En gosses känslomässiga stig

Att vara förälder är att vara en känslomässig passagerare. I tre nya liv. Inte nog med mina egna känslors dalar 0ch toppar, erfarenheter, motgångar och triumfer. Utan som mamma och pappa ska man åka med känslobanan med sina barn. Dessa tre. Inte bara i vardagens ilska och trots. Utan i alla skiftande möten med livet. Där jag med skälvande hjärta måste acceptera att jag inte kan låta min barn färdas på min känslomässigt upptrampade stig. Utan de måste själva göra jobbet. Ta sig fram mellan buskar och snår.

Trampa upp sin egen stig. Och det kan svida. Rejält. Särskilt när man hamnar mitt bland brännässlorna. Men ibland är det underbart. Att för första gången klara en svår passage, kanske med ett och annat skrubbsår, men ACK med sådan stolthet!

En ny känslomässig erfarenhet för vår äldste gosse i veckan som gick var första mötet med frisören. Långt änglahår har han haft, Leonard, vår prins och store filosof. Detta har nästan blivit lite av hans signum och därav den skälvande våndan hos modern som flera gånger hållit telefonen i handen för att ringa frisören. Men sedan låtit det vara ogjort. Istället har han fått ha Zlatan-frisyr. Såg helcoolt ut, men snart klagade han på att det var obekvämt. Och när Leonard sedan själv utbrister "Men när ska JAG till frisören då?", så var det slutligen dags.

Vi satt i bilen påväg till frisören så utbrister Leonard:
"Jag äj nejvös. Fast glad. Det äj ungefäj som näj man ska tjäffa en ny vän".

Livet svindlar till i min själ för ett ögonblick. För jag tycker att det han säger är så vackert. Och så en så träffande beskrivning, så ingen bloggare i världen skulle kunna krysta fram en bättre formulering. Han upplever känslan av "spänd förväntan" och han kan med sin 5-årings referensram reflektera över den känslan på ett sådant magnifikt sätt. Väl i frisörstolen är han lugn och vid gott mod, medan moderns hjärta svider plågsamt.

Det djupt känslomässiga med att se sitt barn ändra utseende där i frisörstolen och förvandlas från en liten gosse till en fullfjädrad pojke. Det känslomässiga hugget av att se honom titta i spegeln, se lite fundersam ut och sedan säga: "Äsch, det blev väl bja, men inte lika snyggt som på bilden".

Och då veta. Hur många vandringar han har kvar att göra på sin känslomässiga stig. Och han måste göra dessa vandringar själv. Och allt jag kan göra är att gå vid hans sida och låta mitt modershjärta bulta. Hårt-hårt.