Det tar lite tid. Nu efter en vecka har vi kalibrerat våra uppnötta vardagsvägar så att de inte krockar fullt lika mycket.Barnen har funnit varandra i en och annan lek, då den vardagliga dansen med kamraterna hos dagmammorna fått ställa sig i kulisserna en stund. Så träder syskonleken fram lite tydligare. Storebror får spela Allan. Småsyskonen får retas, fnittra och beundra. Böcker hinner läsas och glass ätas. Barnen springer ut i sina pyjamaser i gröngräset, äter bulle till mellanmål, lägger sig två timmar efter läggdags på kvällen - och alla rutiner är sådär hälsosamt semesterflytande.
Goda vänner och släkt har kommit på besök och vi har ätit gott och fikat massor. Trevande ord mellan barnen som utvecklats till utblommade lekar. I bruset av barnens lek har de vuxna avhandlar tiden som gått, vardagens bestyr och hur läget ligger - samtidigt som vi har tröstat barn och löst leksaks-intresse-konflikter. Sedan har vi sagt hej då, vinkat, diskat och plockat ihop.
Med trötta kroppar har vi sjunkit ner framför TV:n och reflekterat över vårt möte. Varje möte kräver sin insats, men ger sin belöning i stärkta band och berikade relationer med människor. Sedan vill både hon och han titta på något trevligt på TV:n, då vi upptäcker att vi inte alls vill se samma sak. Gäspande kompromissar vi med varandra.Men på semester hinner även trötta föräldrar ha samtal med varandra som skjutits upp och blivit satta på paus. Vardagligt och livsfilosofiskt. Både tråkigt och viktigt. Både ytligt och känsligt, hinner avhandlas över kopparna kaffe som bryggs och stunderna som uppstår.
Trötthet som kommer ikapp och tar ut sin rätt. Tunga känslor, som föder nya processer. Som för oss framåt. Som blir en del av resan. En del av relationen. Av familjen. På semestern. Det må vara något positivt med semester, men ingen har sagt att det endast är enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar