Den ursinniga. Den fruktansvärda. Den nödvändiga. Kampen.

Jag och Leonard har bråkat. Inte ett litet bråk en stund mitt på dagen idag. Inte under en stund av dagen. Utan hela helgen. Om allt. I varje detalj. Med skrik och tårar. Och inte bara jag och Leonard. Jag och alla mina barn. Hela helgen har varit en kamp. Hela livet känns som en kamp.

Kampen. Den nödvändiga kampen. Den fruktansvärda. Den slitsamma, skälvande, ursinniga kampen."Det är föräldrars uppgift att strida med barnet och hjälpa henne ur det här förrvirrade tillståndet som 4-årsåldern innebär...//...barnet behöver alltså vår ilska och vårt motstånd...//... hjälper dem att mogna. Man får inte bara lov att bli frutansvärt arg på sin trilskande 4-åring. Vi bör och behöver bli arga." Så beskriver Malin Alfvén och Krisitna Hofsten det i Trotsboken.

Detta stycke har rubriken "Och jag som skulle bli en sådan bra förälder". Bara rubriken känns så träffande att det är som att dessa författardamer i egen hög person träder in i rummet med en röntgenapparat och genomlyser oss. De skriver om hur alla spelregler ändras. Hur konflikterna uppstår bara för att de ska finnas, inte för att de ska lösas. Hur detta krockar med vår mänsklighet. Våra föräldraambitioner. Om hur usel och misslyckad man känner sig.

Kampen. Den nödvändiga kampen. Den fruktansvärda. Den slitsamma, skälvande, ursinniga kampen.
Den kräver sin plats. Ingen frågar mamma eller pappa: Är du redo för kampen? Orkar du? Nej, minsann. Lenonard är 4 år och vi är inkallade till kriget. Det är bara att torka sin tårar av förtvivlan, spotta i nävarna och fortsätta. Men förtvivlan består. Kanske dels för att 4-åringen är inte vårt enda stridande barn.

Våra andra två guldgryn kan man läsa om under den gulliga rubriken "Frontalskrockarnas tid" i samma bok. "Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan 2-3 åringar och deras föräldrar uppstår var tredje minut och större konflikter tre-fyra gånger i timmen ...//...Barnet inser att det finns olika viljor, min vilja, föräldrarnas och även andras. Barnet köper inte föräldrarnas argument och gör inte som de säger. Hon kämpar med full kraft för att få sin vilja igenom."

Så detta gånger två blir alltså liten konflikt ungefär varje minut och en stor konflikt en gång var tionde minut. Japp, så ser det vid vårt köksbord. I vårt vardagsrum. I hallen. I bilen. Varje dag.

Kampen. Den nödvändiga kampen. Den fruktansvärda. Den slitsamma, skälvande, ursinniga kampen.
Jag hamnade i soffan i vardagsrummet en stund i eftermiddags för att samla min pulserande förtvivlan. Ska det vara så här? Ska det vara så här? SKA DET VARA SÅ HÄR?! Tanken bara rusade runt i huvudet och kroppen som en ilsken, fräsande katt. Ska det vara så här? Ska det likna en ... mardröm? Att tillbringa en helt vanlig helg med sina dyrt älskade barn, ska det likna en ond dröm? Ska det VERKLIGEN vara så?

Den ilskan kattmaran inuti mig fräser till svar: NEJ, naturligtvis inte. Så kan det ju verkligen inte vara tänkt. Det är ju självklart DIG det är fel på. Vad skulle det annars vara? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte! Svarar jag mig själv. Darrande. Uppgivet.

När jag står och steker köttfärs till middag och både Signe och Henry kommer kånkandes med en stol för att assistera mig med viftande träskedar, så går jag och hämtar den. Trotsboken. När jag bestämt och inte särskilt vänligt lyft ner de båda från sina stolar och de har fått ett varsitt ilskeutbrott, så börjar jag läsa.
Jag läser orden. Orden börjar gå runt i huvudet på mig. Lugna mig, peppa mig, uppmuntra mig, som en tränare och coach tar hand om sin idrottare. Behöver vårt motstånd, vår ilska, utveckling, trygghet, vår uppgift. Orden dansar runt och landar lite lätt här och där. Får mig att börja andas i lite mer normal takt. Får mig att tänka att jag kanske i alla fall kommer klara den här dagen. I alla fall en liten stund till.

Och så läser jag: "Eftersom vi måste klara det så gör vi också det". Så står det. Inget annat magiskt, i stil med att vi föräldrar har mer resurser än vi tror, en inneboende styrka, blaj, blaj, blaj. Inget sånt trams. För det skulle jag i alla fall inte köpa.

Men att vi klarar det för att vi måste. Det köper jag. Det måste jag köpa. För imorgon, om 10 timmar. Så börjar en ny dag. En ny kamp.