Himlabarn

”Däj”, säger Henry och pekar uppåt. Vi sitter, som så många gånger förr, i sandlådan och masstillverkar sandkakor.

Jag tittar uppåt. Allt jag ser är en djupblå försommarhimmel. Henry tittar uppåt igen och pekar.
”Däj!” säger han glatt igen och tittar menande på mig. Jag tittar uppåt igen och försöker följa hans lilla knubbiga fingers riktning. Förutom en klarblå himmel så ser jag en liten, liten klick med fjädermoln. ”Ja, lite moln,” säger jag och fortsätter med vårt sandprojekt. Men Henry är inte klar med himmelupptäckten. Han kisar uppåt igen.
”Däj”, upprepar han. Och nu börjar han sträcka sig med hela sin lilla längd. Han har bestämt sig för att försöka få tag i molnen.

”Öh, öh” stånkar han och spretar med fingrarna. Han tittar begrundande på mig och sedan sträcker han sig igen.
”Nej, Henry, det går inte, de är för högt upp. Jättelångt uppe,” säger jag och känner mig torr som fnöske.

Han tittar oförstående på mig och gör istället nya försök. Nu tar han ett litet skutt också, med armarna sträckta mot skyn. Signe dyker upp och iakttar broderns försök. Hon sneglar uppåt och tycks direkt förstå vad själva övningen går ut på.
Molnen, långt där uppe. Fast hon nog vet nog inte att det heter moln. Men det är oviktigt. Det vita, mjuka, fina. Oupptäckta. Det ska plockas ner. Och snart har det förvandlas till en sprudlande lek.

Leonard hänger också på, fastän han med sitt 4½-års förnuft vet att det heter moln. Och att det inte går att fånga dem. Men det spelar ingen roll, för det känns härligt. Att sträcka sig, hoppa och springa runt med armarna spretande mot himlen och låtsas – och nästan tro - att man kan fånga dem. Fnittrande springer de runt på gräsmattan tills de ramlar, och fnittrar ännu mer. För de upptäckte himlen idag. Och bestämde sig för att försöka fånga molnen.

Jag upplever vår vardag monotont uttröttande. Skälvande, explosiv och intensiv. Inte alls gulligt guldsöt som lockarna på våra barns huvud. För jag är en vuxen. Jag är vuxen och jag lever med huvudet långt bort från molnen och den blå himlens berusande djup. För jag är vuxen och förälder och min uppgift är att sköta det praktiska. Det som finns här på jorden, det som kallas verklighet. Maten som ska lagas. Kläderna som ska tvättas rena och blöjorna som ska bytas.

Min uppgift är att skydda och tillgodose barnens grundläggande behov. Ge barnen både begränsningar och eftergifter. Livets trygghet och struktur. Stimulans i rätt omfattning. Kärlek i all oändlighet. Det är vad jag skall göra. För barnen.

Men det gör jag med stor tacksamhet. Slitigt, ja. Och visst beklagar jag mig! Ofta. Men varje droppe svett och blod får det vara värt. För det innebär samtidigt att jag har möjligheten att ge mina barn det som är livets godaste gåva. Det är min skyldighet och min ära. Att se till att mina barn inte någonsin ska behöva bekymra sig över en enda sak. Utom möjligtvis över hur de ska kunna fånga himmelens moln.