Nivå röd

Att inte orka ända fram. Det är att ha haft en ganska bra dag med sina stjärnögon till barn. Man har hållt humöret, tålamodet och livskraften på en godkänd nivå. Nivå grön. 

På eftermiddagen känner man tendenser på att det gröna vill dra sig åt orange. Rösten blir vassare huvudet blir långsamt blir varmare och humöret börjar puttra. Ojämt och småislket som en halvsur motor. Risken är överhängande för överhettning. 

- UT MED ER OCH LEK! 

Den oranga nivåns röstläge är gällt och otåligt.

- Mamma, du låter så sträng, som en gammal gumma! säger äldsta sonen.

Jag förklarar skamset att jag liksom känner mig lite trött och att det är som att småkoka i hjärnan.

- Jag förstår inte riktigt, men okej, svarar han.

Vid läggningen kommer nivå Röd. Det hade redan blivit alldeles för sent i säng och när vi väl äntligen skulle nå sängarnas slutdestination, så var deras Lådor borta. Lådorna är blå glasslådor där de förvarar diverse "bra-och-ha"-saker när  man ligger i sängen och när man ska sjunga sin god natt-sång. Lådorna. Borta. Naturligtvis är Lådorna livsviktiga. Supermegaviktiga. 

Nivå Röd. Överhettning i hjärnan. Mamman börjar skrika och gapa om vilket TJAFS det är HELA TIDEN. Mamman bankar i väggen och smäller i dörrar som värsta tonåringen. Medan hon med sin 36-åriga hjärna samtidigt undrar vad grannarna ska tänka. Hon gråter en skvätt på toaletten. "Orkar inte, orkar inte, orkar inte," mumlar hon. Orkar inte ända fram. Ända till mål. Inte på det sätt hon önskat. Inte med stil och bravur, som hon SÅ hade önskat!

- FÖRLÅÅÅT MAMMA! Ropar Henry. 

Då får jag skämmas. Det är inte han som gjort fel. Det är jag som ska säga förlåt. Skrika ch gorma som en halvidiot över några Lådor. Jag säger förlåt. Förklarar lite tafatt, om hur mammor blir trötta och huvudet kokar. 

- Du nästan skjämde mej, sa Signe. Jag sa åt Henju att vänta här, medan jag hämtade dej.

Signe hade tänkt ut en strategi. När Mamman bidde heltokig över Lådorna.

Så går det till. När man inte orkar ända fram. Det känns skit. Men när man fått förklarar att även mammor blir trötta. Och hur otroligt mycket man älskar dem. Då förstår man att det inte har så stor betydelse i det stora hela. Det betyder helt enkelt bara. Att jag inte bara är mamma. Jag är människa också.

De spretiga namnskyltarnas framtid

Idag var det den oförstörda nyfikhetens stora dag. Det var de pirriga magarnas och de lösa tändernas dag. Det var blyga blickar och rosetter i håret-dagen. Det var "undra-om-nya-fröken-är-snäll"-dagen. Det var dagen med startskottet till alla världens bokstäver, siffror, räkneord, ljudning, månader och lära sig räkna one-two-three-dagen.

Det var "undra-om-jag-har-någon-att-leka-med"-dagen. Det var dagen då nya roller skulle finnas och gamla skulle etableras. Det var när små människor känner sig stora och samtidigt darrande små.

Det var dagen då föräldrar är stolta och tårögda, glada och vemodiga på samma gång. Det var en "vart-tog-tiden-vägen-?-han-var-ju-nyss-en-bebis"-dagen.

Det är dagen som skriver historia. Som kommer att minnas och berättas om, förklaras och dokumenteras resten av livet. Det är dagen då man minns vad man hade på sig och vad det var för väder. 

Om kompisen hade varit hos mormor och söta tjejen i klassen varit i Turkiet. Det var dagen då man blev in delad i Björngrupper och Delfingrupper, med kompisar som man kommer ha vaga och starka minnen av resten av sitt liv.

Småfolk som står med sina små tår och fortfarande runda mjuka kinder, vid startlinjen för resten av skoltiden. Livet. Framtiden. Världen. Bara fantasin, och en eventuellt några verklighetsfaktorer, kan sätta stopp för vad de små spretiga namnskyltarna kommer att finnas på för arbetsplatser i framtiden. Spretiga bokstäver som kommer växa upp och bli artikulerade män och kvinnor. Människor som ska ta hand om Sverige.

Idag var första dagen i första klass. Idag skrevs livshistoria.

Omfamnad av världsalltet

Jag är mamma till tre barn. Jag är 36 år, gift sedan 11 år, är fast anställd och äger både hus och bil. Det verkar som att jag är vuxen. Det är i alla fall mycket som tyder på det. Men att vara vuxen innebär inte att känna sig stor, fastän man förväntas göra det. Man ska ta beslut, ta ansvar, hålla tempot. Ni vet.

Så, det är därför. Därför man har ett sådant trängande behov av att ibland känna sig liten. Att omges av något större, mäktigare. Som gör att man känner sig omfamnad, omhändertagen. Som om man åter igen kunde krypa upp i mamma eller pappas famn. Gråta tills gråten är färdig. Vila och bli vaggad, tills man blir lugn och stilla igen.

Vi badade i en fjällsjö idag. Lapplandsfjällen bjöd på en oförglömligt strålande dag med 21 grader varmt. 21 grader av frisk och varm fjälluft, som vore den gjord av ädla små gnistrande diamanter. Omkring oss tornade sig fjällen upp med sin majestätiska hållning. Stolta och vackra, som om de lättjefullt sträckte sig till himmelen och plockade ner lite av världsalltet till oss där vi simmade omkring i det friska, klara vattnet. Allt var stilla och förtröstansfullt. 

Jag kände mig liten och trygg. Det framgick med otvivelaktig tydlighet att det fanns något som var större än mig. Än mitt vuxenansvar, än mitt liv. Det liknade en mäktig famn. 

Jag var som en jolle som fick flyta omkring i det stora världsalltet. Vaggad och trygg igen. Tills själens darrningar stillade sig.

Och bara lukta på blommorna

Två veckor har vi levt i undantagstillstånd. Mer populärt kallat semester. Men det är ju ett undantag, som bekräftar regeln. Att vara ledig. Inte ha någon specifik uppgift att fylla, mer än att komma fram till vad man tycker om att göra. Eller borde göra. Finns lite olika uppfattningar om dessa ömsom kravlösa, ömsom kravfyllda semestersktiviteter. Men hur som helst. Inget måste uppfylla en arbetsbeskrivning. Ingen kan kräva resultat. Ingen arbetstid. Ingen flexklocka som tickar. Ingen väckarklocka som ringer som en mistlur i skönhetssömn.

Undantag. Äta glass varje dag. Barn som får titta på Bolibompa tills de storknar. Semesterregler. Allt får flyta. Rutinerna får damma i samma hörn som väckarklockan. Och oj vad snabbt man vänjer sig. Att ta dagen som den kommer. Fundera ut trevliga små utflykter och hemmaprojekt, god mat och dryck för kvällens semesterkväll. Som är en fest. För varje dag är som en välkommen fredag som måste firas. Härliga fredagar staplade på varandra i en enda underbar hög.

Så. Skulle vi plötsligt jobba igen. (Förvisso ska vi vara lediga igen senare i sommar, så det är absolut inte synd om oss. Detta är blott en iakttagelse). Klockan ringde. Yrvaket försökte vi hitta tillbaka till gamla vanor. Rutinerna knakade i fogarna. Var var sakerna. Vilka var tiderna? Och varför måste man göra så mycket, så tidigt på morgonen? Varför?

Men än värre; kvällen. Man hade under undantagstillståndets sköna lunk GLÖMT vilken miserabel föreställning kvällarna är. Tre barnaliv som är så trötta och hungriga att de tror att deras liv ska sluta i smärta och förnedring. De är så trötta att deras struphuvuden endast tycks kunna utbringa ljud av kvävt, darrande och hest gnäll. I kombination med gråt och aggressiva yttringar. Maten är för stark och för svag, för varm och för kall. De svettas och sen fryser, är trötta men vill inte sova, vill prata men inte lyssna. Syskonen är dumma, men ändå bästa vänner, filmen är tråkig men man får inte stänga av. De gråter så att köttfärssåsen rinner som teaterblod nerför deras darrande hakor. Kvällarna. Vilken ofattbar prövning. Vardagen. Vilken tuff tillvaro.

Vardagen! Det borde vara undantagstillståndet! Denna kamp mot tid och kraft. Då dygnets timmar inte låter oss hinna all det vi behöver utföra. Denna kamp som blir en kniv mot strupen och gör oss till arga och ledsna föräldrar. Som inte vill och orkar. Vardagen. 

Men visst. Det finns en vila med rutinerna. Ordning och reda, fredagsmys på freda'. Vi skulle säkert må dåligt av att flyta runt i en ostrukturerad, lättjefull tillvaro jämt och ständigt. 

Så jag antar att vi behöver både vardag och semester. Dessa två bildar en bra balans i vår tillvaro. Det tror jag att vi alla egentligen förstår. Med vårt förnuft. Men hur kommer det då sig att våra hjärtan då så starkt säger att vi egentligen fullständigt skiter i balansen. Att vi egentligen bara skulle vilja sitta i hammocken ute i trädgårdens mjuka värme. Vara helt lediga. 

Och bara lukta på blommorna.

Sömnens trygga koj

Om natten finns en procedur. De består av att jag 03.30 hör ett vrål. Med en kraft och intensitet som om kriget hade brutit ut. Ekande genom sovande hus och skrämmer troligtvis några fridfulla rådjur i skogskanten: "MAMMA!!"

Utan att egentligen vara vaken, så stapplar jag upp. Öm i själ och fötter. Fortfarande kvar i drömmar och med saliv i mungipan. I det skumma ljuset ser jag en trulsig figur sitta i sin säng. "Jag kan inte hitta nappen. Och vaj äj apan?". Vi ordnar med de försvunna objekten och han lägger sig ner igen. Jag stoppar om honom med täcket och tänker likadant varje natt. Det här gången kanske han faktiskt går med på att somna om i sin egen säng. Hoppet är det sista som överger oss, är det ju sagt. 

Men. Lika säkert som att himlen är blå, kommer sedan: "Jag vill sova med dej, mamma." Ja, visst, säger jag eller så tänker jag det bara. Det är liksom diffust. Men han fortsätter, i klar och hög ton: 

"Du bäj mitt täcke och kudde.". Fogligt tar jag hans täcke och kudde. Alltid. Sedan svingar han sig ur sängen och fortsätter sedan. Likadant varje natt: 

"Jag ska gå fösst." Det han inte inser att jag redan vet detta. Också. Och därför står jag redan halvblundande och väntar på att han först ska marschera in i vårt sovrum. Sedan väntar han tills jag lagt undan våra täcken och gjort i ordning en plats åt honom, och lagt hans kudde på plats. Då klättrar han upp och lägger huvudet där. 

"Jag vill ha täcke", kommenterar han innan jag med mina sömndruckna rörelser hunnit lägga täcket på hans ihopkurade gestalt. Och sedan säger jag. Alltid. "Jag måste bara kissa. Jag kommer." Då accepterar han detta och lägger huvudet skönt tillrätta. Jag är tillbaka efter mindre än två minuter. Då sover han. Djupt och fridfullt, i vår säng.

Lika säkert som att Henry alltid sover i vår säng, är det att Leonard aldrig sover i vår säng. Aldrig någonsin. För han vaknar aldrig. Aldrig någonsin. Så ibland kommer han två minuter på morgonen och låtsassover i vår säng, för att det liksom är orättvist att lillebrorsan alltid sover där. Och hur ska man förklara för honom, att det inte är orättvist. När det känns så in i bänken orättvist. Att Henry vaknar varje natt. Att Leonard aldrig vaknar. Två syskon, olika som äpplen och päron. Solen och månen.

Och så har vi Signe. Som sällan vaknar. Men ändå ibland drömmer mardrömmar och skriker ängsligt. Jag tröstar och hon somnar om i sin egen säng. Men ibland vill hon också vara som Henry och sova i vår säng. Men det är alltid lika omöjligt, för hon somnar inte om. Hon ligger pillar och viskar. Hela natten, tills tuppen gal och första Bolibompaprogrammet äntligen kan börja. Hon är syster och lika olika. Som äpplen, päron och bananer. Solen, månen och stjärnorna.

Så ser våra nattvandringar ut. Alla familjer har sina olika procedurer. Så låt oss skippa alla säkra råd och bestämda sovmodeller. För alla barn olika behov. Äpplen, päron, bananer! Alla lika unika. Lika olika. Snirkliga och exakta, som fingeravtrycken på våra fingertoppar. Och vi fogar oss. Stapplar runt, bär täcken, letar nappar, tröstar och bär omkring sovande knyten. Allt för att nattfriden ska kunna sänka sitt varma hölje omkring oss. För att vi på dagen ska orka vara människor, vuxna, barn och föräldrar. För att det är föräldrar uppgift. Att fånga in våra barn i sömnens trygga koj. Så att de nästa dag ska orka med det digra arbetet. Med att vara barn.

Överhettad

Jag sitter på ett tåg. Jag har gjort en själslig utflykt. Det var inget jag hade planerat, utan det bara föll sig så på grund av jobb. Det svider alltid i modershjärtat när barnen klamrar sig fast vid mig med sina varm små armar och deklarerar att de kommer sakna mig. Min själ deklarerar med stor tydlighet att jag lämnar mitt hjärtas största skatter. Men min hjärna förklarar lugnande, att jag snart återser dem. Men avsked är ändå ett avsked. Hur stort eller litet det än är.

Men ack så viktigt. För här där jag sitter på väg hem genom sommarsvergie är det som att mitt hjärta och min själ har startats om, likt en överhettad dator. Min processor är åter i sitt mer normala skick. Närminnet står inte och hackar på "uploading" hela tiden. Jag längtar hem nu, så att det molar lite i hjärtetrakten. Jag försöker få tåget att nå Falun lite snabbare med tankekraft. Men min hjärna nickar förståndigt till mig och säger "såja, såja". Du kan bara vara där du är. Du mår bra av att bara vara. En stund. Du behöver krafterna tills senare. 

Jag hade inte alls valt att åka iväg om jag  själv bestämt. Just nu är det som att mitt och barnens gummiband till varandra är väldigt kort. Vi är nära, nära. Och må så vara. Men när jag nu var tvungen att åka (enligt Leonard så kidnappade jobbet mig. Men fullt så tvungen var jag faktiskt inte), så upptäckte jag till min förvåning att min inre dimma klarnade. Alla själsliga processer fick utrymme. Lite ny luft att andas.

Jag visste inte hur nära jag var att bli överhettad. Inte förrän jag fick känna av en stunds inre lugn. Nu är jag mer än redo att komma hem.

Borta bra, men hemma bäst.

Det svåra, det vackra, det oförklarliga

Min kropp är inte min egen. Den ägs av mina barn. Mitt hjärta och hela min existens likaså.

När man väntar barn är det naturligt att fundera på vad som kommer att ändras. Hur mycket kommer jag få sova? Kommer jag kunna hinna träffa mina vänner? Får vi plats i vårt hus, (eller lägenhet), eller kommer vi behöva flytta? Hur är jag som förälder?

Detta är naturligtvis helt adekvata frågor. Men nu efter snart sju år i branschen som förälder, så kan jag se tillbaka på tiden och inse att de ändringar som ska göras, de är bara olika sätt att förhålla sig till; Att man inte längre är sin egen människa. Att hitta sin kärlek, bli sambo eller gifta sig - det är att dela livet med en annan. Att bli förälder är att ägna livet. Överlåta sitt liv. Åt en annan. Eller flera andra!

Ja, inte undra på att min kropp är trött som ett skrumpet bananskal ibland. Som typ, idag. För jag har tre himlabitar som jag överlåtit mitt liv till. Och detta med stor stolthet och glädje, för de råkar vara helt fantastiska. Men även fantastiska himlabitar (alltså barn) kan vara trötta. Och gnälliga. Väldigt gnälliga. Och skrikiga. Och bråka. Väldigt, väldigt mycket. Och en av dessa tre, han vill helst bo innanför min hud. Han lämnar inte min sida. Inte för ett ögonblick. Som om han hade en liten gadd och sakta men säkert sörplade i sig allt innehåll av sin mor.

Nu låter jag kanske lite bitter. Nej, detta speglar bara känslan hos en väldigt trött mor. 

Att överlåta sitt liv åt sina barn. Kanske är det omöjligt att beskriva för någon, som inte upplevt det, hur det kan vara värt allt slit. Det skulle vara lika svårt, som att försöka förklara för någon som aldrig varit människa, varför det känns så skönt för hjärtat att titta på en blomstrande sommaräng. Eller känna en varm vind mjukt smeka min kind. Eller veta att någon bryr sig om mig. Eller försöka förklara att världen kan se grå och tråkig ut och några veckor senare vara vackert klädd i sommarskrud.

Det är omöjligt att förklara med ord. Det ger ingen rättvisa, än vilka ord jag väljer. Så därför kan jag bara säga att det ÄR värt att överlåta sitt liv till sina barn. Mer än alla sommarängar i världen.