Överhettad

Jag sitter på ett tåg. Jag har gjort en själslig utflykt. Det var inget jag hade planerat, utan det bara föll sig så på grund av jobb. Det svider alltid i modershjärtat när barnen klamrar sig fast vid mig med sina varm små armar och deklarerar att de kommer sakna mig. Min själ deklarerar med stor tydlighet att jag lämnar mitt hjärtas största skatter. Men min hjärna förklarar lugnande, att jag snart återser dem. Men avsked är ändå ett avsked. Hur stort eller litet det än är.

Men ack så viktigt. För här där jag sitter på väg hem genom sommarsvergie är det som att mitt hjärta och min själ har startats om, likt en överhettad dator. Min processor är åter i sitt mer normala skick. Närminnet står inte och hackar på "uploading" hela tiden. Jag längtar hem nu, så att det molar lite i hjärtetrakten. Jag försöker få tåget att nå Falun lite snabbare med tankekraft. Men min hjärna nickar förståndigt till mig och säger "såja, såja". Du kan bara vara där du är. Du mår bra av att bara vara. En stund. Du behöver krafterna tills senare. 

Jag hade inte alls valt att åka iväg om jag  själv bestämt. Just nu är det som att mitt och barnens gummiband till varandra är väldigt kort. Vi är nära, nära. Och må så vara. Men när jag nu var tvungen att åka (enligt Leonard så kidnappade jobbet mig. Men fullt så tvungen var jag faktiskt inte), så upptäckte jag till min förvåning att min inre dimma klarnade. Alla själsliga processer fick utrymme. Lite ny luft att andas.

Jag visste inte hur nära jag var att bli överhettad. Inte förrän jag fick känna av en stunds inre lugn. Nu är jag mer än redo att komma hem.

Borta bra, men hemma bäst.