En plats på jorden som heter Alfta

Vi har tillbringat tre dagar i sommarstugan. Jag ska berätta om vilket väder vi hade, men först vill jag nämna ett par saker. Sommarstugan ligger en förtjusande liten by som heter Alfta, i Hälsningland. En pärla alldeles vid Voxnans strand, där stolta hälsingegårdar och träslott sträcker sig mot skyn.

Dessa vittnar om mäktiga tider i Hälsingeskogarna och när man rullar genom byn förundras man av dess storlagenhet. Gårdarna står i en så befriande kontrast till byns modesta invånarantal och man kan känna historiens vingslag snudda vid utkanten av ens medvetande. Men det är inte bara historien som är det fina med byn. Det är dess uppriktiga livskraft. Alldeles nutida, verkliga och frodiga. Trots nedläggningar av byns mack och andra viktiga affärer så lever den trotsigt och glatt vidare.

Ibland tycker jag att sådana här byar på ett sådant härligt och anspråkslöst sätt ger fingret åt storstadens egocentrering. Just för att de inte bryr sig så himla hårt. Kanske är det inte jättecoolt att växa upp här, men man har sin plats på jorden. Man syns och man får den plats man behöver får att växa.

Men inte heller detta är det viktigaste med denna lilla by. Alldeles vid Kyrktjärn ligger vår lilla sommarstuga. I den lilla stuga ägnade min mamma, hennes mamma Signe, pappa Gideon och storebror och lillasyster sina somrar.

Morfar hade en ICA-butik på andra sidan sjön och för att göra somrarna lite mer njutsamma för familjen, så flyttade de till stugan över sommarsäsongen. Så morfar Gideon rodde helt sonika sin eka över sjön över till arbetet på dagarna.

Så när vi sitter och knaprar i oss morgonflingorna brukar jag ibland föreställa mig morfar i en båt, stretandes över sjön för ett dagsverke i butiken. Jag brukar ibland leka med tanken att Signe och Gideon ser oss från sin himmel att det numera kommer en tvåårig Signe på besök och allt det nya liv som hon och hennes bröder bidrar med innnanför stugans väggar.
Svårare att föreställa sig är hur det är att ägna flera månader i detta lilla herbre utan rinnande vatten och WC. Och för att inte tala om, utan TV. Dator. Och Internet. Så där är vi. Stugan tar emot oss som gäster i genuina fristad.
Här får bäras vatten från sjön. För att sedan värmas på spisen för att dess gäster ska få ynnesten att ställa sig utomhus i fågelkvittret och myggen och skrubba grytor. Och den befriande känslan när man råkar tappa ut en ansenlig skvätt vatten på golvet och inser det inte spelar någon roll. Den känslan. Av hur konstruerade och mekaniska våra välordnade hem då framstår. De tankarna som dyker upp, om hur detta beror på vår ständiga brist på tid. På grund av alla våra nutida angelägenheter. Att vi inte har tid med den omständiga proceduren, så att det anses en angenäm och unik förmån att få slösa tid på den långdragna hämta-vatten-i-sjön-diskningen. Och hur vi hamnade här? Och när? Och varför? Och måste vi?

Så där har vi varit. I sommarstugan i Alfta. Och hela denna långa text innan jag ens nämnt det kanske absolut viktigaste. Även om alla delar är viktiga, som delar av ett pussel. Ett Helena-historia-pussel. Så knyter väl denna sista bit av Alftas betydelse ihop trådarna på ett fint sätt. Att kyrkan som solen alltid så stiligt går ned bakom i glansen av Kyrktjärns blanka yta - Alfta kyrka - är den plats där vi gifte oss. Jag och Fredrik. Att det var där hela den här trebarnsmor-tvillingmamma-historien egentligen tog sin början.

För det var där vi tog ett mycket högtidligt, känslomässigt underbart och allvarligt beslut att dela våra liv med varandra. Den där nöden och lusten. Sånger, ringar och ris. Sedan har nio år gått och vi har omsorgsfullt fått testa varje liten söm, ja varenda liten maska i vårt löftes lapptäcke. Ibland har vi fått repa upp och göra om. Ibland har vi fått laga. Ibland sy nytt och så har det blivit vansinnigt vackert. Finare än det varit från början. Och så ibland har det blivit otvättat och unket. Då behöver det vädras eller tvättas.

Löften är bara viktiga om man låter dem vara viktiga. Det är upp till var och en att avgöra. Men för oss är de viktiga. Och där står den i alla fall, den vitkalkade kyrkan och tittar på oss från andra sidan sjön som en gammal god vän som omorgsfullt ser hur vårt liv utvecklar sig. Ja. Så vi har varit några dagar i sommarstugan i Alfta. Förresten så hade vi jättefint väder.