Den mänskliga föräldern

Att vara en lyckad förälder. Är det att göra allting rätt? Eller? Jag tror vi alla plågas av våra egna föreställningar om hur en lyckad förälder ska vara. Ideal vi hade innan vi fick barn. Böcker vi läst. Samtal vi haft med andra föräldrar i föräldragruppen. Skräckexempel vi sett på stan och tar avstånd ifrån. Finputsade minnen från sin egen barndom.

Vi slänger ner detta i livets hushållsmixer, så har vi ett översvämmat hem med föreställningar om vårt eget föräldraskap. Ibland snirklar vi oss hyfsat bra bland våra föreställningar, våra ambitioner och målbilder. Vi mår bra, sover hyfsat bra och är friska. Och så plötsligt slår det ner. Tröttheten. Mänskligheten. Misslyckandet. Det är som att vi ser oss själva utifrån. Förfärad undrar man: Vem är denna osmakliga mamma som fräser surt åt barnen? Vem är denna hetsiga människa som höjer rösten, morrar och säger överilade, elaka saker? Som gråter och beter sig? Vem är hon? Varför spottar hon på mitt föräldraskap? Och varför får hon mig att känna djup skam?

Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag vet - hur tråkigt det än är - att det är jag. Att dessa två, är jag. Mina ambitioner som förälder är äkta och viktiga. Men, i samma kropp bor människan. Jag som har haft en skitdag på jobbet, jag som inte räcker till, jag som inte sovit eller som helt enkelt lessnat. Ibland infekterar hon en hel dag, ibland dyker hon plötsligt upp - helt utan förvarning. Sedan kan inget få det ogjort. Jag har betett mig, gormat och skrikit, precis exakt såsom jag så dyrt och heligt lovat mig själv att jag aldrig skulle göra. Jag har låtit min röst vara just så vass och jag har till och med sagt saker, som är fula och orättvisa.

Så den viktigaste frågan blir då: Är jag, i motsats till en lyckad förälder - en misslyckad förälder? Är det min titel? Min plats? Min rang? Hur förhåller jag mig nu till mig själv när bilderna inte stämmer? När målbilden kvaddas och ambitionerna visar sig vara förgäves. Och så den mest svidande lögnen är att man är ensam. Ensam med att vara en sådan usel förälder - då vi är sådana experter på att putsa på våra fina ytor. Så att vi lämnar varandra åt tron att vi inte bara är misslyckade föräldrar - utan också de enda misslyckade föräldrarna.

Så. Är det förbjudet att vara mänsklig förälder? Eller kan det vara så att vi ibland glömmer, i djungeln av ambitioner, vad som är egentligen kärnan i föräldraskapet? Vad är det orubbliga och centrala? Kärleken. Kärleken. KÄRLEKEN! Jag älskar ju mina barn! Jag älskar dem så djupt och oändligt så att alla stjärnors glans inte nog kan jämföras med den kärleken. Trots detta, gör jag bort mig som förälder - stup i ett. Jag känner skuld och ånger. Jag förfäras över min mänsklighet. Men detta förändrar inte det faktum att jag älskar dem.

Så mitt i min illaluktande mänsklighet så lär dem om mänsklighet. Jag lär dem den om stolta vackra förmågan, att be om förlåtelse. Jag lär dem om känslor, om ilska och om ödmjukhet.

Så att vara en lyckad förälder. Det handlar, tack och lov, inte ett dugg om att vara perfekt. Det är att älska sina barn - och sedan göra så gott man kan. Och. Att acceptera sin mänsklighet.