Den obehagliga följeslagaren

Jag har haft en ”snubbla-över-leksaker-och-slå-i-tån”-ilskeperiod ett tag nu.

Ni vet. Allting man tar sig för är redan på förhand dömt att misslyckas. Och slutar i ett dovt morrande eller i ett ”meeen-åhhhh”, för att sedan bli utbytas mot fler och argare ljud (alternativt ord). Man känner sig som ett offer för världens alla olyckor. Ett riktigt oskyldigt och plågat offer för oturliga omständigheter och svidande småsår. Man har inte tiden på sin sida, inte vädret på sin sida, inte pengarna på sin sida, inte definitivt inte humöret på sin sida.

Och hela tiden känns det som att det är omvärldens fel. Som att det är omgivningen som kastar alla dessa tråkiga inträffanden på just mig, och som att jag bara helt enkelt är en stackars outrs-skräpkorg till medmänniska. Som att fiskmåsen visste det precis när han bestämde sig för att skita just på mig. Och för att inte tala om Signe, Henry och Leonard som uppståtligt konspirerade redan innan de gått upp imorse att gå emot precis allt jag säger.

Det suger, rent ut sagt. Att vara arg. Ilska är en obehaglig följeslagare. Det dränerar en på energi. Det leder ingenvart. Och det är inte bara en obehaglig följeslagare, utan också en väldigt efterhängsen följeslagare. Som ett envist förkylningsvirus eller som hårloppor. Ilskan har en tendens att vilja stanna när den väl kopplat greppet. Den sitter där i huvudet på en, som ett skadedjur som frossar i alla små irritationsutbrott och äter sig mätt, fet och nöjd. Och ser man inte upp så muterar sig ilskan och förvandlas till sin värre och ännu mer motbjudande släkting; bitterheten.

Men än hur motbjudande den är, så är det inte helt enkelt att skaka den av sig.

Steg ett är nog att inse att man inte är ett offer. Att omgivningen inte är mer eller mindre skyldig än vanligt. Att spelreglerna inte har förändrats. Allt sitter inne i skallen på mig själv. Det är jag som är bärare av det äckliga skadedjuret och behöver hitta ett sätt att utrota det. Och det är då vi kommer till steg två – och det ännu svårare steget. Att definiera vad det är som ger bränsle åt ilskan. Vad det är som gör den mätt, fet och nöjd. Det kan vara uppenbara saker, som för lite sömn. Stress. Otillräcklighet. Prestation.

Men så kan det också vara lite mer dolda saker. Små känslor, tankar och förväntningar som sitter längst inne i de skuggiga hörnen av ens hjärta. Skygga och svårdefinierbara.
Det kan till exempel vara tystnaden mellan orden. Allt som inte blivit sagt. Alla uteblivna frågor och ogjorda handlingar. Förväntan och besvikelse. Eller människor som lyser med sin frånvaro. Eller närvarande människor som trampar på ens hjärta. Eller helt enkelt en inre besvikelse. Att anklaga sig själv, kanske för sin otillräcklighet. Eller skam, kanske för sin historia, eller för en mörk hemlighet.

Alla dessa exempel kommer inte från mig själv, men vissa gör det. Och tveklöst, så finns något av detta hos oss alla. Och alla blir vi arga, ledsna och besvikna ibland. Det är mänskligt och det är ofrånkomligt. Men det är en otroligt stor skillnad på att erkänna och visa och inse sin bedrövelse ibland och på att vara ett offer. Oavsett hur det är, så väljer man helt själv om man vill betrakta sig som ett offer eller inte. Väljer man att bli offer, så hamnar man vid vägs ände. Och vid den änden finns bara en vägskylt. Man har då hamnat i livets utby ”bitterheten” och vandra där bland de levande döda, som livnär sig på gammalt groll och förgångna strider.

Så, alltså. Steg tre. Att välja att inte vara offer.

Då kan man bära sina sår som medaljer. Och gå vidare. Glad eller fortfarande ”slå-i-tån”-ursinnigarg. Man har ändå valt de levandes väg.

Och den leder alltid framåt.

Den tröttsamma idyllen

Så tröttsamt det är. Att alltid bara orka en halvlek. En inre besvikelse sköljer över mig som en iskall vattenstråle varje gång. Förmiddagen kan ha varit så bra. Fantastiskt bra. Idylliskt och harmonisk. Som i amerikanska filmer. Allt är sådär charmigt tokigt och mysigt. Barnen i balans, jag i balans, Fredrik i balans. Till och med katten i balans.

Vädret vackert. Humöret på topp. Man börjar tänka glada, positiva tankar som; ”nu har det vänt”, ”åh, vad härligt det är att vara förälder”, ”vad är det egentligen som varit så svårt?” … Och ibland är det en hel dag i den amerikanska filmens värld. Och sen. När barnen glada och nöjda kurar ihop sig i sina sängar med nöjda och rosiga kinder, så dansar det förnöjda tankar omkring i huvudet som älvor på en förtrollad äng. Magiska tankar. ”Nu har det vänt, på riktigt. Vi har haft en hel bra dag, det måste betyda att allt är bra nu.”

För man vill att det ska vara så. Man vill det så oändligt gärna. Och så får man smaka på det. Smaka på den där förtrollat goda upplevelsen av att känna att man klarar sitt liv på ett värdigt sätt.
Att ens resurser räcker till. Att ens mognadsnivå är adekvat med livsuppgiften. Att ens kompetens är sällsynt hög och kommer till användning till ens barns fördel i allt man tar för sig.Att man pallar trycket. Att man är en seg och uthållig människa som trots skrik, trots och kalabalik behåller man lugnet, tar en sak i taget, reder ut situationen. Man gör allt det där man ska göra. På riktigt! Att vara en föredömlig förälder. Man vill så gärna ha den bilden av sig själv. För man vet så väl vad som gäller. Vad barnen behöver. Hur man ska gå till väga. Vad alla säger.
Men så är det som om man alltid måste betala ett dyrt pris.

För sedan kommer eftermiddagen. Eller dagen efter. Först kommer det bara ett par kalla droppar innanför kragen i nacken. Men sedan kommer hela den iskalla strålen av förnedring. Och innan man vet ordet av finner man sig själv vråla så fönsterna skallrar.

Plötsligt fick man nog. Och i ett enda slag så tog den magiska tillvaron bara slut. Och tillfredställelse byts ut mot misslyckande. För plötsligt orkade man inte längre. Inte en gång till av att lilla guldgrynet kastar sig ned på golvet av besvikelse.

Inte en gång till att det andra guldgrynet för sjuhundratrettionde gången frågat varför han inte får se på barnprogram. Inte en gång till när det tredje guldgrynet uppsåtligt muckat gräl med sina syskon så alla skriker i kör. INTE EN GÅNG TILL! Slut. Så tar man slut. Och så blir den föredömliga föräldern återigen ett abstrakt begrepp. En vacker utopi. En tillrättalagd amerikansk film. Och bara en massa fina ord från alla som vet. FÖR JAG VET OCKSÅ. Jag vet, faktiskt. Jag vet ändå vad som gäller. Även när jag beter mig som en ulv klädd i mammakläder. Så vet jag.

Bara att jag inte orkar. Jag orkar inte ända fram. Orkar inte hela tiden. Inte till vägens slut. Till dagens slut. Till helgens slut. För jag är en vanlig liten ynklig människa. Alldeles fullproppad av skavanker, fel och brister. Än hur jag försöker blir jag aldrig leende modern i Disneyfilmen. Och aldrig får jag så perfekt hår heller.

Så det är magiskt en halvlek. Sedan tar det slut. Sedan är det skithålet som gäller. Och när skitdagen är över så måste man stå ut med sig själv och sina brister. När barnen somnat i sina sängar och ser ut som änglar, måste man stå ut med att höra ekot av sin egen taggiga, fula röst från dagens utbrott. Det tycks vara förälderns lott. Inte att bara att klara av barnens alla nycker. Utan att klara av att stå ut sig själv när man misslyckas som förälder. För misslyckas gör man. Alla de vackra orden om hur man borde gjort förföljer en som en hånskrattande skurk. HAHAHA, vad trodde du? Trodde du att du skulle palla det? Att du var perfekt?

Och även om ingen skada är skedd att man blir arg, sur och trött ibland. Och även om det är helt naturligt och allt det där. Så det så tröttsamt. Så fruktansvärt tröttsamt.

PS. Så ett litet tips, till er alla hjälpsamma människor där ute. Om ni ser en arg och less småbarnsföälder. Försök inte komma med förnuftiga tips. De kan bitas.

Soft som katten

Tänk om man kunde leva ett kattliv. Soft. Ledigt. Lustfyllt och impulsstyrt. Härja på natten. Sova på dagen. Ändå alltid vara säker på att matskålen står där, fylld till bredden. Fjäskande hussar och mattar som man får skänka så mycket energi man önskar åt. Leva enligt sin egen etik. Andras känslor behöver inte problematiseras.

Tänk om.

Visst, det vore som att leva sitt liv på playan, i solskenet med en läskande drink i handen och en assistent som kliade mig på ryggen. Men vad vore det för sport? Vilken stimulerande utveckling skulle det skänka mig? Hur nyansrikt vore det livet?
Och framför allt. Det vore ett liv utan dessa.

Och det må hända vara soft. Men katten vad trist.

Leonards tussilago

Solen har återvänt. Som planerat, men ändå helt oväntat, övervann den även detta år striden över vinterns grepp. Lika förunderligt förvånade som nyblivna föräldrar som håller sitt knyte för första gången. Fastän de ägnat de senaste nio månaderna åt att ta emot nykomlingen är förvåningen ändå fullständig. Lika lättade och lyckliga karvar vi vinterdåsiga nordbor av oss alla vinterlager och blottar våra mjölkvita armar inför den hårdflirtade solen. Stärkt av den nya solenergin såg jag optimistiskt på att navigera barnaskutan ensam på lördagen, medan mannen jobbade. Att vara ensam med alla de tre guldgrynen på helgen är något jag annars in i det längsta undviker.

Det är som de där sista två låtarna på gympapasset, ni vet. Man är redan rödsprängd och genomsvettig, och då höjs tempot. Man tror att gympaledaren blivit från vettet när hon drar på volymen och säger åt oss att ge järnet. För gympaledaren vet att man klarar det. Att man kan pressa sig längre än man tror. Bara man är motvierad. Fokuserad. Och villig att betala priset.

Så tycker jag det är när en vecka är till ända. Man har gett sitt bästa på jobbet. Man har kämpat igenom vardagens alla bångstyriga uppgifter. Och så kommer fredagkvällen och ger den darrande kroppen och skälvande själen löften om vila. Men i en familj som våran där arbetstiderna går omlott, så är det inte riktigt så enkelt. Barnen är små och glatt ovetande om vilken veckodag det är, vilket tempo som anses rimligt, och - för den delen - om det är dag eller natt. De spelar ingen roll för dem, de små änglabitarna. Och så är det med det. Det gör att fredagens löften står tomma som en igenbommad folkpark. Så om man kollar i kalendern på lördag, söndag, så står det inte "sova ut" eller "vila" där. Nej. Det står "sista två låtarna".

Tempot höjs. Lördagmorgonen kör igång 6.20. Barnprogram, toabesök, torkning, byten av blöjor, yougurtätning, mackkastning, skriktävling, påklädning, samarbetsvägring ... Någonstans här, cirka 09.20, tappade Signe sina sista skälvande pluspoäng, då hon först bet Henry i ryggen och medan jag tröstade honom, så stal hon sista biten av min macka. Sedan var det också hon som hade bajsat just när vi alla skulle gå ut. Men Henrys pluspoäng hade rökt en stund tidigare när han körde över Signes tår med Bobbycaren och tog hennes leksaker med ett vilt vrål. Men efter mycket om och men var vi hela gänget utanför husets väggar. Solen tindrade i barnens ögon och fåglarna kvittrade entusiastiskt.

Vi styrde kosan mot den lilla porlande bäcken en halvkilometer bort. Där plockades grus som de vore guldkorn, pinnar fick vara båtar och bäckens brus beundrades som det vore Niagarafallen. Och där, i det vissna gräset hittades den första. Liten och lysande gul hälsade den på oss. Leonard ropade trimuferande och kom springande med den lilla blomman.

- Mamma, det häj äj en fösledaspjesent till dej! Jag tog emot tussilagon och mötte hans stolta blick. Imponerad över hans skarpa sinne, då han snappat upp att denna min bemärkelsedag närmar sig. Och med det gula vårlöftet i handen och omgiven guldgrynens lycka över bäcken och vårens alla nya möjligheter. Så kunde morgonens stress rinna ur mig. Och kraft och glädje samlades i min själ.

Och lycka i mitt hjärta. För nog är det så. Att de sista låtarna suger musten ur oss. Kortsiktigt. Och stärker oss - långsiktigt.

De sista låtarna klarar man, om man är beredd att betala priset. Under mitt vuxna liv - innan barnen kom - så var föräldrars förmåga att stå ut med barnens oändliga behov en egendomlig gåta. Och stundvis frågar jag mig det fortfarande. Hur är det egentligen möjligt? Men de stunderna ser man bara priset man får betala. När Signe bits, stjäl mackor och bajsar. Men när fyraåringen kommer springande med en tussilago och vill ge den i "fösledaspjesent". Det är då man får belöningen. Och den tror jag man behöver uppleva för att riktigt förstå. Barnens kompromisslösa kärlek och den utsägliga lycka det ger. Så det svåraste i livet, ger den högsta belöningen. Och får mig att vilja leva tills jag blir hundra år, tills jag blir en genomrynkig gammelfarmor.

Och det är också därför jag kan avsluta mitt inlägg med en sådan urtypisk förälderklyscha.

Dyra presenter i all ära. Leonards tussilago är den finaste födelsedagspresent jag fått i hela mitt liv.

"Den" och de ilskna barnen (Konsten att inte tala, del 2)

”Den”, säger Henry med en ivrig röst. ”den” upprepar han, med en aning mer lidande röst. Han pekar upp mot bänken i köket så att det lilla pekfingret nästan glöder. ”Vad är det du vill ha, Henry?” undrar jag och tittar på bänken med en suck. Där står havrefrasburken, en ficklampa, en teckning, ett par böcker, en vattenflaska, en tidning, en plasttraktor, min mobiltelefon och en påse med bröd. Den kan vara vilkensomhelst av dessa ting. Jag tittar på hans lilla bekymrade ansikte och försöker följa hans blick och febrilt förstå vad den måhända betyder den här stunden.

”DEN”, säger han igen och nu tittar han på mig med den ihopskrynklade hundvalpsminen. Och så igen.

”Mamma, den, mamma, DEN, DEEN!” Nu steppar man med benen som vore det en trumvirvel. Frustrationen når sin kulmen över mammas hopplösa oförståelse och han ger ifrån sig sitt illvrål, som inleds med ett ”den” i falsett snabbt följt av ”IIIIIHHHHHHH”, där han dramatiskt hoppar på stället. Han tar mig i fingret och drar i det så att det nästan lossnar brosk i mina leder och fortsätter sitt mantra: ”DEN, DEN, DEN, DEN!”

Jag tar en djup och koncentrerad suck och försöker hålla tillbaka min egen frustration, då jag själv vill illvråla och själv hoppa trumpinnshopp. Och börjar ceremonin. ”Är det den, Henry” säger jag och pekar på plasttraktorn. Ett litet hopp tänds i hans blick, men sedan skakar han beslutsamt på huvudet.

”Är du sugen på havrefras?”. Huvudskakning. ”Bröd?” ”Vattenflaskan?” Efter ytterligare huvudskakningar till så anar att det handlar om något tekniskt. Ficklampa eller mobiltelefon. Saker med knappar på.

Underbara, tekniska, pillvänliga saker. Om det är mobiltelefonen kommer vi gå en säker konflikt till mötes. Jag djupandas igen och hoppas på ficklampan. ”Vill du ha ficklampan?” Som genom en vårvind sveptes alla Henrys bekymmersrynkor bort från hans vackra lilla ansikte och han nickar med strålande blick.

Okej. Jag gör ett snabbt övervägande. Det är egentligen Leonards ficklampa. Men egentligen finns det inget som hindrar att han får leka med den och det skulle bespara mig en medelstor konflikt för tillfället. Och det är värt en del. Rätt mycket. Faktiskt jättemycket.

”Okej, Henry, du får låna den.” Med lycksalig min tar han emot den och börjar genast febrilt trycka av och på den. Av, på, av, på, av, på, av, på, av, på. Då kommer nästa guldgryn.

”Den”, säger Signe med lidande röst. Hon ser att Henry har den där roliga lysande grunkan.

”DEN!” säger hon bestämt. Febrilt letar jag fram en till ficklampa. Det finns inget att diskutera. Har den ena fått något, så är det bara att leverera lika till den andra. Att leva i en illusion om att de ska acceptera något annat leder bara till fler gråa hår. Och hörselskador.

Men Signe är nöjd med sin ficklampa i bara två och en halv minut. Sedan börjar hon också peka mot bänken. ”Maaammma, den!” ropar hon på mig. ”Jamen du har ju fått ficklampan, Signe”. Hon tittar på mig med sin truligaste min och skakar sedan på huvudet.

Nu är det inte ficklampan hon vill ha. Och så upprepas hela scenariot som jag just genomlevde med käraste tvillingbrodern. Med en väsentlig skillnad. När vi gått igenom varje pinal på bänken, så fick jag fortfarande huvudskakningar. Och nu började hon närma sig sina mer desperata ”den”:ar.

Så jag fortsatte. Var det något på väggen? I skåpet ovanför? På kylskåpet. I lådorna? Och där var Signes uthållighet nådd. ”DEEEEN!” framkastar hon med en dramatik som skulle plats i en Ingmar Bergman-pjäs. Vips ligger hon raklång på golvet med huvudet gömt i händerna och skriker för allt vad hennes lungor är värda. Endast för att göra korta pauser, titta upp med rödsprängd blick och fortsätta sitt pekande och sedan snyfta: ”Deeeheeheeeeeennnnn”. Och hur mamma ligger och vrider sig i frustration behöver vi inte beskriva just lika ingående.

Och så går det till under sämre stunden på dagen. Då den ordlösa retoriken driver mig till vansinne. Att ordlösa fraser fungerar som kommunikation. Ja, det är sant. Att de kan göra sig förstådda i de mest varierande situationer. Ja, det är sant. Att även detta med kroppsspråk och varierande innebörder av samma ord kan räcka långt, det är också sant.

Men ... det räcker inte alltid ända fram. Och ... det kan bli väldigt tröttsamt för den idiotförklarade mamman.

Så, den ordlösa Signe -och Henry-retoriken i all ära ...

Vore det inte förbenat praktiskt om de pratade med hederliga ORD som man FÖRSTOD.

Konsten att inte tala: Signe -och Henry-retoriken

Konsten att tala, är en beskrivning av den uråldriga retoriken. Att tala är en konst kan jag hålla med om. Men att använda ord för att tala, har visat sig vara överskattat. I alla fall i vårt hus. Här skapar vi vår egen retorik. Signe -och Henry retoriken."Tom!" säger Signe och slår ut med båda händerna.

"Tom!" fyller Henry i och pekar på TV:n.

"Ja, barnprogrammet är slut nu," säger jag. Det är dags för frukost och det slevas yogurt in i glestandade munnar för glatta livet. Signe kör som vanligt med sitt mer "hela-ansiktet-skedföring", medan Henry skopar med mer snits. Men de kommer snart båda till samma slutsats. Från bordet kommer ordet i korus.

"Tom!" meddelar Henry och pekar resolut ner i den välskrapade skålen. "Tom," fyller Signe i och ser så förvånad som en liten människa kan se ut över att hallonyogurten bytt plats från skål till mage. "Jamen, är det slut?" säger jag, nästan lika förvånad som Signe. "Men var har den tagit vägen?" undrar jag.

För ett ögonblick fortsätter Signe se precis lika förvånad ut och tittar sig storögt omkring, som om yogurten satt sig på lur någonstans. Sedan skrynklar hon ihop hela ansiktet i en grimars, för att visa att hon bara ville spela sin mamma ett litet spratt.

"Neeej, däj!" säger hon och lyfter på tröjan och visar sin stora, runda mage och pekar.

Hon skrattar gurglande när jag passar på att peta på hennes mjuka hull. Henry iakttar vår lilla konversation och skrattar också. Och så åker hans tröja också upp. Han lägger huvudet på sne och rynkar näsan.

"Nej, däääj," säger han och väntar med stor iver på att även han ska få ett kill på magknappen. Och när han får det, klingar hans förtjusta skratt och stiger högt upp till takets högsta höjd.

En stund senare är det dags för pappa att åka till jobbet. Han kramar och vinkar och Signe och Henry följer honom ivrigt till dörren. Henry pekar resolut på pappas skor och sedan på hans fötter.

"Jaha, tack Henry," säger han, varpå Henry ser pappas väska stå och skräpa en bit bort. Han skuttar fram till väskan "oj, oj" stånkar han över väskans storlek och tyngd, men håller sedan stolt upp den till pappa. "Tackar", säger han. Varpå Signe upptäcker något.

"Neej," säger hon bekymrat och pekar på pappas arm och tultar bort till klähängarna och drar i en av alla jackor.

"Nej," säger hon igen när jackan envisar med att hänga kvar på sin krok. Henry studsar dit för att hjälpa sin syster. De hjälps åt att febrilt dra i jackan.

"Tack," säger Fredrik, "jag tror jag klarar det själv." Han drar på sig sin jacka och vänder sig för att gå till dörren. Men innan han hunnit ta de två metrarna till dörren så når Henry ändå dit före. Han sträcker sig i sin hela lilla längd och öppnar dörren.

"DÄJ!" utropar han glatt och pekar ut. "Däj, BJUM, BJUM!" fortsätter han.

"Ja, just det, nu ska pappa ta och åka med bilen till jobbet." Henry ser stolt ut. Det var ju det han visste.

Dörren far igen med en smäll.

"Tom!" säger Signe förvånat."Tom!", fyller Henry i. "Ja, nu är pappa borta" I samma sekund ser Henry sin napp och älsklingsapa lilla undanstoppad på en hylla. "Nam-nam!" Hans lilla pekfinger riktas mot nappen och apan. "Neeej", säger Signe bekymrat. "Nam-nam", ekar hon, när hon ser att hennes napp och älsklingselefant också ligger där. "Nej, inte era nappar nu", säger jag. "Nu ska vi byta blöja på dig Henry." "Bajs!" säger han så stolt att han nästan spricker. Äntligen fick han användning för sitt nyaste och roligaste ord. "Ja, just det," bekräftar jag småroat. "Eja!" säger Signe och pekar på sin blöja. "Ja, vi kan byta på dig också," säger jag och i samlad tropp styr vi kosan mot skötbordet. Och så går det till när två år mycket hjälpsamma kamrater pratar i vårt hus.

Det är en ekonomisk användning av ord. Tala utan ord. Tvillingspråk. Pratvägrare. Ord-recykling. Klimat-ord-smart. Tecken -och ljudspråk. Kalla det vad man vill.

Det bevisar, hur som helst, att antalet ord inte avgör förmågan att kommunicera. Det bevisar att men endast behöver ett par ord för att manövrera sig igenom de mest skilda samtalsämnena. Det är, rätt och slätt, retorik god som någon.

Signe -och Henry-retorik.