Himlabarn

”Däj”, säger Henry och pekar uppåt. Vi sitter, som så många gånger förr, i sandlådan och masstillverkar sandkakor.

Jag tittar uppåt. Allt jag ser är en djupblå försommarhimmel. Henry tittar uppåt igen och pekar.
”Däj!” säger han glatt igen och tittar menande på mig. Jag tittar uppåt igen och försöker följa hans lilla knubbiga fingers riktning. Förutom en klarblå himmel så ser jag en liten, liten klick med fjädermoln. ”Ja, lite moln,” säger jag och fortsätter med vårt sandprojekt. Men Henry är inte klar med himmelupptäckten. Han kisar uppåt igen.
”Däj”, upprepar han. Och nu börjar han sträcka sig med hela sin lilla längd. Han har bestämt sig för att försöka få tag i molnen.

”Öh, öh” stånkar han och spretar med fingrarna. Han tittar begrundande på mig och sedan sträcker han sig igen.
”Nej, Henry, det går inte, de är för högt upp. Jättelångt uppe,” säger jag och känner mig torr som fnöske.

Han tittar oförstående på mig och gör istället nya försök. Nu tar han ett litet skutt också, med armarna sträckta mot skyn. Signe dyker upp och iakttar broderns försök. Hon sneglar uppåt och tycks direkt förstå vad själva övningen går ut på.
Molnen, långt där uppe. Fast hon nog vet nog inte att det heter moln. Men det är oviktigt. Det vita, mjuka, fina. Oupptäckta. Det ska plockas ner. Och snart har det förvandlas till en sprudlande lek.

Leonard hänger också på, fastän han med sitt 4½-års förnuft vet att det heter moln. Och att det inte går att fånga dem. Men det spelar ingen roll, för det känns härligt. Att sträcka sig, hoppa och springa runt med armarna spretande mot himlen och låtsas – och nästan tro - att man kan fånga dem. Fnittrande springer de runt på gräsmattan tills de ramlar, och fnittrar ännu mer. För de upptäckte himlen idag. Och bestämde sig för att försöka fånga molnen.

Jag upplever vår vardag monotont uttröttande. Skälvande, explosiv och intensiv. Inte alls gulligt guldsöt som lockarna på våra barns huvud. För jag är en vuxen. Jag är vuxen och jag lever med huvudet långt bort från molnen och den blå himlens berusande djup. För jag är vuxen och förälder och min uppgift är att sköta det praktiska. Det som finns här på jorden, det som kallas verklighet. Maten som ska lagas. Kläderna som ska tvättas rena och blöjorna som ska bytas.

Min uppgift är att skydda och tillgodose barnens grundläggande behov. Ge barnen både begränsningar och eftergifter. Livets trygghet och struktur. Stimulans i rätt omfattning. Kärlek i all oändlighet. Det är vad jag skall göra. För barnen.

Men det gör jag med stor tacksamhet. Slitigt, ja. Och visst beklagar jag mig! Ofta. Men varje droppe svett och blod får det vara värt. För det innebär samtidigt att jag har möjligheten att ge mina barn det som är livets godaste gåva. Det är min skyldighet och min ära. Att se till att mina barn inte någonsin ska behöva bekymra sig över en enda sak. Utom möjligtvis över hur de ska kunna fånga himmelens moln.

Att hålla sig väl med John

Klockan 04:42. Det lilla röda huset ligger i djup slummer. Tills följande ljud ekar ut från barnkammaren. En sluddrig barnröst. ”De e min.”
En annan sluddrig barnröst: ”Nej, de e min.”
Den första igen, lite högre: ”De e MIN.”
Den andra igen, ännu lite högre: ”Neeehej, de e MIN!” Detta fortsätter tills det når ett lätt hysteriskt klimax för att sedan ganska hastigt klinga av. Smackningar och nappsug hörs. De två små änglabarnen sover vidare. För de var aldrig vakna. De bara genom gick en av alla sina konflikter med varandra. I sömnen.

Klockan 04:50. Mamma till de två små änglarna ligger klarvaken. Barnens sömnbråk hade dragit upp henne ur sömnen som en fisk på en krok. Och nu var det som att sömnen aldrig ens varit och hälsat på denna natt. Som att alla sömntåg lämnat perrongen och sedan hade alla efterföljande avgångar blivit inställda. Som att jag haft något otalt med John Blund och han tar ut sin hämd.

Klockan 05:05. Mamman mumlar ilsket för sig själv medan misströstande tankar snurrar fram, tillbaka, upp, ner och runt i det obehagligt klarvakna huvudet. Hela nästföljande dags alla utmaningar ställer upp sig på en lång rad.

Och mamman bara vet. Att utan sömnen kommer dessa bli oöverkomliga. Utan sömnen kommer nästa dag vara en trist kamp för överlevnad. Men detta till trots. Så håller sig sömnen på retfullt långt avstånd, medan minuterna tickar på, obönhörligt. Sömn. Det är som att utvinna små, små dyrbara droppar av ett en väldigt sällsynt växt. Det är som att försöka fångna in unika fåglar som endast lever i djupaste Amazonas. Det är som att försöka bryta sig in genom en låst järndörr omgärdad av en styrka med vakter. Vi är små och hjälplösa inför sömnens makt.

Vi är fullkomligt beroende, som drogmissbrukare på jakt efter sin fix. Men skillnaden med drogen är att vi byggs upp och stärks av sömnen. Likheten med drogen är att vi bara blir ömkliga spillror utan vår sömn. Sömnen är som ett livsserum. Så självklart, så basalt, så trivialt. Samtidigt så svårfångad, obegriplig och oersättlig. På Wikipedia står det följande under sömn: ”Sömn är ett normalt tillstånd då en organism en kortare tid är synbart medvetslös och inte gensvarar för stimuli …//…Råttor som helt hindras från att sova dör inom ett par veckor.” ”

Mina barn bråkar till och med i sömnen. Så utan MIN mammasömn så är jag körd. Som de där råttorna. Ja, om inte heldöd, så i alla fall halvdöd. Jag vill LEVA. Inte bara överleva. Jag behöver stå i givakt på perrongen. Vara beredd när sömntågen har sina avgångar. Ha jämna pengar till konduktören.

Jag behöver bli John Blunds bästa vän.

Inte jordens undergång

Lördag morgon. Vaknade motvilligt och med den illavarslande känslan att jag var på dåligt humör redan innan jag hunnit slå upp ögonen. Jag kunde först inte identifiera vad det var för ljud som skar igenom hela min morgonsköra kropp.

”Kuuukkelikuuuu”, hördes genom den tunna väggen. Ett ljud uppburet av en lite sprucken falsettröst tillhörande min äldste son. Det var inte grisen som gal. Och det var inte i granens topp. Men det hade lika gärna kunnat vara det. För det upplevdes lika orimligt. Men också det faktum att jag överhuvudtaget behövde vakna och förväntades fungera. Som människa. Som mamma. Denna eländes lördag. Dagen på jorden skulle gå under.

Det hade stört mig hela veckan. Snackisen som pågått hela veckan. Att någon sekt helt befängt utpekat lördagen den 21 maj 2011 klockan 11.00 som datumet då jordens undergång skulle ske. Det surrades om det på radion med programledare som raljerade över det absurda domedagsbudskapet. Men ändå fastnar det som en tagg i mig. Hur kan vi vara så säkra på att de har fel?

Med håret på ända snubblade jag ur sängen, gick in i Leonards säng och spände ögonen i honom:
”Måste du skrika kuckeliku?!”

Inget ”God morgon”, inget ”Hej Leonard, är du vaken”. Nej. Den goda modern börjar denna lördag med ett surt fräsande åt sin lekfullt pigga 4-åring. Mannen begav sig till arbetet och bävande såg jag en lång lördag sträcka ut sig framför mig. Med ett huvud av bly och ögon som till bredden fulla med grus fumlar jag på diverse barnprogram åt småänglarna i ett stilla hopp om att få slumra en stund i sängen. ”Hej, mamma, hej, mamma, HEJ!”
Jag hade precis börjat dåsa bort i den åtråvärda sömnen när en pigg och glad pojke kommer inspatserande med en energisk hälsning till sin moder.
”Hej Henry, vill du inte titta på lite barnprogram med Signe och Leonard?” säger jag med en ansträngt snäll röst.
”Nej!” svarade han lika bestämt som glatt.
”Kom, mamma, kom mamma, KOM!” säger han lika glatt och lika bestämt.
”Åhhhh”, suckar jag ljudligt.

Jag grabbar tag lite kläder och sur som ett gammalt mjölkpaket följer jag med Henry till köket. Där ställdes det fram yoghurt och det tröstlösa tjatet om att de ska SITTA på sina stolar drar igång. Jag sätter på radion för att pigga upp mig lite ”… Och nu är vi ytterligare en timme närmare jordens undergång…” hörde jag den ärtiga radiorösten trumma rakt in i huvudet på mig. - Underbart, och så ska jorden gå under idag också, tänkte jag och fick plötsligt en riktig obehagskänsla i magen. Tänk om det verkligen var så! Var det så här jag ville att min sista morgon skulle vara? Hur kan jag vara så bergsäker på att det inte kommer bli så? Och vilken usel människa jag skulle vara som ägnade mina sista stunder på jordelivet med att bli sur på mina barn för varje liten sak de gör.

Det blev väldigt problematiskt att försöka göra vardagsbestyren samtidigt som jag försökte förhålla mig till den grandiosa tanken att dessa kanske var mina sista andetag i livet. Kanske var det på grund av min oändliga trötthet, men jag blev inte kvitt min starka domedagskänsla. Varför skulle jag annars ha slagit på radion PRECIS just när de sade det där? Jag sköt bort tanken, bara för att finna hur den smög sig tillbaka.
Klockan 10.50 gick jag ut för att klippa gräset. Min vänliga mor och barnens hyllade ”mojmoj” hade dykt upp och jag flydde tacksamt till denna handgripliga uppgift.

Klockan 12.05 var jag klar med hela vår stora gräsmatta. Och jorden vi bor på var fortfarande intakt. Himlen på plats med sina vita tussmoln. Signe, Henry och Leonard lekte glatt i sandlådan med sin mojmoj och tittade imponerat på mig när jag kom släpande med maskinen som äntligen tystnat. Vi hade överlevt och den usla morgonen hade mognat fram till en ganska okej dag.

Jag tittade på mina barns rosiga ansikten och insåg att de är tre väldigt lyckliga barn. En surmulen lördagsmorgon är faktiskt inte jordens undergång.

Sandlådans sura sandkakor

Vi befinner oss i sandlådan. Klockans visare pekar på trött eftermiddag. Vi har alla varit på våra olika jobb. Vissa med tangentbord och möteskalendrar, andra med gungor och sparkcyklar. Likväl en full arbetsdag. Men nu är vi hemma i vår egen vrå, i full färd med att landa i oss själva efter att vi alla hållit våra "arbetsdags-jag" verksamma. Och nu får vi släppa det. Slänga av oss det ansträngande, obekväma jaget som finskor och bara låta det trötta "hemma-jaget" flöda fritt. Kollidera fritt. Med syskon och den första föräldern på eftermiddagsscenen; mamma.

Och där befinner vi oss i sandlådan. Eftersom inget annat går att få att fungera. Gunga är ett kört lopp, eftersom det finns två bebisgungor och en tvillinggunga. Och tre barn. Så där kollideras det, med en expolsion av viljor som vill samma trötta sak. Tre barn i två bebisgungor. Tre barn på tvillinggungan. Alltså. Inget gung denna eftermiddag. Och så hammocken. Blöt och övertäckt och svårtillgänglig. Nej, ingen hammock. Sparka boll? Ja, säger storebror, neeeeej, säger lillebropr och lillasyster och griper tag i ett varsitt finger på varsinn hand på trötta eftermiddagsmamman. "Min mamma, min mamma, kom", säger Signe.
"Miiin mamma, min mamma, kom", säger Henry
"INGEN vill vaja med mej!" säger Leonard.
Mamman suckar och känner hur skör tålamodstråden redan är. Bara såhär femton minuter efter att vi anlänt till hemmet. Hmm, lite illvarslande, konstaterar tröttmamman.
"Ska vi göra kakor då? Sandkakor, Henry?"
Krullfrisyren Henry skiner upp och sätter genast av mot vår lilla sanlåda. Varför gjorde vi en sådan liten sandlåda? frågar jag mig, säkert för 573:e gången. Och svaret sammanfattar livets nyckfulla ironi. Jo, för vi hade ju bara ett barn. Och skulle ju max ha två, inom överskådlig framtid. Så där trängs vi alltså. Tre gnälliga barn och en trött mamma.
"BAJS!" utropar Henry förnöjt när han kikar ner i sandlådan. Nej, falskt alarm, bara en sandklump. Den här gången. Han skrockar ändå förtjust.
"Däj!" säger Henry och ger mig en kakform som jag ska hålla åt honom. Bara att lyda, då tröttmammans strategi är att undvika så många konflikter som möjligt. "Däj!" säger Signe och ger mig en kakform, som jag ska hålla åt henne. Bara att lyda. För annars leker man med elden. Och sedan slevas det i sand. Och bankas på kakformarna med spadarna. Och slevas i mer sand. Och bankas på kakformarna. Och på trötta mammas tumme. HÅRT.
"AJ!" utropar jag med ett gnäll, "Signe du måste vara lite försiktig. Akta mammas tumme." Hon blänger på mig. Jag blänger tillbaka. Min mognadsnivå är lysande. Eller inte. Man skulle lite passande kunna säga att den befann sig på. Sandlådenivå.

Leonard tumlar också runt i sandlådan, på exakt samma kvadratdecimeter som kakformsceromin utspelar sig. Han rullar över sin bror som får ett utbrott, samtidigt som gäspmamman otillåtet råkar trycka till sanden lite i Signes kaka varpå hon ger ifrån sig ett isande illtjut. "Leonard måste du vara på exakt samma ställe där vi gör sandkakorna!" utbrister jag ilsket och hör hur ful och taggig min röst är. Leonard lägger sig på gräsmattan och mumlar något i gräset. Signe fortsätter skälla ut mig, nu har jag till och med lämnat sanlådan med hennes kaka!
"ÅÅHHHH!" utbrister jag i något som skulle kunna liknas vid ett morrande. "Inte ens sandkakor kan man göra!"
Och så går det till. När "trött-jagen" kolliderar efter en lång arbetsdag. När tröttmamman begärs dela sig i tre delar. Balansera alla behov på den sköra tråden som heter tålamod. Och när den tråden går av.

Så går det till. När sandlådenivå händer på riktigt. Med riktig sand. Och riktigt kattbajs.

I häggblommens doft

Det är inte förrän det kommer dansande in i näsan som man inser att man varit utan det. Lukterna. Dofterna.

När maj månads gröna gestalt slutligen kommer, är han väntad och mycket efterlängtad. När han kliver innanför gårdsgrinden, lyfter på sin frodiga hatt, packar upp sin varma sol och breder ut sin gröna gräsmatta, så utbrister vi ett enhälligt: ”Äntligen!” Men det som man sällan tänker så mycket på är avsaknaden av alla lukter. Den intensiva ”lukttomheten” man fått stå ut med under hela den långa vintern. Utan att man ens inse det. Det har varit minusgrader och isiga luktfria vindar. Inte tillstymmelse till dofter. Månad efter månad.

Det är som att luktsinnet varit i ide. För när den tidiga våren först kommer smygande med sina basala men livfulla lukter av fuktig jord, vårregn och spirande liv, så blir man lätt omtumlad av att ens känna något genom näsan. Känns lika befriande som ovant. Men sedan. De första trevande dofterna blir avlösta av en hel symfoni med dofter.

När man bara gläntar på ytterdörren eller slår sig ner på den nygröna gräsmattan - oavsett hur kort eller långt man vistas ute - så möts man helt av en intensiv känsla. Helt oförhappandes. Dofterna. Den tar vägen via våra näsborrar, virvlar in i vårt luktsinne och på en oanat kort sekund omfamnar den alla dina sinnen. Den sätter igång helt oväntade känslor och de mest överraskande minnen. Utan förvarning minns man den gamla cykel, mormors hallonsaft, en bortglömd kärlek från högstadiet och förra årets campingsemester. Känner saker som man inte kommit ihåg att man kunde känna. Som man inte ens kommit ihåg att sakna. Det känns som att känslorna blir i fyrfärg, efter att varit i svartvita och på sparlåga hela den långa luktlösa vintern.

I vår trädgård blommar nu häggen. Det är startskottet till den ljuvaste doftårstiden. Den slösar i oändligt överflöd med alla sina små vita blommor, som ett fagert fyrverkeri av doft.
Och så slog det mig. Att hel livet är indelat i lukter och dofter. Det bra och det dåliga. Det jobbiga och det lustfyllda. Förstå vilken kraft som doften är! Den varnar oss för eld, när det luktar rök. Den väcker moderskänslorna när man känner doften av sitt barn. Den känns kväljande när det är osunt mycket med bensinångor. Den stimulerar vår aptit när vi känner doften av god mat och nybakt bröd. Den glädjer oss när vi känner en doft vi älskar. Vår käraste parfym. Doften av salt hav. Försommarens doft av häggblom.

Vårens ljuvlighet är så intensiv att den nästan vänds till smärta. Som om den är för kraftfull för våra vintersköra sinnen. Jag finner mig själv bli stående i trädgården fylld till bredden av häggens vackra blom så ljuvlig att det värker i mig.

Och paradoxalt nog fylls dagarna av frustration. Konflikterna med barnen virvlar snabbare än vanligt. Känslorna kryper i mig som vassa nålar. Och håglösa tankar om livets omöjliga ekvation uppfyller alltför stor del av min vakna tid. Så motsägelsefullt. För där ute blommar häggen. Allt borde vara så underbart.

Hmmm ... vart har jag läst om det här förut?
Ja, visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

(…) Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Så sant det, Karin Boye. Så alltså, Helena. Tvillingmamma, trebarnsmoder, fru och människa. Ta nu ett djupt andetag. Ta dig samman. Du kommer överleva häggens ljuvliga doft även detta år. Smärtan är din vän. Den säger att du lever. I fyrfärg.

Den ursinniga. Den fruktansvärda. Den nödvändiga. Kampen.

Jag och Leonard har bråkat. Inte ett litet bråk en stund mitt på dagen idag. Inte under en stund av dagen. Utan hela helgen. Om allt. I varje detalj. Med skrik och tårar. Och inte bara jag och Leonard. Jag och alla mina barn. Hela helgen har varit en kamp. Hela livet känns som en kamp.

Kampen. Den nödvändiga kampen. Den fruktansvärda. Den slitsamma, skälvande, ursinniga kampen."Det är föräldrars uppgift att strida med barnet och hjälpa henne ur det här förrvirrade tillståndet som 4-årsåldern innebär...//...barnet behöver alltså vår ilska och vårt motstånd...//... hjälper dem att mogna. Man får inte bara lov att bli frutansvärt arg på sin trilskande 4-åring. Vi bör och behöver bli arga." Så beskriver Malin Alfvén och Krisitna Hofsten det i Trotsboken.

Detta stycke har rubriken "Och jag som skulle bli en sådan bra förälder". Bara rubriken känns så träffande att det är som att dessa författardamer i egen hög person träder in i rummet med en röntgenapparat och genomlyser oss. De skriver om hur alla spelregler ändras. Hur konflikterna uppstår bara för att de ska finnas, inte för att de ska lösas. Hur detta krockar med vår mänsklighet. Våra föräldraambitioner. Om hur usel och misslyckad man känner sig.

Kampen. Den nödvändiga kampen. Den fruktansvärda. Den slitsamma, skälvande, ursinniga kampen.
Den kräver sin plats. Ingen frågar mamma eller pappa: Är du redo för kampen? Orkar du? Nej, minsann. Lenonard är 4 år och vi är inkallade till kriget. Det är bara att torka sin tårar av förtvivlan, spotta i nävarna och fortsätta. Men förtvivlan består. Kanske dels för att 4-åringen är inte vårt enda stridande barn.

Våra andra två guldgryn kan man läsa om under den gulliga rubriken "Frontalskrockarnas tid" i samma bok. "Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan 2-3 åringar och deras föräldrar uppstår var tredje minut och större konflikter tre-fyra gånger i timmen ...//...Barnet inser att det finns olika viljor, min vilja, föräldrarnas och även andras. Barnet köper inte föräldrarnas argument och gör inte som de säger. Hon kämpar med full kraft för att få sin vilja igenom."

Så detta gånger två blir alltså liten konflikt ungefär varje minut och en stor konflikt en gång var tionde minut. Japp, så ser det vid vårt köksbord. I vårt vardagsrum. I hallen. I bilen. Varje dag.

Kampen. Den nödvändiga kampen. Den fruktansvärda. Den slitsamma, skälvande, ursinniga kampen.
Jag hamnade i soffan i vardagsrummet en stund i eftermiddags för att samla min pulserande förtvivlan. Ska det vara så här? Ska det vara så här? SKA DET VARA SÅ HÄR?! Tanken bara rusade runt i huvudet och kroppen som en ilsken, fräsande katt. Ska det vara så här? Ska det likna en ... mardröm? Att tillbringa en helt vanlig helg med sina dyrt älskade barn, ska det likna en ond dröm? Ska det VERKLIGEN vara så?

Den ilskan kattmaran inuti mig fräser till svar: NEJ, naturligtvis inte. Så kan det ju verkligen inte vara tänkt. Det är ju självklart DIG det är fel på. Vad skulle det annars vara? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte! Svarar jag mig själv. Darrande. Uppgivet.

När jag står och steker köttfärs till middag och både Signe och Henry kommer kånkandes med en stol för att assistera mig med viftande träskedar, så går jag och hämtar den. Trotsboken. När jag bestämt och inte särskilt vänligt lyft ner de båda från sina stolar och de har fått ett varsitt ilskeutbrott, så börjar jag läsa.
Jag läser orden. Orden börjar gå runt i huvudet på mig. Lugna mig, peppa mig, uppmuntra mig, som en tränare och coach tar hand om sin idrottare. Behöver vårt motstånd, vår ilska, utveckling, trygghet, vår uppgift. Orden dansar runt och landar lite lätt här och där. Får mig att börja andas i lite mer normal takt. Får mig att tänka att jag kanske i alla fall kommer klara den här dagen. I alla fall en liten stund till.

Och så läser jag: "Eftersom vi måste klara det så gör vi också det". Så står det. Inget annat magiskt, i stil med att vi föräldrar har mer resurser än vi tror, en inneboende styrka, blaj, blaj, blaj. Inget sånt trams. För det skulle jag i alla fall inte köpa.

Men att vi klarar det för att vi måste. Det köper jag. Det måste jag köpa. För imorgon, om 10 timmar. Så börjar en ny dag. En ny kamp.

Paradoxala. Ofattbara. Små bitar. Av himlen.

- Henry, viskar jag till den djupsovande hårtrulsiga pojken i spjälsängen. Henry, det är dags att vakna lite. Det var allt som krävdes. Han slår upp ögonen. Blinkar till lite. Tittar sig lite kisande omkring och hittar omedelbart vad han letar efter; Apan. Han grabbar tag i den slitna, tufsiga kära vännen och studsar sedan upp till stående ställning. Lätt vimmelkantig, vilket kan bero på att det var mindre än 60 sekunder sedan han var djupsovande, ger han sedan sin mamma ett brett leende.

Med ett porlande skratt håller han den dagliga monologen, vilket inleds med att resolut peka på mig.
- Mamma! Mamma! Nä? (här ser han oerhört förvånad ut) Pappa? (och sedan nöjd igen) Mamma! Han lyfts upp och hans ömma moder kramar hans sovvarma kropp, borrar ner näsan bland hans ostyriga lockar och insuper hans underbara Henrydoft. Att få krama sitt sovvarma barn är en sådan ynnest att jag nästan blir gråtfärdig av lycka. Vilken nåd att vakna upp till ytterligare en dag med min fantastiske Henry.

Medan den lilla gossen är fullt sysselsatt med att peka åt olika håll i rummet och säga ”Däj! Däj! Min! Däj!”, hörs ett litet raspigt knorrande från spjälsängen vid den motsatta sidan av rummet. ”DÄJ!” säger Henry, pekar på spjälsängen och tittar menande på mig, som för att upplysa sin mor om att han har en syster som verkar ha vaknat.

Signe ligger som en liten säl på mage och plirar genom spjälorna.
- Mamma, viskar hon frågande. Hon sjunger lite för sig själv och håller en liten utläggning för sin älskade elefant. Sedan tittar hela hennes äppelrunda ansikte fram mellan spjälorna och hon ler bakom nappen.

- Mamma! Utropar hon och bökar sig över till sittande ställning. Mamma, småskrockar hon förnöjt.
- God morgon min lilla Signe, säger jag och håller ut armarna för att erbjuda henne att komma ur sitt nattliga fångenskap. Hon småskrattar lite och börjar med stort besvär leta reda på allt och alla som ska följa med henne på sin färd ur spjälsängen.

Den grå elefanten, självklart, den blå musen, giraffen, den rosa musen, Blixten MacQueen och … Hon tittar förvånat sig omkring. ”Nä?” säger hon med brydd min och letar lite till, ”Nä?”. Jag ser Bärgarn´ som gömt sig bredvid kudden och ger henne den varpå hon fnysskrattar som säger; ”DÄJ!”

Fulladdad. Nu är hon redo. Jag lyfter upp henne i famnen och gör samma sak som med Henry. Jag får uppleva en liten bit av himlen när jag pussar hennes sovvarma kinder och insuper hennes underbara Signedoft. Det rör mig djupare än något annat.
Ord tycks små och obetydliga när jag letar efter beskrivning av den här känslan. För i detta lilla att möta sina barn vid starten av en ny dag, ruvar de hissnande stora, ofattbara miraklet. Som saknar ord att beskrivas.

Jag försökte förklara detta för en tjej idag. Hur det är att ha barn. Att vara mamma. Hur fantastiskt det är, precis samtidigt, som det är det svåraste man någonsin upplevt. Och att dessa två tillstånd kan samexistera. Det är paradoxalt. Så varje dag, varje stund och andetag med sina barn är paradoxala. Och ingen kan lämnas oberörd. Vad man än trott, vad man än sagt. Ingen lämnas oberörd av sitt eget barn. Ingen.
Jag talar ofta om frustrationen med tvillingar. Att inte räcka till. De dubbla behoven som tiodubblar alla dilemman. Och dessa saker är vad de är. Trött, sliten och less. Inget av detta kan förta det ofattbara. Som att tro att himlens blåa färg ska försvinna på grund av de mörka molnen som drar förbi.

Så därför låter jag vår lilla morgonstund tala för sig själv. Min dubbla välsignelse. Mina tre innerligt älskade barn.

Små bitar av himlen.