Ett hoppfullt nytt år!

Det gamla årets sista skälvande timmar är här. Mycket kan sägas om året som gick. Om en kall och regnig sommar, om en pojke som började förskoleklass och om Den Fruktansvärda Tyngden som vägrade släppa våra axlar. Också om friska och outsägligt fina barn, om vänskaper som växt och kärlek som djupnat.

Som vid varje nyår så fylls jag av nytt hopp att just detta år ska bära något alldeles speciellt gott för oss i sitt sköte. Och varje år så känns det som att Alla Möjligheter finns för detta att ske. Så även detta år, även om den Fruktansvärda Tyngden försöker inbilla mig annat. Så därför lyder min nyårsdikt så här:

Ring ut mörkret i våra hjärtan
Ring in ljus och växande tillförsikt
Ring ut frustration och otillräcklighet
Ring in glädje och tålamod
Ring ut alla idiotiska krav på oss själva
Ring in starka och sunda självkänslor
Ring ut stress och tristess
Ring in balans och ring in följsamhet till livets vindlande stigar som alltid vill föra oss framåt

Ring in ett nytt år där vi alla får vara precis så ofullkomliga som vi är - men vara lyckliga i de små stunder som skänks oss. Låt tacksamhet och ödmjukhet vara tongivande och vägledande.

Ja, kanske är jag naivt hoppfull. Men på vilket annat sätt kan jag bära på nya fantastiska visioner för året som kommer?

Så oss vara naiva - och önska varandra ett hoppfullt GOTT NYTT ÅR!

Julmiraklet

Det är svårt att med ord beskriva hur den här hösten varit för oss. Jag letar gärna efter liknelser, när orden känns otillräckliga.

Så den här hösten har känts som en lervälling. En bergsbestigning. Eller som ett stort träsk som vi alla skulle vandra igenom, utan en enda torr och fast plats att vila på. Eller en sandstorm i en öken. Livet har svidit i ögonen, sikten varit usel och överallt har det varit torrt och näringsfattigt.

 Men mest har det känts som ett mörker. Ett ogenomträngligt mörker. Och likt en svart varelse har hopplösheten och håglösheten hållit oss hårdhänt och ogästvänligt i sitt grepp. Sedan kom advent. Och med den snön, med sin mjuka och ljusa närvaro.

Det gav mig hopp. Jag sjöng julsånger som aldrig förr, som för att suga ur varje uns av glädjens budskap som gick att finna.

Sedan några dagar innan jul så ökade mitt skälvande hopp. Små tecken gick att finna, att kanske fanns chansen att vi skulle kunna få en hyfsat bra jul.

Sedan kom den. Julafton. Förväntningarna glimmade i barnens ögon. Julstrumpor var fyllda på julaftonsmorgon, lyckan gick som stötar genom vårt lilla hus. Snön gnistrade därutanför och stjärnor lyste i varje fönster.

Vi lekte en stund i snön, åt så vi storknade innan det var dags för Kalle Anka. Och så fortsatte det.

Det var intensivt och hektiskt med allt som sig bör ordnas en dag som denna, men den svarta varelsen höll sig borta. Signe skrek sig hes av skräck för tomten, Leonard av utom sig av lycka över sitt nya TV-spel och Henry sprang runt som en studsboll av rena ivern.

Barnen skrek inte ens av besvikelse när klapparna var slut, började bara ivrigt leka med vad de fått. På kvällen fick vi vuxna en lugn och fin stund med våra egna klappar och den varma känslan landade mjukt i min själ.

Och det var då jag kunde förstå. Att allt gått väl. Vi hade fått uppleva vår egen lilla julsaga detta år. För andra kanske det tycktes som en helt vanlig jul. För mig tycktes det vara ett mirakel.

En livspaus

Vi tog en paus. Från magvirus och själagrubbel. Vi mår bra och är friska idag. Morgondagen vet vi ingenting om.  

Gråmulna tankar fick skjutas åt sidan och vi tog oss en paus, mitt i livet. En paus, då vi istället fick ägna oss åt något viktigt.

Nämligen att bege oss ut i djupsnö och hitta oss en fager gran.

Trollskogens snötunga granar omslöt oss. Vår kattdam Kezia slog följde, såsom traditionen bjuder. Signe ramlade var tredje steg och Henry klampade fram som vore han född skogshuggare.

 Barnen pekade ivrigt på varje gran som sträckte sig svindlande mot skyarna och tyckte de funnit det perfekta exemplaret.

Men slutligen stod den där, täckt av snö och grann och grön. Så sågades den ner, släpades hem, fingrar blev kalla och ben blev trötta.

Så klädde vi den i vild kalabalik där alla kulor skulle sitta på samma grenar, tills den ståtlig och grann stod redo.

Nu står granen på sin plats i vårt hem. Den omfamnar oss med sin milda doft och löfte om jul. Och som påminnelse om vikten av att finna små livspauser.

Vintervärme

Decembersolen är som en gammal människas darriga och ömma hand mot min kind.