Och bara lukta på blommorna

Två veckor har vi levt i undantagstillstånd. Mer populärt kallat semester. Men det är ju ett undantag, som bekräftar regeln. Att vara ledig. Inte ha någon specifik uppgift att fylla, mer än att komma fram till vad man tycker om att göra. Eller borde göra. Finns lite olika uppfattningar om dessa ömsom kravlösa, ömsom kravfyllda semestersktiviteter. Men hur som helst. Inget måste uppfylla en arbetsbeskrivning. Ingen kan kräva resultat. Ingen arbetstid. Ingen flexklocka som tickar. Ingen väckarklocka som ringer som en mistlur i skönhetssömn.

Undantag. Äta glass varje dag. Barn som får titta på Bolibompa tills de storknar. Semesterregler. Allt får flyta. Rutinerna får damma i samma hörn som väckarklockan. Och oj vad snabbt man vänjer sig. Att ta dagen som den kommer. Fundera ut trevliga små utflykter och hemmaprojekt, god mat och dryck för kvällens semesterkväll. Som är en fest. För varje dag är som en välkommen fredag som måste firas. Härliga fredagar staplade på varandra i en enda underbar hög.

Så. Skulle vi plötsligt jobba igen. (Förvisso ska vi vara lediga igen senare i sommar, så det är absolut inte synd om oss. Detta är blott en iakttagelse). Klockan ringde. Yrvaket försökte vi hitta tillbaka till gamla vanor. Rutinerna knakade i fogarna. Var var sakerna. Vilka var tiderna? Och varför måste man göra så mycket, så tidigt på morgonen? Varför?

Men än värre; kvällen. Man hade under undantagstillståndets sköna lunk GLÖMT vilken miserabel föreställning kvällarna är. Tre barnaliv som är så trötta och hungriga att de tror att deras liv ska sluta i smärta och förnedring. De är så trötta att deras struphuvuden endast tycks kunna utbringa ljud av kvävt, darrande och hest gnäll. I kombination med gråt och aggressiva yttringar. Maten är för stark och för svag, för varm och för kall. De svettas och sen fryser, är trötta men vill inte sova, vill prata men inte lyssna. Syskonen är dumma, men ändå bästa vänner, filmen är tråkig men man får inte stänga av. De gråter så att köttfärssåsen rinner som teaterblod nerför deras darrande hakor. Kvällarna. Vilken ofattbar prövning. Vardagen. Vilken tuff tillvaro.

Vardagen! Det borde vara undantagstillståndet! Denna kamp mot tid och kraft. Då dygnets timmar inte låter oss hinna all det vi behöver utföra. Denna kamp som blir en kniv mot strupen och gör oss till arga och ledsna föräldrar. Som inte vill och orkar. Vardagen. 

Men visst. Det finns en vila med rutinerna. Ordning och reda, fredagsmys på freda'. Vi skulle säkert må dåligt av att flyta runt i en ostrukturerad, lättjefull tillvaro jämt och ständigt. 

Så jag antar att vi behöver både vardag och semester. Dessa två bildar en bra balans i vår tillvaro. Det tror jag att vi alla egentligen förstår. Med vårt förnuft. Men hur kommer det då sig att våra hjärtan då så starkt säger att vi egentligen fullständigt skiter i balansen. Att vi egentligen bara skulle vilja sitta i hammocken ute i trädgårdens mjuka värme. Vara helt lediga. 

Och bara lukta på blommorna.

Sömnens trygga koj

Om natten finns en procedur. De består av att jag 03.30 hör ett vrål. Med en kraft och intensitet som om kriget hade brutit ut. Ekande genom sovande hus och skrämmer troligtvis några fridfulla rådjur i skogskanten: "MAMMA!!"

Utan att egentligen vara vaken, så stapplar jag upp. Öm i själ och fötter. Fortfarande kvar i drömmar och med saliv i mungipan. I det skumma ljuset ser jag en trulsig figur sitta i sin säng. "Jag kan inte hitta nappen. Och vaj äj apan?". Vi ordnar med de försvunna objekten och han lägger sig ner igen. Jag stoppar om honom med täcket och tänker likadant varje natt. Det här gången kanske han faktiskt går med på att somna om i sin egen säng. Hoppet är det sista som överger oss, är det ju sagt. 

Men. Lika säkert som att himlen är blå, kommer sedan: "Jag vill sova med dej, mamma." Ja, visst, säger jag eller så tänker jag det bara. Det är liksom diffust. Men han fortsätter, i klar och hög ton: 

"Du bäj mitt täcke och kudde.". Fogligt tar jag hans täcke och kudde. Alltid. Sedan svingar han sig ur sängen och fortsätter sedan. Likadant varje natt: 

"Jag ska gå fösst." Det han inte inser att jag redan vet detta. Också. Och därför står jag redan halvblundande och väntar på att han först ska marschera in i vårt sovrum. Sedan väntar han tills jag lagt undan våra täcken och gjort i ordning en plats åt honom, och lagt hans kudde på plats. Då klättrar han upp och lägger huvudet där. 

"Jag vill ha täcke", kommenterar han innan jag med mina sömndruckna rörelser hunnit lägga täcket på hans ihopkurade gestalt. Och sedan säger jag. Alltid. "Jag måste bara kissa. Jag kommer." Då accepterar han detta och lägger huvudet skönt tillrätta. Jag är tillbaka efter mindre än två minuter. Då sover han. Djupt och fridfullt, i vår säng.

Lika säkert som att Henry alltid sover i vår säng, är det att Leonard aldrig sover i vår säng. Aldrig någonsin. För han vaknar aldrig. Aldrig någonsin. Så ibland kommer han två minuter på morgonen och låtsassover i vår säng, för att det liksom är orättvist att lillebrorsan alltid sover där. Och hur ska man förklara för honom, att det inte är orättvist. När det känns så in i bänken orättvist. Att Henry vaknar varje natt. Att Leonard aldrig vaknar. Två syskon, olika som äpplen och päron. Solen och månen.

Och så har vi Signe. Som sällan vaknar. Men ändå ibland drömmer mardrömmar och skriker ängsligt. Jag tröstar och hon somnar om i sin egen säng. Men ibland vill hon också vara som Henry och sova i vår säng. Men det är alltid lika omöjligt, för hon somnar inte om. Hon ligger pillar och viskar. Hela natten, tills tuppen gal och första Bolibompaprogrammet äntligen kan börja. Hon är syster och lika olika. Som äpplen, päron och bananer. Solen, månen och stjärnorna.

Så ser våra nattvandringar ut. Alla familjer har sina olika procedurer. Så låt oss skippa alla säkra råd och bestämda sovmodeller. För alla barn olika behov. Äpplen, päron, bananer! Alla lika unika. Lika olika. Snirkliga och exakta, som fingeravtrycken på våra fingertoppar. Och vi fogar oss. Stapplar runt, bär täcken, letar nappar, tröstar och bär omkring sovande knyten. Allt för att nattfriden ska kunna sänka sitt varma hölje omkring oss. För att vi på dagen ska orka vara människor, vuxna, barn och föräldrar. För att det är föräldrar uppgift. Att fånga in våra barn i sömnens trygga koj. Så att de nästa dag ska orka med det digra arbetet. Med att vara barn.

Överhettad

Jag sitter på ett tåg. Jag har gjort en själslig utflykt. Det var inget jag hade planerat, utan det bara föll sig så på grund av jobb. Det svider alltid i modershjärtat när barnen klamrar sig fast vid mig med sina varm små armar och deklarerar att de kommer sakna mig. Min själ deklarerar med stor tydlighet att jag lämnar mitt hjärtas största skatter. Men min hjärna förklarar lugnande, att jag snart återser dem. Men avsked är ändå ett avsked. Hur stort eller litet det än är.

Men ack så viktigt. För här där jag sitter på väg hem genom sommarsvergie är det som att mitt hjärta och min själ har startats om, likt en överhettad dator. Min processor är åter i sitt mer normala skick. Närminnet står inte och hackar på "uploading" hela tiden. Jag längtar hem nu, så att det molar lite i hjärtetrakten. Jag försöker få tåget att nå Falun lite snabbare med tankekraft. Men min hjärna nickar förståndigt till mig och säger "såja, såja". Du kan bara vara där du är. Du mår bra av att bara vara. En stund. Du behöver krafterna tills senare. 

Jag hade inte alls valt att åka iväg om jag  själv bestämt. Just nu är det som att mitt och barnens gummiband till varandra är väldigt kort. Vi är nära, nära. Och må så vara. Men när jag nu var tvungen att åka (enligt Leonard så kidnappade jobbet mig. Men fullt så tvungen var jag faktiskt inte), så upptäckte jag till min förvåning att min inre dimma klarnade. Alla själsliga processer fick utrymme. Lite ny luft att andas.

Jag visste inte hur nära jag var att bli överhettad. Inte förrän jag fick känna av en stunds inre lugn. Nu är jag mer än redo att komma hem.

Borta bra, men hemma bäst.

Det svåra, det vackra, det oförklarliga

Min kropp är inte min egen. Den ägs av mina barn. Mitt hjärta och hela min existens likaså.

När man väntar barn är det naturligt att fundera på vad som kommer att ändras. Hur mycket kommer jag få sova? Kommer jag kunna hinna träffa mina vänner? Får vi plats i vårt hus, (eller lägenhet), eller kommer vi behöva flytta? Hur är jag som förälder?

Detta är naturligtvis helt adekvata frågor. Men nu efter snart sju år i branschen som förälder, så kan jag se tillbaka på tiden och inse att de ändringar som ska göras, de är bara olika sätt att förhålla sig till; Att man inte längre är sin egen människa. Att hitta sin kärlek, bli sambo eller gifta sig - det är att dela livet med en annan. Att bli förälder är att ägna livet. Överlåta sitt liv. Åt en annan. Eller flera andra!

Ja, inte undra på att min kropp är trött som ett skrumpet bananskal ibland. Som typ, idag. För jag har tre himlabitar som jag överlåtit mitt liv till. Och detta med stor stolthet och glädje, för de råkar vara helt fantastiska. Men även fantastiska himlabitar (alltså barn) kan vara trötta. Och gnälliga. Väldigt gnälliga. Och skrikiga. Och bråka. Väldigt, väldigt mycket. Och en av dessa tre, han vill helst bo innanför min hud. Han lämnar inte min sida. Inte för ett ögonblick. Som om han hade en liten gadd och sakta men säkert sörplade i sig allt innehåll av sin mor.

Nu låter jag kanske lite bitter. Nej, detta speglar bara känslan hos en väldigt trött mor. 

Att överlåta sitt liv åt sina barn. Kanske är det omöjligt att beskriva för någon, som inte upplevt det, hur det kan vara värt allt slit. Det skulle vara lika svårt, som att försöka förklara för någon som aldrig varit människa, varför det känns så skönt för hjärtat att titta på en blomstrande sommaräng. Eller känna en varm vind mjukt smeka min kind. Eller veta att någon bryr sig om mig. Eller försöka förklara att världen kan se grå och tråkig ut och några veckor senare vara vackert klädd i sommarskrud.

Det är omöjligt att förklara med ord. Det ger ingen rättvisa, än vilka ord jag väljer. Så därför kan jag bara säga att det ÄR värt att överlåta sitt liv till sina barn. Mer än alla sommarängar i världen.

Lekstugan

Vi åt kvällsmat i lekstugan ikväll. Jag bar ut smörgås och O'boy på en bricka och vi trängde ihop oss på 2 kvm, medan regnet smattrade på taket. Tänk om jag vetat detta för en vecka sedan. 

Jag har länge önskat en lekstuga. 

Kanske för att jag själv inte hade någon som barn. Kanske för att jag fortfarande har ett väldigt levande barnasinne. Kanske för att jag tänker att barnen kanske kunde bli lite nöjdare med sin utelek då. Kanske för att försöka fokusera på något trevligt istället för alla svarta gropar som envisas med att dyka upp på livets väg. Kanske en blandning av dessa.

Men vi hade ju ingen lekstugsbudget. Den behövde vara i princip gratis. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att det borde finnas övergivna tomma lekstugor där ute på gårdarna, som längtar efter nya glada invånare. Men hur dessa ska kunna hittas visste jag inte. 

Jag hade tänkt sätta upp en "sökes"-lapp, men det hanns aldrig med. Det var som att jag istället med ren tankevilja försökte pressa fram en lekstuga. Men aldrig hade jag trott att det skulle fungera.

Så. För mindre en vecka sedan, i onsdags, såg jag lappen på en anslagstavla i närheten av Leonards skola.  Handskriven av en gammal hand. "Lekstuga, liten och enkel. 500 kronor." Jag bokstavligen kastade mig på telefonen. När den gamla rösten svarade och förklarade att lekstugan inte var såld, att han hade sagt upp lappen för 3-4 timmar sedan, så spratt det till i mig.

När det sedan visade sig att gamla Olle 88 år, skruvat ihop denna lilla pärla till stuga med sina egna händer, men att sedan några komplicerade livsomständigheter hade gjort att inget barn någonsin lekt i den. Då visste jag. Han hade gjort stugan till oss. Han hade bara inte vetat om det.

I lördags, den 1 juni 2013, flyttade stugan hem till oss. Olle fick 500 kronor och ett innerligt "tack" och tre barn fick en ny trogen vän att leka med en hel barndom. Det verkar kanske överdrivet att uppskatta en liten lekstuga så oerhört. Men när jag ser den stå där ute vid hallonbuskarna så ser jag inte bara en lekstuga. 

Jag ser att det mesta är möjligt. Om man bara vill det, tillräckligt mycket.

Att vara mor

Jag är en mor. Som blir väckt i tid och otid. Jag bär på mat och barn, städar och diskar tills ryggen kroknar. Jag har alltid en tid att passa. Barn att kolla. Alltid något att bevaka. Att planera. Att förutse. Alltid ansvarig. Alltid i vägen. Aldrig nära, nära nog.

Jag är mor. Alltså har jag alltid tusen miljoner frågor att svara på. Vad är klockan? Varför är klockan sju? Varför finns tiden? Är sju ditt favoritnummer? Är du sju år? När var du sju år? Hur länge är det tills jag fyller år? Vem vann i stora (läs: melodifestival) finalen? Vem röstade du på? Varför det? Vem var sämst? Vem tycker du mest som? Varför det? Varför lånar du alltid pappas skor när du ska ut med soporna? Varför är din mage så mjuk?

Jag är mor. Så min plats på jorden är numera given. För åtta år sedan var jag bara jag. Då undrade jag ibland vart jag hörde hemma. Vad som var min uppgift, min riktning, mitt mål. För då var jag jag. Hur kan det vara möjligt, tänker jag ibland på. Samma ansikte, samma hjärta och själ. Men ingen hade fötts ur min kropp. Och nu finns här tre tänkande levande individer som kommit genom mig. Som växt i mig. Och som blivit sina egna. De är inte mina ägodelar. Men de hör för alltid ihop med mig.

Det är som att mina barn, är min själs ankare. De håller mig stadigt på jorden. På den plats för jag hör hemma. Hjälper mig att hålla fokus på det som är viktigt. Och att alltid hitta tillbaka till den plats som jag älskar. Den platsen, är med dem.

Idag var det Mors dag. Min man hade köpt en fin mugg som det stod "mamma" på, från mina barn. Som ännu är för små för hantera datum, pengar och högtidsdagar. Han kom på att jag skulle ha presenten innan det var dags för kaffe. Vilket blev precis exakt när jag just tagit striden med min toa-vägrande son att vi faktiskt måste byta blöja. Så han skrek som ett vilddjur i min famn i samma stund som min dotter i förbifarten gav mig presenten, sa ett snabbt:
"Gjattis på mojs da, mamma!" innan hon studsade vidare i en lek. Jag var tvungen att släppa det sparkande vilddjuret som snabbt som ögat smet tillbaka till sin lek.
"Öh, tack", sa jag och tittade efter barnen som försvunnit och mannen som log lite snett. Det blev nog inte riktigt som han hade tänkt. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt heller. Jag som varje år drömmer och hoppas på kaffe på sängen, rosor och annat välbehag. Men. Muggen fyller sitt syfte. Den håller god latte och texten är jag stolt över. För jag är en mamma.

När jag sedan avnjöt en kopp latte tillsammans med min dotter i gröngräset, så sa hon plötsligt.

"Mamma. Du äj den BÄSTA MAMMAN!"
Detta utan att någon reklamfirma dikterat ihop något artificiellt på ett glittrigt kort. Det kom helt äkta och spontant från ett barnhjärta. Då fick jag ett stygn av glädje och omedelbar insikt. Det är ju DETTA som är att fira Mors dag.
"Mamma, föj det äj föj att jag tycker AAAALLJA MEST om DEJ ... och min kompis Elliot."


Äsch. Det får duga.

Ogräs och livskraft

I sex och ett halvt år. Har vi bott i vår vackra by, i vårt fina lilla hus. Med massor av trädgård och små fina ställen. Där de tidigare ägarna omsorgsfullt hade investerat i en trädgård med vackra perenner och slingrande rosor.

Tills 2006. När vi köpte huset. Med ett barn i magen, höggravid. Och snart därefter med TVÅ barn i magen. Ännu mer höggravid. Inte många spadtag som görs i trädgården då inte.

Och denna trädgård har i sex och ett halvt år fått stå och växt. Blivit ett töcken av ogräs och annan dekadens. För under dessa sex och ett halvt år, så har jag aldrig upplevt en enda solig vårsommardag tillsammans med barn som varit ÖVER en ålder av fyra år.

Med andra ord. I sex och ett halvt åt har vi befunnit oss i ett sammelsurium av småbarn. Och intensivt trädgårdsarbete och en klan med små småbarn, är inte en match made in heaven. En halvtimme, nån minut, ibland till och med en timme, har man snärjt åt sig. Svettigt och panikhetsigt slagit åt sig lite ogräs. Krattat värsta skräpet. Slängt en titt på nåt bortglömt hörn. Och sen bara fått titta på hur trädgården växt igen, medan man sprungit efter bollar och hindrat alltför många skedar sand fryntligt ätas upp i sandlådan.

Men idag hände det. En hel dag med trädgårdsarbete. Jag säger det igen: En HEL DAG! Barnen var hemma, de var ute med mig - men de kunde leka själva, fånga sniglar, göra maskhagar och hjälpa mig slänga kvistar.

Det är som magi. Signe och Henry är fyra år och tre månader nu. Idag var första riktiga vårsommardagen i år, som vi var hemma. Så, alltså var idag FÖRSTA gången sedan vi flyttade HIT! Ingen stress, ingen hets inget sandätande, bara något enstaka bråk med spadar. Alltså, en fröjd!

Vårt liv är ganska tufft just nu. Mannen mår inte bra. Jag försöker hålla ihop alla bitar inom mig. Försöker räcka till för barnen, för livet. Att sköta trädgården är inte livsviktigt. Men, att faktiskt KUNNA ägna sig åt trädgården - ger mig livsviktig glädje.

Dagens glada sol hettar i ansiktet. Jag har varit ute hela dagen. Fått ägna mig åt rötter och jord. Fått känna mig lite normal. Fått glädja mig åt barnen som kan reda sig lite själva. Som växt och klarar mer. Och jag får vara en person som kan ha lyxen att ha en trädgårdsdag.

Jag kommer hädanefter inte ha en perfekt trädgård. Men jag får ett aning starkare sinne och ett lite gladare hjärta.