Den exklusiva enlingsdagen

Igår var det min och Henrys dag. Han var för sjuk för att åka till dagmammorna och tillräckligt frisk för att ta en tur med mig till stan. Och som en blixt från den vårklarblå himlen dök tillfället upp. Att ha en egen dag med minsta prinsen.

En unik dag. En exklusiv dag. Om en sådan här dag hade varit en sten i en ädelstenssamling, så hade det varit en raritet. Ett eftertraktat exemplar som endast dyker upp någon enstaka per år. Som har sitt värde i sin oerhörda sällsynthet.

Denna fantasiskt fina dagen med Henry tänker jag behålla i mitt hjärta som en värdefull raritet. Att få rå om bara en. Att uppleva vilket privilegium det är att ge full uppmärksamhet till alla hans nyupptäckta ord och strålande ögon när en grävmaskin tar ett häftigt och rasslande tag i gropen framför sig och hissar upp en skopa med jord upp i luften.

- Wow, sa Henry med ett högtidlig ansiktsuttryck. - Mamma, wow! fortsatte han för att entusiastiskt dela med sig av sin nära-grävskope-upplevelse.

För jag har inte bara tre stycken barn. Jag har en storebror och en tvåsamhet. Visst, Signe och Henry är tvåäggstvillingar. De har helt skilda genuppsättningar, låg i en varsin fostersäck i magen och är till och med av två olika kön. Men de är ändå en tvåsamhet. De har aldrig upplevt en separerad tillvaro. En enlingsexistens. Leonard har kanske glömt hur det var innan Signe och Henrys föddes, men hans kropp och undermedvetna har en väl bevarad kunskap om hur det är att födas i ensam majestät. Signe och Henry vet inte detta och kommer aldrig att veta. Oavsett hur mycket de kommer att växa upp och lära sig att förstå med intellektet, så kommer de aldrig ha upplevt detta. En av konsekvenserna av att vara tvilling. Kalla det dilemma eller förmån. Det är nog både och.

Signe och Henry är som ett två år gammalt strävsamt gift par. Den andras närvaro är så självklar att det sitter i kroppen. Ett gammalt gift par har heller inte samma genuppsättning, men är fullt lika två delar av en enhet. Eller ”morsfars” som jag hörde Björn Ferry kalla sina föräldrar på radio häromdagen. Inte morsan och farsan. De har varit ihop så länge att de med rätta borde ha en gemensam benämning – morsfars. Jag och Henry strosade stadens gator upp och ner. Vi hälsade på mormor på hennes jobb, där han med stor hänförelse fick allas fulla uppmärksamhet. Vi gick på café och till Bra & Begagnat där han testkörde leksakbilarna mellan benen på tanterna. Vi besökte djuraffären och hälsade på varje fisk, mus och ödla. Vi gjorde sådant som aldrig ens är att tänka på när båda delarna av tvåsamheten är med och ännu mindre hela barntrion. För då skulle Signe titta på ödlorna, Henry mixtra med låsen på kaninburarna medan Leonard skulle klaga på att han är trött i benen.

Och i en stilla vrå av mig själv kan jag känna ett stygn av sorg när jag inser att mina tre barn får ta del av en mycket mer uppstressad mamma till vardags. Då allt måste fogas in i ett system som fungerar med allas behov. Men det är också en konsekvens av att vara tvilling och en del av en syskongrupp. Att ha syskon är som ett välfyllt bankkonto med trygghet och samhörighet. Men det innebär också en kompromissande i oändlighet. Och oavsett hur välgörande och rustande det är för framtiden – så känns det lyxigt att ta ledigt från det uttröttande kompromiss-arbetet ibland.

En exklusiv dag med Henry. En glänsande diamant bland de grå vardagsstenarna.