Pulkakaos och sinnesro

Det hände något underligt i helgen.

Det började i fredags. Efter att vi kommit hem den blåsiga eftermiddagen så tänkte jag att det kunde passa bra med en stunds utelek innan middagen. Vi bor på landet. Vi kunde bara åka lite pulka här hemma.

Gångvägen till huset har de senaste milda dagarna förvandlats till en isbana, så barnen halkade och ramlade. Hjälmar installerades på mössklädda huvuden. Mellanmål behövdes inmundigas, så jag stod med kalla händer i blåsten och lät dem käka på banan och smörgås. Det bråkades om vattenflaskor och vems bananbit som var vems, men slutligen var alla barnen "mellanmålade" och klara.

- Ska vi åka i den stoja backen? undrade Leonard och började dra i snowracern.
- Ja, det kan vi göra en liten stund, svarade jag och som på given signal började Signe och Henry kasta sig åt olika håll i våldsamma besvikelser över att inte få en egen varsinn snowracer.
- Vi har bara två snowracer och nu har Leonard den ena, meddelade jag de arga 2-åringarna. Ni får en varsinn pulka istället.
Blängande på varandra lät de mig placera dem i en varsinn sådan medan storebror redan var på språng. Jag drog dem efter mig och när vi kom utanför grinden, så står man automatiskt på toppen av en lagom stor backe ner till grannarnas parkering.
- Jaha, undra hur jag ska lägga upp det här då, sa jag halvt-om-halvt för mig själv och halvt-som-halvt till Signe och Henry. Tänkte snabbt genom alternativen. Om jag skulle åka med dem en i taget så skulle det innebära att den andra skulle sitta på toppen och gallskrika under hela åket, alternativt åka iväg själv och med stor sannolikhet flyga all världens väg in i grannarnas parkerade bilar. Det andra alternativet var att jag småsprang med dem båda ner för backen. Det fick bli det senare.

- Vart tog Leonard vägen? sa jag och Signe och Henry blinkade stumt tillbaka.
Han syntes inte till. Inte alls faktiskt. Mycket ovanligt, då Leonard inte verkar fått den där "rymmar-genen" som vissa barn verkar bära på.

Febrilt funderade jag på vad som hade ägt rum den senaste stunden. Och så gick det plöstligt upp för mig. Den "stoja backen" för Leonard var ju inte den utanför grinden, utan den backen som ligger en halvkilometer bort på en skogsväg, som vi åkt snowracer på dagen innan. Och för att ta sig till den, är det en enda lång nedförsbacke på den lilla bilvägen. En perfekt snowraceväg.

Så med andra ord...

- Leonard! Ropade jag och gick en liten bit. Där var han! En liten grå hjälm, långt bort på väg till den lilla fyrvägskorsningen. En ilning av obehag gick igenom kroppen. Här brukar bilarna ibland kunna komma ganska fort, och just nu är det ganska halt. Och de förväntar sig inte en ensam liten snowraceåkare mitt på vägen heller. Och den lilla snowraceåkaren varken hör eller ser några bilar med hjälm för öronen och snön för ögonen. Jag var tvungen att välja: Lämna två tvååringar i sina pulkor alldeles vid huset, eller inte lika snabbt komma ifatt den ensamåkande storebrodern. Utan att riktigt hunnit stanna upp och tänka började jag springa efter Leonard. Om jag ropade borde han väl höra?

- Leonard! LEEONARD! LEEOOOONARD!!
Den kraftiga blåsten fick min röst att segla iväg som ett skepp i dimma. Nu såg jag snart inte hjälmen längre. Jag började springa mot Leonard och ju närmare jag kom honom, ju mer ångest fick jag för Signe och Henry som blivit övergivna i sina pulkor.
- LEEEONARD HÖÖÖÖR DU MIGG!!?

Äntligen stannade han till. Med hes röst skrek jag åt honom att vända och börja gå upp för backen igen och gå långt mot kanten och hoppades innerligt att han hörde mig, förstod mig och skulle göra som jag sa. Snabbt som sjutton började jag springa upp för backen igen. Måtte de sitta kvar i pulkorna, pulserade det inom mig. På långt avstånd hördes Henrys mest övergivna gallskrik.

- Maaammhhammma, snyftade han med ansiktet fördrivet och tårarna skvättande som fontäner. Signe tittade förvånat mellan mig och den skrikande brodern.
- Jag kommer Henry! ropade jag, medan jag hela tiden höll ett halvt öga ner mot vägen för att se om Leonard skulle närma sig.

Nej. Han kom inte. Uppgivet drog jag med mig Signe och Henry och började vandra tillbaka ner för backen. På långt avstånd hörde jag Leonard gråta uppgivet.
- Dehheeen haj faaastnaaat, grät han. Han menade "drag-snöret". Jag hjälpte få loss det, vi tog ett kort snack om att missförstå varandra och att hur viktigt det är att man säger till innan man går någonstans, och så började vandringen upp mot huset. Igen.
Jag drog till Signe och Henrys pulkor. Henry hade slitit av sig vantarna och klämde sig mellan deras pulkor. Gråt igen. Sedan ville han åka Leonards snowracer och fick ett bryskt nej från sin mamma. Mera gråt.
- Jag hinner inte med, gnällde Leonard och småsprang ikapp mig när jag sammanbitet stegade upp för backen.

Väl hemma sa meddelade jag dem att det var dags att gå in. Henry som genast börjat leka med plastgräsklipparen tänkte dra med sig den in i hallen.
- Nej, Henry, det är en uteleksak, sa jag och kände hur mitt tålamod började rinna ur kroppen på mig. Han kastade sig som en båge bakåt och skrek. Jag tog honom under armen och la honom på hallgolvet och föste bestämt in Signe och Leonard. Sedan den vanliga snurren med blöta skor, mössor som ska slängas runt, blöta overaller och envisa systern som ska klara det själv i ren ilska. När stöket var över så hade min frustration runnit av mig och vi busade i hallen.

Som sagt. Underligt.

För det var nu det brukar komma. Alltid. Lika säkert som berget. Ja, nu kommer det, tänkte jag. Jag höll andan. Nu. Nu kommer mitt obligatoriska vredesutbrott. Mina panikkänslor. Utbrottet. Då jag hyperventilerar. Då det sticker i hela kroppen. Då det känns som att jag ska sprängas. Då mitt medvetande skrumpnar ihop till en enda medveten tanke, som är: JAG ORKAR INTE DET HÄR! DET GÅR INTE! JAG VILL INGET MER! Då kroppens alla instinkter säger: FLY! Då jag springer skrikande och gråtande in i nåt rum och gråter hejdlöst.

Det var som när man kurar ihop och väntar på ett knytnävsslag. Som inte kommer. Jag tittade mig förvånat omkring. Det kom inte. Förbluffat andas jag ut. Jag kan jag inte ens erinra mig om när det hände senast. När allt kan går så totalt åt skogen, och jag bara blir frusterad. Normalt frustrerad. Inte "jag sprängs"-frusterad. Vilket jag brukar bli om bara en av alla dessa saker händer. Och nu hände allt detta samtidigt. Och jag blev bara vanligt frusterad.

Det var som att ny luft drog in i mitt medvetande. Ett hoppets luft. Ett liv då jag slipper sprängas i tusen bitar varje dag. En luft som ger löften om ett gladare liv. Ett liv där jag inte bara klarar av att vara mamma. Ett liv då jag tycker om att vara mamma. Ett liv jag så innerligt längtat efter. Nästan som att jag fått tillbaka mig själv. Såsom jag minns mig själv. Innan jag blev en övertrött, lättretlig, ursinnesarg människa.

Väldigt roligt att träffa henne igen. Den där vanliga Helena. Har saknat henne. Välkommen tillbaka.