Allt som vi då hade att överleva. Sömnlöshet. Fredriks knöliga arbetstider och pendling. Tvillingarnas bebisår. Åren då allting ställdes på ända. Allt handlade om att hålla oss flytande. Inte gå under känslan av otillräcklighet, utmattning och frustration.Försöka orka, orka, orka. Så var det då. Svart som aska kändes livet, många gånger.
Sedan har tiden gått och saker har blivit bättre. Markant bättre. Tvillingarna sover hela nätterna. De går, pratar och leker. Även om de skriker och bråkar väldigt mycket, så är det ändå en förbättring - mot då:et.Vi har fått fasta anställningar, arbetar i stan. Allt är inte enkelt, men det är bättre. Nu:et tycktes infria sina löften.
Men just som man tänker sig dra en lättnadens suck. Så händer det igen. Livet gör en vändning. Fredrik börjar känna sig låg. Kanske på grund av att det blivit bättre, så fanns utrymmet. Platsen och rummet. Kanske har det stått på vänt. Kanske finns ingen logisk förklaring. Men så var det i alla fall.
Och så är det. Och efter han känt sig låg en tid, så kände han sig ännu lägre. Och så har det fortsatt. Tills vi är här och nu, idag. Långt nere någonstans, på oceanens botten.
Och jag får den där brännande känslan av att vi gått ur askan i elden. För nu att överleva varje dag är en brinnande kamp. Tvillingarna är inne i sin allra explosiva trotsålder. Leonards miljoner frågor och känslor, krav på livet. Allt som livet innehåller, så sprängfullt. Elden.
Jag ska försöka hålla ställningarna. Jag viskar till mig själv att jag ska klara det. Jag blundar och kör. För om jag på djupet tänker efter hur svårt det känns, så slukar lågorna mig.
Vår familj är fortfarande världens finaste. Våra barn är vårt livs underverk. Så jag kör, bara kör. Jag ska försöka köra oss ut ur elden, på något vis. Helskinnade ska vi klara oss.Jag förstår inte hur och när. Men vi ska.
3 kommentarer:
Helena,
Tänker mycket på er och har ett alltför gott minne av hur det är att vara körd i botten. Önskar att det fanns något jag kunde göra för att lyfta er, och just nu kanske speciellt Fredrik upp ur mörkret.
Vill att ni ska veta att vi finns här om ni behöver oss.
Kram.
Inte för att det kanske spelar så stor roll för er, men vill bara att ni ska veta att varje kväll när jag lägger våra två tvillinggrabbar så surfar jag in på din blogg. Vi är i samma familjesituation som ni är fast lite efter. Jag finner styrka i att läsa din ärliga blogg.
Som pappa kan jag ibland känna att det finns en utväg ifrån det hela. En bakväg tillbaka till livet som det var innan. För en pappa skulle jag tro att den tanken är lättare, men nog så mycket mer destruktiv för en själv. För någon annan väg än fram finns inte!
Det gäller att finna det vid sidan om som ger en kraft att kämpa, för mig är det lika med hårda intervallpass på lunchen. Jag väljer att skippa lunchen med kollegorna för att hämta energi så jag kan vara full med energi där hemma.
Hoppas dimman lättar snart och att vägen lite ljusare.
Tack för den energi som du skänker
Tack för era kommentarer. Omtanke formulerad i ord är det finaste som finns
Det som också berör mig djupt att du Urban, som inte känner oss, ändå finner styrka att läsa min blogg och känna den gemenskapen som finns av att veta att det finns andra i liknande situationer. Det ger också mig styrka och förnyad kämparglöd. Det är tack vare sådana ord jag också finner styrkan att fortsätta skriva mitt i alltihop. TACK.
Skicka en kommentar