmande. Bitterljuvt.

Jag kliver innanför dörren hemma efter jobbet. Fredrik har haft en ledig dag hemma med barnen.
- Maaaammmmmaaa! skriker Henry och kommer springande med sin fluffiga frilla guppande som en sky kring huvudet. Resolut tar han tag i mitt pekfinger och försöker dra iväg mig till någon brådstörtande angelägenhet. - MAMMA! säger han igen, med en stämma som skulle kunna väcka döda till liv, som för att försökra sig om att jag är "på tåget". Då kommer Signe och spricker upp i ett leende, håller en bok och tittar beslutsamt på mig.
- Mamma, säger hon och klappar på golvet. Och sedan spänner hon ögonen i mig.
- Mamma, upprepar hon, förmanande. Hon inte bara vill att jag ska infinna mig på på golvfläcken och läsa "Signes kläder" för henne, hon begär det. I samma ögonblick som hon inser att jag inte tänker göra detta ögonblickligen - kastar hon sig bakåt så att hon trillar omkull av besvikelse. Och Henry drar fortfarande febrilt i mitt pekfinger.
- MAAAMMMMMMMMMAAA! insisterar han.
- Jag måste ta mig skorna och jackan ... och gå på toa. Varpå Henry börjar hoppa av besvikelse och stora runda tårar trillar ned för hans kind.
- Mamma, mamma, mamma! säger Leonard och kommer studsande ut i hallen. Du måste komma och kolla! Blixten och Kungen har jamlat nedföj bejet och blivit uppätna av ett lejon! Kom mamma, kom mamma, kooooommm! Inget i hela världen skulle kunna få mig att vara utan dessa tre änglabarn. Inga i hela världen behöver mig så intensivt. Behöver mig så fullkomligt, obönhörligt, ständigt och innerligt.

Inget i hela världen kan få mig att känna mig så fruktansvärt arg och frustrerad. Kvävd och förtvivlad. Inget i hela världen kan få mig att känna så speciell, så rik, så lycklig att det känns som att hjärtat nästan sprängs i bitar.

Och för inget i hela världen skulle vilja vara utan detta. Så bitterljuvt det är. Att vara behövd.