Jag och mamma-mormor stämde upp i sången, medan barnen myllrade oförstående omkring vår träd-ceremoni. Intresset för julgransplundring för dem räckte bara lika länge som kakorna vid fikat och godiset i smällkaramellerna. Bland annat myllrade barnen mitt i vägen för mig som prånglade mig mot dörren med den sorgliga barrträdet.
Som för att hämnas släppte granen ifrån sig ALLT barr på vardagsrumsgolvet, på spisen, på mattorna. Så mitt efter frasen "Så till nästa år igen ..." hör jag mig hetsigt vråla "FLYYYYTTTTA PÅ DIIIIG!" åt Leonard som oförstående tittade på mig med min hämnd-barrande avvisade sorgliga gran. Varpå jag med tappad ork försökte fortsätta med "... kommer han vår gamle vän, för det har han lovat." Men känslan var borta. Den lilla känslan jag haft.
Man vill så gärna orka. Vara käck, sjunga "Nu är glada julen slut, slut, slut", skratta åt förvirringen och kaoset. Istället vrålar man som en gris på väg mot slakt.
Så jag städade istället. Städade som om livet hängde på det. Barret, smulorna och juldammet. Tröttheten, irritationen och otillräckligheten. För det lättade faktiskt en aning när städningens mirakel lämnade efter sig en lätt och luftig stämning i huset. Så ja. Nu går vi vidare. Mot en ny tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar