Jag säger åt min kropp att lugna ner sig, medan jag gör några försök att lugna ner situationen. Dramat utspelar sig kring en känsloutsöndrande maskin som kallas "Xbox". Det handlar om en någon slags strid om vilket spel den sista stunden på kvällens speltid ska ägnas åt.
Uppenbarligen är detta en fråga om liv och död.
Situationen är inte påverkbar. Båda parter är besvikna och arga. Den ena på ett mer förtvivlat, hysteriskt gråtande sätt, den andra på ett mer urilsket, går-runt-och-slår-på-saker-medan-han-konstant-skriker sätt. Vad jag säger möts av än större utfall av ilska/besvikelse.
Dessa ljud. Borrar. Sig in i. Min hjärna.
Som tycks bli så överhettad att det inre trycket på tinningarna är så högt att den skulle kunna klyva en atom. Eller helt hederligt explodera. Så mitt huvud flyger iväg som en raket och lämnar gnistrande glöd efter sig där den flyger över himlavalvet. Fast atomliknelsen är ändå rätt korrekt, eftersom att det som sker därefter är någon form av härdsmälta. Nej, jag vet. Som en vulkan, kanske!
Likt glödhet lava väller det ut ord uttalade med någon blandning av morrande rytningar och en smått falsk falsettaria ur min mun. Deras mor. Ett aggressivt lejon. En galen operadiva. En atombomb. En vulkan.
Allt detta. På grund av dessa vibrationer som så obönhörligt nått mina öron. När Xbox-frågan blir för svår. Vibrationerna som bänder sig in i mitt huvud. Kommer åt huvuddatorn. På nolltid skapar katastrofliknande effekter på mitt intellekt och känslocentrum.
Vibrationer. Osynliga rackare, som skjuter fram genom luften likt missiler.
Jag måste kanske börja rusta upp för krig. Detta måste få ett slut innan det tar ner mig, för slut på mig. Detta kräver allvarliga konsekvenser. Hårdhandskar.
Jag måste kanske köpa mig ett par hörselkåpor.
1 kommentar:
Son Dakika Haber
Güncel Haberler
Son Dakika
Alüminyum Doğrama
Hasta Yatakları
Cam Balkon
Skicka en kommentar