Kära Leonard,

Min förstfödde och äldste son. Mitt känsliga barn med det vackra, djupa hjärtat. Min underbart vackra pojke.

Jag älskar dig med hela mitt hjärta och hela min själ. Du ska veta att detta är sant, fastän varje dag är en hård och svår kamp.

Jag hoppas du kan blir en stolt och modig människa, fastän ditt 6-åriga skräniga förvirring gör mig så less, att jag ibland knappt orkar möta din blick. Att jag ibland knappt orkar krama om dig, även när det är just detta som hela din skälvande känsloförvirrade kropp som mest behöver.

Förlåt för alla de hårda och taggiga orden. Förlåt för all ilska jag känner mot dig när du drabbas av 6-årigs dundrande härdsmälta.

Jag önskar varje dag att jag vore ännu bättre. Ännu starkare. Ännu mer värdig att vara mamma åt en sådan ofattbar fantastisk pojke.

Du valde inte att plötsligt en dag bli avslängd från familjetronen av två småsyskon. Du valde inte att ständigt få strida syskonkampen om uppmärksamhet och gunst. Du valde inte att bli 6 år och leva i ständigt inre känslomässigt uppror.

Du kommer säkert gå stark och häpnadsväckande ut i livet med ditt vackra hjärta. Jag tvivlar inte på din förmåga. Jag plågas av mina egna tillkortakommanden. Jag plågas av att jag inte är den tålmodiga mamma som jag tycker du förtjänar.

Men jag lovar. Att oavsett vad som hänt under dagens brus. Låta varje dag innebära en ny chans. Att göra mitt allra yttersta.

/Mamma