En inre besvikelse sköljer över mig som en iskall vattenstråle varje gång. Förmiddagen kan ha varit så bra. Fantastiskt bra. Idylliskt och harmonisk. Som i amerikanska filmer. Allt är sådär charmigt tokigt och mysigt. Barnen i balans, jag i balans, Fredrik i balans. Till och med katten i balans.Vädret vackert. Humöret på topp. Man börjar tänka glada, positiva tankar som; ”nu har det vänt”, ”åh, vad härligt det är att vara förälder”, ”vad är det egentligen som varit så svårt?” … Och ibland är det en hel dag i den amerikanska filmens värld. Och sen. När barnen glada och nöjda kurar ihop sig i sina sängar med nöjda och rosiga kinder, så dansar det förnöjda tankar omkring i huvudet som älvor på en förtrollad äng. Magiska tankar. ”Nu har det vänt, på riktigt. Vi har haft en hel bra dag, det måste betyda att allt är bra nu.”
För man vill att det ska vara så. Man vill det så oändligt gärna. Och så får man smaka på det. Smaka på den där förtrollat goda upplevelsen av att känna att man klarar sitt liv på ett värdigt sätt.
Att ens resurser räcker till. Att ens mognadsnivå är adekvat med livsuppgiften. Att ens kompetens är sällsynt hög och kommer till användning till ens barns fördel i allt man tar för sig.
Att man pallar trycket. Att man är en seg och uthållig människa som trots skrik, trots och kalabalik behåller man lugnet, tar en sak i taget, reder ut situationen. Man gör allt det där man ska göra. På riktigt! Att vara en föredömlig förälder. Man vill så gärna ha den bilden av sig själv. För man vet så väl vad som gäller. Vad barnen behöver. Hur man ska gå till väga. Vad alla säger.Men så är det som om man alltid måste betala ett dyrt pris.
För sedan kommer eftermiddagen. Eller dagen efter. Först kommer det bara ett par kalla droppar innanför kragen i nacken. Men sedan kommer hela den iskalla strålen av förnedring. Och innan man vet ordet av finner man sig själv vråla så fönsterna skallrar.
Plötsligt fick man nog. Och i ett enda slag så tog den magiska tillvaron bara slut. Och tillfredställelse byts ut mot misslyckande. För plötsligt orkade man inte längre. Inte en gång till av att lilla guldgrynet kastar sig ned på golvet av besvikelse.
Inte en gång till att det andra guldgrynet för sjuhundratrettionde gången frågat varför han inte får se på barnprogram. Inte en gång till när det tredje guldgrynet uppsåtligt muckat gräl med sina syskon så alla skriker i kör. INTE EN GÅNG TILL!
Slut. Så tar man slut. Och så blir den föredömliga föräldern återigen ett abstrakt begrepp. En vacker utopi. En tillrättalagd amerikansk film. Och bara en massa fina ord från alla som vet. FÖR JAG VET OCKSÅ. Jag vet, faktiskt. Jag vet ändå vad som gäller. Även när jag beter mig som en ulv klädd i mammakläder. Så vet jag.Bara att jag inte orkar. Jag orkar inte ända fram. Orkar inte hela tiden. Inte till vägens slut. Till dagens slut. Till helgens slut. För jag är en vanlig liten ynklig människa. Alldeles fullproppad av skavanker, fel och brister. Än hur jag försöker blir jag aldrig leende modern i Disneyfilmen. Och aldrig får jag så perfekt hår heller.
Så det är magiskt en halvlek. Sedan tar det slut. Sedan är det skithålet som gäller. Och när skitdagen är över så måste man stå ut med sig själv och sina brister. När barnen somnat i sina sängar och ser ut som änglar, måste man stå ut med att höra ekot av sin egen taggiga, fula röst från dagens utbrott.
Det tycks vara förälderns lott. Inte att bara att klara av barnens alla nycker. Utan att klara av att stå ut sig själv när man misslyckas som förälder. För misslyckas gör man. Alla de vackra orden om hur man borde gjort förföljer en som en hånskrattande skurk. HAHAHA, vad trodde du? Trodde du att du skulle palla det? Att du var perfekt?Och även om ingen skada är skedd att man blir arg, sur och trött ibland. Och även om det är helt naturligt och allt det där. Så det så tröttsamt. Så fruktansvärt tröttsamt.
PS. Så ett litet tips, till er alla hjälpsamma människor där ute. Om ni ser en arg och less småbarnsföälder. Försök inte komma med förnuftiga tips. De kan bitas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar