Konsten att inte somna

Man hör ett tassande. Det kommer genom hallen, ut i köket och fram till vardagsrummet där vi sitter och dåsar i tröttkoma framför kvällsteveprogrammen. Det är den Lilla Professorn som kommer. Han som fyller fem år på lördag. Vår egen lilla frågemarodör. Vår egen lilla filosof.

"Mamma, jag tänker på en sak", säger han.
"Leonard, sover inte du?" undrar jag förvånat (och hör mig själv låta exakt som min mamma när jag smög upp på kvällen). "Meeen, mamma, jag tänkej på en sak! "
"Jaha", säger jag och döljer illa mitt ointresse medan jag börja fösa honom mot sängen. Han stapplar motvilligt mot sitt rum.
"Vad då för sak?", frågar jag halvhjärtat.
"Jo, den däj tankehatten."
"Eh, vilken tankehatt?", undrar jag medan jag formligen puttar honom upp för stegen till hans våningssäng samtidigt som jag fruktar för den långa utläggningen som kommer att följa härnäst.

För jag har brådis. Brådis att återvända till min TV-koma. Min trötthets TV-koma. Mitt överlevnadsnödvändiga kvällströtthets TV-koma.

"Jo, du förståj, föjut, när jag tittade på ett pjogjam om en flicka med tankehatt, och då ..." han får sin stirrande, tomma blick "...och näj hon ska tänka, då haj hon den, och nu, nu kan jag inte sluuta tänka på den!" Tårarna rinner stora och många nedför hans kinder. Jag står och kliar mig i huvudet.
"Det var bara på låtsas Leonard", säger jag uppgivet.
"...men jag kan inte sluta tänka på det! Deet gåååj inte!"
Jag kramar honom, torkar hans tårar, försäkrar honom om att det inte är någon fara. Småningom om accepterar han min försäkran, motvilligt, mumlande om tankehatten. Jag säger god natt och slinker därifrån.

Jag har alldeles lagom hunnit återgå till mitt dåsiga tillstånd bland kuddar och filtar framför TV:n, när tasset hörs igen.
"Mamma, jag haj petat mej i näsan", säger han och håller upp sitt finger för att visa sitt fynd. "Och jag hade inget pappej, mamma."
"Nähä", säger jag.

Samma procedur. Tillbaka. Säng. Snorkråka eliminerad. God natt och snabbt därifrån. Jag tar en toapaus och hör snart en gäll röst från en våningssäng i huset.
"Vem äj det som äj på toa!?"
"Det är bara jag, Leonard, god natt." "Nej, mamma, jag måste säga en sak!" Tvekande närmar jag mig hans rum. Som en rävsax. Pang, slår den igen.

"Mamma, jag tänkej på näj jag en gång fick en godispåse, en gång näj det vaj kalas. Och jag visste inte att det vaj tuggummi, och då åt jag den!"
"Det gör inget", säger jag otåligt och rättar till täcket och börjar backa ut ur rummet.
"Och jag visste inte att inte skulle svälja, så jag jag svalde, mamma, jag svalde."
Den lilla darrösten börjar komma.
"Det är inget farligt Leonard, det är inget farligt alls ..." och så snärjer jag in mig i en lång förklaring om att man egentligen inte ska svälja tuggummin men att det faktiskt inte gör något. "Så. God natt."
"Men jag sovej aldjig, aldjig någonsin."
"Nej, okej, vila då. Okej. Hej då."

Jag halvspringer ut ur rummet. Jag sätter mig vid datorn och hör hans suckande från sängen. Fem minuter fortlöper. Sedan. "Mamma, jag behövej vatten!" Nu är mitt tålamod slut.

"NEJ, Leonard, nu måste du sova! Jag hämtar vatten (jag stegar irriterat iväg och fyller på hans vattenflaska och ger honom den), sådär, GOD NATT!"
"Men fåj jag läsa då!?", säger han med sin allra pipigaste röst.
"Ja, okej, gör det en stund och sedan släck. GOD NATT!" säger jag igen.

Han utstöter ett kvidande gnäll och jag hör honom fippla med böckerna och mumla högt "jag sovej ju aldjig!".

Jag sätter mig i TV-rummet och höjer volymen. Jag fördjupar mig i mitt TV-koma. Tassandet och ropandet upphör och en timme går. TV-programmen är slut och yr av trötthet jag smyger mot toaletten. Jag tittar försiktigt in i Leonards rum och ser att han ligger och snusar i djupsömn. Han har prydligt satt tillbaka boken, släckt sänglampan och somnat.

Och som en ängel ser han ut. Som en vacker skulptur av den mest skickliga konstnär. En utsökt vacker liten pojke. Fridfullt sovande. Och så kommer den. Den översvallande känslan som hårt griper tag om hjärtat. Den obegripliga känslan att jag för en liten stund sedan fräste ett "god natt" till denna undersköna lilla varelse.

På grund av grubblerier. Om tankehattar. Snorkråkor. Toalettbesök. Tuggummin och vatten. På grund av att trötteriet hade makten över mig och min ork för dagen var slut. Men är inte det inte så det är, helt enkelt? Att våra barn driver oss till vansinne, samtidigt som vi älskar dem till vansinne? Är det helt enkelt inte bara ett "must be", en naturlag, att barn ska göra allt för att slippa sova? "Jag-kan-inte-sova-lagen"? Har vi inte alla torterat våra föräldrar med detta? Med konsten att inte somna? Är det verkligen en slump att det finns en bok som heter "God natt, Alfons Åberg?" som avhandlar just detta?

Men, så är det naturens briljans som gör att de är så övernaturligt vackra när de sover? Så att vi ska bli översvallade med kärlek när vi sedan ser dem sovande. Så att allt ska vara glömt till nästa dag. Då alltihop börjar om.