Men det var också något mer vi hade. Jag och mannen min. Vi hade ett akut behov av att mötas. Trycka på paus. Vrida ner volymen på livet.
Så att vi inte bara kunde prata utan störningsmoment. Utan att vi även kunde förstå varandra, befinna oss på samma frekvens. Och återigen vandra stigen fram och nå till varandras sinnen, hjärtan och djupa vrår. Det var härligt, nästan lite berusande!

Och det må jag också säga och dessutom skriva under, det är INTE LÄTT med tre guldlockiga virvelvindar med orkanliknande trotsåldrar i våra liv.
Men detta är dock inte den enda faktorn. Efter 13 år tillsammans har man också upptäckt ett och annat om varandra. Många fina saker.
Vi fick också i morse känna av en stunds lugn i själen av att för en stund inte behöva lösa sju konflikter och fem världskrig innan frukost.
På eftermiddagen tog vi sedan adjö av detta undantagstillstånd gjorde entré hos mojmoj och mojfaj där stormvindarna intog oss med full kraft.
Men stärkta av vårt möte så fortsätter vi vandringen. Om än slingrig, så tillsammans.
Där vi lever. I stormens epicentrum. Så det blir ånyo uppenbart varför våra olösta lådor i garderoben och de 37 punkter på hemmaprojekt "att-göra-listan" snällt får vänta.
Tills en annan gång. Kanske till ett annat liv. För imorgon kommer fortsättningen på vardagen.
3 kommentarer:
Vi kör ett tag till, tycker jag. Kran, din man
Vad fint du skriver om livets upp- och nedgångar. Jag är en trogen läsare av din blogg, en utav mina favoriter. Du skriver så härligt, ärligt och uppriktigt om vad som är viktigt i livet. Tack!
/ Caroline
Tack så hjärtligt. Det värmer och glädjer att höra. Ta hand om dig!
Skicka en kommentar