Vårförväntan

Detta är förväntningarnas tid. Våren. Sveper fram över jorden med nytt hopp. Våra vinterbleka näsor vädrar nya tider. Vi känner att det finns någonting mer. Ett liv, igen.

Jag tycker bäst om våren, för allting är fortfarande kvar. På samma sätt som det är mysigast innan jul, för då finns spänningen och förväntan där. Men nu pratar vi om våren.
Jag tror vi ska ta lärdom av denna förväntanskänslan. Ta vara på den. Njuta av den. Vi betraktar den inte alltid som en "riktig" känsla, utan bara en "medan vi väntar-känsla". Men det är världens mest uppfriskande känsla! Att ha förväntan. Att längta. Ibland mår vi bra av det. Res bort från din parter ett tag, så blir det som att man dammar av känslorna. Lika med barnen. Ett dygn hos mormor och morfar, så sprutar man av iver att få omhulda sina telningar igen. Det håller i sig ett tag. Ett par timmar i alla fall.

Det finns andra lärdomar man kan göra om våren. Min son gjorde en svår upptäckt idag. Glad i hågen skulle han ta sin lilla elefantvattenkanna och vattna blommorna som låg i en hög på gräsmattan. Min käre svärfar hade ägnat dagen åt att ta sig an våra försummade trädgårdsland. Han hade gett dem en välbehövlig våruppfräschning och lagt de vissna kvistarna och blommorna i en prydlig hög.

"Du behöver inte vattna där", sa vi till Leonard när han lät vattenstrålen rinna ner över skräphögen.

Han tittade på oss, oförstående. Sedan forsatte han vattna.

"Nej, vattna inte på de vissna blommorna. De är döda, förstår du", förklarade farfar med sin norrländska, myndig stämma.
Leonard tittade på oss. Nu med förfäran i blicken. Sedan släppte han vattenkannan och brast ut i ett avgrundsgråt. Och han hulkade hysteriskt i min famn en lång, lång stund.

Det går inte att lära sig om döden på något enkelt sätt. Att vara tre år och inse att blommorna aldrig får leva igen är verklig smärta. Men samtidigt, så får han med sin sanna entusiasm uppleva hur våren sedan tar fart och allting börja leva igen. Glädja sig över varje nytt grässtrå och myrorna på marken. Det är sann glädje det.

Ha en härlig valborgsmässoafton! Titta på brasa, njut och passa på att krama någon extra hårt.

Att bära två

Att bära två liknar på många sätt att bära ett barn. Och samtidigt är det en sådan himmelsvid skillnad. Här kommer läsning för dig som vill verkligen fördjupa dig i upplevelsen av att bära två barn.
Det är ganska ordagrant från mina dagboksanteckningar jag förde på datorn. Det är väldigt mycket text, men jag låter det vara så för att du som verkligen vill få en bild av hur det kan vara, ska ha en chans att läsa detta. Jag skrev det för att minnas hur märkligt, svårt och samtidigt oförglömligt fascinerande det var.

Och för att ha möjligheten att dela det med andra. Så varsågoda. Det här var min upplevelse.

Lördagen den 17 januari 2009 - tvillinggravidvecka vecka 35

Vi ska ha två små barn snart! Det samsas två små, livliga, levnadssugna barn där inne i min mage. De har växt som de ska, de sparkar och trängs. Vad kan man egentligen mer önska? Den vänstra får ofta hicka. Den högra har periodvis verkat vara ännu livligare än sitt syskon. Magen står i fyra hörn av rumpor, fötter och knän som far runt. Ett obehag för min blåsa och för mina ljumskar som det strålar smärta genom, skaver mot höftbenen och andra inre organ. De får mitt hjärta att flämta, men allt detta är ändå en underbar bekräftelse på styrka och liv. Vi ska ha TRE barn, vi som knappt visste om vi någonsin skulle ha några barn för tre år sedan!
För så mycket lärde jag mig efter första graviditeten; Det är värt det. För oavsett hur oändlig graviditeten känns, oavsett hur mycket man misströstar att det någonsin ska få ett slut, att man ska klara det, hur ont det än gör i några timmar på förlossningen – så är det så förvånansvärt futtigt om man jämför vad man får. Gåvan. För livet.

Ett problem: Jag är fullkomligt förfärligt höggravid! Jag är inte längre den jag är, utan har gått över gränsen till att bara vara en kropp. Barnen i livmodern äger mig, inifrån och ut. De äger min ork, min energi, min fysiska kapacitet, stå, sitta ligga, äta, andas. De äger mitt humör, min förmåga att tänka, vilja, vara mamma, hustru, vän … människa.
Att vara gravid är verkligen att ge upp sig själv, bit för bit. Det börjar med att man blir begränsad och inte klarar saker som vanligt. Sedan får man börja välja bort vissa saker i livet som blir för svåra och tunga. Och tillslut är man här, där jag är nu, då det bara finns ett par grundläggande saker kvar som man faktiskt klarar. Äta, sova, sitta. Att tas över, begränsas och se hur ens kropp bara måste ställa upp och jag har absolut inget att sätta emot eller makt att styra hur förloppet går till. Fast utan att vara sjuk, utan att något egentligen är fel, utan tvärsom. Oerhört friskt och rätt.
Väldigt egendomligt. Och ändå så självklart och naturligt, tycker alla. Det tycker jag också, utifrån att det är förväntat av mig att tycka det, ändå högst onaturligt. Man befinner sig i något slags undantagstillstånd, ett ingenmansland. Inte sjuk, men ändå så långt ifrån sitt vanliga jag som man liksom kan komma. Så vad är jag? Vem är jag? Ett drivhus? En människa, eller något helt annat? Jag är dock helt säker på att en liknande uppoffring av sig en människas kropp som skulle kosta lika mycket som en graviditet (som dessutom också män kunde erfara), skulle skattas med hjälteutmärkelser och stor uppståndelse. Men nu är det ju bara en helt ordinär graviditet.
Eller faktiskt inte helt ordinär i detta fall. Det är i alla fall en tvillinggraviditet. Men det som det kostar extra att bära dessa två, betalas inte av den extra uppmärksamhet man får. Hm, nej, jag tror att den extra uppmärksamheten också snarare börjar vara en börda. Eller så beror det på att jag ser allt som en börda just nu. Allt smått och stort, vardagligt och allmängiltigt, allt som man gör av bara farten i vanliga fall – är ett projekt, en börda, något stort och svårt. Stå och prata med någon ett par minuter, hämta posten, sätta sig i bilen, ta upp något från golvet, duscha, plocka ur diskmaskinen, tända några värmeljus … dessa saker befinner sig kanske runt en åtta på en skala till tio. Sedan annat, som i en ”vanlig” människas ögon kanske är en aning, men inte nämnvärt, ansträngande, går långt utanför skalan. T ex ta på Leonard hans vinteroverall, gå på stan, ta Leonard till en lekplats, laga ett mål mat, stå i en kö - är saker som för mig varit näst intill omöjliga en längre tid nu. det går att genomföra på ren viljekraft, men priset är osannolikt högt. Total utmattning, smärta och sammandragningar.

- Näämen, väntar du tvillingar, jaha, men då är du ju inte så stor ändå! Utbrister var och varannan person och ser förståndiga och glada ut. Jag har lust att slita bort orden från människors vokabulär. För med ens får de mig att känna mig som en skendräktig inbillningssjuk. Om de bara anade hur ofattbart högt pris det har att bära omkring på denna ”inte så stora” mage, helt osannolikt oproportionerlig till min övriga kropp och helt övertagit mig. Och sen ska vi inte tala om alla befängda kommentarer man måste stå ut med angående hur mycket jobbigare det kommer bli sen när de kommer, dessa två små ligister, som folk verkar tro att vi valt att ”skaffa” på samma gång.
Och om de någonsin hade någon aning om hur orättvist det är att se det som att ”jobbet börjar” när de har fötts, eftersom jag redan nu helt ensam dessutom, kämpar för livet för att orka bära dessa två små. Så, kommentarer ”passa på att njuta av lugnet” blir ganska skrattretande – dels för att ordet ”njuta” inte finns i min begreppsvärld nu när precis allt är obekvämt, och dels för att Leonard inte direkt låter livet vara lugnt! Så två små barn ute i världen snarare ändrar form på utmaningen att orka med dagarna och nätterna, men det gör den inte värre.

Ja, kanske upplevs jag lite negativ. Jo, ja. Det är jag nog just nu. att vara tvillingsgravid skulle jag sammanfatta är att vara som en ”vanlig höggravid” över halva sin graviditet och sedan oacceptabelt gravid de sista 6-8 veckorna.


Jag tror mina negativa känslor dels beror på att jag känner sig så låst och utelämnad. Att inte alls kunna dela bördan med någon, inte ens Fredrik. Att ingen annan kan ta över och att ingen annan kan slutföra det åt mig. Att det kostar min kropp, bristningar på magen som växer för varje dag som jag vet att jag kommer behöva leva med resten av mitt liv – och att det inte finns någonting jag göra åt det.
Mina negativitet beror också på att jag inte känner igen mig själv längre. Att inte själv kunna styra över det som händer med mig, och därför inte kunna vara den jag brukar vara. Jag kan inte göra det jag brukar göra, te x hittar på saker, projekt hemma, hitta på saker med folk -saker jag mår bra av. Jag måste istället göra sådant jag helst undviker, te x sova på dagarna, går i mjukkläder, sitta hemma. Att vara den som inte orkar, att höra Leonard säga; ”Mamma måste vara hemma”, ”mamma orkar inte”.

Jag kan sakna så oerhört att kunna lyfta upp och busa med Leonard. Att ta en promenad. Gå på stan. Att krypa ihop i soffan. Ligga på rygg och sova. Att bara orka städa. Att helt enkelt kunna välja själv hur och när jag ska göra saker. Att vara såhär fysiskt begränsad innebär konsekvenser som är en väldigt olycklig kombination; Man måste, fast man egentligen inte vill, ändå hela tiden be om hjälp om saker – och när man gör detta så låter man gnällig och otacksam. Så när man alltså gör det man inte vill (ber om hjälp) så låter man såsom man verkligen inte vill (gnällig). Och när man istället gör det själv, för att slippa be om hjälp, slippa låta tjatig, så kostar det så mycket mer än vad personen som blir besparad besväret någonsin kan förstå. Så är det då värt att göra det själv? Nej, egentligen inte. Men stoltheten tvingar en ibland.

Tisdagen den 27 januari 2009 Tvillinggravidvecka 37

Det är som att jag blir krossad inifrån. De får bara inte plats! Det går bara inte. Min förtvivlan är total.
För fyra veckor sedan tyckte jag att var så långt förbi att vara höggravid att jag inte kunde tro att det var praktiskt möjligt. Sedan blev jag bara mer gravid. Och ännu större. Och ännu tyngre. Och för två veckor sedan upplevde jag mig pressad till min yttersta gräns och kände mig så oerhört less. Och sen fick jag uppleva det helt otänkbara. Jag blev ännu tyngre, ännu längre pressad. Kroppen knakar, gnager, vibrerar av ansträngning och blodet och luften i kroppen försöker förtvivlat röra sig runt, men fastnar och sackar, så att mitt huvud blir tungt och bröstkorgen kämpar förgäves med att orka försörja mig med tillräckligt mycket luft att jag orka kunna resa mig. Kanske stå en minut, bara så jag kan ta på mig byxorna. Gå till toaletten.

Och så trycket. Det fysiska inre trycket. Jag känner barnens hårda små kotor, ben, rumpor och knän, tryckas mot mina ben. Skava mot bäckenet. Trycka som blixtar mot mina ljumskar och mot blåsan. Och tyngden, som ligger ända ut, cirka 1½ dm utanför min kropp. På en plats som egentligen inte finns, ute i den till bristningsgränsen, utspända magen. En plats som inte innefattas av muskler eller senor, utan bara är ett enormt tungt fristående påhäng som inte hänger ihop med resten av kroppen. Så om jag ska vända mig i sängen om natten, måste jag stödja upp magen, hålla om barnets rumpor och huvuden och försöka flytta med mig de över fem tio kilo som ligger där. Där på platsen i min kropp som egentligen inte finns. Men den huserar där ändå, innanför mitt skin, sliter och drar i de tunna trådar från huvudskeppet. Och i en förflyttning till min andra sida så känns det som att tyngden nästan krossar diafragman och huvudpulsådern. Och det lilla som finns i min magsäck trycks upp och hamnar i munnen. Kräk eller syra. Ibland kan bara barnens rörelse trycka upp mat i halsen på mig.

Och trycket mot alla huvudkärl, nerver och blodomlopp. Som gör att det känns som att jag snart inte fungerar som människa. Mina ben domnar bort om jag sitter med 90 graders vinkel, för tyngden är för stor. Och trycket mot sittbenen, av att det ligger två hela barn och trycker. En riktad, centrerad tyngd, rakt ner på sittbenen. Sittbenen som annars ska stötta upp en vanlig kroppssvikt, ska nu hålla uppe denna koncentrerade chockartade vikt. Så när jag reser mig så är gravitationen min största fiende. Allt ramlar ner och slår hårt och obehagligt rakt mot bäcken, sittben, ljumskar och fram mot den plats som inte finns, magen, som stretar i skinnet för att hålla ihop.
Och sen min korsrygg, så på något omöjligt sätt försöker kompensera tyngden av allt som ligger framåt. Den jobbar och jobbar, men avlastas aldrig. Inte ens när jag ligger ner, för tyngden från den enorma magbördan är ihopbunden, statiskt, med ryggen.

Om inte detta vore nog, så ökar allt tryck, smärta och obehag, när barnen rör på sig. Och det vill säga nästan ständigt. Då trycks och späns skinnet, kroppen, benen, blodet och luften – allt till en gräns som är näst intill outhärdlig. Och det tunna, tunna skinnet späns ut ytterligare ett par centimeter av djärva fötter och knän som hävdar sin plats. Magen står bokstavligen i fyra, fem hörn av knöliga kroppsdelar som slår och gnider. När jag sitter ner så känner jag barnets rörelser genom skinnet på min överhängande mage mot mina lår.

Så det jag orkade för bara en vecka sedan, är nu också slut. Jag orkar nästan inte ens samtala med människor, sittandes. Allt som tar energi från mig känns oöverkomligt, alla situationer som innebär att jag inte närsomhelst kan lägga mig ner. Somna en stund. Bara andas, flåsa. Försöka överleva, finnas. Jag skulle göra en macka igår förmiddag. Innan den var klar grät jag, för att jag hann bli så andfådd och få så ont innan jag var klar. Och ändå vilade jag en stund på pallen under tiden.

Så om jag för en två veckor sedan var förtvivlad och less, så är jag nu nästan bara förtvivlad. Att vara less känns som en lyx, för det betyder att man fortfarande har ett grepp om hur man vill må. Och att bäva för förlossningen börjar också bli en lyx jag inte kan unna mig. Att oroa mig för smärtan och ansträngningen börjar kännas lika absurt som att man skulle oroa sig för ansträngningen det skulle innebära att bli uppdragen i en räddningshelikopter om man befann sig i sjönöd i ett svart, kallt stormigt hav.

Måndagen den 9 februari 2009

Idag är det precis en vecka sedan förlossningen. En vecka sedan de äntligen gjorde sitt inträde i våra liv. Lilla flickan och lilla pojken. En enda vecka sedan. Och en hel, svindlande evighet sedan.
Jag sitter här som en helt ny människa, eller rättare sagt; Som min gamla människa – den person som under de drygt sista fyra månaderna av graviditeten brutalt skuffades undan och övertogs av något som inte var jag. Gravida Helena. Tvillinggravida Helena. Trötta, ledsna, begränsade – och tillslut håglösa och förtvivlade Helena. För en vecka och en dag sedan var det fortfarande så. Jag var fortfarande hopplöst gravid och resan till andra sidan verkade så oåtkomlig och oöverstiglig, att ångesten och mörkret hela tiden fladdrade för mina ögon, tillsammans med tröttheten och håglösheten.
Det bokstavligen hissnar i min mage vid åtanken på denna ofattbara förändring, under denna obeskrivliga vecka. En vecka som haltande skulle kunna liknas vid en lång, omvälvande resa till inte bara ett annat land och kultur, utan också till en annan tid och dimension.

Jag är inte gravid längre. Jag sitter här, obesvärat på min stol och känner mig fjäderlätt och har nästan en flygande känsla i kroppen. Att jag var med om mitt livs smärtsammaste och totyrlikande dygn samt månader av ständigt börda och obehag bakom mig för bara en vecka sedan har kroppen redan glömt, som om det bara varit en ett litet komma. Något litet och obetydligt som inte är värt att hänga sig kvar vid.

Det finns fler dagboksanteckningar från första tiden med Signe och Henry som jag gärna dela med mig av - så håll utkik. Det kommer!

Var lycklig, en sekund

Underskatta aldrig betydelsen av att vara lycklig ett ögonblick. Om så bara för en sekund.

Det kan komma vid de mest oväntade tillfällen. Solen som letat sig fram till kinden. Ett djupt andetag frisk luft på väg till bilen. Ett glädjestrålande leende från ett nyvaket barn. Ett omtänksamt sms. En god kaka till kaffet. En pust av väldoftande blommor. Ibland måste vi låt oss känna hur vi får vara precis här och nu. Att ingenting annat existerar.
Fint tänkt, i alla fall.
Sedan kommer dagens fullkomliga meltdown. Vi hade kommit hem från dagmamman då Henry plötsligt bestämde sig för att han inte skulle följa med in i huset. Ursinnigt rasande kastade han sig bakåt på golvet stel som en pinne, hamrande med armar och ben. Jag försökte avledda hans raseri med en bil. Tårögd, smågnällande och med galen blick accepterade han den efter en stund - lagom tills Lenoard kvickt ryckte den ur handen på honom. Så Henry fyllde lungorna på nytt och skrek ännu högre. Jag blev ursinnig less på allt skrikande, så jag skrek. En kort stund, men tillräckligt länge för att Leonard också skulle börja skrika. Så då passade Signe på att skrika också, för att sympatisera med oss andra.

I ekot av detta fullkomliga vansinnesliv, så dök tanken upp igen, medan de åt sin gröt och bjöd på charmladdade léenden. Som en god vän sa till mig idag: "Jag är lycklig varje dag, inte över allt och inte hela tiden, men minst en gång varje dag gör något/någon mig lycklig."

Och bara för att man är olycklig, förtvivlat rasande, ett par gånger om dagen - så betyder det inte heller att man däremellan kan vara lycklig. Bara för att det jobbiga är brutalt kännbart, så behöver det inte väga tyngre i vågskålen mot dagens slut. De lyckliga stunderna är sin vikt värda i guld. Men man tappar så lätt bort dem.

Lyckan är inte mindre värd för att den bara varar en sekund.

Hårångest

Alla ni som drabbats av det vet vad jag menar. Det känns liksom fel. Och samtidigt helt och fullständigt ... tråkigt! Man tror att man sätter sig i stolen, helt förutsättningslöst. "Skönt att fräscha till sig lite, tänker man".

Men ACK vad man bedrar sig.

I sitt djupaste inre ruvar man på en inre drömbild, av hur man det här gången ska bli häpnadsväckande vacker!
Att frisören just den här gången bara ska förstå.
Bara veta. Den här gången händer det.

Ett problem. För att kunna förklara hur man vill ha det borde man ha viss kunskap om klippningens älda konst. För att säga rätt termer, sätt fingret på vad det egentligen är man vill -som betyder att jag beskriver exakt just det jag ser framför mig i mitt huvud. Tankeläsning efterlyser jag på frisörutbildningarnas kursprogram. Hur är det tänkt att en vanlig dödlig någonsin ska förklara för ett proffs något som den dödliga egentligen inte vet ett jota om? Om inte frisören är en ursinnigt bra gissare, så är det dömt att misslyckas. Antingen ser man ut som en ärtig Hillary Clinton, eller lika grå som att man aldrig varit där.

Tårar. Ja, varje gång. Faktiskt. Jag kan aldrig komma hem från en klippning utan att fälla en eller annan tår. Av besvikelse. Jag vet inte riktigt varför. Kanske står det för något mycket djupare. Min enorma förmåga bygga upp förväntningar eller bristande självförtroende gällande utseendet kontra forna graviditeter, vem vet? Fast jag har helt enkelt valt att kalla det vid sitt rätta namn. Hårångest.

Men så finns det en tröst. Som smäller högst. Det är när duetten Signe och Henry jublande i fyra tonarter välkomnar mig i dörren när jag kommer hem. Ler sina bredaste leenden. Och supertenoren Leonard vill visa mig sina djur, Henry ett upphittat skräp och Signe en färdigtuggad skosula. De skiter fullständigt i mammas hår. Jag duger precis som jag är.

PS. Och att mannen säger att man är snygg. Det är inte så pjåkigt det heller.

Att be om hjälp är en konst

Det enda riktigt allvarliga råd jag har till tvillingföräldrar och alla med flera småbarn är: Be om hjälp. Be om hjälp. Be om hjälp!
Att be om hjälp är inte samma sak som att ge upp. Att be om hjälp är en konst. I överlevnad.
Vi bor i ett land där människor ofta erbjuder sin hjälp, men inte vet hur de ska verkställa det. Vi har ett komplicerat förhållande till hela hjälpprocessen. Vi är väldigt osäkra inför både att be och ge hjälp. När vi ska ge hjälp väntar på inbjudningar och förfrågningar - och samtidigt väntar den hjälpbehövande på inititativ från andra och på heliga försäkringar om att man inte besvärar. Det är en hel vetenskap att be om hjälp i detta vackra land Sverige. Vi dansar runt varandra trevande i vår osäkerhet.
Vad är det värsta som kan hända? Att folk blir besvärade? Att de säger nej? Om de blir besvärade så är det vuxna människor som själva kan ta ansvar för den känslan.

Men frågar jag inte riskerar jag missa att folk faktiskt säger ja för att de VILL säga JA. Men framförallt riskerar jag mig själv och min familj. Vårt liv och vår livskvalité.

När man har minst tre småbarn, så är man alltid minst en vuxen för lite. Ge mig oändliga goda råd, men oavsett hur kompetent man är som förälder, så saknas ändå en person. Den fysiska personen. En som kan lyfta, mata, byta blöja.
Man kan uppleva att det inte finns någon att fråga. Men det gör det. Bara att man kanske inte har någon nära vän eller släkting att fråga - och med nya människor är tröskeln högre och det tär på stoltheten. Men stolthet på skam är ett lågt pris för den hjälp som du och dina barn är värda.

Att be om hjälp är inte samma sak som att ge upp. Att tappa kontrollen är inte samma sak som att misslyckas. Att se sitt hem förfalla är inte samma sak som att inte bry sig om. Att känna sig otillräcklig är inte samma sak som att göra fel. Att människor inte förstår detta, gör inte att det mindre sant. Det är att befinna sig i ett undantagstillstånd under småbarnsåren, där överlevad gäller.
Vi får för oss så mycket. Tror att vi så lätt ramlar utanför ramarna. Blir besvikna på oss själva. Tänk om vi kunde låta bli med det, vad mycket energi vi skulle spara.

Så BE OM HJÄLP. För din egen skull, men framförallt för dina barns skull. Att be om hjälp är inget att skämmas för. Det betyder inte att man ger upp. Det betyder att man är en ansvarstagande förälder. Som gör det som krävs för att kunna ta hand om sin familj.

Stjärnögon

Aprilnätterna är stjärnklara i år. Mörkt och stilfullt blinkar de mot oss. Med häpnadsväckande skärpa glänser de. Stjärnorna. De berör oss.

Får oss nästan känna vördnad. Får oss känna små. Del av något som är större. Något vi aldrig fullt och helt kan förstå. Visst kan det vara en lättnad? Att kapitulera och acceptera? Jag förstår inte allting här i världen, tänk, men jag lever ändå.

Barns blick är människans stjärnor på jorden. Gnistrande av liv och med snillrik skärpa möter de vår blick. Så helt egna, men ändå en del av oss. Bär på sitt eget inre liv, aldrig förr skådat. Sina tankar, som är bara deras egna, men ännu inte färdigformulerade. Inte färdigpacketerade, märkta och sålda.

De små stjärnblickarna ser på världen, häpna och oförställda, som vi vuxna vore på en annan planet. Och än hur vi vuxensläktet kämpar och försöker, så förstår vi dem inte till fullo. Stjärnögefolket. Så det är bara för oss att acceptera. Kapitulera. Kanske nästan lättat tänka; Jag kan inte förstå allt om mitt barn. Barnet är sitt eget, fulladdat med idéer, känslor, strävan och liv. Jag kan gissa, men jag vet aldrig riktigt vad som blänket i ögonen betyder. Men vi möts ändå, stjärnögat och jag. Vi hör ju ihop. Om än våra världar är ljusår ifrån varandra, så hör vi ihop tätt sammanflätade. Och tillsammans bildar vi något vackert. Som oavsett vad som händer här på jorden är beständigt. Som stjärnbilder.

Småbarnstrix

Fattig och eländig småbarnsförälder som man är, behöver man vara fiffig. Men inte för fiffig, för det tar tid. Inte Ernstfiffig eller Timellfiffig. Alldeles för avancerat. Och dyrt, framför allt!

- Jamen köp det här enormt hållbara (svindyra) materialet och skruva med din (svindyra) skruvdragare och annat bluttenblä som ingen har råd med.

Nej, jag menar fiffig på riktigt! När man faktiskt sparar grova pengar på att inte gå ut och köpa färdigt, eller helt enkelt sånt som gör det lite roligare och en aning mer praktiskt.

Så nu, mitt första tips: Bäddmadrasser!

Ni blir förvånade vad sådana övergivna, tråkmadrasser kan användas till. Ett speciellt riktat tips till tvillingföräldrar:


Gör din egen tvillingskötbädd av en bäddmadrass.
(Fungerar lika bra för enlingar.)

- Ta fram en bäddmadrass (eller tigg till dig en av förälder, alternativt valfri släkting eller vän om du ser har någon skräpa i en skrubb).

- Köp vaxdukstyg, passa på på rea. Hamstra, om du har råd. Gärna sådant vaxduk som känns mer som tyg.

- Klipp ut valfri storlek på bäddmadrassen. Ta lite spillbitar och lägg ute på kanterna och fäst lite löst. Till tvillingföräldar: Klipp den ovanligt bred. Måtta gärna med dina barn. Gör det som en rolig lek.

- Klä in den i vaxdukstyg (om du inte vet hur man gör det på bästa sätt med en symaskin, så fråga någon som faktiskt lyssnade på syslöjden eller gör som jag; improvisera).

- Klar!

Vidare kan man göra en reseskötbädd av en bäddmadrass, lite mindre, smidigare format. Du kan också sy på vanligt tyg och ha som lekmatta på golvet. Mycket skönare än filtar som trulsar ihop och samtidigt inte som en vanlig madrass som det är fallhöjd ifrån för små instabila nysittande knattar. Till sist, man kan också använda dem som sittbäddar i vagnar, inklädda i fint tyg. Skönt att ligga på när man ska sluta med mjuk- eller hårdliften.

Så, sätt igång och sy. Var trixsmart! Man känner sig som ett geni efteråt!

Tvålhjärna

"Vänta här nu, har jag någon husnyckel?"

Bilen är full med barn. Närmare bestämt tre. Pelle Svanslös har just börjat dansa ur bilhögtalarna. Jag har just hämtat dem hos dagmammorna. Första riktiga dagen, alla tre, ensamma. Det hade gått lysande. Och taktiken vid hämtningen hade varit att gå med dem en och en till bilen, som står parkerad där man kan hålla uppsikt på den. Hade funkat bra.

Ingen husnyckel. Jag hade inte haft en tanke på att ta med mig en sådan. Hur kan man inte ha en tanke på att ha med sig en husnyckel? Ja verkligen JÄTTELÄTT att ta vägen någon annanstans med tre barn, varav två blöjbarn, när jag naturligtvis inte hade några extrablöjor med mig. Hur kan man inte ha extrablöjor med sig?

Ja, en svindlande tanke är hur många tankar man tappar på vägen. Den här gången räddade en olåst bakdörr mig. Men när man glömmer betala för blöjorna och måste ringa affären och be om ursäkt (och betala senare) eller sin goda vän som man har stämt träff med på lunchen. Då börjar man fundera. Och bli orolig. Jag är ju en noggrann person. Ansvarsfull. Trodde jag. Vad händer?

Tre barn hände. Ibland är det ett under att man har kläderna åt rätt håll när man rusar till jobbet. Och när man kommer hem, så slår verkligheten emot en som en tornado. Två små knattar ska tävla om att dra mig i näsan, bytas blöja på och hindras från hälsovädliga katastrofer och en storebror ska ha min fullkomliga uppmärksamhet, i ensamhet. Och alla tre kastar sig åt olika håll av besvikelse när de inser att mamma inte har 100% att ge, just nu. Och då är det dags för pottbesök och middag.

Jag fattar knappt själv när jag sitter på mitt lugna kontor på jobbet hur intensivt det kan vara hemma. Men jag har börjat förbereda mig med mellanmål för att klara arbetspass nummer två på dagen. Det tuffaste arbetspasset. Och som blåser ur hjärnan totalt.

Jag känner ibland nästan fysiskt hur saker och ting glider ur mitt medvetande. Jag kan känna dess närvaro, men sedan slinker det iväg och är förlorat. Stackars hjärna. Den försöker hålla reda på mina tankar som likt hala tvålar flyger ut i intet och förvinner. Febrilt arbetande med simultanförmågan uppvriden på max. Distraherad och överhettad. Ohjälpligt måste jag erkänna det. Jag har en tvålhjärna.

10-års dagbok

Bloggande i all ära. Men att hålla en inbunden bok är som att komma hem. En känsla av trygghet. Fasthet. Beständighet.

När jag fyllde år igår fick jag en 10-års dagbok. Detta hade jag önskat mig. Och enligt min mammas mycket pragmatiska sätt att gå tillväga vid födelsedagar, så kunde jag till min glädje (men inte förvåning) öppna paketet innehållande denna värdiga bok.
10-års dagboken.

När jag var yngre så skrev jag dagbok så fingrarna glödde. Jag öppnade dammarna till mitt stormiga inre och ur mig forsade känslor och tankar. De liksom tävlade om att först nå de blanka raderna i dagböckerna. Livet drog mig iväg på känslomässiga resor och pennan hängde med. Detta pågick i åratal och jag har en samling med dagböcker liknande ett upplsagsverk i minst 60 band. Sedan blev dagbokskrivandet tidsödande och problemen för komplexa för att fånga på dessa blanka rader. De har gapat tomma sedan dess.

Tills igår. I min 10-årsdagbok ska jag på minimala rader, använda högst cirka 12 ord för att sammanfatta dagen som gått. Jag ser framför mig: "Henry började gå.", "Leonard skrev sitt namn idag". Och om några år: "Signe lärde sig cykla", " "Leonard hade sin första skoldag." Och om tio år, det sista året i boken. Den 1 oktober 2019 "Leonard har nu fyllt tonåring".

Det hissnar när man tänker framåt. Var är vi om tio år? Vilka personer har Leonard, Signe och Henry blivit? Hur kommer livet vara då? Så lite vi vet. Så mycket vi drömmer om. Men jag ser fram emot att ta fram den där inbundna boken och se tillbaka på smått och stort som hänt. Och inte bara uppleva det en gång, utan flera gånger. Kanske får det inte plats så många adjektiv, inte så många känslostormande beskrivningar. Men små ord, som beskriver scener ur vår familjs liv.
Det var med respekt som jag skrev de första raderna igår. Att blogga är lustfyllt, men förgängligt. Man skriver idag, folk har ofta glömt det imorgon. Men i 10-årsdagboken skriver jag familjekrönika.
Och jag hoppas det blir en lycklig sådan.

Födelsedagsmagi

Idag fyller jag år. Det finns en magi med födelsedagar som aldrig går ur. Jag har blivit firad med chokladminttårta, vilket är tradition. Familjen sjöng och gav mig frukost på sång, om än en aning kaotiskt med ivriga barn. Sedan fick jag slita upp paket och må lite småilla innan klockan elva.

Födelsedagar är magiska. Jag trodde att det hörde till barndomen, men som en rykande färsk 33-åring så kan jag konstatera att det är en magi som inte är åldersbestämd.

Eller så är det barnet i oss som fortfarande lever. Det sitter och dåsar under året, i väntan på att få komma fram. Så äntligen, öppnas en dörr. Vuxenmänniskan spritter till och kan inte längre hålla barnet nedsövd. Man kan liksom inte låta bli att spelga sig i sin egen glans för en liten stund. Det lilla inre barnet skuttar nu opp och ner av iver inom en. Se mig, se mig, se mig!

Detta kan ju tyckas opassande. Ovant och lite jobbigt. Man kommer i kontakt med en mindre svensk och mer narcissistisk sida av sig själv.

Men måste det vara dåligt? Man måste kanske vara i alla fall lite narcissistisk för att kunna älska sin födelsedag. Och att vara lite narcissistisk som vuxen tror jag är sunt. Det gör oss lite mer livsnjutare. Har vi svårt att ta till oss detta så har vi våra små lärormästare att titta på. Dina egna barn och/eller barnet inom dig.

Barn är experter på att njuta av att vara i jordens centrum! Vi föräldrar har den trista uppgiften att upplysa dem om att så inte är fallet. Att hela jorden kryllar av människor som man ska samsas om uppmärksamhet med. Slagna av den trista verkligheten lever vi sedan i. Suck, supertrist.

Så därför behöver vi en liten dos. Och vi behöver lära oss att det är okej ibland, om så bara för en stund. Om så bara en dag om året. Släpp fram barnet hos dig själv och låt det vädras ordentligt. Det är du värd på din fördelsedag!

Tid är är bättre än glass

Ikväll får småsyskonen sova hos mormor och morfar. Där regerar de som prins och prinsessa.
Där är de uppassade och uppskattade, även när varje skosula är urdragen och varje pappersbit genomtuggad. Inga moln finns på mormor och morfars himmel.

Samma kväll får prins storebror Leonard äga mamma och pappas fulla uppmärksamhet. Trycket från den ständiga konkurrensen släpper taget om storebror för ett ögonblick. Han kan utan störande ingrepp leka med alla de små djuren och berätta alla sina långa berättelser. Till exempel om istider som han hälsar på, kyrktak han klättrar på och kameler som äter köttbullar.

Vi har möjlighet att ge honom den allra finaste gåvan. Vår tid. Och glass efter maten. Hans chokladklasskladdiga mun ler från öra till öra. Vi ser honom. Och han känner det. Nöjd och färdigsedd lade han sig ikväll i sin säng med sin favoritgiraff.



Leonard bad inte om att bli storebror. Han bad inte om att få sin värld omskakad av två småsyskon som i ett enda slag slängde ner honom från sin enväldiga tron. Tilltufsad och förvirrad har han försökt kompensera detta på alla förnuftiga sätt. Försökt erövra mamma tillbaka med att kräva min närhet. Försökt anamma den nya trenden i familjen, alltså bebisbeteendet. Kräla, krypa, kladda, dadda och gnälla. Han såg att detta var högst framgångsrikt hos småsyskonen, så tydligen är detta enda sättet.

Och så har det fått vara. Vilken väg kan vi annars gå? Leonard har behövt kämpa sig igenom sitt eget kaos detta år, med helt ändrade spelregler - samtidigt som vi kämpat med vårt kaos av otillräcklighet. Men en sak kan man ju faktiskt skänka då och då. Sin tid. Tid är till och mer värt mer än glass. Och när man ser barns glasslycka, då FATTAR man hur mycket det är värt!

Man kan faktiskt hitta små stunder här och små stunder där. Då man väljer bort disk eller sin efterlängtade tidning och skänker den tiden till honom. Men ibland känns det ändå som ett orimligt högt pris att betala, när man redan ligger back på tidskontot. Men när man får dessa snilleblixtar - att man faktiskt kan prioritera storebror en liten, liten stund - då investerar man oerhört förnuftigt.

Tid skapar ett kapital hos sitt barn som alltid finns kvar. Det gror och växer som ett hälsosamt frö i relationens jordmån.

Små humorister

Barn är sanna humorister. Barn är befriade från humorgenrer. De vet inte ett dyft om undertoner eller ansyftningar. Min generations stora skrattlockare - ironi och sarkasm - går dem helt förbi. Barn tar inga omvägar till skrattet. Det som är, det är. Är det kul, så är det kul. Så enkelt.

Tack vare detta har de ett slags äkta förhållande till humor och till glädje. Om det känns skojigt, då kommer det ett porlande skratt. Om det ser roligt ut, då kiknar de. Om någon dessutom upprepar det lustiga, då ramlar de omkull helt överrumplade av skratt. När var du överrumplad av skratt senast?

Jag undrar om jag minns hur det kändes att bara skratta, sådär på riktigt. Jag tror vi har glömt - även de stunder som vi faktiskt har roligt och skrattar så vid gråter. Jag tror vi vi har glömt, för vi kan inte lägga ifrån oss alla medvetna tankar om skrattet. All prestige, alla små analyser och förhållningsätt till det vi skrattar åt.

Barn ser de saker som vi inte ser. Kladdiga mackor är bilar. Grus är smågodis och geggamojja är choklad. Vilken fantastisk värld de lever i, inte undra på att de har roligt.

Jag tror att barn skämtar med oss vuxna hela tiden. Men vi fattar det inte. De försöker leverera skämt efter skämt, vi är helt tråkiga. Vi säger bara:
"Pelle, vilket fiiiin sked du har, men släng den inte på golvet, nej, du ska ääääta med den".
Och han bara:
"Hallå, kolla den flyyyger! Flygande skedar, hajar du morsan? Hur häftigt är inte det? Så ser den helt annorlunda ut när den ligger där nere. Och så blir det fina mönster av tomatsåsen. Prick, prick, prick!" Och så kommer det stora flinet och ett prolande skratt.

Jättekul. Verkligen.

Vi ska i alla fall aldrig underskatta deras humor. Den är måhända inte alltid så uppskattad av föräldern som beställde ett vitt dyrt golv till köket, men det är ändå en världslig sak. Titta i deras ögon. Ser det inte befriande ut när de skrattar. Kanske om vi låter oss smittas av dessa små humorister så orkar vi lite till.
Men oavsett om vi tycker de är roliga eller inte, så kommer de fortsätta skämta med oss. De rackarns små humoristerna som vi huserar med. Fatta vilka sköna skämt de drar med varandra när de ses på öppna förskolan, där alla börjar med; "Hur tråkig är din morsa ...?"

Och så skrattar de. Och vi fattar nada.

Hälsa på hos tystnaden

Att vistas en stund i tystnaden och ensamheten, är som att skapa en landningsplats åt tankarna. Tvekande och förvånade svävar tankarna ner i botten av mig själv, stilla och sköra som löv. Jag kan se dem ligga där, näst intill borttynade.
Mina tankar. Jag kan höra dem igen, lite svagt. De som inte handlar om något vardagligt bestyr som måste ordnas, utan verkliga tankar. De som flyter upp från själen.

Så, jaha, det var alltså en stunds tystnad som fattades mig. Jag som trodde att jag var sjukare än så. Så svimfärdig som jag känt mig på sistone. Av alla saker som måste göras, oavsett lust eller vilja. Alldeles avdomnad är jag hela tiden, ser mitt fantastiskt fina liv virvla omkring mig, utan att känna. Utan att riktigt vara närvarande.

Jag har försökt nypa mig. Väcka mig, innan allt bara passerar och jag inte har varit med. Inte skrattat från djupet. Svårt att känna mig så lyckligt lottad som jag är. Man kan inte vara lycklig i hjärnan, eller i teorin, såsom jag försökt vara, i brist på annat. Utan känslan av lycka måste hinna slå rot och utgå ifrån hjärtat, för att det ska vara verkligt. Och för att det ska vara möjligt, så måste man vistas en stund i stillheten ibland . Det löser inte alla problem. Gör inte mitt liv perfekt, men det gör att jag i alla fall ser vad som är värt att glädjas över och vilka problem som egentligen är små och vilka som faktiskt kommer att lösa sig. Det ger en chans till perspektiv och en nypa insikt.

Med en lättad suck insuper jag de sällsynta stunderna av tystand. Ackompanjerad av vårfåglars flirtiga sång och solens lekande strålar med löfte om en riktigt vår och den kittlande tanken om sommar. Det är så drömmarna har tid födas igen. Få syre. Och det är där den sanna reflektionen på ens liv görs. Och det är i tystnaden och ensamheten som man har tid och möjlighet. Att känna.

Jag måste försöka prioritera lite mer tid med min vän tystanden.
För mitt hjärtas välmåendes skull.

Dilemmat med trelingar

Vi behöver inte alltid lyckas med allt vi gör, bara vi överlever.

När jag var gravid med Signe och Henry bryddes jag av människors motstridiga upplevelserna av att ha tvillingar. Vissa målade upp en värld av kaos, en strid för överlevnad. Andra en trivsam tillvaro och frustrerade över att man som tvillingförälder får stå ut med pessimistiska tråkmostrar om hur svårt det är.
En sak kan vi fastställa om tvillingar. De är två. Som kommer samtidigt. Att ha två barn är mycket jobb och ofantligt mycket omtällning, men är man två föräldrar så tror jag ibland att det inte ens upplevs som ett dilemma.

Låt mig presentera dilemmat med trelingar. "Trelingar" är ett egenmyntat uttryck och betyder att man får tvillingar som andra och tredje barn och har ett äldre syskon som vid födseln av tvillingarna är under 3-4 år. Då har man tre småbarn, samtidigt. Man har då inte bara tvillingar, man har inte trillingar - men näst intill. Trelingar.












Leonard var 2½ år när Signe och Henry föddes. En mycket kompetent sådan, tyckte vi. Att han regredierade och ville bli behandlad som en bebis stup i ett, det var vi förberedda på. Vi såg det också som en fördel att inte vara förstagångsföräldrar. Vi var optimistiska och förberedda.

Men verkligheten kom som ett hänsynslöst slag i magen. Vi höll på att gå under. Det finns en enkel matiematiskt förklaring. Vi är i ständigt numerärt underläge. Boxplay. Så ÄN HUR HÅRT MAN JOBBAR - så hinner man inte. Småbarn behöver nästan ständigt 100 % uppmärksamhet av åtminstone en förälder. Så hos familjer med trelingar så behövs 300% föräldrar. Alltså fattas 100%. Ständigt.
För storsyskonet behöver er meeeer än innan. Och ju mer de små behöver, ju meeeeer behöver storasyskonet. Också en grym matematik.

Det är inte svårt att räcka till när man har trelingar. Det är omöjligt. Stressen att aldrig räcka till, nöter som ett svidande skavsår på hjärtat. Det är som att trampa vatten i ett stormigt hav. När man når ytan kommer en våg och man får en kallsup. Man tror att man ska gå under, men det gör man inte. Men det är obehagligt att befinna sig så nära sin yttersta gräns. Och det enda man kan göra är att fortsätta trampa vatten. Trampa, trampa, trampa.

Vi behöver inte alltid lyckas med allt vi gör, bara vi överlever. Att överleva, är att lyckas. För medan vi överlever så växer våra barn, de frodas, utvecklas och mår bra. Det enda man inte får glömma medan man trampar vatten är att ändå älska sina barn. Le mot dem. Möta deras blickar och prata med dem. Och så mat och rena blöjor, fast man under tiden är förblindad av stormen. Kan inte se framtiden. Kastas omkull och får nya kallsupar. Gruvar sig inför varje ny dag, men så håller man på, tills stormen är över.

Och när stormen lagt sig så tittar solen fram. När de blivit lite större så är man en fantastisk familj som kanske uppskattar varandra lite mer än andra. Precis på samma sätt som att allt blir lite vackrare efter regn.

Rätt åt småfolket

En färsk människa för denna jord kallar vi barn. Ett barn är inte en egen art. Inte en egen grupp. De har inga udda egenskaper, mer än att de ännu inte följer alla torra ramar och sociala danser som vi gamlingar ägnar oss åt. Småfolk kan man kalla dem. Folk som har ett gemensamt. De är små och färska. De behöver skydd, kärlek och rättigheter.














Tänk dig detta scenario: Vi kommer till denna jord 1.60 långa. Vi levereras på något kryptiskt sätt genom någons kropp (hur det är möjligt kan man fråga sig, oavsett om man är 50 cm eller 160 cm). Vi skulle redan vara rumsrena och förstå språket, men förutom detta fullkomligt blanka. Vet inte ett dyft, inte en grej. Någon skulle vara tvungen att lära oss ALLT. Ät gärna, men inte med händerna. Man får inte slå andra människor, då har man inga vänner. Ja, förresten, vänner är bra att ha, annars blir man ensam. Kom ihåg att smälta in men ändå sticka ut, lite lagom. Sova ska man göra på nätterna. Om man går naken i affären så blir folk förskräckta. Ja, ni fattar. Skulle det vara annorlunda? Skulle de förtjäna mer respekt för att de är långa och fysiskt starka? Nybörjare som nybörjare på denna jord, eller?

Barn blir ibland sjukt missuppfattade för att de är så fasligt korta. Och pratar lite otydligt. Sluddrigt, liksom. För att de skrattar åt precis vad som helst och frågar om allting. Vill lära sig allt. Men har inte lärt sig allt som är osynligt och vuxenviktigt - och då är man olydig.



Barn behöver goda exempel. De gör som vi gör och inte som vi säger. Barn är ett folk som vi vuxna inte har rätt att på något vis kränka. Inte genom våld, men heller inte genom andra kränkande behandlingar, som utfrysning eller annat som ibland kallas uppfostran.
Vi har förmånen att göra en livslång resa med detta fantastiska småfolk. Lära känna dem, vägleda dem och framförallt: Lära av dem! Ge vårt småfolk rätt!

Dina barn tillhör dig inte
av Khalil Gibran

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.


TIPS:
Läs boken VÄXA - inte LYDA
Av Lars H Gustafsson

Att känna sig missförstådd

Henry vaknar med ett avgrundsvrål.
Varje del i min kropp pulserar av trötthet och skriker tyst: "Neeej!!"
Medan Henrys storebror Leonard tänker:
"Tjohooo, morgonen är här!"
Förvisso är den det, men skamlöst tidigt. Leonard kommer instapplande med napp och favoritgiraffen
och lyser upp när han ser den sovande Signe.
”Signe soover!” ropar han glatt med sin raspiga morgonröst. Blixtsnabbt går hon från djupsovande till en flicka med ögon stora som tefat. Så är alla tre vakna. Och hungriga. Och som genom ett rappt slag i magen gick allt från att vara djupaste natt till intensivaste dag.

Att vara småbarnsförälder är att känna sig missförstådd. Känna sig missförstådd. För egentligen tror jag inte att vi är missförstådda. Men det känns verkligen så.
Vi tänker: ”Det kan ju inte finnas någon familj som har det så kaotiskt som oss” alternativt ”stressigt som oss” alternativt, alla andra saker man bittert tänker medan man ramlar över de nyutvälta leksakerna när man är försenad som vanligt, eftersom en hade bajsat när overallen var påklädd och en annan hade slängt mat på väggen som man fick torka upp och man letar efter bilnycklarna och favoritnappen samtidigt som minst ett barn storvrålar.

Livet känns så OÄNDLIGT OTACKSAMT och så absurt annorlunda från all annan vuxentillvaro. Man finns inte ens själv med på dagordningen. Man måste tänka att ingen annan kan förstå. För hur skulle det rimligtvis kunna vara någon mer som lever denna absurda tillvaro? Jo, alla med småbarn.

Så mitt i denna känsla av missförståddhet, så finns vi en jättestor grupp som egentligen förstår varandra oerhört bra. Bara man aktar sig för att tävla om vems elände som är störst.
- Låt oss stötta varandra! Dela våra dråpligheter! Berätta dem för andra, men inte som en evig klagovisa, med ett garv och en punchline. Öva på att återge dråpliga kommentarer från din tvååring och berätta om dem på fikarasten på jobbet, stället för att prata om hur du aldrig hinner diska. Att skratta åt sin egen olycka kan man aldrig förlora på. För skratt frigör positiva hormoner och ger förmåga att se på saker med distans.
Och det du då ser, så där lite på distans, är att du lever ett rikt liv. Att ha småbarn i sitt liv, är en fullkomligt ofattbar gåva. Man får uppleva en kärlek som spränger alla gränser och får ordet kärlek verka futtigt och banalt.

Och på köpet, barn är det bästa botemedlet mot Mr Ego-tillvaron som finns.

Två som checkade in

”Jo, visst är det två barn allt.”
Den själva fysiska känslan skulle kunna liknas vid att åka hiss. Det liksom hissnade till i hela min kropp och det var nästan som att jag lättade lite från britsen medan dessa ord försökte nå ända fram till den del av min hjärna där jag kunde ta emot den faktiska informationen. Och när den nådde fram blev det som att hissen stannat och allt skakade till.

Jo, visst är det två barn. Detta innebar att jag några hundradels sekunder tog förgivet att de nog talade om någon annan kvinna som också låg i samma utltraljudsundersökningsrum. Hundradelssekunder senare började informationen sprida ut sig i kroppen och jag kunde ta det i min mun. Jag var tvungen att det i min mun för att kunna hantera informationen inuti mitt huvud. Informationen höll på att totalt spränga alla mina tankegränser. En tanke som satte sig som klister i hjärnan var hur något sånt här kan ske helt utan ens vetskap. Som att Signe och Henry konspiratoriskt gjort upp i något slags förrum till min livmoder, likt vid andra hotellinchekningar, sagt till varandra: - Äh, vi tar samma rum. Det blir roligare så!

”Vaaaa?!” tror jag att jag sa, ”sa ni att det var två?”
När jag fick detta bekräftat återigen så infann sig overklighetskänslan. Jag började på fullaste allvar ifrågasätta om jag var vaken och det faktum att det var ganska mörkt i rummet styrkte den teorin. Kanske sov jag. Det var lättare att förstå, för detta kändes inte som något som hände på riktigt. Och samtidigt som overklighetskänslan infann sig, så kom den överväldigande känslan av lycka. ”Är det sant?” sa jag nog igen ”är det två?”

Tårarna rullade upp i mina ögon. TVÅ barn. Två liv. Två perfekta små foster, samtidigt i min mage. Ordet ”tvillingar” dök upp i min hjärna, ett ord som skulle ta ytterligare några veckor innan jag kunde börja använda och koppla ihop med mig och vårt liv. För ordet tvillingar tillhör något som jag inte vet något om, någon annan grupp människor. Säkert en glad och lycklig grupp människor, men inte en grupp som jag någonsin trott att jag skulle höra ihop med.
Och plötsligt var det över. Jag hade hasat ner från britsen och snubblade ut i det ljusa undersökningsrummet. Alla tre tittade på mig, lite försiktigt leende och forskande.

Ute sken solen, luften var skarp och frisk. Jag hade gått in i undersökningsrummet med ett barn i magen och kom ut med två. Efterskakningarna gjorde sig kända resten av dagen, månaden, året och gör sig fortfarande kända. Jag tittar på Signe och Henry och fattar det forfarande inte. Idag var deras första inskolningdag hos dagmamman. Ändå kan jag ibland inte förstå att jag burit dem BÅDA under mitt hjärta.

Detta var en del av en början på det jag tycker är en ofattbar resa. För det första att bära ett barn. Sedan bära två barn, samtidigt. Och så det spränger alla gränser: Att bli förälder. Till en eller fler barn, lika ofattbart. Tänk. Vi föds även vi, den stund som barnen kommer till världen. Vi föds till föräldrarskap. Små, darriga och sköra är vi.

Välkomna

Jag är människa, alltså mänsklig. Jag försöker utgå ifrån det. Det finns så oändligt många titlar man kan ge sig själv, beroende på var som livet fört en. Två titlar som jag fortfarande försöker vänja mig mig vid är; Tvillingmamma och trebarnsmor.

Orsaken till dessa titlar är mina himlabitar Leonard, Signe och Henry. Storebror är tre år och småsyskonen ett. De är fantasiska varelser, trollungar, älskade vansinnesgörare. Precis som alla barn.

Så jag är tvillingmamma och trebarnsmor. Vad säger det egentligen om mig? Livet rinner likt skvättande vårbäck och tar sina knycker och byter kurs. Helt oförutsägbart och ivrigt föränderligt. Jag blir yr om jag försöker förstå. Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva.

Så mitt i allt detta skvättande, hoppande och fullkomligt förbryllande livet jag lever så hjälper det mig att berätta om det. Filosofera om det. Ge ifrån mig lite tankar som kanske kan uppmuntra någon annan. Garva åt det. Om att vara en MÄNNISKA mitt i det snoriga, kladdiga, bärande, vakande, släpande, fixande och trixande och fantastiska man kallar att vara förälder.