Ni vet. Allting man tar sig för är redan på förhand dömt att misslyckas. Och slutar i ett dovt morrande eller i ett ”meeen-åhhhh”, för att sedan bli utbytas mot fler och argare ljud (alternativt ord). Man känner sig som ett offer för världens alla olyckor. Ett riktigt oskyldigt och plågat offer för oturliga omständigheter och svidande småsår.
Man har inte tiden på sin sida, inte vädret på sin sida, inte pengarna på sin sida, inte definitivt inte humöret på sin sida.Och hela tiden känns det som att det är omvärldens fel. Som att det är omgivningen som kastar alla dessa tråkiga inträffanden på just mig, och som att jag bara helt enkelt är en stackars outrs-skräpkorg till medmänniska. Som att fiskmåsen visste det precis när han bestämde sig för att skita just på mig. Och för att inte tala om Signe, Henry och Leonard som uppståtligt konspirerade redan innan de gått upp imorse att gå emot precis allt jag säger.
Det suger, rent ut sagt. Att vara arg. Ilska är en obehaglig följeslagare. Det dränerar en på energi. Det leder ingenvart. Och det är inte bara en obehaglig följeslagare, utan också en väldigt efterhängsen följeslagare. Som ett envist förkylningsvirus eller som hårloppor. 
Ilskan har en tendens att vilja stanna när den väl kopplat greppet. Den sitter där i huvudet på en, som ett skadedjur som frossar i alla små irritationsutbrott och äter sig mätt, fet och nöjd. Och ser man inte upp så muterar sig ilskan och förvandlas till sin värre och ännu mer motbjudande släkting; bitterheten.
Men än hur motbjudande den är, så är det inte helt enkelt att skaka den av sig.
Steg ett är nog att inse att man inte är ett offer. Att omgivningen inte är mer eller mindre skyldig än vanligt. Att spelreglerna inte har förändrats. Allt sitter inne i skallen på mig själv. Det är jag som är bärare av det äckliga skadedjuret och behöver hitta ett sätt att utrota det. Och det är då vi kommer till steg två – och det ännu svårare steget. Att definiera vad det är som ger bränsle åt ilskan. Vad det är som gör den mätt, fet och nöjd. Det kan vara uppenbara saker, som för lite sömn. Stress. Otillräcklighet. Prestation.
Men så kan det också vara lite mer dolda saker. Små känslor, tankar och förväntningar som sitter längst inne i de skuggiga hörnen av ens hjärta. Skygga och svårdefinierbara.
Det kan till exempel vara tystnaden mellan orden. Allt som inte blivit sagt. Alla uteblivna frågor och ogjorda handlingar. Förväntan och besvikelse. Eller människor som lyser med sin frånvaro. Eller närvarande människor som trampar på ens hjärta. Eller helt enkelt en inre besvikelse. Att anklaga sig själv, kanske för sin otillräcklighet. Eller skam, kanske för sin historia, eller för en mörk hemlighet.
Alla dessa exempel kommer inte från mig själv, men vissa gör det. Och tveklöst, så finns något av detta hos oss alla. Och alla blir vi arga, ledsna och besvikna ibland. Det är mänskligt och det är ofrånkomligt. Men det är en otroligt stor skillnad på att erkänna och visa och inse sin bedrövelse ibland och på att vara ett offer. 
Oavsett hur det är, så väljer man helt själv om man vill betrakta sig som ett offer eller inte. Väljer man att bli offer, så hamnar man vid vägs ände. Och vid den änden finns bara en vägskylt. Man har då hamnat i livets utby ”bitterheten” och vandra där bland de levande döda, som livnär sig på gammalt groll och förgångna strider.
Så, alltså. Steg tre. Att välja att inte vara offer.
Då kan man bära sina sår som medaljer. Och gå vidare. Glad eller fortfarande ”slå-i-tån”-ursinnigarg. Man har ändå valt de levandes väg.
Och den leder alltid framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar